Hyenor...
I små städer tycks det vara viktigt att man har "koll" på varann.
Man vill veta att alla har sin plats.
Inga förändringar bör ske.
Men som andra sidan av myntet tycks det vikigt att skvallra om varann, och för varann.
Ofta behöver ojbektet man lägger fokus på,
inte ens vara någon man känner eller vet något om egentligen.
Vem går säker? Vem kan man lita på? Vem har livligast fantasi?
Hur många "köper" det och bygger vidare på det?
Troligen är det lättare att SNACKA SKIT än att ägna sig åt sina egna liv
som man tydligen inte är nöjd med, men för lat och kanske rädd att orkar ta itu med.
I dagens samhälle skulle det inte behövas såna låga skitsnacks-aktiveteter
då det ju finns ett stort utbud av kanaler att titta på, av ren skit
som såpor och annat overkligt, slaskigt dravvel!!
Men likafullt skapas det visst egna små historier i den lilla stadens innevånares huvuden
om människor som de i själva verket inte känner eller vet nåt om. Har de ingen TV, kan man undra?
Jag väljer ända att känna kärlek till den här staden,
men jag kommer välja noggrannare var jag sätter mina fötter.
Har fått nog av dyig illaluktande sankmark och tar istället sikte på frisk och ren mark.
Man vill veta att alla har sin plats.
Inga förändringar bör ske.
Men som andra sidan av myntet tycks det vikigt att skvallra om varann, och för varann.
Ofta behöver ojbektet man lägger fokus på,
inte ens vara någon man känner eller vet något om egentligen.
Vem går säker? Vem kan man lita på? Vem har livligast fantasi?
Hur många "köper" det och bygger vidare på det?
Troligen är det lättare att SNACKA SKIT än att ägna sig åt sina egna liv
som man tydligen inte är nöjd med, men för lat och kanske rädd att orkar ta itu med.
I dagens samhälle skulle det inte behövas såna låga skitsnacks-aktiveteter
då det ju finns ett stort utbud av kanaler att titta på, av ren skit
som såpor och annat overkligt, slaskigt dravvel!!
Men likafullt skapas det visst egna små historier i den lilla stadens innevånares huvuden
om människor som de i själva verket inte känner eller vet nåt om. Har de ingen TV, kan man undra?
Jag väljer ända att känna kärlek till den här staden,
men jag kommer välja noggrannare var jag sätter mina fötter.
Har fått nog av dyig illaluktande sankmark och tar istället sikte på frisk och ren mark.
Bilder från 80-årskalaset i Stockholm
Jo min pappa fyllde ju jämt den 1 juli.
Jag och sönerna åkte ner de 50 milen, över dagen och firade honom.
Jag träffar honom, och mamma och syrrorna och deras barn bara en gång/år.
Mina söner har inte träffat dem sen de var i tidiga tonåren och nu är de över 20.
Det var en härlig dag med god mat, och fika och prat och surr.
Douglas, Viktor, Pappa och Johan.
Syster Ewa, och hennes Julia, Jill. Lille Leo, deras kusin och tjejernas storebror Jack.
Mamma på pappas balkong.
Mellan kaffekopparna och diskningarna så gick vi en promenad i omgivningen där ute i Saltis.
En helt undebar solig och skön dag. Det var verkligen inte igår, som vi träffades allihop! Det har aldrig hänt faktiskt.
Jag är jätteglad att vi åkte, att det blev av och att alla var där (utom deras kusin Jim som var upptagen)
Viktor och Douglas med lille Leo (syster Bias son.)
Leo och Douglas barfota i vattnet.
Viktor, Douglas & Julia och Jill.
Jill, lille Leo och Douglas.
Lite häng och släng i lekparken var inte heller fel.
Inte ofta man är där numer annars.... ;-)
Douglas och min syster Bia.
Viktor leker med Leo, Douglas i bakgrunden.
Ja de var den resan, jag hoppas det blir fler.
Det GÅr ju att ta det över en dag eller två, bara man ger sig iväg.
Jag och sönerna. Och lille Leo.
Nästa gång då blir det väl mamsens tur, hon blir 75 i vinter.
