Hur långsamt kommer man längst?

Det är bra att jag ställer den frågan. Till mig själv.

En novell, eller biografi, över En helt vanlig dag i mitt liv, då jag inte väntat in min Själ ordentligt, hör här:

I mitt huvud kan jag göra en bild av hur härligt allt är och hur bra jag mår och livet leker.
Men i nåt litet hörn av skallen sitter en liten röst och ropar lite försiktigt, som försöker göra sig hörd. Men det är en liten försynt och svag röst, det är lätt att missa den...

Och då jag inte hör den så kommer till slut det tunga artilleriet till hjälp - kroppen!

Jag har t.ex. tappat bort min nyckelknippa. Jag hade den på dan i onsdags, men inte på kvällen när jag skulle hem från jobbet. Det är snart fem dagar sen. Jag tror att den ligger på nåt udda ställe hemma. Eller nåt udda ställe på jobbet. Den dyker nog upp....

Jag gick på stan en sväng idag, skulle handla lite smått bara borta på ICA. Gick tillbaka sen, med kassen dinglandes, tog en kaffe på stan på väg hemåt och njöt av ledighet och sommar och försökte känna in Nipyran. Mitt i en sipp kaffe kom jag på att jag glömt handla nötter och 70% choklad till det jag hade tänkt baka senare. Jag drack ur mitt kaffe och tog en sväng bortåt ICA igen och införskaffade grejerna.

Ingen hets, lugn och fin. Jag skulle ju bli bjuden på middag hos Douglas och Olivera idag. Sen träna karate och sen jobba natt. Jag tog en promenad genom parken hem och ringde upp Dogge och frågade hur det skulle bli. De hade nyss vaknat. Det var visst ut igår. Ja, det är ju Nipyran, med musik i parken halva nätterna, just det. Middagen avbokades, men det gjorde inget, då rår jag mig ju själv.

Jag tog min bok, en kaffe och gick ut och satte mig på baksidan i solen som tittade fram mellan molnen. Efter 5 minuter började det regna. Jag gick in igen och tänkte att det är ju bra för då kan jag faktiskt dra igång städprojeket! Och förhoppningsvis hittar jag nyckelknippan nånstans.

Dammsugning i alla rum, svabbhinken kom fram och golven blev blanka och rena. Toan blev ren och diskbänken blev som ny. Lite papper att sortera, bra att det regnar så jag får undan sånt här. Jag lastade in dammsugaren som av någon anledning blivit kvar utanför städskåpet, förbannat!!! Jädra massa skit jag har här så jag inte får plats med dammsugarjäveln! Jag bet ihop, sa åt lilla Rösten att hålla käften, och tog fram en ICA-kasse och öste ner diverse filterdelar till spisfläkten som stått i en påse, ett halvår i skåpet och tagit plats, de röda jul-ljusen som ramlat ur förpackningen hivade jag ner och satan - VARFÖR skulle asken med sladdspik i miljoner ramla ut just nu! Jag skrapade upp dem i näven, och upp med dem på diskbänken, slängde asken, och lite annat som kom med av bara farten och gjorde mig besväret att återigen dra ut sladden till dammsugaren, stoppa in den i uttaget längst bort i köket, och få upp allt damm och katthår som lagrats under bråten i städskåpet. Vad lätt det gick att ställa in dammsugaren nu. Jag knöt ihop ICA-kassen med fläktfiltret, sladdspiksasken, jul-ljusen och resten för transport ut till sopcontainrarna utanför kåken.

Snart var det dags för karatepasset jag bokat med Fredrik, jag såg fram mot att köra grunder idag, det var planen -Jippi! Sms från Fredrik, nähä, han fick förhinder idag och hinner inte träna. Men det gör inget, jag går själv. *gnuggar händerna* .....Sen kom jag på att nyckeln till dojon sitter på den borttappade nyckelknippan. Det blev ingen träning.

Det gjorde nog inget, för jag är ju egentligen rätt trött, sov lite för lite efter nattpasset sist. Jamen då kan jag ju baka lite. Fram med mobilen för att ta fram receptet på chokladmousse med hasselnötsströssel. Nähädah, ingen kontakt med nätet. Provade några gånger innan jag stängde ner mobilen, för att starta om den igen, det brukar gå bättre efter det. Här började jag höra den där lilla rösten igen, som ju väst lite försynt åt mig några dagar. Eller veckor?.....

Jag andades med magen, väntade en evighet innan mobilen startades upp igen. Fick slutligen fram receptet, skrev ner det på ett papper så det inte skulle bli nåt vingel igen. Insåg, att jag inte orkade göra chokladmoussen, utan det fick bli en snabb lchf-rabarberpaj med smuldeg istället. Fort gjort.

Förbannat! Pajformen blir för liten, jaja, jag lägger väl den smörade formen i disken och tar en ny. Sådär ja och i med grejerna och skjuts in i ugnen. Aj dah, varför skulle jag sprätta ut smuldeg på mitt rengjorda golv! *suck* Diskbänken såg tragisk ut igen, smör, dl-mått, smörade pajformar och diskstället är fullt. Och smulpaj på golvet...

