Varför packar man alltid resväskan...
...i sista minuten?
Här sitter jag nu med strykjärnet varmt, symaskinen laddad, de för långa gråa byxorna hängande på stolen och det är kväll nu.
Febriga ögon, snor i hela huvudet och pigg som en gråsten och ändå inbillar jag mig att jag ska vara på benen imorgon bitti kl 04:00 för att åka med några vänner och företagskollegor ner till Göteborg.
Ett stort utbildningsseminarium i dagarna två, ska ge mig inspiration, lärdom, energi och kraften tillbaka tillsammans med tusentals andra från alla möjliga länder runtomkring.
Vad är väl då en liten förkylning?
Likförbaskat så väntar jag in själva packandet av resväska, valet av kläder, och annat - tills jag är så trött så jag inte kan tänka klart och det bara är några stackars timmar kvar tills jag borde ligga till sängs.
Varför jag man så?
Är det bara jag?
Tror inte det...
Så nu ska jag stryka till brallorna och sy upp dem en bit, sen försöka hitta nån passande blus till och helt plötsligt så kommer jag stå där med febriga, röda, hysteriska ögon och högt flämta "jag har inget som passar!!!"
Jag vet det.
Jag bör se till att mat och annat är fixat så sonen klarar sig några dygn utan sin mor.
Hunden ska badas vilket jag förträngt i mitt febriga tillstånd, och pelletspannan ska om inte rengöras så åtminstone fyllas på.
Då......då sätter jag mig vid datorn och bloggar!!!!
Va?!
Är det sunt?
Det är väl som barnen gör, går till mamma och grinar när det blir för jobbigt.
Eller ta en cigg om jag hade rökt.
Kanske öppna kylen och leta efter nåt att äta helt plötsligt.
Eller sätta sig vid datorn och dum-blogga.
Jamen dåså...*sträcker lite på mig*.... då tar jag väl och fixar brallorna.
efter att ha sytt klart, sytt fel, sprättat upp sömmen på ena benet, gjort hål i byxan, sytt om det igen i rätt längd, pressat brallorna..........så upptäcker jag att jag gör precis enligt ovan:
"jag har inget som passar till!!"
Så nu har jag packat ner de vanliga svarta byxorna som jag brukar ha i affärssammanhang,
och likaså de blusarna som jag brukar ha till.
Varför gör jag alltid så här?
Krånglar till det och så...?
När paniken är väl stark, då kommer beslutsamheten, rakt upp ur desperationen
och VIPS så är väskan packad!
:)
Gonatt!
Här sitter jag nu med strykjärnet varmt, symaskinen laddad, de för långa gråa byxorna hängande på stolen och det är kväll nu.
Febriga ögon, snor i hela huvudet och pigg som en gråsten och ändå inbillar jag mig att jag ska vara på benen imorgon bitti kl 04:00 för att åka med några vänner och företagskollegor ner till Göteborg.
Ett stort utbildningsseminarium i dagarna två, ska ge mig inspiration, lärdom, energi och kraften tillbaka tillsammans med tusentals andra från alla möjliga länder runtomkring.
Vad är väl då en liten förkylning?
Likförbaskat så väntar jag in själva packandet av resväska, valet av kläder, och annat - tills jag är så trött så jag inte kan tänka klart och det bara är några stackars timmar kvar tills jag borde ligga till sängs.
Varför jag man så?
Är det bara jag?
Tror inte det...
Så nu ska jag stryka till brallorna och sy upp dem en bit, sen försöka hitta nån passande blus till och helt plötsligt så kommer jag stå där med febriga, röda, hysteriska ögon och högt flämta "jag har inget som passar!!!"
Jag vet det.
Jag bör se till att mat och annat är fixat så sonen klarar sig några dygn utan sin mor.
Hunden ska badas vilket jag förträngt i mitt febriga tillstånd, och pelletspannan ska om inte rengöras så åtminstone fyllas på.
Då......då sätter jag mig vid datorn och bloggar!!!!
Va?!
Är det sunt?
