Hur långsamt kommer man längst?

Idag sov jag till 13:30 efter nattpasset. Jag klev upp och kände mig rätt pigg, solen sken in genom fönstren och jag tänkte att jag ska ut och lufta mig en sväng innan jag ska jobba sista nattpasset på ett tag.

Jag stekte mina ägg, läste tidningen och sen hoppade jag in i duschen. Det såg ut att vara -3 grader ute och helt ljuvligt. På med kläderna och ut det bar, härligt promenadväder och jag kände mig glad i hågen.

Jag tänkte att det vore ju najs om jag gick broarna runt igen, det tar en timme ungefär. Men efter några steg kändes det övermäktigt. Jag tog sikte mot Hågesta-ön istället och spatserade iväg. Solen försvann, och när jag svängde av längs älven så kändes den här promenad-idén som ett straff!

Det blåste spiken, tårarna började rinna och jag frös om öronen. Jag knatade på och när jag kom bort till polishuset gick jag upp mot vägen och tillbaka hemåt. Åt det hållet blåste det inte alls och det kändes som ett skönt promenadväder, men utan sol. Men det var så dags.



Femton minuter tog det här luftombytet innan jag var hemma igen. Nerkyld och stel i anletsdragen, men vädrad ända in i märgen ;-)

Det var för någon vecka sen då jag faktiskt gick en promenad och fick lite solsken i blick. Det är så skönt att gå men det sitter i tjära, att ta sig ut. Hur som helst så fick jag några bilder innan solen försvann bakom Hallstaberget och kylan bet tag i en:


Vackra björkar i vackert blå nyanser, på T3-området.



Vintrig Ångermanälv, från stora bron med kraftverket där framme.

Får se när jag kommer iväg nästa gång.

Min äldste son skjutsade mig till vårdcentralen imorse. Jag berättade för min husläkare hur kasst jag mått i sex månader men NU, faktiskt, mått bra sen i söndags.... Det kändes lite knäppt att åka till doktorn nu, men va tusan, tiden var ju bokad sen förra veckan.

Jag fick iallafall ta ett allergiprov på katt, mögel och dammkvalster. Det kan ju vara lika bra att ha kolla upp det. Så man får nåt för de 150:- jag fick betala i kassan. Om två veckor får jag svar.

Men FAKTISKT - JAG MÅR BRA NU!!
Det är som att ha vaknat upp efter en lång tids koma.

Jag gjorde faktiskt en fuling i onsdagskväll, efter att ha legat sänkt i soffan i flera dagar, plockade jag fram en gammal Otrivin nässpray och körde ett sprut i varje näsborre, och sen SOV jag hela natten med fullt flöde av syre rakt in! Jag kunde andas genom näsan!! Och sov med bara EN kudde under huvudet, INTE två. Sen dess är förkylningen/nästäppan borta!

Jag mår bra nu!
Jag tränade karate igår för första gången på ett par veckor!
Jag har kraft kvar efter en arbetsdag!
Jag känner mer glädje och livskraft!

Nu kommer väl det svåra - att inte tro att jag är fullt återställd. Att fortsätta hushålla med Kraften. Att inte slänga mig ut i allting utan ta det lugnt och prioritera.
Det viktigaste först - Jag.

Så idag den 15 februari 2012 kliver jag in i Våren, Ljuset och Livet ska baske mig leka!


Nåväl, även om våren är en bit bort så är den ändå på ingång....

Efter att ha varit hemma en vecka från jobbet och verkligen kryat på mig, efter en redig förkylning som slet musten ur mig totalt, så känns det nu som att jag är på väg ut i Ljuset igen! Underbart!!

Igår gick jag ut för att köpa kattsand till lådan som jag tror aldrig de varit så ofta i som den sista veckan, men så har det varit kallt ute också, så inte ens de små rovdjuren ville göra sina behov ute.

På väg hem i sakta mak, blinkandes som en ljusskygg av dagsljuset, så kände jag mig VAKEN för första gången på evigheter! Jag kände en liten längtan till gymmet. DET var inte igår. Jag kände att mitt "fordon", min kropp börjar komma tillbaka. Den vill användas, röra på sig! Det var över en månad sen det. Alltså är jag på bättringsvägen!!! :D

Idag hade jag barnträningen, karate. Jag var inte med själv och sprang och grejade pga att jag inte är hundra än, utan gick runt och visade och styrde upp ändå. Det två bra pass. Det var kul att träffa ungarna igen. Jag längtar efter min egen träning nu.

