Mors dag.
Jag ska ringa en sväng till mamma idag.
Det var ett tag sen jag pratade med min familj överhuvudtaget, där nere i Stockholm.
Missade köpa nåt till henne, tror att ett samtal bli bättre :)
Igår var det cruising och Douglas var ute på stan med kompisarna, för ovanlighetens skull.
När klockan var 02:30 vaknade jag till och blev lite orolig för att han inte kommit hem....
Han är ju sällan ute, men jag jag tänkte att han är ju 20 år,
då ska man väl släppa taget ändå.
Jag ringde till hans mobil men fick inget svar, så jag valde att släppa oron och somnade om.
Han är hemma nu, men lär sova ett bra tag.
Viktor pratade jag med för några dagar sen och sa att han skulle komma hit på Mors Dag och käka.
Jag sa att han inte behövde köpa nåt -
(han bor ju själv nu och får ständiga insikter om pengars närvaro/frånvaro, mest det senare)
- utan det är kul om han kommer bara.
Så nu sitter jag här i nattsärken och en kaffe och känner mig lugn och fin,
och bestämde mig nyss för att inte göra några hysteriska utfall mot affären för att göra nån superduper-mat
utan jag såg att jag hade frityrmix i skåpet.
Det får bli friterade räkor som jag råkade ha i frysen.
Friterade lökringer duger också, och sen slänger jag ihop en kladdkaka bara.
Grädde har jag.
Guuu vilken lättsam och skön Mors Dag!
Det är ju ända min ;-)
Ska ta en kaffe och ringa mamma nu, innan jag fortsätter Fånga Dagen.
*ler nöjd*
Mamma och jag
Det var ett tag sen jag pratade med min familj överhuvudtaget, där nere i Stockholm.
Missade köpa nåt till henne, tror att ett samtal bli bättre :)
Igår var det cruising och Douglas var ute på stan med kompisarna, för ovanlighetens skull.
När klockan var 02:30 vaknade jag till och blev lite orolig för att han inte kommit hem....
Han är ju sällan ute, men jag jag tänkte att han är ju 20 år,
då ska man väl släppa taget ändå.
Jag ringde till hans mobil men fick inget svar, så jag valde att släppa oron och somnade om.
Han är hemma nu, men lär sova ett bra tag.
Viktor pratade jag med för några dagar sen och sa att han skulle komma hit på Mors Dag och käka.
Jag sa att han inte behövde köpa nåt -
(han bor ju själv nu och får ständiga insikter om pengars närvaro/frånvaro, mest det senare)
- utan det är kul om han kommer bara.
Så nu sitter jag här i nattsärken och en kaffe och känner mig lugn och fin,
och bestämde mig nyss för att inte göra några hysteriska utfall mot affären för att göra nån superduper-mat
utan jag såg att jag hade frityrmix i skåpet.
Det får bli friterade räkor som jag råkade ha i frysen.
Friterade lökringer duger också, och sen slänger jag ihop en kladdkaka bara.
Grädde har jag.
Guuu vilken lättsam och skön Mors Dag!
Det är ju ända min ;-)
Ska ta en kaffe och ringa mamma nu, innan jag fortsätter Fånga Dagen.
*ler nöjd*
Mamma och jag
Sista karatepasset...
för den här terminen.
Känns alltid lite vemodigt men samtidigt förväntansfullt,
för om några veckor åker många av oss på karatelägret i Mariestad.
För min del blir det mitt 7:e läger. Tror jag.
Det är rena semestern,
bara träna, sova äta och vila.
Inte laga mat, inte diska, inte tvätta, städa eller jobba.
Bara vara med sig själv, fast tillsammans med 100 andra
och få ägna sig i en hel vecka åt att göra det vi tycker är så himla kul
- testa våra egna gränser och utvecklas ytterligare ett snäpp till -
*längtar*
Nu drar jag iväg till dojon.
