Över 20 års resa...
Igår fyllde Douglas 20 år.
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Kommentarer
Postat av: Tessa
Åh vilket fint och tänkvärt inlägg. Min lilla dotter fyller 18 i höst, jag börjar ställa in mig på att låta henne flyga ut. Nu vet vi ju inte om det kanske blir så att det blir hon som blir kvar och vi som flyger ut i stället, det beror lite på Emils skolgång och att jag faktiskt nu då barnen blivit större vill knyta i hop min egen säck och bo närmare mina syskon. Vad snygga dina söner är Gunzan. Kram på dig!
Postat av: Catrin
Du har gjort ett bra jobb, Gunzan!
Trackback