:-D
Jag och sönerna åkte ner de 50 milen, över dagen och firade honom.
Jag träffar honom, och mamma och syrrorna och deras barn bara en gång/år.
Mina söner har inte träffat dem sen de var i tidiga tonåren och nu är de över 20.
Det var en härlig dag med god mat, och fika och prat och surr.
Douglas, Viktor, Pappa och Johan.
Syster Ewa, och hennes Julia, Jill. Lille Leo, deras kusin och tjejernas storebror Jack.
Mamma på pappas balkong.
Mellan kaffekopparna och diskningarna så gick vi en promenad i omgivningen där ute i Saltis.
En helt undebar solig och skön dag. Det var verkligen inte igår, som vi träffades allihop! Det har aldrig hänt faktiskt.
Jag är jätteglad att vi åkte, att det blev av och att alla var där (utom deras kusin Jim som var upptagen)
Viktor och Douglas med lille Leo (syster Bias son.)
Leo och Douglas barfota i vattnet.
Viktor, Douglas & Julia och Jill.
Jill, lille Leo och Douglas.
Lite häng och släng i lekparken var inte heller fel.
Inte ofta man är där numer annars.... ;-)
Douglas och min syster Bia.
Viktor leker med Leo, Douglas i bakgrunden.
Ja de var den resan, jag hoppas det blir fler.
Det GÅr ju att ta det över en dag eller två, bara man ger sig iväg.
Jag och sönerna. Och lille Leo.
Nästa gång då blir det väl mamsens tur, hon blir 75 i vinter.
:-D
Genom barns ögon...
Häromdagen när jag kom från jobbet gick jag de få stegen ner till parken där det var en marknad som pågick. Tänkte jag skulle passa på då det ändå var så nära, att kollar runt lite och kanske köpa nån cola-rem eller nåt.
Jag möttes av Wiggos glada leende där han satt i vagnen.
Jag sa naturligtvis "hej" till hans mor också ;-)
Wiggo lyser verkligen upp människors inre. Eller väcker upp det....
Jag lyfte upp honom, och innan vi visste ordet av så hade vi styrt kosan mot hästarna!
Såklart finns det ju ponnyridning på marknader!
Han vet hur häster låter och han har sett dem på bild - här fanns det nu några hästar i verkligheten och här skulle upplevas!
Behöver jag säga nåt mer?
Syns det inte på bilden?
Känner man inte hur mycket glädje som exploderar ur den här lille killen?
Hur kan man INTE känna samma glädje och Härlighet som han gör?
Det är här är såna stunder som vi skulle kunna ha, varje dag,
om vi öppnade våra barna-ögon också.
Jag har sagt det förut, jag säger det igen:
"Tack Wiggo för att du håller igång mitt Inre Ljus."
Du lille, store, Ljusbärare så ren och så sann.
:-)
Jag möttes av Wiggos glada leende där han satt i vagnen.
Jag sa naturligtvis "hej" till hans mor också ;-)
Wiggo lyser verkligen upp människors inre. Eller väcker upp det....
Jag lyfte upp honom, och innan vi visste ordet av så hade vi styrt kosan mot hästarna!
Såklart finns det ju ponnyridning på marknader!
Han vet hur häster låter och han har sett dem på bild - här fanns det nu några hästar i verkligheten och här skulle upplevas!
Behöver jag säga nåt mer?
Syns det inte på bilden?
Känner man inte hur mycket glädje som exploderar ur den här lille killen?
Hur kan man INTE känna samma glädje och Härlighet som han gör?
Det är här är såna stunder som vi skulle kunna ha, varje dag,
om vi öppnade våra barna-ögon också.
Jag har sagt det förut, jag säger det igen:
"Tack Wiggo för att du håller igång mitt Inre Ljus."
Du lille, store, Ljusbärare så ren och så sann.
:-)
Försöker hitta formen...
Igår körde jag och Malin igenom alla partekniker till svart bälte, Ohyo och Kihon kumite.
Hon är här i Sverige juli ut, och jag passar på att köra igenom grejerna med henne så ofta det går.
Snart åker hon tillbaka till England.
