Hur långsamt kommer man längst?

Tänk att solen och värmen kom samtidigt! Jag slängde mig ut i söndags med en kaffe och satt ute på baksidan en stund medan katterna fjantade runt.

Även om det bara var en kort stund, tills jag druckit ur kaffet och stillat mina tankar och solen hann försvinna bakom Hullsta-byggnaden, så var det ändå nåt underbart med att ha suttit ute för första gången i år.

Livet kändes lätt och ljust, och längtan och livslust återvände i ett svep där efter vinterns trötta, kala, mörker.

Sen att måndagen inleddes med murrig, blöt regnkyla och man satt inne på jobbet och småfrös lite, det är en annan sak.

Jag njöt iallafall av de här 5 minutrarna, och årets första ute-på-baksidan-kaffe!!





Sälen till vänster är go-Fridolf och tomten längre bort är Sajko.
:-)

Det är lugnande att jobba på nätterna.
Rena rehabiliteringen faktiskt.
Det mesta är stilla förutom vi två som sitter vakna och gnetar på när övriga sover.

När det börjar ljusna så är det lite magiskt,
att få vara först om att se dagen födas...

Underbart är kort sägs det,
och det stämmer för någon kvart senare så ligger jag i sängen och glider snabbt in
i Drömmarnas Trädgård, utan att fatta hur det gick till.

Och snart vaknar världen.....

Jag hade en bra ledig idag idag.
Kände mig nyttig, fick iordning lite grejer i garderober och skrymslen som behövde struktureras och sorteras och när jag kom igång med det så växte självkänslan. Jag mådde jättebra!

Det är som att det är vissa tider på dygnet som passar mig bättre eller sämre. Snacka om dagsform, verkligen! 

Jag gjorde några ärenden på stan och träffade en f.d. kollega och vi tog en kaffe och pratade om allt möjligt. När jag kom hem så kändes det som att Ljuset och Glädjen återvänt. Var liksom löjligt upprymd.

Konstigt hur det kan skilja sig från en dag till en annan....

Jag har iallafall känt mig som en riktig vuxen, som gjort viktiga saker, inte bara glidit runt och fikat och zappat bland kanalerna hemma i soffan. 

Jag ska försöka komma ihåg den här känslan av Lugn, Trygghet, Självsäkerhet, Glädje och Hopp.


Man vaknar nog ur vinterkoman
och väcks upp av Ljuset, såsom blomknopparna under snön.

Jag satt på Westerlunds Café häromdagen med en god vän och avnjöt tacobuffén
och en solig dag lyste in genom fönstret.

Jag tittade ut över stan och det var med andra ögon jag såg den. Ibland roar jag mig med det, när jag går på stan eller oavsett var jag är, så zoomar jag om, och försöker se med Nya Ögon, som att det är första gången jag ser det, kalla mig udda eller galen, men det är faktiskt värt att prova!

När man slutar leka då är man gammal ;-)

Nåväl, det såg ut som det var fullt med hus, tätt inpå varann med smala gränder som snirklar sig genom stan.
Så är det inte men det ser ut som det här....

Eller hur? Det skulle kunna vara nån annanstans.... :)

Min äldste son Viktor sa för en massa år sen, att Sollefteå är den bästa platsen att bo på, för på sommaren är det Risön med bad och allt, och på vintern är det Hallstabacken för skidor, snowblades och så.

Det satte sig, det han sa, och jag håller helt och hållet med honom - Sollefteå har allt!
(Utom storstadspuls, men det finns ett stenkast härifrån (Sundsvall: 10 mil)

Jag blir så glad när jag ser asfalten komma fram - då är det vår!
Igår stod jag på crosstrainern på gymmet, efter det blev det lunch med Sensei
och han la upp en plan för min träning, inför gradering till svart bälte.
DET känns jättebra, jag VET vad jag ska fokusera på de närmaste 3 månaderna.
Till nästa avstämning.

Det kändes underbart att vara ute i våren, ljuset och luften!
Härligt att träffa folk, oavsett om det är andra tränande på gymmet
eller om det är nära vänner, det gör gott!