Det är väl som barnen gör, går till mamma och grinar när det blir för jobbigt.
Eller ta en cigg om jag hade rökt.
Kanske öppna kylen och leta efter nåt att äta helt plötsligt.
Eller sätta sig vid datorn och dum-blogga.
Jamen dåså...*sträcker lite på mig*.... då tar jag väl och fixar brallorna.
Senare......
.................en bra stund senare...............efter att ha sytt klart, sytt fel, sprättat upp sömmen på ena benet, gjort hål i byxan, sytt om det igen i rätt längd, pressat brallorna..........så upptäcker jag att jag gör precis enligt ovan:
"jag har inget som passar till!!"
Så nu har jag packat ner de vanliga svarta byxorna som jag brukar ha i affärssammanhang,
och likaså de blusarna som jag brukar ha till.
*nöjd*
Varför gör jag alltid så här?
Krånglar till det och så...?
När paniken är väl stark, då kommer beslutsamheten, rakt upp ur desperationen
och VIPS så är väskan packad!
:)
Gonatt!
Yin & Yang-helg nästan...
Ledigheten är till över för denna gång. Igen.
Lördagen försvann i ett nafs.
Jag var tränare till barnkarategrupperna på lördagförmiddag.
Efter det var det dusch, äta nåt och ta itu med de återkommande sysslorna med mat, hund och städning.
Jag svängde ihop piroger, med bacon- och köttfärsfyllning, ett recept jag fick med mig i fredags av en kollega på jobbet.
Det är lättare att göra nåt nytt när man får recepten från vänner istället för att läsa i tidningarn eller kokböcker. Faktiskt....
Nåväl, sonen fick äta pirogerna för själv skulle jag ut med Peter senare på kvällen och på programmet stod Amerikansk hamburgertallrik, sedan den gamla kult-filmen "Sista natten med gänget" som visades i lilla biosalongen, med avbrott mitt i filmen för förfriskningar i lilla baren bredvid.
En stor mugg varmt kaffe med mycket mjölk satt som en smäck i pausen.
Efter filmen så var det stora baren som gällde, och ett Rockabillyband som spelade.
Det var rätt länge sen jag var ut, och jag har ingen längtan till det heller, men det var faktiskt riktigt trevligt
och ett par väninnor jag inte träffat på länge slet upp mig på dansgolvet så jag fick ruska lite liv i kroppen min.
Det gjorde gott, faktiskt.
I och för sig rörde den ju på sig på karaten, men det är ett lite annat rörelsemönster där.
Jag har varit ur form ett tag nu, mentalt och känslomässigt, men kvällen fyllde på mig med energi.
Ja, det var skoj.
Det mesta av kvällen iallafall.....Andra grejer var mindre skoj.....det är i såna lägen jag tänker att jag kanske ska ta och starta upp en ny blogg, en anonym.
Det är billigare än att gå till terapeut eller betala för psykolog.
Ibland önskar jag att Dr Phil kunde sitta hemma i min fåtölj och styra upp mig när jag tappar fotfästet och säga vad han ser......*hummar lite för mig själv*
* * *
Söndagen däremot, gick i ebbens och torkans tecken. Bra egentligen.....för det är ju motsatsen till stress och kaos! :-)
Iaf, jag klev upp 11. Fikade.
Länge.
Såsade ut med hunden och ner på affären och köpte bröd och mjölk.
Väl hemma så slocknade hunden i sin bädd av utmattning och jag kokade kaffe och
halvslumrade sen i soffan. Av utmattning?..
Sen var det nog inte mer med den här dagen än att jag städade pelletspannan, gjorde mat, dammsög och vädrade ut gamm-hund-lukten och mat-oset.
Mina auktioner på tradera har gått ut, så jag har kontaktat köparna och packat deras grejer och varit lite ansvarsfull.
Så igår var det full fart - och idag var det stillheten själv.....
Det är väl bra balans (läs: manodepressiv) ?
Bild: I-or tolkar min dagsform...
Lördagen försvann i ett nafs.
