Hur långsamt kommer man längst?

Ibland känner jag mig lite a-social och introvert.
Jag tror att det är ett sätt för mig att "skydda" mig mot omvärlden när det blir för mycket att hantera. Det behövs inte så mycket utanför mina Ramar, för att jag ska tappa Tryggheten. Därför backar jag in i min grotta, i mig själv lite. Så det är nog bara ett sätt att "rädda" mig....ja, så är det nog!

Det som är på tapeten nu gäller min ekonomi när sonen kommer hem på torsdag, utan inkomst över sommaren, och med sitt ingrodda beteende i köksregionerna som får mig att bryta ihop. Och mitt försök till kontakt med hans far, då jag liksom sträckte mig ut mot ett halmstrå att greppa...

Och efter ett telefonsamtal någon dag innan, ramlade jag in i känslan av "mitt gamla liv", det dysfunktionella igenkännandet, det som jag tagit mig ur - bara anföll mig! Jag gick inte in i det, men jag såg det...

Igår när jag kom hem från jobbet så var det fullt med fjädrar i vardagsrummet och nån av katterna, (eller om de jobbar ihop) hade alltså jagat fågel. Det är tredje gången på kort tid. Ute i köket såg jag att en trast sittandes i fönstret och flämtade. Fjädrarna på ryggen var borta och mina två fågelmördare satt på golvet och hånlog. Jag lyckades få ut fågelstackarn och släppte ut den genom fönstret på baksidan. Han damp ner i gräset, halvt plockad och jag led!! Skulle jag försöka avliva den?? Hur??
Jag svor högt och aggressivt åt katterna som inte tycktes fatta varför. Fågeln hade vidgat kloaköppningen sin, så det var fågelbajs på fönsterbrädan i köket där han suttit.
 *suck* STACKARS, STACKARS FÅGEL! *snyft*

Fick lägga det åt sidan så länge, jag hade bokat träff med en kompis för att träna karate. Gjorde illa tummen i ett fall, så den är snudd på ofunktionell nu. Sen hem och dammsuga undan fågelresterna, äta och duscha medan tankarna gick på tomgång i huvudet. Lite begränsad kände jag mig (läs: stressad) eftersom att jag jobbar helg och måste i säng tidigt för att orka upp, och hinner inte riktigt ifatt... *gaah*

Ett motstånd till är det jag har mot "facebook". Jag är lite dubbel där.... Jag tycker det är en låtsasvärld och helt meningslöst att tala om för folk man känner lite vagt, vilken mat jag gjort eller hur trött jag är när jag vaknar eller att jag ska jobba natt. Plus att jag lägger in en "skyldighet" i det, att jag måste logga in och sätta ett avtryck för att det är vad folket förväntar sig. Som att de sitter där och väntar på mig, och loggar jag inte in, så undrar de varför. Det är min känsla, det skapar stress hos mig och jag har tänkt många gånger att stänga ner det. Samtidigt ger det bra möten ibland, information från någon länk kanske, som hjälper mig och som gör gott.
Men livet är ändå här ute, inte via tangentbordet och ut i etern...

Jag har varit sjuk och risig ett tag och det tar nog på kraften också, inte bara fysiskt.
Men det är saker jag behöver titta på, i min vardag, i mitt liv.

I eftermiddag ska min äldste son bjuda mig på pizza och prata lite.
Det ser jag fram mot.

Jag har ju som bekant bytt rum med sonen, som för tillfället är i Falun på praktik ett par veckor till.

Till mitt "nya" sovrum har jag två dörrar - en går till köket och den andra går till vardagsrummet. Mitt rum är riktigt centralt och jag njuter verkligen av min lägenhet sen det här bytet. Sonen tycktes inte lida av bytet, huvudsaken datorn är inkopplad och att han har en säng att sova i, har jag förstått.

Det känns mer luftigt och stort och öppet på nåt vis...så till den grad att jag faktiskt "går vilse" i lägenheten. När jag sitter i vardagsrummet och fikar frukost t.ex och ska in och hämta en till rostad så tar jag höger, ut i hallen, förbi toan och lillhallen, in till köket, och då inser jag vilken omväg det blev!  Det är ju närmare att ta vänster direkt in i sovrummet och sen ut genom andra dörren och vips så är jag i köket - det går mycket fortare!