Ibland har jag liksom svårt att ta mig ut.
Jag tror jag har skrivit om det förut... 
Det är som att jag VILL rå mig själv, vara med mig själv, återhämta mig.
Grejen är att jag har en tendens att "gå ner mig"
om jag inte fyller på med lite aktiviteter och möten med andra också.

Men det är balansen som är så svår, för mycket eller för lite.
Det är det som är grejen med mig, att hitta den här balansen.
Att inte lämna ut mer än jag kan hämta in...

Hur som helst så njuter jag av dagarna nu FAST jag inte gör mycket.
Idag vaknade jag ovanligt tidigt, och planen var att städa.
Solen lyste ute, det droppade från taken men med vidöppna fönster 
så fick jag känna vårluften ändå, och nu har jag ett helstädat hem.
Ljuvligt!

När jag gick ut med soporna och sen tvärs över vägen här till jobbet, så var jag iallafall ute någon minut.
;-)


 

I maj 2003 började jag på Graninge och jag klev in elbolagsvärlden.
Graninge slogs efter några år ihop med Sydkraft till E.ON.

Då var vi 30 som jobbade, nu är vi väl uppåt 160 st uppdelat på Sollefteå och Norrköpings kundservice.

Nu renoveras det en del här i huset och väggar slås ut för att få lite bättre plats och yta.
Och den sista påminnelsen om den gamla goda Graninge-tiden är nu borta....

Så här såg golvet ut på väg in i matsalen.



Förra veckan skars loggan bort och ersattes med en helt vanligt grå rund plutt..
Notera förresten den fina väggmålningen till vänster..
Det ser nästan ut som att vattnet gör att väggen lutar.


Nåväl, ut med det gamla, in med det nya.
Tiderna förändras och vi med den...

Solen smälter snön rätt bra nu.
Tror aldrig jag längtat till vår och sommar så mycket som nu.
Fast det säger man väl varje år.

Ett kvartal har snart passerat och jag har mest bara jobbat, ätit, sovit och tränat.
Och lyxvilat och hängt lite på stan och lyxfikat.

Nästa kvartal hoppas jag kunna skruva upp karaten lite.
Och lägga mina efterdyningar som varit, tankar och funderingar om var jag befinner mig. Efter att ha blivit en  vuxen med utflugna barn.

Jag vill kliva in i livet lite mer igen.
Inte för mycket, men öppna upp lite...

Jag tror jag cocoon-ar lite väl mycket nu...
Men jag behöver väl det,
vara för mig själv och inte tappa energi på annat än jobb och träning.
Men det kommer nog tillsammans med våren, den här "öppningen".

Nu ska jag upp på gymmet och köra 25 minuters crosstrainer igen,
sen lunch med sensei innan jag ska iväg och jobba till sena kvällen.

Det här är en typisk bra dag.
Hoppas ni också får en bra dag!
:-)

Jag inser att jag inte gör så mycket nuförtiden.
Det känns bra.
Jag reflekterade lite igår över det, och kände att jag HAR ju fyllt mina dagar innan,
till bredden, med vardagens bestyr.

Allt det som ingår i Livet för de flesta med jobb, hem, barn, matplanering, ekonomi,
föräldramöten, och vänner och träning och ja..vad det nu månde ha varit.

Nu är det bara jag
och ansvaret för mig, mitt jobb och vad jag gör med övrig tid.

Enkelt.
Lätt.
Tomt.
Fritt.

Jag har växlat ner och tar mig tiden att bara vara i den ibland.
Det är inte alls så dumt!

Igår var jag till gymmet och gick på trampmaskinen i 25 minuter.
Idag ska jag bara träna karaten kl 19.
Tiden emellan här - är Fri Tid.

Vilken stor grej - JAG väljer själv vad jag vill göra (eller inte göra).

Såg igår på en repris av "Så mycket bättre" och Christer Sandelin säger att det han gör och har gjort, gör han med full energi, han ger allt liksom. Men det tömmer honom. Jag kunde känna igen mig där.
Han sa att han behöver vara för sig själv sedan för att fylla på med energi, som ett batteri.

Jag gör på samma sätt. Därför kändes det också som en bekräftelse att det är OK att göra så, vara själv och ladda batterierna, som jag gör nu. Efter allt som varit.

