Go with the flow!
Efter att ha haft smockat med happenings omkring mig under en längre tid,
så åkommor och konsekvenser blivit resultatet av mitt sätt att ta mig fram i vardagen,
...vilket är ett riktigt klumpigt och osmart sätt..
så är det som att jag nått mål,
pannan i väggen,
bensinen är slut,
börsen är tom,
tåget har spårat ut,
glassen har smält,
solen har gått i moln,
snön har lagt sig...
ja, ni fattar....
Det har stillat sig.
Det är som att allt sker ju ändå, oavsett om jag sätter mig på tvären eller om jag är med på´t.
Så nu är det som att jag åker med, och lämnar över.
Det som sker det sker.
Jag kan ju visserligen försöka styra lite åt vilket håll jag ska,
och just nu....så känns det lite som att windsurfa,
(ni som var med på 80-talet minns väl?)
- så in i bomben svårt det var först men sen när man fick till det,
så gled det rätt bra!
Och man kunde faktiskt samarbeta med vinden och vågorna,
för att styra och ta sig fram åt det håll man tänkt sig...på ett ungefär iallafall...
Lite så känns det nu....
Jag åker med, finns till, slappnar av, släpper taget, har tillit...
och är enormt tacksam att jag har så fantastiska människor runt mig!
Gemanskap med människor är Allt!
Det är Kärlek det!
Ibland är det tuff kärlek, men ändå kärlek.
Faktiskt!
Bild: Vilma
så åkommor och konsekvenser blivit resultatet av mitt sätt att ta mig fram i vardagen,
...vilket är ett riktigt klumpigt och osmart sätt..
så är det som att jag nått mål,
pannan i väggen,
bensinen är slut,
börsen är tom,
tåget har spårat ut,
glassen har smält,
solen har gått i moln,
snön har lagt sig...
ja, ni fattar....
Det har stillat sig.
Det är som att allt sker ju ändå, oavsett om jag sätter mig på tvären eller om jag är med på´t.
Så nu är det som att jag åker med, och lämnar över.
Det som sker det sker.
Jag kan ju visserligen försöka styra lite åt vilket håll jag ska,
och just nu....så känns det lite som att windsurfa,
(ni som var med på 80-talet minns väl?)
- så in i bomben svårt det var först men sen när man fick till det,
så gled det rätt bra!
Och man kunde faktiskt samarbeta med vinden och vågorna,
för att styra och ta sig fram åt det håll man tänkt sig...på ett ungefär iallafall...
Lite så känns det nu....
Jag åker med, finns till, slappnar av, släpper taget, har tillit...
och är enormt tacksam att jag har så fantastiska människor runt mig!
Gemanskap med människor är Allt!
Det är Kärlek det!
Ibland är det tuff kärlek, men ändå kärlek.
Faktiskt!
Bild: Vilma
Stopp!
Igår fick jag migrän.
Det var 10 år sen sist och jag var övertygad om att vi hade en deal, jag och migränen,
nämligen att vi var klara med varann.
Jag gick hem efter jobbet, hade avslutat med friskvård: ett idiotpass med pumping! *svett*
På väg hem hade jag väldigt tunga steg.
Solen sken, och jag kände mig skönt trött och stillsam.
Väl hemma tog jag jycken och gick ut..... men nåt kändes fel...
Jag kände mig bländad, jag såg bara halva hunden... jag blev lite orolig och tänkte "va fanken"!!
Lite forskning på mig själv så upptäckte jag att Den Klassiska Migränen hade slagit till!
Synbortfall, ena handen domnade bort, jag kände det som att jag gick i en egen underligt värld.
Jag testade mitt tal, alltså jag pratade med hunden, och det lät inte som det var jag...
Jaha!
Va fan har jag nu gjort då, tänkte jag och försökte andas lugnt och stilla och coola ner mig.
Försökte vara lite resonabel med mig själv.
Hemma sen var jag tvungen att göra mat till mig och sonen... inte lätt när jag inte har nån känsel i ena handen och är osäker på om det jag upplever är riktigt rätt.
Jag förstod inte vad de sa på TV sen när vi satt och åt.