Jag var tränare till barnkarategrupperna på lördagförmiddag.
Efter det var det dusch, äta nåt och ta itu med de återkommande sysslorna med mat, hund och städning.
Jag svängde ihop piroger, med bacon- och köttfärsfyllning, ett recept jag fick med mig i fredags av en kollega på jobbet.
Det är lättare att göra nåt nytt när man får recepten från vänner istället för att läsa i tidningarn eller kokböcker. Faktiskt....
Nåväl, sonen fick äta pirogerna för själv skulle jag ut med Peter senare på kvällen och på programmet stod Amerikansk hamburgertallrik, sedan den gamla kult-filmen "Sista natten med gänget" som visades i lilla biosalongen, med avbrott mitt i filmen för förfriskningar i lilla baren bredvid.
En stor mugg varmt kaffe med mycket mjölk satt som en smäck i pausen.
Efter filmen så var det stora baren som gällde, och ett Rockabillyband som spelade.
Det var rätt länge sen jag var ut, och jag har ingen längtan till det heller, men det var faktiskt riktigt trevligt
och ett par väninnor jag inte träffat på länge slet upp mig på dansgolvet så jag fick ruska lite liv i kroppen min.
Det gjorde gott, faktiskt.
I och för sig rörde den ju på sig på karaten, men det är ett lite annat rörelsemönster där.
Jag har varit ur form ett tag nu, mentalt och känslomässigt, men kvällen fyllde på mig med energi.
Ja, det var skoj.
Det mesta av kvällen iallafall.....Andra grejer var mindre skoj.....det är i såna lägen jag tänker att jag kanske ska ta och starta upp en ny blogg, en anonym.
Det är billigare än att gå till terapeut eller betala för psykolog.
Ibland önskar jag att Dr Phil kunde sitta hemma i min fåtölj och styra upp mig när jag tappar fotfästet och säga vad han ser......*hummar lite för mig själv*
* * *
Söndagen däremot, gick i ebbens och torkans tecken. Bra egentligen.....för det är ju motsatsen till stress och kaos! :-)
Iaf, jag klev upp 11. Fikade.
Länge.
Såsade ut med hunden och ner på affären och köpte bröd och mjölk.
Väl hemma så slocknade hunden i sin bädd av utmattning och jag kokade kaffe och
halvslumrade sen i soffan. Av utmattning?..
Sen var det nog inte mer med den här dagen än att jag städade pelletspannan, gjorde mat, dammsög och vädrade ut gamm-hund-lukten och mat-oset.
Mina auktioner på tradera har gått ut, så jag har kontaktat köparna och packat deras grejer och varit lite ansvarsfull.
Så igår var det full fart - och idag var det stillheten själv.....
Det är väl bra balans (läs: manodepressiv) ?
Bild: I-or tolkar min dagsform...
Fast i korsningen..
...som en fotgängare, mitt i rusningstrafik!
I centrala storStockholm!
En fredag vid 16-tiden!
Tänk känslan.....
...bilar överallt, tutar, tvärnitar, vrålgasar,
nåt hytter med näven och nån annan svär bakom bilrutan,
alla vill hem, tålamod finns inte, aggressioner pyser och fräser...
och det luktar adrenalin överallt!
Och där står du, mitt i smeten....
- - - - -
I den känslan befinner jag mig nu.
Nästan som paralyserad, jag bara står här, kommer ingen vart.
Det är för mycket runtomkring mig, och jag kan inte sortera eller prioritera.
Maktlös!
- - - - -
Så nu är det dags igen att ta tag i Mig Själv.
Lyssna inåt.
En Dag i Taget.
Det Viktigaste Först.
Ske Din Vilja, inte Min.
Lev och Låt Leva.
Lämna över.
Släpp Taget.
Andas iiiiiin.....................och andas uuuuuuuuut.......
*puh*
Såja. Nu känns det lite bättre.
Jag har ju en viss erfarenhet av att hamna i "rusningstrafiken".
Utan att ha uppmärksammat hur jag kom dit.
