Kattliv...
Inatt har jag blivit väckt av den lille nykatt-ungen. Många gånger.
Han lyckades ta sig förbi Fridolf som annars vaktat mitt sovrum från obehöriga små uppstickare som Sajko.
När Sajko väl fått fäste i min säng så visste han inte hur han skulle uttrycka sin kärlek till ny-matten sin, jag alltså, så han purrade högt, trampade frenetiskt med tassarna överallt i mitt ansikte och i håret, och slickade och spontan-bet mig på näsan och ögonbrynen.
Jag höll på att kvävas av syrebrist när jag drog täcket över huvudet och hoppade att fjanten skulle somna.
Efter några såna här svängar under natten och småtimmarna så tackar jag ändå gudarna att jag hade lagt in om en ledig dag idag. Det behövdes.
Sajko och Fritte har iallafall börjat acceptera varann. Lillen har ju inte begrepp att vara rädd utan han leker med allt han får tag på och Fritte kan nog inte låta bli att tycka det verkar kul.
Jag har tillit till att det som sker det sker, och då det är som det är,
och då blir det också som det ska.
(djupt?)
Och nu är det som det är - här bor 3 katter.
Bild kommer.
Tillökning i familjen..
Den där katten som jag passade, som jag bloggade om innan här, den är min nu.
Jag blev tillfrågad idag om jag ville ha honom. Sajko heter han. Läs det högt. Sajko.
Hans ägare var rädd att bli ett - om han inte blev kvitt den.
Nu är den hos mig. Jag har tre katter nu. Det ska nog gå bra.
Jag har slängt ut tanken oftare och oftare att lille Fridolf borde ha en kattvän, för gamm-Ior är inte mycket till sällskap, som en gammal stofil eller surgubbe nästan. Så nu har Fridolf fått en ung och pigg lekkompis.
Jag har aldrig hört Fridolf morra förut. Det har jag nu.
Jag hade heller ingen aning om att hans svans kunde bli så tjock och inte heller att han kunde resa ragg.
Men det kan han. Jag har sett det hela kvällen.
Gamm-Ior har inte ens kommit in ännu. När den Ultra-sure Frässen kommer in så kan det bli mycket intressant och se hur katt-konstellationen kommer bli...*gulp*
(vad har jag gjort?)
Nu tänkte jag gå och lägga mig, och låta de få natten på sig att skapa relation.
Återkommer inom kort för den spännande fortsättningen.
Just nu har jag ett litet Sajko under täcket som väntar på mig....
:I
Kattvakt och retreat...
Jag har varit kattvakt några dagar och tillbringat tid med den lille sötisen (läs: knäppgöken). Han har haft rätt bra med sällskap om dagarna, jag gick dit på mina luncher och ett par timmar sen på kvällen och JAG har verkligen varvat ner där.
Jag inser lite stillsamt att jag flytt hemmet och retreat-at med katten, i stället för att vara med min mambo. Och alla måsten som hänger i luften.
För med katten i en lägenhet som inte är min, finns inget jag kan göra förutom att vila.
Se tv. Leka med kattskrället.
Vilket sorglöst liv jag haft de här dagarna!
:-)
Nu är kattägaren tillbaka, och min vardag är åter ett faktum.
Så....nu jag ska bara plocka fram min pondus, hela handen och pekpinnen
kombinerat med kärleksfull bestlutsamhet för att
EN GÅNG FÖR ALLA - skapa ordning och demokrati hos mig.
Och min inneboende son behöver inte alls ta tag i nåt, bara lyda mina order.
Så får det bli.
Fattar inte vad som händer med tiden...
Jag tycker det är roligt att få vanliga brev....som inte är från nån strump-prenumeration eller nåt orange stort kuvert, eller de trista fakturorna som ploppar in titt som tätt.
Förra veckan fick jag ett brev av min mamma. Jag blev glad för det.
Det är inte ofta det skickas vanliga handskrivna brev nuförtiden.
Det kändes fint att läsa det hon skrivit och veta att hon suttit där vid sitt köksbord för nåra dagar sedan och tänkt på mig och varit närvarande i det hon gjorde....
Det gav mig en skön, lugn känsla att läsa det.
Nu för tiden slänger man ju ihop ett mail medan men pratar med kollegan eller samtidigt läser Aftonbladet på nätet. Hur närvarande är man då?
Fort ska det gå. Mycket ska man hinna med samtidigt som man forcerar vidare för att hinna med...vad?
Jag skulle skriva tillbaka till mamma, tänkte jag,
och såg framför mig en kopp kaffe vid köksbordet med lilla radion på svagt där i fönstret, ett rutat papper och pennan redo för att ge en liten rapport om mig och grabbarna.