Jag rafsade undan tallriken och sa till sonen att jag skulle vila en stund.
Det gjorde jag.
2 timmar låg jag där som i en liten trygg kokong i mitt sovrum, långt borta från världen som tydligen blivit för farlig för mig....
Tungt och ont huvud följde mig resten av kvällen och även en bit in på natten.
En självrannsakan står på mitt program nu.
Vad i mitt liv håller på att ramla åt fanders?
En titt på alla mina angelägenheter får det bli, för det är vad kroppen tydligt sa till mig!
*host* ..igen...*host*
Det var 10 år sen sist och jag var övertygad om att vi hade en deal, jag och migränen,
nämligen att vi var klara med varann.
Jag gick hem efter jobbet, hade avslutat med friskvård: ett idiotpass med pumping! *svett*
På väg hem hade jag väldigt tunga steg.
Solen sken, och jag kände mig skönt trött och stillsam.
Väl hemma tog jag jycken och gick ut..... men nåt kändes fel...
Jag kände mig bländad, jag såg bara halva hunden... jag blev lite orolig och tänkte "va fanken"!!
Lite forskning på mig själv så upptäckte jag att Den Klassiska Migränen hade slagit till!
Synbortfall, ena handen domnade bort, jag kände det som att jag gick i en egen underligt värld.
Jag testade mitt tal, alltså jag pratade med hunden, och det lät inte som det var jag...
Jaha!
Va fan har jag nu gjort då, tänkte jag och försökte andas lugnt och stilla och coola ner mig.
Försökte vara lite resonabel med mig själv.
Hemma sen var jag tvungen att göra mat till mig och sonen... inte lätt när jag inte har nån känsel i ena handen och är osäker på om det jag upplever är riktigt rätt.
Jag förstod inte vad de sa på TV sen när vi satt och åt.
Jag rafsade undan tallriken och sa till sonen att jag skulle vila en stund.
Det gjorde jag.
2 timmar låg jag där som i en liten trygg kokong i mitt sovrum, långt borta från världen som tydligen blivit för farlig för mig....
Tungt och ont huvud följde mig resten av kvällen och även en bit in på natten.
En självrannsakan står på mitt program nu.
Vad i mitt liv håller på att ramla åt fanders?
En titt på alla mina angelägenheter får det bli, för det är vad kroppen tydligt sa till mig!
*host* ..igen...*host*
Sjuk och bitchig...
Jag har varit risig drygt en vecka och jag tänker varje dag att:
-"Imorgon, då är det nog bättre"...
Men nu tycker jag det drar ut lite på tiden.
Jag ringde Vårdcentralen idag bara för att kolla så att det inte är nåt penicillin jag ska ha eller så.
Jag är usel på att veta hur man gör när man är sjuk.
Har nån idé om att kroppen tar hand om det, att den vet vad den ska göra...
Nåväl, den snäsiga kvinnan i luren ställde dumma frågor, tyckte jag.
Hon frågade om jag hade feber och det har jag till och från, sa jag.
Hon besserwissrade mig med "ja, hur mycket feber har du då?
Jag kände att jag blev lika syrlig tillbaka och svarade:
-"Ja, spelar det någon roll hur mycket jag har?? Jag har feber, räcker inte det!?!! *hmpf* "
Hon lugnade sig lite, sa att det låter som influensa och då är det bara att vila, dricka mycket och lyssna på kroppen.
Jag kände att jag hade varit lite för snäsig själv i samtalet så jag tonade ner mig, och gav henne några frågor så hon skulle få känna att hon var den kunnige i det här sammanhanget.
Allt väl, vi var "vänner" när vi lade på.
Jag tog en alvedon och gick och la mig med katten.
-"Imorgon, då är det nog bättre"...
Men nu tycker jag det drar ut lite på tiden.
Jag ringde Vårdcentralen idag bara för att kolla så att det inte är nåt penicillin jag ska ha eller så.
Jag är usel på att veta hur man gör när man är sjuk.
Har nån idé om att kroppen tar hand om det, att den vet vad den ska göra...
Nåväl, den snäsiga kvinnan i luren ställde dumma frågor, tyckte jag.