Känns alltid lite vemodigt men samtidigt förväntansfullt,
för om några veckor åker många av oss på karatelägret i Mariestad.
För min del blir det mitt 7:e läger. Tror jag.
Det är rena semestern,
bara träna, sova äta och vila.
Inte laga mat, inte diska, inte tvätta, städa eller jobba.
Bara vara med sig själv, fast tillsammans med 100 andra
och få ägna sig i en hel vecka åt att göra det vi tycker är så himla kul
- testa våra egna gränser och utvecklas ytterligare ett snäpp till -
*längtar*
Nu drar jag iväg till dojon.
Måndag morgon...
Jag jobbar eftermiddag idag, och har haft en skön sovmorgon.
Jag har skrivit en liten lista för att komma ihåg de tre saker jag ska göra idag,
men det är lite trögt att komma igång...
Jag antar att det är för att jag känner mig så himla lyxig att vara ledig,
så jag drar ut på det.
Planen är att gå in på banken i ett ärende, sen bort till Videoteket och hämta ut några grejer jag fått och sen kolla posten hos en som är på semester.
Vore ju bra att få till nån mat också innan jag glider in på jobbet vid 14-tiden.
Och här sitter jag i morgonrocken med en kaffe och bara njuter av min lediga förmiddag....
Som en gurka!
Inte vet jag, men en gurka innehåller ju en himla massa vatten, typ 80-90%
men jag undrar om inte jag innehåller det också.
Eller innehöll.
De två sista träningspassen vi kört på karaten är de värsta jag varit med om.
Och då har jag tränat i 10 år!
Fred som är 50+ körde sk*ten ur oss i förrgår.
Den kraftiga karatedräkten var blöt ända från kragen och ner,
de annars så rejäla och vida brallerna satt som klistrade kring benen,
och jag kände svetten droppa från knäna.
För att inte tala om håret som var lika blött som lille Fridolfs päls är fet,
ansiktet rödare en solmogen tomat i augusti,
svetten droppade inte, utan rann i fina rännilar från hårbotten ner över skallbasen
forsatte över ansiktet, och när det rann in i ögonen sved det av salt,
fotsulorna var ömma och skinnflådda efter de snabba förflyttningar vi gjorde
efter Freds rappa kommandon, fort och intensivt - och länge!
Ingen vattenpaus, ingen vila eller rast, utan i 1,5 timme körde han med oss,
i ett rasande tempo och det räckte inte med att vi överlevde,
det skulle se bra ut också, det vi gjorde!
Ikväll körde Kecke med oss i nästan lika hårt tempo
och jag är glad att jag har fler dräkter, och bokat tvättstugan imorgon.
Så mycket vätska som jag fått ur mig under de här passen gör att jag misstänker att jag egentligen är en gurka..
Gonatt!
men jag undrar om inte jag innehåller det också.
Eller innehöll.
De två sista träningspassen vi kört på karaten är de värsta jag varit med om.
Och då har jag tränat i 10 år!
Fred som är 50+ körde sk*ten ur oss i förrgår.
Den kraftiga karatedräkten var blöt ända från kragen och ner,
de annars så rejäla och vida brallerna satt som klistrade kring benen,
och jag kände svetten droppa från knäna.
För att inte tala om håret som var lika blött som lille Fridolfs päls är fet,
ansiktet rödare en solmogen tomat i augusti,
svetten droppade inte, utan rann i fina rännilar från hårbotten ner över skallbasen
forsatte över ansiktet, och när det rann in i ögonen sved det av salt,
fotsulorna var ömma och skinnflådda efter de snabba förflyttningar vi gjorde
efter Freds rappa kommandon, fort och intensivt - och länge!
Ingen vattenpaus, ingen vila eller rast, utan i 1,5 timme körde han med oss,
i ett rasande tempo och det räckte inte med att vi överlevde,
det skulle se bra ut också, det vi gjorde!