Som en stor in-andning...


Lite som Naturen gör:
vågar vila......och litar på att Kraften kommer tillbaka när det är dags...

"När eleven är redo kommer läraren", heter ju ett gammalt ordspråk...
Och "bättre sent än aldrig", är ett annat....

Jag hade bokat en träff i dojon igår för att träna karate. Min partner fick för hinder och skrev i ett sms att han skulle köra igenom de två katorna vi övat på, hemma sen på kvällen.

DÅ - damp myntet ner hos mig!

Istället för att hasa mig ut i blåsten, byta om, låsa upp i dojon, träna ett pass själv och sen släcka ner, baxa mig ut och hem, och sen duscha och hänga upp dräkten så
SÅG JAG DET ENKLA & SJÄLVKLARA:

På med dräkten, vik undan vardagsrumsmattan och kör igenom katorna!
Här och nu!

Vilken lättnad, befrielse, storvinst i tid, bekvämlighet och enkelhet!
Jag körde lite grunder och de två katorna på 30 minuter.

Såååå länge, säkert ett par år, har jag sagt att jag  ska försöka träna hemma
och igår hände det!
Tack vare Fredriks sms.



Åh herregu, hur har jag klarat mig genom livet i alla dessa år,
när nåt så här enkelt blir för mig ett Uppvaknande av stora mått?!

Hahahahaha, åh herregu.....

Näe, nu har jag inte tid att sitta här och förundra mig utan nu ska jag dra igenom de här katorna igen i ett nafs.

*viker undan mattan och ler lite skämmigt, men lyckligt*

Jag vet om att jag har en ohälsosam sida - en meningslös tävlingspersonlighet.
Det är stressframkallande och jag borde sluta med det omedlebums!

Till exempel, om jag kör bil och sitter och kör långt och jag ser en bil långt därframme så väcks den här tävlingsdefekten och jag känner adrelnalinet pumpa fram och sen är mitt mål att försöka hämta in på framförvarande bil och sedan ska jag köra om! Finns inget annat i huvdet!
Sen kan jag slappna av. Tills jag ser nästa bil där framme.
Inte bra. Helt meningslöst, och inte bra att pumpa adrenalin i mitt system. Jag är ju stresskänslig.

Igår var jag och lämnade blod:
Jag glider in på morgonkulan på Blodcentralen och får sitta i en ledig stol. Bredvid mig sitter redan en kvinna, i min ålder, uppkopplad med sin blodpåse och slang. Jag får mina grejer insatta och en boll i handen. Jag brukar aldrig ha nån boll för jag har en jädra skjuts på mitt blod ändå. Nåväl, då är det dax igen, adrenalinet -
Jag sneglar åt hennes håll, hon bredvid, lyssnar lite på det de pratar om där borta och jag pumpar lite med bollen.
Mina knäppa tankar tar kommandot och vips är det här en tävling! Jag känner adrenalinet, hur pigg och fokuserad jag blir, och hjärtat slår lite fortare. Jag sneglar åt hennes håll, pumpar med bollen en gång till. Efter en liten stund kommer "min snubbe" fram och säger att det börjar bli klart här.
-JAAAAA!!! tänker jag, och DÄÄÄR går jag i mål!

Han plockar bort grejerna, och kvinnan i stolen bredvid ligger fortfarande kvar, hennes påse är inte full än.
JAG VANN!
Jag har snabbare blod än hon - men hur sjuk i huvudet ÄR jag??
Måste jag vara bäst? Snabbast? Tävla? Till och med i hur fort man kan fylla en påse blod?!


(Bild lånad från internet)

Hur som helst, det här ska jag ta upp med hon KBT-kvinnan jag går och pratar med.
Det här är ju ett tydligt tecken på att nåt inte står rätt till!

Hahahaah, ;-)

Idag ska jag bara ta en liten promenad på stan, och kanske ta en fika nånstans.
I lugn och ro.
 (Skullllle det bli en anonym tävling i kaffedrickning med nån ovetande cafébesökare 
så skulle det isf handla om att hur länge jag kan få kaffet att räcka utan att det tar slut,
för att kunna sitta kvar och njuta där så länge som möjligt, men det är väl inte så farligt?...)