Jag har ännu inte satt mig vid mitt köksbord för att skriva tillbaka till min mamma.
Det har gått en vecka...
Visst är det lite konstigt?
En kund som gjorde mig glad!
Iallafall, så ringer Sven från Örkelljunga om en faktura. Han är 92 år. Jag sa att han lät ju himla pigg och då berättade han att han hade jobbat, kört lastbil, tills han blev 87. Då blev det stopp, sa han.
(Jag tänkte att det var väl polisen som stoppade honom kanske av säkerhetsskäl eller nåt).
Jo det var magen som satte stopp, säger han, en tumör. Men läkarna var dukiga så nu är jag helt kurant igen, kvittrar han.
Jag log i telefonen och frågade efter kundnummer och då säger han att han skulle bara ropa på frugan.
Frugan, säger jag, men hur gammal är hon då?
Ja hon är 87 hon.
Oj, jaha så du håller igång henne också, säger jag med ett hjärtligt leende.
Då blev det tyst i telefonen, sen gapskrattar han!
Då förstod jag vad jag sagt, eller hur man kunde tolka det.
Ja va fan menade jag egentligen?! Hahahaah.
Det var gott att prata med honom, jag blev glad och jag sa det till honom.
Det sitter fortfarande kvar i mig, för jag ler med hjärtat.
De kallar mig dryg...
:D
Jag är så in i baljan lycklig för det och jag kan inte låta bli att påtala det för mina närmaste kollegor. Ganska ofta.
Varje gång jag tittar på almanackan på mitt arbetsbord och ser de gulmarkerade lediga dagarna så blir jag lika glad och postivit överraskad. Och uttrycker det högt!
Varje gång.
Nu har mina kollegor nästan slutat prata med mig, *fniss* för de tycker jag är så dryg ;-)
Men det gör mig ingenting för nu går jag in på mina lättje-fulla arbetsveckor och får lite mer kvalitetstid till mig själv.
Inte för att jag ska göra nåt speciellt utan bara för att det är skönt!
Tänkte faktiskt på det nyss när jag bakade ut bullarna,
- köket ser ut som ett kaos, diskbänken överhopad och dammsugaren framplockad -
men det är som att jag nu kan TA MIG TID att baka och fixa, för jag vet att jag är ledig på måndag!
Det är lugnt liksom!
Annars räcker det inte så bra med bara två dagar, känns för fjuttigt att dra igång projekt och så...
Jag är gärna både glad och dryg ;-)
Kram på er kära kollegor, ni är härliga iallafall!
Måndag morgons reflektioner...
Helgen försvann rätt snabbt och nu är det arbetsvecka igen.
Lördagen var en skön vilodag, med bara mingel och softa.
Söndagen gick åt till att klippa lite folk. Jag hade fiffigt nog råkat boka in alla samma dag! DET var det smartaste jag gjort, istället för att sprida dem över tid.
Nu var det klart på en dag istället för sju.
Jag har kommit igång med träningen igen, både karate och styrketräning och det känns bra. Skönt att få igång systemet och även matintaget brukar bli bättre då. Alltså jag väljer bättre föda än annars ;-)
Jag mår bra både fysiskt, mentalt och känslomässigt när jag tränar regelbundet, äter vettigt och sköter sömnen.
På veckodagarna kommer det inte bli till att hitta på nåt annat än jobba, träna och vila den tid som blir över. Jag har ju faktiskt ett hem också att ta hand om.
Mitt hem är min borg och jag älskar att njuta av min härliga lägenhet när det är ordning och reda där.
Jag känner mig vuxen på nåt sätt.
Och SEN........väljer jag själv, vad jag vill göra av tid som blir över :)
Gu så smart jag är.
Igen.
Är det så här det var?
Första veckan snart avklarat efter skiftperioden.
Nu är det vanlig dagtid som gäller, måndag till fredag.
Helt plötsligt har jag inte samma tid!
Inga sköna sovmorgnar, eller lediga vardagar att pollimojsa på.
Jag hittade iaf en timme extra INNAN jobbet, så jag har hängt några morgnar kl 6 uppe på gymmet. Tränat 45 minuter och sen är jag nyduschad och nyäten när jag glider in på jobbet 7:45.
DET känns som en vinst.
Men just idag är jag trött. Ojoj vad trött jag är.
Jag slutar efter 18, och kl 20:00 är det karate och det är minsann ingen promenad i parken om jag säger så. Ett är säkert, jag kommer somna innan jag landar på kudden vid 22-rycket ikväll!
Positivt bieffekt blir att jag kommer vara tok-pigg imorgon fredag!