Ikväll körde Kecke med oss i nästan lika hårt tempo
och jag är glad att jag har fler dräkter, och bokat tvättstugan imorgon.
Så mycket vätska som jag fått ur mig under de här passen gör att jag misstänker att jag egentligen är en gurka..
Gonatt!
Smör-katt...
Lille Fridolf som inte kom in häromkvällen - har kommit tillbaka.
Ett dygn ute i mörkret, åska och regn var säkert ett riktigt trauma för honom,
han som annars inte är ute mer än 5 - 10 minuter.
Jag jobbade natt och drog en rövare och gick ut vid 2-snåret och ropade
och då såg jag honom utanför huset, vid ett par parkerade bilar.
Han som alltid springer fram till mig annars och jamar glatt,
verkade rädd och drog sig undan.
Jag lockade fram honom och högg tag i honom,
sen var det bara att tvångshålla honom och bära in honom.
Han var hungrig, rädd och blöt av regnet.
När jag tittar närmare på honom så såg jag att han var helt klibbig av kåda på hela magen, benen och svansen.
Jag gick tillbaka till jobbet och tänkte att imorgon blir det kattbad.
Jag har aldrig badat nån katt förut...
Fick tips om att smör var bra att lösa upp kådan.
Så efter att ha laddat mentalt med många kaffekoppar och målbildsträning
så tog jag ur allt ur badrummet och stängde dörren.
Douglas var med men ägnade sig mest åt att filma scenariot.
Katten smörades in och det gick bra,
sen doppade jag det mesta av honom i handfatet med schampo och vatten
för att liksom tvätta av honom fet-smöret.
Då tyckte jag plötsligt att han hade väldigt många ben som spretade åt alla håll,
så jag övergick till golvet och dusch-slangen och han var väl inte jättepigg på det,
men han är en snäll och trevlig katt, om än lite udda, enligt vissa som träffat honom.
Sen var det handdukstorkning och försöka hålla sig för skratt.
Här påminner han lite om en kloak-råtta...
Här är han torkad och klar men luktar fortfarande smör
och pälsen känns lika flottig som som den ser ut....
Det får bli ett bad till men jag väntar några dagar tills han hämtat sig lite...
Han har försökt att tvätta sig själv men tycks inte må så bra efter ett tag,
tror jag det, tänk att slicka i sig smör bara så där....
*ulkar lite*
Jag är iallafall jätteglad att han är tillbaka efter sitt ofrivilliga äventyr...
Ett dygn ute i mörkret, åska och regn var säkert ett riktigt trauma för honom,
han som annars inte är ute mer än 5 - 10 minuter.
Jag jobbade natt och drog en rövare och gick ut vid 2-snåret och ropade
och då såg jag honom utanför huset, vid ett par parkerade bilar.
Han som alltid springer fram till mig annars och jamar glatt,
verkade rädd och drog sig undan.
Jag lockade fram honom och högg tag i honom,
sen var det bara att tvångshålla honom och bära in honom.
Han var hungrig, rädd och blöt av regnet.
När jag tittar närmare på honom så såg jag att han var helt klibbig av kåda på hela magen, benen och svansen.
Jag gick tillbaka till jobbet och tänkte att imorgon blir det kattbad.
Jag har aldrig badat nån katt förut...
Fick tips om att smör var bra att lösa upp kådan.
Så efter att ha laddat mentalt med många kaffekoppar och målbildsträning
så tog jag ur allt ur badrummet och stängde dörren.
Douglas var med men ägnade sig mest åt att filma scenariot.
Katten smörades in och det gick bra,
sen doppade jag det mesta av honom i handfatet med schampo och vatten
för att liksom tvätta av honom fet-smöret.
Då tyckte jag plötsligt att han hade väldigt många ben som spretade åt alla håll,
så jag övergick till golvet och dusch-slangen och han var väl inte jättepigg på det,
men han är en snäll och trevlig katt, om än lite udda, enligt vissa som träffat honom.