Här hörs den lilla Rösten än mer tydligt. Jag försöker förhala vårt samtal.

Jag blev jättetrött. Jag bestämde mig för att ge upp. Satte klockan på ringning då pajen skulle vara färdig och kröp ner i sängen och gav upp en stund. Här kom lilla Rösten till tals lite, innan jag tvärt somnade. Vaknade med ett ryck av att det pep i köket - PAJEN! Jag studsade upp och slet ut pajen som luktade lite bränt, och var svart överst. Förbannat - det stooood ju i receptet att man skulle lägga över ett bakplåtspapper mot slutet av gräddningen, annars kunde den lätt bli bränd. Jag skrapade av det översta lagret och tyckte den såg okej ut.

I det här läget bokade jag träff med lilla Rösten i mitt huvud som försökt få kontakt en längre tid. När det mesta jag tar mig för, går åt fanders, då är det en sittning med lilla Rösten som gäller.

Hur mår jag då?....
Jo, vi, lilla Rösten och jag, kom fram till att det här är ett stressymptom.
En checklista är att föredra från vilken jag kan bocka av det som belastar mitt system.

Resultatet:
Det skapar ordning och reda.
Som blir en viss form av kontroll och överblick.
Det leder till trygghet och lugn.
Jag blir mer närvarande och fattar bättre beslut om saker och ting.
och då styr jag mig själv, och inte som nu - styrs av händelser och situationer som uppstår ur kaos.

Tror jag ska låta lilla Rösten gå hos en talpedagog och få den att tala både högre och tydligare.
;-)

Jag njuter av dagarna. Sommaren tycks ha letat sig hit ändå.
Varje tillfälle som ges försöker jag ta vara på ute i värmen och ljuset.
Jag jobbar ju skift och hinner ta vara på dagarna mer än annars.
Idag sov jag länge, gick på stan en sväng innan eftermiddagspasset,
och tog en kaffe med sol i ansiktet....mmm....

På rasterna sätter jag mig ute vid parkeringen, där en lite brandtrappa finns,
och bara njuter av det Vackra och Härliga. Femton minuter gör gott för sinnet.
Sen in på jobbet för att ladda inför nästa rast ;-)

Man kan säga att jag är en sån där solfångare...
(eller som solfånge enligt vad det ser ut som på bilden, hahaha)

Jag har efter månad-tal av eremit-liv känt ett visst sug efter kontakt med vänner, kollegor och folk i största allmänhet. Ganska skönt att känna det. Häromdagen kom en vän hem och vi fikade lite och efter 3 timmar hade vi gått igenom det som var värt att gås igenom.

Efter det mötet var det som att jag klev ur min egen lilla trånga garderob och spatserade ut bland övriga befolkningen. Man får ofta det man behöver. Det är väl den där Tilliten som jag hade tappat lite...Att allt är ok. Fast man inte tror det, utan man ska försöka rodda runt själv.

När man släpper taget, då kommer man framåt.

Utan vänner, finns man då?

...,lite hit och dit.
Ena dagen är jag så trött så jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom den. Jag orkar knappt ta mig för nånting. Nästa dag så känner mig full av energi och inspiration att erövra världen! Men det håller inte i sig så länge...

Hela påskhelgen gick åt till att sova länge, såsa runt i morgonrocken, sitta i soffan och zappa lite förstrött, äta lite och sen halvslumra i soffan igen efter det. Jag tillät det vara så för jag har känt mig så in i baljan trött länge. Så påsken kom lämpligt för vila. Det är ok. Jag är tacksam för det.

Grabbarna kom på påskdagen på lite mat och det är så gott att ha dem hemma ett tag. Mina små korvar. Unga män.

På jobbet idag satt jag i admin hela dagen och nötte på och jag märker att tankarna for iväg av sig själv mellan varven. Det är som att jag kommer på små inre sanningar, det som är sant för mig fast jag inte visste om det innan, typ.....Vips bara så kommer en tanke levererad och klar och jag mest konstaterar att jahapp, det är så det är för mig. Färdiga svar liksom. Som jag inte ens behöver grubbla fram....de bara kommer!

Så just nu är jag nog lite gråmulen med inslag av snöblandat regn, av och till....
Jag håller nog på med lite processer på olika plan av mitt liv, min vardag.
Och hur framtiden kan komma att te sig, beroende på hur jag väljer att tänka, göra och vara.



Ibland är det som att Nån Däruppe vill att jag ska "få till det" liksom...fatta vad det handlar om, komma vidare och släppa taget om det jag inte längre behöver...Kliva ut i livet och LEVA det! Det är det som är de soliga inslagen och fågelkvittret, hoppet om vår och värme - men va tusan - jag hinner knappt ta in det förrän det är borta igen.
*gaaah*

Men det är väl som det ska, processer ska jobbas igenom och har väl sin tid.

Jag har en klok syrra också som gav mig mycket i samtalet vi hade på telefon i påsk.
Tack Ewa!

Ska låta nattsömnen processa vidare.

Gonatt.

Solen smälter snön rätt bra nu.
Tror aldrig jag längtat till vår och sommar så mycket som nu.
Fast det säger man väl varje år.