Hon frågade om jag hade feber och det har jag till och från, sa jag.
Hon besserwissrade mig med "ja, hur mycket feber har du då?
Jag kände att jag blev lika syrlig tillbaka och svarade:
-"Ja, spelar det någon roll hur mycket jag har?? Jag har feber, räcker inte det!?!! *hmpf* "
Hon lugnade sig lite, sa att det låter som influensa och då är det bara att vila, dricka mycket och lyssna på kroppen.
Jag kände att jag hade varit lite för snäsig själv i samtalet så jag tonade ner mig, och gav henne några frågor så hon skulle få känna att hon var den kunnige i det här sammanhanget.
Allt väl, vi var "vänner" när vi lade på.
Jag tog en alvedon och gick och la mig med katten.
Jag känner att jag är kraftlös, hopplös, slut och trött.
Ända så vill jag göra nånting om dagarna.
Jag har vilat varje dag och till och med sovit bort några timmar mitt på dagen, men det är som att jag har svårt att koppla av, hjärtat slår, och tankarna snurrar.
Ögonen svider så där bakom ögonlocken och jag har ont, liksom på huden, på ryggen.
Konflikt.
Bör sova, dricka mycket och lyssna på kroppen, sa hon ju.
Det vet jag ju.
Varför tillåter jag mig inte att göra det då?
....hmm....
Jag noterar att jag blir stingslig, bitchig och försvarsinriktad när jag är sjuk och har med folk att göra.
Ur det här kommer att jag också tar illa vid mig, som jag inte gör annars.
Jag blir lättsårad, till och med av sonen när han säger nåt eller inte lyssnade första gången jag sa till om nåt....
...pratade med några vänner och jag blev nästan ledsen när de skojade på som vanligt,
men jag tyckte inte det var kul...
jag pratade med min "iblandbo" Peter på telefon och jag blev liksom ledsen för att jag hade missuppfattat en beställning jag gjorde åt honom. Att jag gjort fel liksom...
Vid varje tillfälle så hamnar ett trappsteg längre ner.
Ner till Låg-Självkänsla-Grottan.
Det är väl då jag borde gå in i mig själv och undvika kontakt med yttervärlden en stund.
För att inte utsätta mig för att inte kunna hantera andra människors ord, beteenden och sätt.
Sen kan jag komma tillbaka när jag starkare igen.
Ända så vill jag göra nånting om dagarna.
Jag har vilat varje dag och till och med sovit bort några timmar mitt på dagen, men det är som att jag har svårt att koppla av, hjärtat slår, och tankarna snurrar.
Ögonen svider så där bakom ögonlocken och jag har ont, liksom på huden, på ryggen.
Konflikt.
Bör sova, dricka mycket och lyssna på kroppen, sa hon ju.
Det vet jag ju.
Varför tillåter jag mig inte att göra det då?
....hmm....
Jag noterar att jag blir stingslig, bitchig och försvarsinriktad när jag är sjuk och har med folk att göra.
Ur det här kommer att jag också tar illa vid mig, som jag inte gör annars.
Jag blir lättsårad, till och med av sonen när han säger nåt eller inte lyssnade första gången jag sa till om nåt....
...pratade med några vänner och jag blev nästan ledsen när de skojade på som vanligt,
men jag tyckte inte det var kul...
jag pratade med min "iblandbo" Peter på telefon och jag blev liksom ledsen för att jag hade missuppfattat en beställning jag gjorde åt honom. Att jag gjort fel liksom...
Vid varje tillfälle så hamnar ett trappsteg längre ner.
Ner till Låg-Självkänsla-Grottan.
Det är väl då jag borde gå in i mig själv och undvika kontakt med yttervärlden en stund.
För att inte utsätta mig för att inte kunna hantera andra människors ord, beteenden och sätt.
Sen kan jag komma tillbaka när jag starkare igen.
Jag är glad att jag ser det iallafall. För då är det ju bara en tillfällig formsvacka...
..."even this shall pass...."
..."even this shall pass...."
I brist på bröd äter man limpa...
Jag har fått annat herrbesök på natten.
Peter Astmatiker och jag Djurägare har ju en inte alltför enkel relation,
kan man säga.
