Hur långsamt kommer man längst?

Här är en liten förtjusande bild på min udda katt igen:



Han har en tendens att dra sig in i skrymslen och andra mindre gömmor.
Ungefär som en dammråtta, helt plötsligt bara ligger det en där!
Är det inte i garderoben, under köksbänken, i träningsväskan eller bakom en kudde,
så kan det vara i nån kasse. Han väger nästan 6 kg men tror att han är liten och smidig som en sylfid.

Som en annan ungefär....Men jag gömmer mig åtminstone i kassar.

* * *

12-12-16
Han dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum. Det är som att han fortfarande finns. Och här ploppade han upp som ett "utkast" när jag håller på att sanera lite innan jag stänger ner bloggen.
Min go-katt <3

Jag gick av natttpasset kl 6:00, sov 6:10 och klev upp vid 12.
Efter en snabb frukost var det bikini på, ut med en termos kaffe, bok och katt på baksidan. Det var den dagen, i stora drag. Mmmm....

Hoppas helgen blir på samma tema - sol, sommar, softa.

* * *
Nu är det fredag morgon, frukost avklarad och snart ska jag till Långsele och träna lite karate med min träningspartner. Det skulle visst bjudas på lunch också. Trevligt! Sen blir det samma tema som gårdagen: katt, bok och kaffe.

Det här blir en bra fredag. :)

Ha en trevlig helg!

På våren 2010, dvs drygt för två år sedan, var väl sist jag umgicks med gamm-katten I-or. Han kom bara in när han skulle äta. Nu sen jag adopterade bort Fritte o Sajko så är gammkatten som ett tuggummi under skon, jag får knappt vara ifred.

Lite varm i hjärtat blir jag, och förundrad över en Katts Själ. Hur de funkar....
Jag känner mig lite som en skurk då jag tydligen förvisade honom när jag välkomnade de andra två, för två år sedan....

Jag andas fortfarande mycket bättre, och hoppas inte närkontakten med I-or gör mig sämre igen...då vete hundan vad jag ska göra...

Som här, när jag kom hem från karateträningen sist:

Han stoppade mig på gångvägen.

På min ryggsäck....

Vad är budskapet här? Stoppa ner mig i ryggan och glöm mig aldrig mer?


Eller när jag satt ute igår eftermiddag och fångade in några soltimmar:

Med en god bok...

Då kom han. Nära. La sig PÅ foten! Budskapet här då? Gå inte utan mig, lämna mig inte. Ever!

Stenkoll på mig.

Hur söt gammal 12-årig kattgubbe får man va?!

Jag undrar verkligen vad som rör sig i en katts huvud.......

Det verkar gå bra med Fritte och Sajko, de har det bra på sitt nya ställe och trivs med sin nya "familj". Jag har hälsat på några gånger och bevittnat det själv, så jag är nöjd med beslutet att adoptera bort dem. Den positiva sidoeffekten av det är att jag märker en klar förbättring vad gäller andningen och är inte alls längre lika täppt och igentjorvad i bihålorna som jag har varit senaste året....

Gammel-Ior, han som jag knappt sett röken av på två-tre år, sen Fridolf kom in i bilden, och sedan även Sajkos ankomst. Ior var mest in och åt några dagar i veckan, och han gjorde inget stort väsen av sig, han smög mest som en skugga längs golvlisterna, allt för att inte möta de två "inkräktarna".

Nu när de inte längre bor här, så har Ior skapat kontakt igen.
Han äger gräsmattan utanför och tycks njuta av sitt envälde.


Då jag sitter där ute på lunch eller tar en fika där, ja då kommer han och umgås.
Trevlig katt, min gamla Ior.


Jag har inte märkt av honom vad det gäller allergin, utan jag andas med fullt öppna spjäll kan man säga. Än så länge. Nu hoppas jag att min kondis kommer bli bättre, för trots träning så har jag känt mig kass vad det gäller orken, men det kanske var allergin som förvirrade mig.

Apropå det så körde jag några karatetekniker med 3:e Dan Svartbältes-Kecke häromkvällen. Man kan säga så här, det är bra att träna med högre graderade, för man blir snabbare själv så att säga....
Mer om det i nästa inlägg.

Trevlig helg!

 

Jag har äntligen kommit till skott med slingorna.

Klippte mig för nån vecka sen men inte förrän häromdagen satte jag igång med blekningen. Det tar ju alltid lite tid och speciellt som senaste gångerna då jag faktiskt dragit hårtestarna ur ful-hättan istället för att klappa i med färgen lite på känn. När man blir äldre blir man lite fegare, tycker jag mig ha noterat....