Jag har ingen att köra regelbundet med längre, för han jag körde med innan har problem med knäet och annat som kommer ivägen. Man ska ju kunna träna själv också, men det är mycket lättare och roligare när jag har en verklig person framför mig att öva på.
Ikväll ska vi köra ett pass till, och nu ska vi nog kunna få till det lite rappare och snabbare.
Jag känner tyvärr att formen är långt borta.
Jag saknar det där snabba, explosiva och attityden.
Det känns långsamt, osäkert med fotställningar och höjd på grundpositioner,
vinklar och lägen på händer och armar. Det känns som att kroppen inte fattar vad huvudet säger....
Förresten så vet inte huvudet heller vad det ska säga till kroppen längre....
Dålig kommunikation i kombination med dåligt minne och för lite övning --> fortsatt brunt bälte.
*kavlar upp ärmarna på vitdräkten och ser det bruna bältet bli svart*
Och så kom det lite tankar igen...InRealLife
Är på väg till sängen, men fastnade lite framför datorn.
Egentligen vet jag inte vad jag ska göra här, nu när jag inte längre har facebook.
Där var jag social, hängde med, satt i min "glaskupol" och visade "mina vänner" vad jag gjorde eller hur jag jag kände, och jag kunde titta in till deras "genomskinliga skal" för att få reda på vad de gjort, tänkte göra eller inte göra.
Faktum är att jag känner mig fri nu.
Fri att vara mig själv utan att "blotta mig" för andra.
Jag trodde jag skulle ha abstinens, men det hände inte. Det är som att jag fått tillbaka Mig Själv och min Integritet.
Jag blev mer och mer stressad, kände mig tvingad att logga in och "vara igång" i internet-flödet, av kommunikationen i form av bokstäver och ord, skrivna, via tangentbordet informera och dela med mig av mig och mitt. Ett bekvämt sätt att umgås med sina vänner, men ändå inte....
Jag klarade inte av det.
Jag mådde till slut inte bra av att vara "uppkopplad" all min vakna tid.
Det är en sak på jobbet att vara tillgänglig och nå-bar via telefon, mail och brev. Att vara uppdaterad med arbetsförändringar och nya direktiv och rutiner.
Men när klockan är 16:30 och jag går hem från jobbet, så vill jag inte känna tvånget att gå hem och logga in på facebook eller nåt annat "låtsas-ställe" och var nå-bar utan att vara när-varande.
Det är som med allting annat - balans och måtta.
Fixar jag inte det, så bort med det.
Det lilla och enkla är ofta det stora och värdefulla...
Det var lite tankefragment bara.....som kom fram...för att jag umgås lite mer med mig själv istället, IRL.
;-)
(bild: lille Wiggo vs datorn)
Egentligen vet jag inte vad jag ska göra här, nu när jag inte längre har facebook.
Där var jag social, hängde med, satt i min "glaskupol" och visade "mina vänner" vad jag gjorde eller hur jag jag kände, och jag kunde titta in till deras "genomskinliga skal" för att få reda på vad de gjort, tänkte göra eller inte göra.
Faktum är att jag känner mig fri nu.
Fri att vara mig själv utan att "blotta mig" för andra.
Jag trodde jag skulle ha abstinens, men det hände inte. Det är som att jag fått tillbaka Mig Själv och min Integritet.
Jag blev mer och mer stressad, kände mig tvingad att logga in och "vara igång" i internet-flödet, av kommunikationen i form av bokstäver och ord, skrivna, via tangentbordet informera och dela med mig av mig och mitt. Ett bekvämt sätt att umgås med sina vänner, men ändå inte....
Jag klarade inte av det.
Jag mådde till slut inte bra av att vara "uppkopplad" all min vakna tid.
Det är en sak på jobbet att vara tillgänglig och nå-bar via telefon, mail och brev. Att vara uppdaterad med arbetsförändringar och nya direktiv och rutiner.
Men när klockan är 16:30 och jag går hem från jobbet, så vill jag inte känna tvånget att gå hem och logga in på facebook eller nåt annat "låtsas-ställe" och var nå-bar utan att vara när-varande.
Det är som med allting annat - balans och måtta.
Fixar jag inte det, så bort med det.