Ett kvartal har snart passerat och jag har mest bara jobbat, ätit, sovit och tränat.
Och lyxvilat och hängt lite på stan och lyxfikat.

Nästa kvartal hoppas jag kunna skruva upp karaten lite.
Och lägga mina efterdyningar som varit, tankar och funderingar om var jag befinner mig. Efter att ha blivit en  vuxen med utflugna barn.

Jag vill kliva in i livet lite mer igen.
Inte för mycket, men öppna upp lite...

Jag tror jag cocoon-ar lite väl mycket nu...
Men jag behöver väl det,
vara för mig själv och inte tappa energi på annat än jobb och träning.
Men det kommer nog tillsammans med våren, den här "öppningen".

Nu ska jag upp på gymmet och köra 25 minuters crosstrainer igen,
sen lunch med sensei innan jag ska iväg och jobba till sena kvällen.

Det här är en typisk bra dag.
Hoppas ni också får en bra dag!
:-)

Jag inser att jag inte gör så mycket nuförtiden.
Det känns bra.
Jag reflekterade lite igår över det, och kände att jag HAR ju fyllt mina dagar innan,
till bredden, med vardagens bestyr.

Allt det som ingår i Livet för de flesta med jobb, hem, barn, matplanering, ekonomi,
föräldramöten, och vänner och träning och ja..vad det nu månde ha varit.

Nu är det bara jag
och ansvaret för mig, mitt jobb och vad jag gör med övrig tid.

Enkelt.
Lätt.
Tomt.
Fritt.

Jag har växlat ner och tar mig tiden att bara vara i den ibland.
Det är inte alls så dumt!

Igår var jag till gymmet och gick på trampmaskinen i 25 minuter.
Idag ska jag bara träna karaten kl 19.
Tiden emellan här - är Fri Tid.

Vilken stor grej - JAG väljer själv vad jag vill göra (eller inte göra).

Såg igår på en repris av "Så mycket bättre" och Christer Sandelin säger att det han gör och har gjort, gör han med full energi, han ger allt liksom. Men det tömmer honom. Jag kunde känna igen mig där.
Han sa att han behöver vara för sig själv sedan för att fylla på med energi, som ett batteri.

Jag gör på samma sätt. Därför kändes det också som en bekräftelse att det är OK att göra så, vara själv och ladda batterierna, som jag gör nu. Efter allt som varit.

Som en stor in-andning...


Lite som Naturen gör:
vågar vila......och litar på att Kraften kommer tillbaka när det är dags...

Tänk att det redan är mars! Tiden går och jag undrar vad jag gör med den.....Jag vet faktiskt inte, men det känns som att jag åker med den bara. Going with the flow. Jag tar dagarna som de kommer, men dock med en liten avsikt att den ska vara för mig, i medvetenhet, inte för att ge bort mig till andra eller annat som jag själv inte vill vara delaktig i.
Oj.....vilken klatschig meningsformtion, hehe.
Men det är sant.

Idag är jag ledig efter ett antal nattpass och imorgon ska jag upp och jobba kl 6. Vad gör jag då med den här dagen? Det enda jag vet är att jag tog mig en redig sovmorgon och att jag har karateträning ikväll. Däremellan är jag fri och utan planer. Jätteskönt. Är det okej eller? Är det att slösa bort dagen?
Den rinner iväg bara, minut för minut, timme för timme och vips sitter jag på jobbet igen. Eller?

Jag har mina funderingar om Tiden. Hur hanterar man den?
 Förr har jag stressat mig igenom livet, för att hinna med allt.

Nu har jag insikt i att jag är stressöverkänslig och har slutat stressa. Jag har nämligen ingenting att "göra". Inga "måsten". Det jag gör, gör jag lugnare. För jag har inget direkt som jagar mig.
Mitt huvud möjligen och mitt jobb. Men jag arbetar på det, båda delarna.
Jag har fantastisk hjälp av hon som jag går och pratar hos. Underbara människa, vore hon ogift och jag flata så skulle jag fria till henne direkt!

Så här ser ofta mina lediga dagar ut:
Sovmorgon och långsam frukost.
Reka igång sig och sen en sväng på stan.
Kaffe på ett fik oftast i eget sällskap.
Hem och fixa mat, diska och gosa runt lite med katterna.
Softa i soffan alternerat med nåt spontanfix som städning i garderober eller styra upp med blommor, tavlor e.d.
Thats it.

Idag är det 1 mars och det är plusgrader ute. Asfalten börjar synas här och var. Fåglarna kvittrar. Jag ska ta en liten sväng på stan och känna att jag är ledig, njuta av umgänget med mig själv i lugn och ro. Det är okej.

Snart kommer att kvartal ha gått och man fattade inte vad som hände. Så det gäller att välja det man vill göra med sin tid. Men när man inte har några önskemål, förutom lite fönstershopping, en kaffe på Lilla Kafféet och glo på folk en stund, ja då blir det inte mer.

Tror jag ska börja skriva en Drömlista på saker jag vill göra mer....
:-)




En tidning, kaffe och folk-tittning är också okej väl...