Sen var det handdukstorkning och försöka hålla sig för skratt.
Här påminner han lite om en kloak-råtta...
Här är han torkad och klar men luktar fortfarande smör
och pälsen känns lika flottig som som den ser ut....
Det får bli ett bad till men jag väntar några dagar tills han hämtat sig lite...
Han har försökt att tvätta sig själv men tycks inte må så bra efter ett tag,
tror jag det, tänk att slicka i sig smör bara så där....
*ulkar lite*
Jag är iallafall jätteglad att han är tillbaka efter sitt ofrivilliga äventyr...
Less is more...
Det slog mig igår när jag satt ute på baksidan och solade,
hur glad jag är jag kan njuta av, just det lilla - "less is more".
Jag är väl enda lägenheten i huset som inte har nån balkong
men......jag kan ställa kaffekoppen på fönsterbrädan,
gå ut genom porten och runt huset så kommer jag till baksidan.
Där finns en gammal bänk precis under fönstret som jag tror "ingick" med lägenhetskontraktet.
Där kan jag sitta, med fötterna i gräset, solen i ansiktet, blå himmel ovanför
och utsikt över en grön kulle fullt med grönskande träd.
Jag är tacksam att jag kan känna glädjen i den lyxen
och njuta av den stunden,
i all enkelhet.
* * *
Kommer nyss in från samma sköna upplevelse,
en kaffepaus i solen, och gräs mellan tårna.
Jag hörde grannarna högre upp som rasslade med bord och stolar
som troligen dukade upp middagen för att äta ute på balkongen.
Kul för dem, tänkte jag, skulle ju varit mysigt,
men de är inte lika nära naturen som jag är, tänkte jag
lutade mig tillbaka på bänken och njöt av gräset under fötterna
och solen i ansiktet.
;)
Less is more...
hur glad jag är jag kan njuta av, just det lilla - "less is more".
Jag är väl enda lägenheten i huset som inte har nån balkong
men......jag kan ställa kaffekoppen på fönsterbrädan,
gå ut genom porten och runt huset så kommer jag till baksidan.
Där finns en gammal bänk precis under fönstret som jag tror "ingick" med lägenhetskontraktet.
Där kan jag sitta, med fötterna i gräset, solen i ansiktet, blå himmel ovanför
och utsikt över en grön kulle fullt med grönskande träd.
Jag är tacksam att jag kan känna glädjen i den lyxen
och njuta av den stunden,
i all enkelhet.
* * *
Kommer nyss in från samma sköna upplevelse,
en kaffepaus i solen, och gräs mellan tårna.
Jag hörde grannarna högre upp som rasslade med bord och stolar
som troligen dukade upp middagen för att äta ute på balkongen.
Kul för dem, tänkte jag, skulle ju varit mysigt,
men de är inte lika nära naturen som jag är, tänkte jag
lutade mig tillbaka på bänken och njöt av gräset under fötterna
och solen i ansiktet.
;)
Less is more...
Sista minuten håller oron borta...
Jag visste om att jag har barnträningen den här lördagen också.
Jag brukar för det mesta skriva programmet för de båda barngrupperna,
samma morgon.
Min hjärna är liksom i startgroparna och rensad och alert på morgonen.
Jag "sätter" programmet efter frukosten till kaffet vid köksbordet i lugn och ro.
Det funkar för mig.
Nu läste jag mailen som huvudränaren envisas med att skicka till en mailadress jag sällan använder, fast jag sagt till att han ska ändra den.
Nu gick jag in där för att kolla om det var nåt viktigt,
och då ser jag att han skrivit att jag ska dela ut lappar inför graderingen
OCH -
att det är Öppet Hus för föräldrarna att titta på!!
Ojoj!!
Föräldrarna får bara titta på en gång per år och det är visst imorgon nu.
På mitt pass.