Ha en bra dag där ute.

Jag var ner i dojon igår och körde igenom ett par kator.

Hans och jag har tappat tajmingen.
Han hade problem med nåt knä och jag var förkyld där ett tag.
Men nu är jag tillbaka men Hans har jag inte sett röken av.
Han har mycket omkring sig,
men jag har mest bara mig själv så för mig är det ju enkelt - träna på!

Jag har varit på de senaste ledarledda passen och det känns så gott!
Det är skönt att känna sig frisk och stark.
Det var ju söndag igår och det har varit vår egentränings-dag, så jag gick dit.
Jag körde själv en kata, Naifanch, om och om igen.
Jag fick lite aha-upplevelser förra träningen
och nu känns det mer som att jag fattar den.
Jag kan liksom gå in i den och ta varje teknik för sig, nöta den, finlira på den
och lära mig utföra den så bra som möjligt.


(Bild lånad från nätet: 8-årig grabb från Västerås karateklubb)

Om jag nu bara kunde städa bort alla katthår, förvisa de små odjuren från mitt sovrum
och släppa in mer syre och dagsljus i lägenheten och ta hand om mig, så kommer min träning gå som hejsan!

Imorgon tänkte jag dock ta mig en sväng på gymmet, lite lugnt och försiktigt.
Luuuuuugnt och fiiiiiint.

Mitt mål - svart bälte, 1:a Dan, står fortfarande kvar!
Datum flyttat till våren 2013.

Jag har insett under en längre tid att jag faktiskt håller kvar vid det som varit...

Jag har gått omkring och trott att jag inte är "bunden" vid det gamla, utan mer framåtgående, har tillit till att allt är som det ska och att jag är fri.

Sakta har det gått upp för mig att jag fortfarande sitter fast i nåt. Jag är o-fri på vissa områden. Å andra sidan har jag lossat på en himla massa andra saker jag burit med mig genom åren, så är det ju. Men det har slagit mig att jag behöver komma vidare. Det kanske är i sin ordning ändå, slår det mig i skrivande stund, att det är ju så här Processen och Utvecklingen jobbar - när det är dags för nästa kvantsprång, då vet man det! Då känns det!
Jaaaa, så är det såklart!!

Det handlar nu om mitt tänk, vissa beteenden som är kopplade till gamla känslor som dyker upp, och det känns tydligt att jag inte kan ta med mig det nu där jag står och är på väg. Jag måste släppa dem. De här gamla tankarna, känslorna och beteendena gör ingen nytta längre.

Jag skrev förut i min blogg att jag skulle återkomma om mina mål med 2012, men det har jag glömt. Och snart har första kvartalet gått...

Jag har bara mig själv och det har börjat gått in, att mina söner lever sina egna liv och det känns gott.
Jag har mitt jobb som jag är glad att jag har, jag kan betala mina räkningar och trivs med kollegor och arbetsuppgifter.
Jag tränar min karate som jag inte kan vara utan, och satsar mot svart bälte.
Jag har sen en tid fattat grejen med Egen Tid och att säga Nej.
Jag tar hand om mig själv mycket bättre.
Jag har en handfull vänner och jag är så glad att jag har dem.
(Förr var det massor med vänner, men hur mycket kände vi varann egentligen?)

Så -
jag står helt enkelt vid Dörren till nästa fas i Livet
och ska göra mig av med ballasten från förr...


Lite pirrigt att bara lämna det gamla, 
och se vem jag ska bli nu...

(Gammal bild från Mariestad, karateläger.)

Ibland är det som att det ploppar upp lite tankar och känslor av sig själv. De brukar dyka upp samtidigt som jag går skift var 15:e vecka. För då får jag mer tid över till mig själv.

Det är lite som att jag är i ett vakuum, jag gör egentligen ingenting. Jag har inte en massa pådrag eller happenings...... Javisst ja, jag hade ju stressymptom. Alltså SKA jag ju ta det lugnt och komma ifatt med mig själv.
Se! Jag hade glömt det!

