Hur långsamt kommer man längst?

Jag vill verkligen att det ska bli ett bättre år, det som kommer snart...

2009 är nog mitt personliga rekord i tuffaste året som krävt mest energi och som sänkt mig djupast.
Eller inte. Jag vet inte...När jag tänker efter så har det varit en del år från år, men så är det nog för de flesta.
Det är väl Livet, helt enkelt. Eller?

Jag har ju en tendens att på nåt sätt hantera saker och ting när de dyker upp. Jag tycker att jag hanterar det bra. Oftast. Och blev det inte bra så fick det duga ändå.
En del har uttryckt det som att jag mest överlevt.

Kan det vara så att jag har vant mig vid...lite tjorvighet och bök och stök?
För att inte må satan när det kärvar ihop sig så har jag intalat mig att det ordnar sig, det löser sig, det blir bättre sen och vad gör det om 100 år. Sen har jag varit vid gott mod ändå, och det känns faktiskt bättre att leva då :)

Om nån skulle fråga mig om jag var lycklig....så skulle jag nog svara Ja...
(Fast om jag skulle fundera en stund, en bra stund på det, så skulle jag nog kunna göra en hyfsad lista på hur jag skulle vilja att det skulle vara. Tror jag...)

När det känns som jäkligast så har jag tittat på det jag är tacksam över istället och det är mycket. Jag har enormt mycket att vara tacksam över!
Jag har mat för dagen, jag har ett jobb, ett hem, två söner som är vackra diamanter, jag har tillit och tro, jag har änglar till vänner, jag är frisk och rörlig, jag lever och är nyfiken varje dag och jag lär mig av andra, och om mig själv.
Jag får en ny chans varje dag.

En vän jag pratade med nyligen sa så här:
"Av allt du räknat upp som hänt dig senaste året, skulle en sak räcka för att jag skulle få kämpa hårt med det"

Då tänker jag att det är iallafall inte så jättekonstigt att jag är fysiskt trött och slut, och att jag känslomässigt och mentalt har nått gränsen.
Det har ju varit mina ungdomar som krisat ihop, komplicerad relation, min kära hund som jag fick avliva, ekonomiska prövningar, kamp med myndigheter, avslutad relation, brist "plus" och överskott på "minus" för att nämna något...

Men vems måttstock går man efter?
Vad är normen, vad är normalt?

För mig har det nog varit normalt att överleva tidigare i mitt liv, i mer eller mindre kaos, så därför är det inte så väldigt konstigt när det kör ihop sig. Jag hanterar det. På nåt sätt.

Tacksamhet gör mig stark. Min tilllit och tro får mig att fortsätta. Mina vänner är som syre - kan inte vara utan dem.
De ger så mycket glädje och kärlek och gott! De är som änglar. De lyfter mig!

Så frågan är om jag har det jobbigt -  eller om jag har det bra ;)

2010 kommer att bli ett fantastiskt år. En dag i taget. 

Mina rätt så vuxna söner firade julafton hemma hos deras pappa och hans fru. I vanliga fall så brukar hon ha sina barn och barnbarn där, och även grabbarnas faster och farbror och kusin  brukar vara där, huset fullt med folk. Men i år var det visst lugnt.
Yngste sonen sa att han tycker att jular ska firas med släkt och fullt med folk. Synd.... det är något som jag inte kunnat ge honom. Och i år inte heller hans pappa.

Hos mig är det väldigt lite familj och släkt. De bor ju alla i Stockholm. Ett tag hade jag en fundering på att åka ner och fira jul med dem. Men jag hade varken ork, tid eller pengar för det, så jag hade ställt in mig på en heldag för mig själv, på självaste julafton medan grabbarna var därborta.
Jag såg framför mig hur jag ägde soffan och fjärrkan, iklädd raggsockor och mysbrallan, och smaskade i mig hårdmackor med kalvsylta och rödbetssallad och leverpastej och gurka och Aladdin-asken skulle jag fritt få förfoga över, medan jag zappade som jag ville bland jul-utbudet på TV. Men så blev det inte. Jag hade mycket trevligare :)

Grabbarna for iväg åt sitt håll, och jag for iväg till ett par goa vänner dit jag hade blivit inbjuden att fira jul.
Först kändes det lite som att "inte ska väl jag", men det var bara en väldigt kort stund.
Det var jättetrevligt. Jag är tacksam och glad för dem, det känns enkelt och okonstlat att umgås med dem. De är som jag, typ.
Vi käkade gott, fikade en massa och spelade spel och såg på TV.
De väntar barn i januari, och en lugn jul är väl rätt smart i det tillståndet.

Alltså, jag ser verkligen fram mot att se det lilla miraklet. Jag är så glad för deras skull.
De är i min ålder, jaja...lite yngre kanske... *host* men att bli förälder är verkligen stort! *tårögd*
(Vad är det med mig, man kan tro att det jag som är hormonellt överkänslig och gråtmild. Men det är väl min återkommande massage/terapi som öppnat upp mina kanaler *s*)

Sen vid midnatt så åkte jag hem och mötte upp sönerna som ville ha julklappsöppning. Det var överstökat på en kvart eller nåt men kändes väldigt fint. En budget-jul kan man väl säga att det var och alla var införstådda med det.
De blev nöjda med det som blev, och jag släppte som vanligt en tår över mina fina söner som julhandlat med hjärtat.

Lille Fridolf och staken.