Det var en himla massa veckor (läs: månad/er) sen han var hos mig.
Han fick nån förkylning i början på sommaren som blev till lunginflammation och
det ena med det andra, och cortisonet stod högt i tak och inhalatorn gick varm.
Han fick vackert installera sig i sin lägenhet, på andra sidan gatan, och friska på sig.
Jag växlade mellan jobbet, sidoverksamheten och hemmet med ungar och djur.
Fullt upp.
Så gick det en himla massa dagar, veckor och månader.
Vi träffades ju givetvis i verksamheten,
på karaten, i tvättstugan, och på kvällspromenaden utomhus då och då.
Men ändå...
Hur ska vi göra?
Ska jag "avsluta" min sjuka, men glada hund?
Avliva katten?
Sälja huset?
Hitta nåt nytt hus tillsammans med Peter.
Och tonåringen, vad säger han?
Tänk om.....
Tänk om han inte inte skulle bli bättre?
Tänk om det fortfarande skulle vara samma problem med hans andning och så?
Ibland är det svårt att välja,
att fatta beslut,
att veta vad som är rätt eller inte.
När man inte vet,
då ska man inte göra nånting, bara vänta.
Tills man vet.
Så för någon vecka sedan så klev katten Ior in i mitt sovrum när jag jag skulle till att slumra in!
Det var länge sen han gjorde.
Sisådär 5 år sen när han kom till mig som avlivningshotad ungkatt.
På den tiden var jag singel.
Då låg han på kudden min och purrade och slickade mitt hår i mittbena halva natten.
...*blärk*...låter lite näääästy...
men iallafall, han fann sig tillrätta med mig och han är en väldigt trygg och lugn katt.
Sovrummet har ju varit en frizon för att Peter skulle kunna andas...
...nånstans liksom.
Men nu är han ju inte hos mig,
så när katten klev in, och la sig på min mage och purrade
så var det ett litet "mooooment" för mig.
Det kändes lite fel från början....men...
numer är jag iallafall inte längre ensam i sängen om nätterna.
;-)
Bild: Sommarbild på Ior och sin varma och goa mage.
Peter Astmatiker och jag Djurägare har ju en inte alltför enkel relation,
kan man säga.
Det var en himla massa veckor (läs: månad/er) sen han var hos mig.
Han fick nån förkylning i början på sommaren som blev till lunginflammation och
det ena med det andra, och cortisonet stod högt i tak och inhalatorn gick varm.
Han fick vackert installera sig i sin lägenhet, på andra sidan gatan, och friska på sig.
Jag växlade mellan jobbet, sidoverksamheten och hemmet med ungar och djur.
Fullt upp.
Så gick det en himla massa dagar, veckor och månader.
Vi träffades ju givetvis i verksamheten,
på karaten, i tvättstugan, och på kvällspromenaden utomhus då och då.
Men ändå...
Hur ska vi göra?
Ska jag "avsluta" min sjuka, men glada hund?
Avliva katten?
Sälja huset?
Hitta nåt nytt hus tillsammans med Peter.
Och tonåringen, vad säger han?
Tänk om.....
Tänk om han inte inte skulle bli bättre?
Tänk om det fortfarande skulle vara samma problem med hans andning och så?
Ibland är det svårt att välja,
att fatta beslut,
att veta vad som är rätt eller inte.
När man inte vet,
då ska man inte göra nånting, bara vänta.
Tills man vet.
Så för någon vecka sedan så klev katten Ior in i mitt sovrum när jag jag skulle till att slumra in!
Det var länge sen han gjorde.
Sisådär 5 år sen när han kom till mig som avlivningshotad ungkatt.
På den tiden var jag singel.
Då låg han på kudden min och purrade och slickade mitt hår i mittbena halva natten.
...*blärk*...låter lite näääästy...
men iallafall, han fann sig tillrätta med mig och han är en väldigt trygg och lugn katt.
Sovrummet har ju varit en frizon för att Peter skulle kunna andas...
...nånstans liksom.
Men nu är han ju inte hos mig,
så när katten klev in, och la sig på min mage och purrade
så var det ett litet "mooooment" för mig.