Jag blir så full i skratt då det händer, och det händer ofta, och för en stund så känner jag mig som en lyxlirare i nån gigantisk våning på Manhattan eller nåt. 

Jag har en 3:a på 68 kvadrat i centrala Sollefteå, hur svårt kan det vara tänker man, men äh - låt mig känna min egen storhet i mitt eget lilla stora boende.

:)






 

Och det räcker ju. En dag i taget.
Mitt förra inlägg var ett allvarligt inlägg och era kommentarer behöver jag, för att inse själv att det är allvar.
Tack!!

De sista två morgnarna har jag sovit länge.
Jag har bara äit frukost och sen dressat om till bikini och lagt mig ute på baksidan
med en termos kaffe och en bok och låtit solen göra min vit-beiga kroppshydda mer åt det bruna hållet.

Jag har inte orkat göra nåt annat heller, för jag är trött och matt.
Jag försöker verkligen lyssna inåt nu, för att förstå vad det är jag behöver göra. Eller inte göra, är väl mer riktigt.
 
Jag har till och med gjort en lista på min "kö" av huvudbry,
typ "det skulle jag ha gjort" eller "saker att göra sen".
Det känns rätt skönt att tömma huvudet, känslan av att vara jagad,
och lägga över det utanför mig själv så att jag SER det. 
Och jag har då noterat att det finns en del som jag inte ens behöver HA på listan, utan bara delete-a bort direkt. 
Det har legat och tagit plats helt i onödan. Nästan som att jag gjort en defragmentering! :)

Lägenheten ser ut som ett litet kaos för jag har inte "sanerat" den sen sonen for iväg till Falun igen i måndags,
utan jag har bara....vad ska man säga, fallit ihop lite. Luften har gått ur.
Men det är nog som ett sånt där "stopp" mellan två andetag - en liten paus innan kraften kommer tillbaka.


Här är en bild på mina goa knäpp-katter som kramas där på mitt stökiga köksbord.
Jag hade ingen passande bild till dagens blogg-inlägg så det fick bli Fridolf och Sajko.
De passar liksom in överallat ;-)

Det är en lite udda känsla att sitta i väntrummet med smärta i bröstet.

Det var nästan midnatt när jag bad sonen skjutsa in mig till akuten för jag hade ont i hjärtat.  Han satt på rummet vid datorn med en kompis. Så snabb att lämna datorn han nog aldrig varit. Jag är glad att de följde med mig.

Jag hade haft en känning redan dagen innan. Jag hade noterat en värk i hjärttrakten, men slog det ifrån mig. Nu låg jag ute och solade på baksidan och mådde gott, men....vänstra bröstsidan gjorde mig uppmärksam igen. Jag blev liksom störd och kunde inte riktigt koppla av.

Då solen gått i moln gick jag in och gjorde lite mat och försökte kollra bort värken, men den höll i sig. Efter maten la jag mig i soffan, andades med magen och tänkte att nu får jag väl för f*n lugna ner mig!! Jag lugnade ner mig - MEN jag hade googlat på "smärta i bröstet" OCH jag hade låst upp dörren, ifall att...

När jag bäddat ner mig för kvällen så var det igång igen. Efter att ha legat och försökt analysera om det var smärta eller värk, om det satt i musklerna, bröstbenet, själva bröstet eller i hjärtat. Kunde jag ha nån träningsvärk kanske, eller sträckt mig?

Många tankar kom och gick och strax innan midnatt ringde jag 112.
Hon tänkte skicka en ambulans, men jag sa - "stopp och belägg, jag ordnar skjuts".

Här satt jag nu på akuten. Och hade fått förklara för sköterskan hur det kändes i hjärtetrakten. Att uttala det högt, kändes konstigt.

De tog prover och ställde frågor. Sen fick jag vänta en timme innan provsvar.
Tankarna kom stilla, men hårt och osminkat:
Jag tänkte hjärtinfarkt. Jag tänkte död. Och liv.

Jag vill inte lämna mina barn, jag vill följa dem, bli farmor.
Jag har så mycket kvar att se, göra, uppleva och lära. Jag älskar livet!
Jag vill vara med, jag är inte klar!

Jag tänkte på vad som var viktigt. Jag tänkte på att allting bara är till låns.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid, vad lägger jag den på?

Jag tänkte på vad jag har gjort i mitt liv.
Och vad jag har varit med om.