Helt plötsligt står jag bara där och liksom vaknar upp!
Fasa!
När blev det så här?
*ops*
Men nu är jag här igen, såsom 1994.
Och 1997....och år 2001.
För att inte tala om 2005.
Och nu 2007.... det är som en återkommande trist prenumeration som man inte vill ha.
Fast man upptäcker det försent. Så står man där med den, likförbaskat.
Nu ska jag "ringa upp" och avboka den igen. Får nog säga till på skarpen den här gången.
;)
Bild:
Min tolkning anno -95, av Maktlöshet, men också Hopp och Tillit....
I centrala storStockholm!
En fredag vid 16-tiden!
Tänk känslan.....
...bilar överallt, tutar, tvärnitar, vrålgasar,
nåt hytter med näven och nån annan svär bakom bilrutan,
alla vill hem, tålamod finns inte, aggressioner pyser och fräser...
och det luktar adrenalin överallt!
Och där står du, mitt i smeten....
- - - - -
I den känslan befinner jag mig nu.
Nästan som paralyserad, jag bara står här, kommer ingen vart.
Det är för mycket runtomkring mig, och jag kan inte sortera eller prioritera.
Maktlös!
- - - - -
Så nu är det dags igen att ta tag i Mig Själv.
Lyssna inåt.
En Dag i Taget.
Det Viktigaste Först.
Ske Din Vilja, inte Min.
Lev och Låt Leva.
Lämna över.
Släpp Taget.
Andas iiiiiin.....................och andas uuuuuuuuut.......
*puh*
Såja. Nu känns det lite bättre.
Jag har ju en viss erfarenhet av att hamna i "rusningstrafiken".
Utan att ha uppmärksammat hur jag kom dit.
Helt plötsligt står jag bara där och liksom vaknar upp!
Fasa!
När blev det så här?
*ops*
Men nu är jag här igen, såsom 1994.
Och 1997....och år 2001.
För att inte tala om 2005.
Och nu 2007.... det är som en återkommande trist prenumeration som man inte vill ha.
Fast man upptäcker det försent. Så står man där med den, likförbaskat.
Nu ska jag "ringa upp" och avboka den igen. Får nog säga till på skarpen den här gången.
;)
Bild:
Min tolkning anno -95, av Maktlöshet, men också Hopp och Tillit....
I mitt nästa liv vill jag bli katt..
...för på nåt underligt vis så avgudar jag honom, I-or, vår katt.
ja..banne mig, jag beundrar honom!
Han är tyst och klok.
Han betraktar och ser
men väljer sin egen väg
utan tvekan, dåligt samvete eller ånger.
Han följer sin inre vägvisare och vet vad som är rätt för honom.
Han har tillit och vet att det finns mat när han är hungrig,
en varm plats att sova på när han är trött
och han får kärlek och omtanke när han ber om det
utan att tvivla.
Han tar det han behöver och ger av sig själv,
bara genom att vara,
sig själv.
ja..banne mig, jag beundrar honom!
Han är tyst och klok.
Han betraktar och ser
men väljer sin egen väg
utan tvekan, dåligt samvete eller ånger.
Han följer sin inre vägvisare och vet vad som är rätt för honom.
Han har tillit och vet att det finns mat när han är hungrig,
en varm plats att sova på när han är trött
och han får kärlek och omtanke när han ber om det
utan att tvivla.
Han tar det han behöver och ger av sig själv,
bara genom att vara,
sig själv.
Bild:
Här sitter han farligt nära vägen på andra sidan kullen, men bryr sig inte om mina försök att locka in honom.
Han ser och hör, men beslutar själv.
Katter är inte medberoende. De bara Är.
Mans-mat
Jag får många goa skratt av min underfundige 17-årige son. :-)
Det har varit trögt på köksfronten ett tag när det gäller att hitta på middagsmat.
Ibland är det som att det helt enkelt inte finns några maträtter!