*gulp*
Det är bara en natts sömn ifrån och jag är på väg i säng nu, klockan är midnatt.
Det finns liksom inget utrymme att oroa sig eller gå upp i nån slags prestationsångest,
utan det är mest bara att gilla läget.
Det är bara att köra på imorgon, som jag brukar,
och tacka föräldrarna för förtroendet att låta oss ledare få träna deras barn
- i karatens och individens personliga utvecklings - tecken.
Gonatt!
Sollefteå Karateklubbs barngrupp
Jag brukar för det mesta skriva programmet för de båda barngrupperna,
samma morgon.
Min hjärna är liksom i startgroparna och rensad och alert på morgonen.
Jag "sätter" programmet efter frukosten till kaffet vid köksbordet i lugn och ro.
Det funkar för mig.
Nu läste jag mailen som huvudränaren envisas med att skicka till en mailadress jag sällan använder, fast jag sagt till att han ska ändra den.
Nu gick jag in där för att kolla om det var nåt viktigt,
och då ser jag att han skrivit att jag ska dela ut lappar inför graderingen
OCH -
att det är Öppet Hus för föräldrarna att titta på!!
Ojoj!!
Föräldrarna får bara titta på en gång per år och det är visst imorgon nu.
På mitt pass.
*gulp*
Det är bara en natts sömn ifrån och jag är på väg i säng nu, klockan är midnatt.
Det finns liksom inget utrymme att oroa sig eller gå upp i nån slags prestationsångest,
utan det är mest bara att gilla läget.
Det är bara att köra på imorgon, som jag brukar,
och tacka föräldrarna för förtroendet att låta oss ledare få träna deras barn
- i karatens och individens personliga utvecklings - tecken.
Gonatt!
Sollefteå Karateklubbs barngrupp
Min lärare Wiggo...del 3
Eftersom att jag är 40+ och alltså ser sämre på nära håll *host*
så drogs jag till hallspegeln när jag höll Wiggo, så jag kunde se honom tydligare.
Den ritualen håller i sig och arbetsnamnet är rätt och slätt "spegel-leken".
Från början var det jag som njöt av att betrakta honom där i spegeln,
en ny, ren, vacker, liten varelse,
men så småningon mötte han sin egen blick i spegeln.
Han stannade upp och betraktade sig själv....stilla och länge,
antagligen utan att veta att det var han.
Jag tyckte det var fascinerande att se hans möte med sig själv.
Sen när han blev lite större och började le, och fick se sig själv i spegeln igen,
så log han mot sig själv!
Ett lyckligt, igenkännande, brett leende!
Mitt hjärta svämmade över, tårar rann och där stod jag och log ikapp med honom.
Så glad som han blev när han såg sig själv, vilken självklarhet!
En sann kärlek till sig själv!
Så klart!!
Den kärleken borde vi alla känna till oss själva!
Vi har också ett litet barn längst inne i oss själva, och vi är alla helt perfekta som vi är!
Wiggo hymlar inte,
han älskar att se sig själv och det leende han ger sig själv är så vacket och så ärligt!
Han är perfekt!!
Och han överöser alla i sin omgivning med det här leendet, han ser oss.
Men nånstans på vägen försvinner den här ursprungs-kärleken till oss själva,
och man tycker kanske inte att man räcker till, att man inte duger,
att nån annan alltid är bättre, trevligare, klokare eller snyggare.
Varför?
Wiggo visar den sanna kärleken till sig själv.
Vi kan lära oss av honom.
I varje möte med en annan människa
finns också den där blicken, det djupet, det rena och vackra,
som vi alla är....
Men vi tittar inte efter.
Vi har glömt det,
eller så har nån sagt till oss för länge sen,
att vi är fel, eller att vi inte duger.
Sen tror vi det, resten av livet...och vi gömmer oss.
om vi inte gör som Wiggo lär oss -
återtar Kärleken till oss själva!