Man blir ödmjuk inför livet. Som är till låns. Det enda du har är det andetag du andas.
Det andetaget är det enda du har. Och minnena.

* * *
Efter 1,5 timme hämtade läkaren mig och han sa att alla proverna var bra.
Han klämde och tryckte lite på mig och ställde fler frågor.
Hans utlåtande var att jag troligen hade en inflammation i bröstbenet.
Det är mer vanligt bland kvinnor än män. Det händer visst rätt ofta att många som kommer in och tror de har hjärtinfarkt har just en sån här inflammation.
Jag åkte därifrån med ett par Alvdon och Voltaren.

Kl 2 var jag nerbäddad och somnade gott.
 Att jag bara sovit 3,5 timma innan det var dags att kliva upp och jobba bekom mig inte i ryggen.

Min son åker till Falun idag. Jag hoppas han väntar tills jag kommer hem.
Jag vill se honom, och kramas några andetag med honom.

Det ser ut att bli en fin dag idag.
:-)

Jag tyckte det skulle bli kul när sonen kom hem en sväng från sin Falun-tripp där han praktiserar. Nu är han här och stannar en dryg vecka.....ja, dryg kan man säga!....
Jag sitter här och är förbannad! Varför?
Jo!

Jag känner så här:
Min son som fyllt 21 år för nån månad sen, kommer hem och tror att jag är hans slav! Innan han for iväg så hade han samlat på sig disk som jag vägrade ta hand om (han skulle göra det "sen") - och det slutade med att han hade en stor balja på sitt rum med disk. För JAG tänkte banne mig inte ta rätt på den!! Till slut åt både jag och han ur skålar med sked och drack ur muggar, för jag vägrade ge mig. Inte trode jag det skulle gå så långt! Men sista dagen diskade han allt, med mig som övervakare.

I mitt huvud tänkte jag att "han kommer växa av att bo själv på vandrarhem och ta hand om sig själv, både handla, laga mat och tvätta och så. Det måste kännas bra för honom också att se att han fixar det själv".

I helvete heller!!
Han diskar fortfarande inte sina tallrikar - ska JAG gör det?
Han släpper kläder och handdukar på golvet efter duschen - ska JAG hänga upp det?
Han lämnade osten framme över natten - JAG tog INTE in den då jag kom hem kl 6 efter mitt nattpass!
Tom mjölkförpackning står på köksbodet - ska JAG slänga den i soporna?

Han sitter på sitt rum framför sin dator och spelar och umgås med sina vänner via internet och syns bara när det är mat.
Har jag problem att få till ett samtal med honom - JA!!
 I hans huvud tjatar jag och det är visst bara att stänga dörren, och öronen.

Men läget är så här:
Han har inget sommarjobb, inte något studiebidrag över sommaren och inget studielån (förutom nu när han praktiserar i Falun), och JAG kan inte föda honom som läget faktist är! Han har lämnat bidrag för mat sen i höstas då han började sin KY-utbildning som Mätningstekniker. 
Vad han snart kommer bli varse är att han hamnat på en "NY"-utbildning hos sin ultra-super-mega-irriterade morsa som har kavlat upp ärmarna ända upp till axlarna och mottot för kursen är "No Mercy"!


Allvarligt talat - jag tänker ta ett snack med hans pappa och säga som det är:
"Det är din tur nu", eller nåt!

1) Jag har inte råd att föda vår vuxne son.
2) Jag är inte vår vuxne sons slav.
3) Vår vuxne son plockar inte undan efter sig och sin skit.
4) Vår vuxne son respekterar varken mig eller mitt hem.

Efter midsommar ska han (i mitt huvud) flytta till sin pappa som får "fö" honom i sommar. När terminen börjar igen i höst så får han flytta tillbaka MEN:
- han ska betala för sig som tidigare OCH
- samma regler gäller hos mig som på vandrarhemmet i Falun,
nämligen:

Det man drar fram tar man också undan efter sig!
Hur svårt kan det vara?
Jag är ingens slav!


*morrar med fradgan stänkande*

Många vuxna behandlar sina tonåringar och vuxna ungar som funktionshindrade och gör saker åt dem som de kan göra själva. Jag är en sån förälder, men vill ta mig ur detta handikappande beteende. För jag har rätt att må bra själv. Och på köpet få en unge, ung man, som får självkänsla av att faktiskt kunna Ta Hand Om Sig Själv.