Det kändes lite fel från början....men...
numer är jag iallafall inte längre ensam i sängen om nätterna.
;-)
Bild: Sommarbild på Ior och sin varma och goa mage.
Massmord i källaren!
Det var ingen kul syn, när jag skulle ner i pannrummet för att kolla till pelletsen häromdagen...
...det kryllade av flygmyror kring dörren, och bakom pelletsbehållaren!
*GAAHH*
Jag är inte rädd småkryp så,
men när det är massor då blir det för mycket,
även för en djurvän som jag.
Jag tänkte fort....vad var det nu igen man skulle använda??
De gamla huskurerna?
Kanel? Salt? (Kommer mer att tänka på risgrynsgröt nu...hmmm)
Äh, iallafall, det blev ett utfall mot toaletten till, där jag fattade tag om toalettrengöringsmedlet
och rusade tillbaka till pannrummet och siktade mot den "svarta mattan" av flygmyror
som täckte dörren och en bit av golvet.
Jag lade an och efter en kort sekunds tvekan,
så attackerade jag upprepade gånger och nästan tömde magasinet,
eh.... innehållet i flaskan.
Adrenalinet pumpade.
"Myrmattan" föll isär, det rörde sig lite här och där bland resterna,
det var ett slagfält utan dess like,
....och jag visste inte
om jag var hjälte eller skurk...
För säkerhets skull så tömde jag det sista av ammunitionen, rengöringsmedlet alltså,
för jag ville ju inte att de skulle plågas...
Med blandade känslor, backade jag sakta tillbaka, torkade av rengöringsmedlets pistolhandtag,
stängde om pannrummet, ställde tillbaka den tomma flaskan på toaletten...
Jag fick en liten aning om hur de känner sig i älg-jakts-tider...*funderar lite*
...eller inte.
Sen kom jag att tänka på att det är ju miljövänliga produkter jag använder!
Hur blir det nu då??
:-o
En bild på en ensam, ofarlig, icke-hotfull myra ute i skogen.
Bild: www.myra.nu/svartmyra.html
...det kryllade av flygmyror kring dörren, och bakom pelletsbehållaren!
*GAAHH*
Jag är inte rädd småkryp så,
men när det är massor då blir det för mycket,
även för en djurvän som jag.
Jag tänkte fort....vad var det nu igen man skulle använda??
De gamla huskurerna?
Kanel? Salt? (Kommer mer att tänka på risgrynsgröt nu...hmmm)
Äh, iallafall, det blev ett utfall mot toaletten till, där jag fattade tag om toalettrengöringsmedlet
och rusade tillbaka till pannrummet och siktade mot den "svarta mattan" av flygmyror
som täckte dörren och en bit av golvet.
Jag lade an och efter en kort sekunds tvekan,
så attackerade jag upprepade gånger och nästan tömde magasinet,
eh.... innehållet i flaskan.
Adrenalinet pumpade.
"Myrmattan" föll isär, det rörde sig lite här och där bland resterna,
det var ett slagfält utan dess like,
....och jag visste inte
om jag var hjälte eller skurk...
För säkerhets skull så tömde jag det sista av ammunitionen, rengöringsmedlet alltså,
för jag ville ju inte att de skulle plågas...
Med blandade känslor, backade jag sakta tillbaka, torkade av rengöringsmedlets pistolhandtag,
stängde om pannrummet, ställde tillbaka den tomma flaskan på toaletten...
Jag fick en liten aning om hur de känner sig i älg-jakts-tider...*funderar lite*
...eller inte.
Sen kom jag att tänka på att det är ju miljövänliga produkter jag använder!
Hur blir det nu då??
:-o
En bild på en ensam, ofarlig, icke-hotfull myra ute i skogen.
Bild: www.myra.nu/svartmyra.html
Utmaning...
Jag har blivit utmanad av LillaNisse
Regler:
Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv.
I slutet av inlägget utmanar bloggaren nya personer.
Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar,
så att de vet att de har blivit utmanade..
1) Jag är en sann djurvän.
Det har jag varit sen jag var riktigt liten.