Bild "lånad" från Wiggos mammas blogg
Min lärare Wiggo...del 2
Idag var jag och en kompis på stan och vi tog en kaffe på ett fik.
Så fick jag se Wiggo och hans mamma utanför fönstret där vi satt
så jag bankade på fönstret och vinkade.
Vi teckenspråkade på varsin sida,
men då varken hon eller jag är så bra på teckenspråk
så gick jag ut istället för att prata några ord.
Wiggo låg i vagnen, i sin coola keps
och som vanligt pratade jag inte många ord med mamman
utan Wiggo tog mitt fokus.
Eller jag gav det.
Att se in i hans blåa ögon som betraktar,
djupt och länge....
utan ord,
är magiskt.
*
Jag kunde som vanligt inte slita mig utan vi möttes där i ögon-blicken, länge.
Hur ofta ser man in i någons ögon så länge??
Jag pratade med honom en evighet utan att vi släppte blicken,
och när hans mor äntligen "fick tillbaka" honom så gick de vidare med vagnen och jag gick in på fiket igen.
Där står min väninna med tårar i ögonen och jag undrade vad det var.
Hon visste inte riktigt,
men hon hade blivit så berörd av mitt möte med min lärare Wiggo.
Jag blev lite förundrad över att hon kände det....
Det här var en härlig parentes, del 3 fortsätter imorgon,
om vad han lär mig.
*Bilden är från Wiggos mammas blogg.
Så fick jag se Wiggo och hans mamma utanför fönstret där vi satt
så jag bankade på fönstret och vinkade.
Vi teckenspråkade på varsin sida,
men då varken hon eller jag är så bra på teckenspråk
så gick jag ut istället för att prata några ord.
Wiggo låg i vagnen, i sin coola keps
och som vanligt pratade jag inte många ord med mamman
utan Wiggo tog mitt fokus.
Eller jag gav det.
Att se in i hans blåa ögon som betraktar,
djupt och länge....
utan ord,
är magiskt.
*
Jag kunde som vanligt inte slita mig utan vi möttes där i ögon-blicken, länge.
Hur ofta ser man in i någons ögon så länge??
Jag pratade med honom en evighet utan att vi släppte blicken,
och när hans mor äntligen "fick tillbaka" honom så gick de vidare med vagnen och jag gick in på fiket igen.
Där står min väninna med tårar i ögonen och jag undrade vad det var.
Hon visste inte riktigt,
men hon hade blivit så berörd av mitt möte med min lärare Wiggo.
Jag blev lite förundrad över att hon kände det....
Det här var en härlig parentes, del 3 fortsätter imorgon,
om vad han lär mig.
*Bilden är från Wiggos mammas blogg.
Min lärare Wiggo...del 1
Jag skulle blogga om lille Wiggo som jag följt från födseln och som nu snart är 4 månader.
Mina vänners lille kille är helt bedårande!
Mötena med honom är magiska för mig, och jag förstår inte själv hur det kommer sig.
Jag menar jag har väl sett barn förut. Jag har två egna, vuxna iofs, men ändå.
Och barn har väl funnits både här och där i mitt liv på olika sätt,
så det är ju inget nytt under stjärnorna...
Men det är nåt speciellt med Wiggo...
Jag har inte förstått riktigt vad ännu, men det känns så starkt!
Det är nåt som jag tydligen ska lära mig om mig själv, och jag är visst redo nu.
Och han är min lärare.
Jag känner en stor tacksamhet...
till Wiggo, till hans föräldrar,
och till Det som Sker.
Jag känner att jag blir berörd nu när jag skriver....
För det handlar om mig.
Och han väcker upp mycket i mig som jag tror att jag behöver se igen, som jag har glömt.
Jag hoppas att jag ger något tillbaka till honom också.
Det här får bli Del 1.
Fortsättning följer imorgon.
Jag och min lärare...
Över 20 års resa...