En kollega och väninna till mig brukar komma med små tips på maträtter och kulinariska förslag
som är bra för både börsen och lekamen, så jag tänkte jag kör en sån variant så här på seg-lördagen:
- skivad potatis, morötter i slantar, palsternacka likaså, skivad lök,
ringlade över lite olja och geggade runt det i en långpanna.
In i ugnen i 20 minuter,
sen på med smulad fetaost, mmm....och serverade detta med stekta chorizo-skivor.
Mums!
Här valde min son att svälta.
Han brukar inte vara svår annars, han är en trevlig och snäll kille.
Men här gick visst hans gräns.
Jag kände ett sting av besvikelse och misslyckande
när han efter en stund studsade som en hare ut i köket där jag skulle till att diska,
och sjöng nån egen komponerad nidvisa om att
"jag-äääär-väl-ingen-haaaare-heller- trallalaa"
Jag försökte förklara att han behöver få i sig grönsaker och lite annan mat än bara mackor och pasta.
Det gick inte in.
-Vad vill du HA för mat då? frågar jag med lätt irritation i rösten.
-Jag vill ha mans-mat, säger ungen!
......-Och vad är det då?? pressar jag fram lite syrligt.
-Jaaa, det är en stor köttbit, bearnaisås å potatisgratäng!
DET är mans-mat, det!
säger han och ler lyckligt med hela ansiktet.
Vad skulle jag säga?
Jag tittade på honom och så brast det för mig, ett härligt hjärligt skratt från hela mitt inre vällde över mig.
Han är så härligt ärlig.
---
Dagen efter gjorde jag en söndagsmiddag som bestod av just mans-mat.
Jag måste säga att det passar riktigt bra som kvinns-mat också.
Mmm....
bild:www.arla.se
Det har varit trögt på köksfronten ett tag när det gäller att hitta på middagsmat.
Ibland är det som att det helt enkelt inte finns några maträtter!
En kollega och väninna till mig brukar komma med små tips på maträtter och kulinariska förslag
som är bra för både börsen och lekamen, så jag tänkte jag kör en sån variant så här på seg-lördagen:
- skivad potatis, morötter i slantar, palsternacka likaså, skivad lök,
ringlade över lite olja och geggade runt det i en långpanna.
In i ugnen i 20 minuter,
sen på med smulad fetaost, mmm....och serverade detta med stekta chorizo-skivor.
Mums!
Här valde min son att svälta.
Han brukar inte vara svår annars, han är en trevlig och snäll kille.
Men här gick visst hans gräns.
Jag kände ett sting av besvikelse och misslyckande
när han efter en stund studsade som en hare ut i köket där jag skulle till att diska,
och sjöng nån egen komponerad nidvisa om att
"jag-äääär-väl-ingen-haaaare-heller- trallalaa"
Jag försökte förklara att han behöver få i sig grönsaker och lite annan mat än bara mackor och pasta.
Det gick inte in.
-Vad vill du HA för mat då? frågar jag med lätt irritation i rösten.
-Jag vill ha mans-mat, säger ungen!
......-Och vad är det då?? pressar jag fram lite syrligt.
-Jaaa, det är en stor köttbit, bearnaisås å potatisgratäng!
DET är mans-mat, det!
säger han och ler lyckligt med hela ansiktet.
Vad skulle jag säga?
Jag tittade på honom och så brast det för mig, ett härligt hjärligt skratt från hela mitt inre vällde över mig.
Han är så härligt ärlig.
---
Dagen efter gjorde jag en söndagsmiddag som bestod av just mans-mat.
Jag måste säga att det passar riktigt bra som kvinns-mat också.
Mmm....
bild:www.arla.se
Konflikt-hantering..
Arbetspass på sena kvällar ger
ljuvliga dagar.
Jag börjar jobba 16:00.
Skulle vara så i 3 veckor för nån kampanjs skull på jobbet.
Lite extra pengar gör ju inte ont.
Jag såg verkligen fram mot att prova på det här, och få känna hur det är att ha hela dagarna hemma för sig själv.
Utan stress eller passa några tider.
Lediga dagar passar mig ypperligt.