Har man sen en Fridolf som är som en liten unge och jämt ska vara upp i en, så tar det ytterligare lite längre tid.
Men till slut så, och jag har ju semester och massor med tid....






Och jag lyfte ner.....och drog nån slinga till.....
och han tjatade sig upp igen....och så höll vi på...

Det är ju tur han är söt,
annars hade jag nog gjort mig ett par tofflor av honom för länge sen...

....men inte katthäng va? 

Så här ser det ut iallafall. Han vet nog inte hur stor han är, men han hoppar upp på ryggen då jag står böjd vid tandborstning eller ska dra upp brallorna efter att ha varit på toan, då passar han på.

När han var liten så la Viktor upp honom så här runt nacken och där låg han. Det var innan vi visste att han var en Burma korsad med Ragdoll - dvs lealös. Som en trasdocka. Och nu är han snart 3 år och väger 6,5 kg men tror fortfarande att han är en lite söt gose-katt.


Har man lite värk i nacke-axlar så är det rätt skönt för det värmer gott.

Han är så sällskaplig och ska var upp i en,  så han är värre än vad barnen nånsin varit då de var som klängigast.
Nåväl, han får mig att stanna upp lite och bara vara.....

...Mindfulness-cat...

Då blev det ett veterinärbesök ändå. Det blev ett bakslag på tillfrisknandet i söndagskväll då jag skulle rengöra Fridolfs sår. Han skrek till och slängde sig bakåt och snurrade runt som en krokodil gör när de dränker sitt byte.
Japp,  det var puss och gonatt och på morgonen ringde jag veterinären om och om igen tills jag efter en timme kom fram mellan upptaget-tonerna. Berättade läget och fick en tid på eftermiddagen.

Jag baxade in sjuklingen i kattburen,
kånkade iväg med den till lånad bil och vips var vi på plats.

De bedövade honom, men fick göra om det en gång till, då han vägde mer än de trodde (6,5 kg). Sen fluffade han in i dimman och jag gick ut och väntade i sommarvädret. En kvart senare fick jag hämta honom och jag kände mitt hjärta svämma över av medlidande över det jag såg där på bordet - det var två sår till!! som hade varat ordentligt - de hade jag inte sett!!!

De hade rakat, spolat rent och satt på honom en större tratt än den jag hade. Så han INTE kommer åt att slicka.
Antibiotika fick jag recept på som jag hämtade ut igår.

Han är redan en gladare katt.

Här är rapport:


6,5 kg katt på väg in i dimman.



Utfläkt och sovandes efter åtgärderna.



Mattes hjärta blödde för sjuklingen, och öppnade dörren till sovrummet under en tid.



Rätt okej på bana och livskraften är på väg tillbaka.


Vänner gör livet lättare när man är lite risig.



"Spelar ingen roll att du ser kul ut med tratt, jag tycker om dig ändå", ser det ut som Sajko tänker.


För otymplig för att hoppa upp på diskbänken för att dricka så matte får assistera med vattanglaset på golvet istället.

Lill-Fridolf.
<3


Nu återstår bara det lilla traumat att få i honom medicinen i dagarna åtta.
Igår blev det tvånginlindning i handuk och karatekollega som hjälpte till att tvinga ner tabletten i mun.
Ett och annat rivsår har jag på armarna, men vad gör man inte.
Tror jag ska prova mosa tabletterna, blanda i messmör och smeta på tassen. Ett hett tips från kollega inom veterinärbranchen.

Fridolf har råkat ut för nåt brutalt överfall av hund? Elaka skator? Ligister med luftpistol?
 Och han som knappt är ute ens!

Han var svullen ett tag och när det lagt sig så ploppade det ena såret upp efter det andra.
Vi är uppe i 4-5 stycken nu.

Veterinär - inte veterinär?
Blir han bättre - sämre?
Såren läker - såren vätskar sig..
På med tratten på natten - på morgonen är den borta.
Och såren han inte ska slicka på, är således finslickade.
Då han lyckats behålla tratten på hela natten, så har han ibland ändå sett ut om en vattenkammad skolpojke.
Jag tror att lille Sajko haft vänligheten att hjälpa till.

Jag sköljer med koksaltlösning och gullar med honom.

Katter har bra läkkött. Och nio liv. Jag hoppas att han snart är på bana.





Lite tyck-synd-om-mig-blick tycker jag att man kan notera...