Det lilla och enkla är ofta det stora och värdefulla...
Det var lite tankefragment bara.....som kom fram...för att jag umgås lite mer med mig själv istället, IRL.
;-)
(bild: lille Wiggo vs datorn)
Dags att vila hjärnan - 4 dagar kvar!
Det är verkligen dags för ledighet och återhämtning.
Häromdagen skulle jag skoja till det lite med majskolvar till mig och sonen.
När de var mindre så gjorde jag ofta majskolvar till vanliga middagen, med smör och salt.
Jättegott!
*dräggel*
När jag kom hem efter en dag på jobbet så svängde jag ihop maten och hivade i ett par frysta majskolvar i en kastrull som fick puttra på. Efter maten så drog jag väl iväg på nåt träningspass och när jag kom hem igen....så luktade det lite underligt. Inte illa, men inte gott heller.....påminde om.... MAJSKOLVAR!!!
Jädrar!!!
Jag hade glömt dem!
Jag ser fram mot 4 veckors ledighet - känns som att jag behöver dem.
Häromdagen skulle jag skoja till det lite med majskolvar till mig och sonen.
När de var mindre så gjorde jag ofta majskolvar till vanliga middagen, med smör och salt.
Jättegott!
*dräggel*
När jag kom hem efter en dag på jobbet så svängde jag ihop maten och hivade i ett par frysta majskolvar i en kastrull som fick puttra på. Efter maten så drog jag väl iväg på nåt träningspass och när jag kom hem igen....så luktade det lite underligt. Inte illa, men inte gott heller.....påminde om.... MAJSKOLVAR!!!
Jädrar!!!
Jag hade glömt dem!
Jag ser fram mot 4 veckors ledighet - känns som att jag behöver dem.
Semester inom synhåll...
Snart har den här veckan gått och då är det bara en kvar att jobba!
Sen är äntligen den efterlängtade semestern här!
Den som man längtar efter ett helt år!!
Den som är 4 veckor lång. (Kort?)
Den som brukar gå över så fort....
Nåväl - JAG LÄNGTAR!!!
:-D
De senaste åren har jag lyckats fasas in i semestern på ett avspänt sätt redan innan.
Jag tar vara på luncher och raster, njuter av värmen...
ÅÅHHhh, vad jag längtar till första semesterdagen!!
*kvittrar som ett barn, tar en kaffe och går ut och sätter mig vid älven*
Lay-back efter Stockholm...
Helgen var lugn efter en dagstripp på fredan till Stockholm och
firandet av pappa - 80 år!
Varken han eller vi andra fattar nog hur det gick till?! Åttio (80) bast!
Eller som pappa sa när jag frågade honom i köket senare, hur det kändes
att fylla SÅ många år. Han tittade ner en kort stund, knäppte på kaffebryggaren, skakade på huvudet och sa att han inte fattade det sjäv...."nån måste ha räknat fel på några siffror, nån gång...."
Vi hade en jättehärlig dag, hela stora familjen - och det kändes faktiskt riktigt tråkigt att åka hem.
Lördag och söndagen gällde vila och lugn.
Idag satt jag ute på baksidan, drack kaffe och gjorde som Fridolf här nedan: softade...
Det känns skönt att reflektera lite över saker och ting....
Jag ska blogga om fredagsfirandet en annan dag, och visa lite sköna bilder.
firandet av pappa - 80 år!
Varken han eller vi andra fattar nog hur det gick till?! Åttio (80) bast!
Eller som pappa sa när jag frågade honom i köket senare, hur det kändes
att fylla SÅ många år. Han tittade ner en kort stund, knäppte på kaffebryggaren, skakade på huvudet och sa att han inte fattade det sjäv...."nån måste ha räknat fel på några siffror, nån gång...."
Vi hade en jättehärlig dag, hela stora familjen - och det kändes faktiskt riktigt tråkigt att åka hem.
Lördag och söndagen gällde vila och lugn.
Idag satt jag ute på baksidan, drack kaffe och gjorde som Fridolf här nedan: softade...
Det känns skönt att reflektera lite över saker och ting....
Jag ska blogga om fredagsfirandet en annan dag, och visa lite sköna bilder.