Tog en runda med vovven nu innan jag ska masa mig iväg på jobbet snart.
Satte mig en stund och bara Var....
Jätteskönt väder, så här mitt i oktober...
Nästa vecka är det som vanligt igen, det blev bara en vecka sena pass så precis när jag vant mig vid det och fått lite känsla på hur man bör lägga upp dagarna och komma i balans i det så avbröts bemanningen gällande sena-pass-folket. Däribland jag.
Så nästa vecka är det dagtid.
Upp på morgonen, jobba hela dagen, hem och göra mat, diska och plocka, förbereda för dagen efter.
Ekorrhjul, hö?
Veckan efter så ska jag jobba 4 dagar sent igen.
Ser fram mot det.
......
Då ska jag nog försöka få till det jag inte fick till denna veckan.
Tänk att det ska vara sånt Guldvärde på Tid så att det känns som att det är unikt att äga den.
För sin egen skull.
För det är inte självklart.
Det vita slaveriet var det nån som sa en gång...*hmmm*...
Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att Bestämma Min Egen Dag, Tid, Liv....
Och om ett par år.... så är jag där!
*ler länge och övertygat*
ljuvliga dagar.
Jag börjar jobba 16:00.
Skulle vara så i 3 veckor för nån kampanjs skull på jobbet.
Lite extra pengar gör ju inte ont.
Jag såg verkligen fram mot att prova på det här, och få känna hur det är att ha hela dagarna hemma för sig själv.
Utan stress eller passa några tider.
Lediga dagar passar mig ypperligt.
Tog en runda med vovven nu innan jag ska masa mig iväg på jobbet snart.
Satte mig en stund och bara Var....
Jätteskönt väder, så här mitt i oktober...
Nästa vecka är det som vanligt igen, det blev bara en vecka sena pass så precis när jag vant mig vid det och fått lite känsla på hur man bör lägga upp dagarna och komma i balans i det så avbröts bemanningen gällande sena-pass-folket. Däribland jag.
Så nästa vecka är det dagtid.
Upp på morgonen, jobba hela dagen, hem och göra mat, diska och plocka, förbereda för dagen efter.
Ekorrhjul, hö?
Veckan efter så ska jag jobba 4 dagar sent igen.
Ser fram mot det.
......
Då ska jag nog försöka få till det jag inte fick till denna veckan.
Tänk att det ska vara sånt Guldvärde på Tid så att det känns som att det är unikt att äga den.
För sin egen skull.
För det är inte självklart.
Det vita slaveriet var det nån som sa en gång...*hmmm*...
Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att Bestämma Min Egen Dag, Tid, Liv....
Och om ett par år.... så är jag där!
*ler länge och övertygat*
Var morgon ny..
Morgonrundan med jycken är verkligen ett "moment" för mig.
Allt är stilla.
Hon sköter sitt, och jag bara Är....
...Nyvaken...och Världen har ännu inte hunnit hitta mig.
Jag är fri.
Tills tankarna startar upp igen.....
...ungefär som utomlands, när staden vaknar och turiststånden öppnar, folket samlas och bilarna fyller gatorna....
Morgonstunden är underskattad.
Det är då du är i kontakt med Dig Själv utan en massa "brus".
Mmmm.......
Allt är stilla.
Hon sköter sitt, och jag bara Är....
...Nyvaken...och Världen har ännu inte hunnit hitta mig.
Jag är fri.
Tills tankarna startar upp igen.....
...ungefär som utomlands, när staden vaknar och turiststånden öppnar, folket samlas och bilarna fyller gatorna....
Morgonstunden är underskattad.
Det är då du är i kontakt med Dig Själv utan en massa "brus".
Mmmm.......
INTERNET FUNKAR IGEN!
Jag har slitit mitt hår, grinat några skvättar och Hjälplösheten har varit mitt sällskap
ty
Internet brakade i helgen!
(Läs: tonårssonen gled in i hög hasighet på snedden, in till mitt "datarum" och 42:orna slet loss telefonsladden till vilket mitt modem var kopplat)
ty
Internet brakade i helgen!
