Hur långsamt kommer man längst?

Idag var jag och en kompis på stan och vi tog en kaffe på ett fik.
Så fick jag se Wiggo och hans mamma utanför fönstret där vi satt
så jag bankade på fönstret och vinkade.
Vi teckenspråkade på varsin sida,
men då varken hon eller jag är så bra på teckenspråk
så gick jag ut istället för att prata några ord.
Wiggo låg i vagnen, i sin coola keps
och som vanligt pratade jag inte många ord med mamman
utan Wiggo tog mitt fokus.
Eller jag gav det.

Att se in i hans blåa ögon som betraktar,
djupt och länge....
utan ord,
är magiskt.


*
Jag kunde som vanligt inte slita mig utan vi möttes där i ögon-blicken, länge.
Hur ofta ser man in i någons ögon så länge??

Jag pratade med honom en evighet utan att vi släppte blicken,
och när hans mor äntligen "fick tillbaka" honom så gick de vidare med vagnen och jag gick in på fiket igen.
Där står min väninna med tårar i ögonen och jag undrade vad det var.

Hon visste inte riktigt,
men hon hade blivit så berörd av mitt möte med min lärare Wiggo.

Jag blev lite förundrad över att hon kände det....

Det här var en härlig parentes, del 3 fortsätter imorgon,
om vad han lär mig.

*Bilden är från Wiggos mammas blogg.