Jag tog hem humlor för att de såg så fluffiga och mjuka ut.
Min mamma sa med illa dold rädsla att de kan brännas så jag fick släppa iväg dem.
På den vägen är det, marsvin har jag sett till att vi fått, hund, egen undulat, katt, och sedan som vuxen och mor till två små pojkar så har det blivit samma sak, marsvin, kanin, hund och katt,...jag menar det är bra för barn att umgås med djur, ...visst?! Visst??! Så sist in i huset är de små ormarna som nu hunnit bli säkert...hmm...3,4,5 år kanske...?
Men nu är det stopp. Min sambo/särbo/iblandbo Peter är astmatker, ju.
2) Jag är en slarvmaja.
Det jag inte får till eller hinna göra idag, det kan jag göra imorgon.
Fast jag vet nånstans i bakhuvudet att det kanske inte blir gjort då heller....
Om jag vet att det är kris och det är sista minuten med nåt - då blir jag väldigt produktiv och aktiv...fast jag jobbar på att få till det utandär där "piskan". I god tid liksom.
3) Jag har en tendens till att köra slut på bilar.
Jag ska lämna min på skroten på måndag. Den har hållit ca 2-3 år.
Jag kommer skramla ihop till en annan billig bil för några tusenlappar och då bilar i den prisklassen inte är i toppform så kör jag så länge det går...
Någon gång ska jag köpa en riktig bil och då kommer jag att sköta om den som jag sköter om....mina djur.
4) Jag vill alltid må bra och vara nöjd och glad.
När jag vaknar på morgonen så är det som att jag är förväntansfull över vad den här dagen kan komma att ge för nåt gott eller kul, eller bra eller spännande.
Hmm.... det måste ju vara himla bra egenskap egentligen....
Så när något trist händer, eller jag går ner i min "grotta", så vill jag inte vara där för länge, utan tar mig ut ..(ofta med vänner i min omgivning som stöttar och ser hur det är fatt)..och söker Ljuset igen.
Livet är till för att levas, ju! :D
5) Jag har svårt att sålla intryck om det blir för mycket.
Jag kan bli alldeles speed-ad om det är för mycket som händer runt mig, eller om för många pratar samtidigt, eller om TV står på för högt och nån pratar...
Det har att göra med att jag dunkade pannan i väggen för 1 år sen.
Och för 4 år sen. Och för 7 år sen. Och för 10 år sen...
*hummar, nickar och funderar*
Så det är därför viktigt för mig att inte sitta på fikarasten på jobbet bland en massa folk, utan jag behöver vara för mig själv, och att inte vara med på en massa saker utan prioritera basic things.
Det går bra att "ösa på" så länge som jag ser till att "återhämta" mig sen.
6) Jag har lite åldersnoja ibland, tänker att jag är ju ändå 43 år, så inte kan väl jag gå mot svart bälte i karate.
Inte ska väl jag inbilla mig att jag kan bli en bra karateinstruktör och så småningom kanske åka till Japan för att träna med dem där?! För jag är ju för gammal! (Fy fanken vad dumt!! VA?! Varför tänker jag så där??!
Nu får jag skärpa mig! Blir nästan lite förbannad!!)
Ska arbeta för att släppa den den där åldersnojan!
Japp. Bra.
7) Jag är nog lite hönsmammig.
Min son som bor hemma, 17 år och jag går upp och fikar med honom fast jag själv kanske har sovmorgon.
Jag fixar nån äppelpaj för att han skulle vilja spontan-ha det nån kväll. Men har är en fin kille och han behöver som alla, bli sedd, hörd och bekräftad. Jag mår bra av att veta att jag ger honom det jag inte själv fick, och det jag faktiskt inte gav mde här grabbarna när de var små. P.g.a min ryggsäck och dålig själkännedom.
Man lär sig en del av att "krascha" och ta sig tillbaka.
8) Jag tycker om människor, alltså inte bara djur (se punkt 1).
Vi sitter liksom i samma båt på nåt vis, och det känns som en Gemenskap i det.
Vi försöker alla traggla oss fram i Livet, med eller utan facit.
Vi har alla våra ryggsäckar fast vi inte låtsas om det för varann.