(Läs: tonårssonen gled in i hög hasighet på snedden, in till mitt "datarum" och 42:orna slet loss telefonsladden till vilket mitt modem var kopplat)
Bild: på själva problemet
Jag som förnöjsamt hade gnidig mina händer i glädje hela helgen
för jag jobbar nämligen sena pass under 3 veckor nu vilket betyder att jag kan *host* ...tex blogga hur mycket jag vill hemma om dagarna...
Efter att ha ringt internetleverantör en 4-5 gånger, och fått olika uppgifter och därefter
hänvisad till modem-kundservice som i sin tur säger att jag har ett modem som är äldre än 2 år så då gäller inte gratis-supporten längre.
Hon var dock väldigt service-majnded, kvinnan där, så jag fick ett annat nummer att ringa som kostar 15:-/minut.
Men hon trodde nog att det skulle gå snabbt att lösa mitt problem.
Jag kostade på mig det.
Första samtalet blev säkert bara max 45:- och internet gick igång.
Det höll bara någon minut.
Grinade en skvätt och kokade en kopp kaffe.
Ringde en gång till men det blev nog uppåt en 4-5 minuter... en sisådär 75:-.
Men det är det ju värt...
Men sen höll inte det heller
och jag gjorde då en överslagshandling - gick ner i pannrummet och fyllde i några pelletssäckar.
Kokade en påtår och satte mig i vardagsrummet och tittade på TV.
Även om jag ibland inte är uppkopplad så att säga, så är jag ändå uppkopplad till Det Stora,
för en räddande ängel kontaktar mig,
alltså,
jag får ett samtal av en kollega och vän som efter några minuter befinner sig på plats hemma hos mig,
och efter en stunds micklande och bytande av olika sladdar och telefonuttag
så konstaterar han att det tycks vara glapp i den "lilla sockerbiten" som sladden sitter fast i
till själva huvuduttaget.
(Fattar jag själv vad jag menade här?)
för jag jobbar nämligen sena pass under 3 veckor nu vilket betyder att jag kan *host* ...tex blogga hur mycket jag vill hemma om dagarna...
Efter att ha ringt internetleverantör en 4-5 gånger, och fått olika uppgifter och därefter
hänvisad till modem-kundservice som i sin tur säger att jag har ett modem som är äldre än 2 år så då gäller inte gratis-supporten längre.
Hon var dock väldigt service-majnded, kvinnan där, så jag fick ett annat nummer att ringa som kostar 15:-/minut.
Men hon trodde nog att det skulle gå snabbt att lösa mitt problem.
Jag kostade på mig det.
Första samtalet blev säkert bara max 45:- och internet gick igång.
Det höll bara någon minut.
Grinade en skvätt och kokade en kopp kaffe.
Ringde en gång till men det blev nog uppåt en 4-5 minuter... en sisådär 75:-.
Men det är det ju värt...
Men sen höll inte det heller
och jag gjorde då en överslagshandling - gick ner i pannrummet och fyllde i några pelletssäckar.
Kokade en påtår och satte mig i vardagsrummet och tittade på TV.
Även om jag ibland inte är uppkopplad så att säga, så är jag ändå uppkopplad till Det Stora,
för en räddande ängel kontaktar mig,
alltså,
jag får ett samtal av en kollega och vän som efter några minuter befinner sig på plats hemma hos mig,
och efter en stunds micklande och bytande av olika sladdar och telefonuttag
så konstaterar han att det tycks vara glapp i den "lilla sockerbiten" som sladden sitter fast i
till själva huvuduttaget.
(Fattar jag själv vad jag menade här?)
Nu funkar det igen!!!
Jag hörs, syns och finns igen!!
Jag kan ta del av er där ute!
*suckar och ler av lättnad och ett lugn infinner sig*
Jag hörs, syns och finns igen!!
Jag kan ta del av er där ute!
*suckar och ler av lättnad och ett lugn infinner sig*
Bild: Det funkar ;)