Igår fyllde Douglas 20 år.
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Tröttmössa...
Ska snart ge mig iväg på karaten.
Sen ska jag jobba hela natten, och det undrar jag hur det ska gå.
Jag har sovit mina 8 timmar om nätterna,
och softar rätt bra på dagarna.
Ändå har jag varit rätt trött de senaste dagarna...
Idag har jag haft några tider att passa,
sovit till 9 och fikat i lugn och ro,
sen klippt en kompis, fikat hos en annan, haft ett viktigt möte som gett vuxenpoäng,
och sen handlat, lagat mat och diskat
och jag är så trött så jag skulle kunna lägga mig för natten nu.
Men nu ska jag byta om till karaten
och sen käka nåt innan det är dags att ge sig av på jobbet.
Så imorgon klockan 6 får jag gå och lägga mig.
En liten skräckkänsla dyker upp när jag tänker på att jag ska ta mig igenom 11 timmar
och samtidigt vara hyfsat alert.
Men karaten kan ge energi,
fast det lär nog räcka fram till midnatt bara.
Det här är spänning i vardagen ;)
Haí, moxo yamé, ashimé ;)
(= Japp, sluta sova, sätt igång)
Sen ska jag jobba hela natten, och det undrar jag hur det ska gå.
Jag har sovit mina 8 timmar om nätterna,
och softar rätt bra på dagarna.
Ändå har jag varit rätt trött de senaste dagarna...
Idag har jag haft några tider att passa,
sovit till 9 och fikat i lugn och ro,
sen klippt en kompis, fikat hos en annan, haft ett viktigt möte som gett vuxenpoäng,
och sen handlat, lagat mat och diskat
och jag är så trött så jag skulle kunna lägga mig för natten nu.
Men nu ska jag byta om till karaten
och sen käka nåt innan det är dags att ge sig av på jobbet.
Så imorgon klockan 6 får jag gå och lägga mig.
En liten skräckkänsla dyker upp när jag tänker på att jag ska ta mig igenom 11 timmar
och samtidigt vara hyfsat alert.
Men karaten kan ge energi,
fast det lär nog räcka fram till midnatt bara.
Det här är spänning i vardagen ;)
Haí, moxo yamé, ashimé ;)
(= Japp, sluta sova, sätt igång)
Måndag-morgon..och lite djup..
Jag är ledig idag efter att ha jobbat i helgen.
Har verkligen inte gjort mig nån brådska utan klev upp när klockan ringde vid 9.
Douglas har en tendens att sova länge så jag fick vardagsrummet för mig själv,
med frukost framför TV:n.
Det är bra program ofta som jag råkar hamna vid,
annars ser jag egentligen sällan på TV.
Idag var det "Efter Tio" och en intervju med Pia Johansson
och hon blev just en av mina favoriter.
Hon som är med i Parlamentet.
Hon berättade lite om sig själv, intressant, hon har också varit med om saker
och har vågat möta sina mörkaste sidor inom sig för att våga växa.
Hon berättar från sig själv, kraftfullt och sant, utan offermentalitet.
Jag gillar människor som tar mod till sig och vågar växa och utvecklas.
Det är lite meningen med livet juh,
att växa i sig själv, för man är så mycket mer än man tror.
Såh....
Nåväl, nu ska jag förbereda mig för att åka på Österåsen och babysimma med Wiggo och hans mor.
Det har blivit en mysig vana för jag har råkat vara ledig en massa måndagar
och det kan ju vara bra att vara två vuxna i omklädning, duschar och ombyten för att hantera, bära och turas om.
Nästa måndag ska visst Wiggos pappa med och bada,
och hade det inte varit så att jag jobbar då, så hade jag nästan blivit lite förbannad -
att jag blir utbytt så där!
Fast det är klart...det är ju hans son ;)
En parentes:
Sånt här gjorde vi inte på min tid som småbarnsmor.
Tacksam att jag får vara med nu.