Det är lite sött. Jag tycker om människor, för vi är så lika.
P (och du med, gör den gärna i "kommentaren")
Lena var visst utmanad redan men jag har nog inga fler att utmana...
så det får BLI så här! :-D
Regler:
Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv.
I slutet av inlägget utmanar bloggaren nya personer.
Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar,
så att de vet att de har blivit utmanade..
1) Jag är en sann djurvän.
Det har jag varit sen jag var riktigt liten.
Jag tog hem humlor för att de såg så fluffiga och mjuka ut.
Min mamma sa med illa dold rädsla att de kan brännas så jag fick släppa iväg dem.
På den vägen är det, marsvin har jag sett till att vi fått, hund, egen undulat, katt, och sedan som vuxen och mor till två små pojkar så har det blivit samma sak, marsvin, kanin, hund och katt,...jag menar det är bra för barn att umgås med djur, ...visst?! Visst??! Så sist in i huset är de små ormarna som nu hunnit bli säkert...hmm...3,4,5 år kanske...?
Men nu är det stopp. Min sambo/särbo/iblandbo Peter är astmatker, ju.
2) Jag är en slarvmaja.
Det jag inte får till eller hinna göra idag, det kan jag göra imorgon.
Fast jag vet nånstans i bakhuvudet att det kanske inte blir gjort då heller....
Om jag vet att det är kris och det är sista minuten med nåt - då blir jag väldigt produktiv och aktiv...fast jag jobbar på att få till det utandär där "piskan". I god tid liksom.
3) Jag har en tendens till att köra slut på bilar.
Jag ska lämna min på skroten på måndag. Den har hållit ca 2-3 år.
Jag kommer skramla ihop till en annan billig bil för några tusenlappar och då bilar i den prisklassen inte är i toppform så kör jag så länge det går...
Någon gång ska jag köpa en riktig bil och då kommer jag att sköta om den som jag sköter om....mina djur.
4) Jag vill alltid må bra och vara nöjd och glad.
När jag vaknar på morgonen så är det som att jag är förväntansfull över vad den här dagen kan komma att ge för nåt gott eller kul, eller bra eller spännande.
Hmm.... det måste ju vara himla bra egenskap egentligen....
Så när något trist händer, eller jag går ner i min "grotta", så vill jag inte vara där för länge, utan tar mig ut ..(ofta med vänner i min omgivning som stöttar och ser hur det är fatt)..och söker Ljuset igen.
Livet är till för att levas, ju! :D
5) Jag har svårt att sålla intryck om det blir för mycket.
Jag kan bli alldeles speed-ad om det är för mycket som händer runt mig, eller om för många pratar samtidigt, eller om TV står på för högt och nån pratar...
Det har att göra med att jag dunkade pannan i väggen för 1 år sen.
Och för 4 år sen. Och för 7 år sen. Och för 10 år sen...
*hummar, nickar och funderar*
Så det är därför viktigt för mig att inte sitta på fikarasten på jobbet bland en massa folk, utan jag behöver vara för mig själv, och att inte vara med på en massa saker utan prioritera basic things.
Det går bra att "ösa på" så länge som jag ser till att "återhämta" mig sen.
6) Jag har lite åldersnoja ibland, tänker att jag är ju ändå 43 år, så inte kan väl jag gå mot svart bälte i karate.
Inte ska väl jag inbilla mig att jag kan bli en bra karateinstruktör och så småningom kanske åka till Japan för att träna med dem där?! För jag är ju för gammal! (Fy fanken vad dumt!! VA?! Varför tänker jag så där??!
Nu får jag skärpa mig! Blir nästan lite förbannad!!)
Ska arbeta för att släppa den den där åldersnojan!
Japp. Bra.
7) Jag är nog lite hönsmammig.
Min son som bor hemma, 17 år och jag går upp och fikar med honom fast jag själv kanske har sovmorgon.
Jag fixar nån äppelpaj för att han skulle vilja spontan-ha det nån kväll. Men har är en fin kille och han behöver som alla, bli sedd, hörd och bekräftad. Jag mår bra av att veta att jag ger honom det jag inte själv fick, och det jag faktiskt inte gav mde här grabbarna när de var små. P.g.a min ryggsäck och dålig själkännedom.