Jag jobbar mina pass, längtar hem till Lugnet. Jag har min karate, några gånger i veckan. Det är sällan jag har någon som hälsar på, och jag ringer sällan mina vänner. När jag går på stan så träffar jag lite folk, surrar lite, men det är som att det räcker. Jag får min sociala dos och sen vill jag "ta mig själv och gå hem".

Har jag tråkigt eller har jag det lugnt och skönt?
Inte helt självklart för mig att veta....

Jag minns mamma sa för ett antal år sedan, på frågan om hon inte skulle vilja ta det lugnt bara och inte flänga runt så mycket:
-"Näe, tråkigt vill jag inte ha!"

Det där var bra, det har följt mig då och då. Det behöver ju absolut inte betyda samma sak! Men har man alltid varit igång, alltid servat andra, jämt funnits till hands för barnen, familjen, vänner och kunder på jobbet..... då är det nog en annorlunda och läskig känsla när det blir tyst och stilla.

Så tack mamma, för att du lärt mig en massa saker, som jag försöker dra nytta av.

Jag har inte tråkigt - jag provar bara på att ha lugn och ro i mitt liv.
Det är baske mig inte alls så dumt! Man får prova några gånger även om det känns scary i början. Ungefär som surströmming - det var ju bara satan första gångerna men numer älskar jag det!

Jaja....liknelsen var inte den bästa, men jag älskar liknelser och metaforer.



De här vet hur man tar det lugnt...
Är det därför jag har tre av dem, för att få vägledning i konsten:
Hakuna matata.

Tänk att det redan är mars! Tiden går och jag undrar vad jag gör med den.....Jag vet faktiskt inte, men det känns som att jag åker med den bara. Going with the flow. Jag tar dagarna som de kommer, men dock med en liten avsikt att den ska vara för mig, i medvetenhet, inte för att ge bort mig till andra eller annat som jag själv inte vill vara delaktig i.
Oj.....vilken klatschig meningsformtion, hehe.
Men det är sant.

Idag är jag ledig efter ett antal nattpass och imorgon ska jag upp och jobba kl 6. Vad gör jag då med den här dagen? Det enda jag vet är att jag tog mig en redig sovmorgon och att jag har karateträning ikväll. Däremellan är jag fri och utan planer. Jätteskönt. Är det okej eller? Är det att slösa bort dagen?
Den rinner iväg bara, minut för minut, timme för timme och vips sitter jag på jobbet igen. Eller?

Jag har mina funderingar om Tiden. Hur hanterar man den?
 Förr har jag stressat mig igenom livet, för att hinna med allt.

Nu har jag insikt i att jag är stressöverkänslig och har slutat stressa. Jag har nämligen ingenting att "göra". Inga "måsten". Det jag gör, gör jag lugnare. För jag har inget direkt som jagar mig.
Mitt huvud möjligen och mitt jobb. Men jag arbetar på det, båda delarna.
Jag har fantastisk hjälp av hon som jag går och pratar hos. Underbara människa, vore hon ogift och jag flata så skulle jag fria till henne direkt!

Så här ser ofta mina lediga dagar ut:
Sovmorgon och långsam frukost.
Reka igång sig och sen en sväng på stan.
Kaffe på ett fik oftast i eget sällskap.
Hem och fixa mat, diska och gosa runt lite med katterna.
Softa i soffan alternerat med nåt spontanfix som städning i garderober eller styra upp med blommor, tavlor e.d.
Thats it.

Idag är det 1 mars och det är plusgrader ute. Asfalten börjar synas här och var. Fåglarna kvittrar. Jag ska ta en liten sväng på stan och känna att jag är ledig, njuta av umgänget med mig själv i lugn och ro. Det är okej.

Snart kommer att kvartal ha gått och man fattade inte vad som hände. Så det gäller att välja det man vill göra med sin tid. Men när man inte har några önskemål, förutom lite fönstershopping, en kaffe på Lilla Kafféet och glo på folk en stund, ja då blir det inte mer.

Tror jag ska börja skriva en Drömlista på saker jag vill göra mer....
:-)




En tidning, kaffe och folk-tittning är också okej väl...