Just det, jag ska blogga lite sen om vad Wiggor lär mig.
På djupet, kan man säga ;)
Har verkligen inte gjort mig nån brådska utan klev upp när klockan ringde vid 9.
Douglas har en tendens att sova länge så jag fick vardagsrummet för mig själv,
med frukost framför TV:n.
Det är bra program ofta som jag råkar hamna vid,
annars ser jag egentligen sällan på TV.
Idag var det "Efter Tio" och en intervju med Pia Johansson
och hon blev just en av mina favoriter.
Hon som är med i Parlamentet.
Hon berättade lite om sig själv, intressant, hon har också varit med om saker
och har vågat möta sina mörkaste sidor inom sig för att våga växa.
Hon berättar från sig själv, kraftfullt och sant, utan offermentalitet.
Jag gillar människor som tar mod till sig och vågar växa och utvecklas.
Det är lite meningen med livet juh,
att växa i sig själv, för man är så mycket mer än man tror.
Såh....
Nåväl, nu ska jag förbereda mig för att åka på Österåsen och babysimma med Wiggo och hans mor.
Det har blivit en mysig vana för jag har råkat vara ledig en massa måndagar
och det kan ju vara bra att vara två vuxna i omklädning, duschar och ombyten för att hantera, bära och turas om.
Nästa måndag ska visst Wiggos pappa med och bada,
och hade det inte varit så att jag jobbar då, så hade jag nästan blivit lite förbannad -
att jag blir utbytt så där!
Fast det är klart...det är ju hans son ;)
En parentes:
Sånt här gjorde vi inte på min tid som småbarnsmor.
Tacksam att jag får vara med nu.
Just det, jag ska blogga lite sen om vad Wiggor lär mig.
På djupet, kan man säga ;)
Söndag och det är maj..
Jag har några timmar kvar innan jag ska iväg på jobbet.
Känner mig nöjd med att jag snott ihop middag redan nu,
så det inte behöver bli som igår,
- hetshandla en halv-fabrikat-Tortilla till sonen och dasspapper som var slut,
och sen jogga (läs: tok-kuta) i rask takt
direkt från konsum ner till jobbet med 4 minuter tillgodo.
Tog nog 4 minuter att hämta andan sen...
Några timmar senare gick jag hem med grejerna,
sonen fick E124-middag medan jag tog med mig matlådan från dagen innan.
Det var iallafall "riktig" mat i den. ;)
Det är maj nu...
Banne mig drar det inte ihop sig till sommar om nån månad va?!
Nästa vecka fyller minstingen 20 år.
Åh herregud vad tiden går.
Det blir att man stillar sig lite och tittar bakåt....
Vad har hänt, och hur blev det egentligen med allting som man hade tänkt?
Det blir nog så, bokslut vid olika händelsers början eller slut....
Det här är den första dagen av resten av mitt liv....
I like!
:-)
Känner mig nöjd med att jag snott ihop middag redan nu,
så det inte behöver bli som igår,
- hetshandla en halv-fabrikat-Tortilla till sonen och dasspapper som var slut,
och sen jogga (läs: tok-kuta) i rask takt
direkt från konsum ner till jobbet med 4 minuter tillgodo.
Tog nog 4 minuter att hämta andan sen...
Några timmar senare gick jag hem med grejerna,
sonen fick E124-middag medan jag tog med mig matlådan från dagen innan.
Det var iallafall "riktig" mat i den. ;)
Det är maj nu...
Banne mig drar det inte ihop sig till sommar om nån månad va?!
Nästa vecka fyller minstingen 20 år.
Åh herregud vad tiden går.
Det blir att man stillar sig lite och tittar bakåt....
Vad har hänt, och hur blev det egentligen med allting som man hade tänkt?
Det blir nog så, bokslut vid olika händelsers början eller slut....
Det här är den första dagen av resten av mitt liv....
I like!
:-)