Man lär sig en del av att "krascha" och ta sig tillbaka.
8) Jag tycker om människor, alltså inte bara djur (se punkt 1).
Vi sitter liksom i samma båt på nåt vis, och det känns som en Gemenskap i det.
Vi försöker alla traggla oss fram i Livet, med eller utan facit.
Vi har alla våra ryggsäckar fast vi inte låtsas om det för varann.
Det är lite sött. Jag tycker om människor, för vi är så lika.
Jag utmanar:
Sussie-Märsta (ingen blogg? Gör utmaningen i "kommentar" hos mig;-)
MariaM (du kan också göra den i "kommentaren";)P (och du med, gör den gärna i "kommentaren")
Lena var visst utmanad redan men jag har nog inga fler att utmana...
så det får BLI så här! :-D
Kommentera gärna om ni antar utmaningen så jag får läsa mer om er..
Knock-out!
6 dagars träning i kroppen.
6 dagars späckat program.
6 fantastiska dagar med träning, utveckling, utmaningar,
glädje, samvaro, närvarande och förundran,
tillsammans med likasinnade i klubben,
gäst-tränande från både Boden och Göteborg,
vår egen huvudtränare Fred sensei och vår ärade gäst-instruktör Takamasa Arakawa från Japan!
bild: Tidningen Allehanda 2007-09-05, läs gärna hela artikeln.
* * *
Poff!
Som en full-contact-punch (allt så inte karateslag, för vi utövar kontroll)
slog Tröttheten till mig rätt i ansiktet, Utmattningen sparkade mig hårt i magen och jag föll ihop,
...allt tycks stanna av....
Känner mig febrig, yr, halsont och matt...
Go´natt!
*ler nöjd på ett masochistiskt sätt i skön smärta*
6 dagars späckat program.
6 fantastiska dagar med träning, utveckling, utmaningar,
glädje, samvaro, närvarande och förundran,
tillsammans med likasinnade i klubben,
gäst-tränande från både Boden och Göteborg,
vår egen huvudtränare Fred sensei och vår ärade gäst-instruktör Takamasa Arakawa från Japan!
bild: Tidningen Allehanda 2007-09-05, läs gärna hela artikeln.
* * *
Poff!
Som en full-contact-punch (allt så inte karateslag, för vi utövar kontroll)
slog Tröttheten till mig rätt i ansiktet, Utmattningen sparkade mig hårt i magen och jag föll ihop,
...allt tycks stanna av....
Känner mig febrig, yr, halsont och matt...
Go´natt!
*ler nöjd på ett masochistiskt sätt i skön smärta*
En liten sorglig saga...
Det lyste alltid välkomnande inifrån huset,
och jag kände mig alltid välkommen dit.
Dörren stod alltid öppen,
och det kändes tryggt, varmt och älskvärt att komma in där.
.....
Nu lyser det inte så ofta där längre, och dörren är låst.
När jag knackar på så är det ingen som öppnar.
Jag har försökt kika in genom fönstren ibland,
men gardinerna är fördragna.
....
Jag undrar med lite vemod och saknad, vad det är som har hänt.
Varför lyser det inte längre, och varför är det ingen som öppnar?
Varför får jag inte komma in?
....
Jag går inte dit så ofta längre.
Jag har till och med nästan slutat hoppas, att dörren nånsin ska öppnas igen....
och jag kände mig alltid välkommen dit.
Dörren stod alltid öppen,
och det kändes tryggt, varmt och älskvärt att komma in där.
.....
Nu lyser det inte så ofta där längre, och dörren är låst.
När jag knackar på så är det ingen som öppnar.
Jag har försökt kika in genom fönstren ibland,
men gardinerna är fördragna.
....
Jag undrar med lite vemod och saknad, vad det är som har hänt.
Varför lyser det inte längre, och varför är det ingen som öppnar?
Varför får jag inte komma in?
....
Jag går inte dit så ofta längre.
Jag har till och med nästan slutat hoppas, att dörren nånsin ska öppnas igen....