Imorgon ska jag träna med Hans, om hans svullna knä läkt. Hoppas det. På tisdag hoppas jag kunna köra igen, om än lite lugnare, på vanliga träningen. 

I´m back!

Men lugnt och fint.
Jaja, lugnt och fint....

Jag tror att "thö bottåm iss nådd".

Jag klev upp i måndagsmorse, ringde och sjukanmälde mig och gick och la mig igen.
Jag kände mig dyngsjuk, förkyld, matt, väck, borta, off, over and out.

Med tanke på att jag ända sen mitten på augusti, då jag klampade in på jobbet efter en härlig semester, varit risig.
Jag nös mig matt på jobbet. Täppt i näsan. Svårt att andas mellan varven och det kändes tungjobbat.

Chefen plockade bort alla stora växter ifall de var allergiframkallande. Det blev inte bättre. Jag jobbade skift och det kändes ok trots allt, då jag jobbade natt och udda tider än när alla var där på jobbet. Jag kunde vara lite introvert.

Jag köpte nässpray och DET var underbart - att kunna sova med stängd mun och lugna andetag! Det slutade med att jag inte kunde sova utan nässprayen. Då blev det sju resor värre. Det fick omvänd effekt. 

Jag ringde Vårdcentralen för att ta prover, OM de kunde se att det var nåt, så skulle jag få komma tillbaka och ta ytterligare prover för allergi. De hörde aldrig av sig. Jag ringde några gånger där i november, men det var "långa väntetider, var vänlig försök igen senare". Jag gjorde det några gånger, men sen föll det ur.

Igår ringde jag Previa, bad om råd: Ring vårdcentralen, checka av provet som togs, och KRÄV en undersökning för det här är inte normalt. Jag ringde. Sköterskan sa att provet som togs i höstas visade vissa avvikelser, hon bokade en tid hos min läkare som jag inte varit hos på länge, utan jag hade ju fått träffa andra läkare, vikarier.

Mitt normaltillstånd har tänjts ut så jag anser att det är så här det är:
Ständigt trött, ligga högt med huvudet och sova med öppen mun som applicerats med Lypsyl för att inte torka ihop helt under natten, samt nästäppa som ibland är som cement och ibland som Niagarafallet.

Idag känner jag mig lite bättre....men matt och slut.

*tar en katt och går och lägger mig igen*



Kryar på mig. Tack.

Jag och min väninna var till Höga Kusten-restaurangen i lördags. 
Vi skulle äta lunch, surra och njuta av supergod mat och gott sällskap i den vackra miljön.
Det är verkligen storslaget där!

Jag har många, många gånger åkt hit genom åren,
och ätit, fikat, firat sönernas födelsedagar eller bara sight-see:at i maffig miljö. Ett perfekt utflyktsmål.

Det var -30 grader när vi gav oss iväg, och lite dumdristigt var det kanske. Jag hade ringt och kollat att de hade motorvärmare där på plats iallafall, så då kändes det rätt lugnt.

Vi åt en underbart god, matig saffranssoppa med lax och räkor, creme fraische och baguette till. Vi hade ju räknat ut att efterrätt är ett måste och att plats för denna också måste finnas...

Några timmar senare åkte vi hem, med uppknäppta byxor, bakåtfällda bilsäten och ljudet av varandras suckar och rapar.

Jag somnade direkt i soffan när jag kom hem och försvann några timmar där. Jag var helt väck! Med tanke på att jag inte äter socker och sånt, så blev det nog en överdos av detta, i efterrätten som sänkte mig.
Min väninna hade visst inte fått i sig nåt mer den dagen sen än lite pop-corn.

Men det var en härlig upplevelse!



Utsikt från restaurangen...



Hennes chokladmousse och min....marängswiss!


Vi skrattade hysteriskt över denna skapelse och tittade lite nervöst efter nån dold kamera kring väggarna...


Nämnas kan, att min höjdrädda väninna har varit ända högst upp i de här "benen", där uppe vid lilla "tornet/spetsen" och gluttat ner!! Tänk att en hiss går där inne i benen och ändå upp, och enda skydd där uppe är ett litet fjantigt staket i höfthöjd. Jag är faktiskt impad av henne som trotsat sin rädsla där. 
Lite avis är jag nog, för det är inte alla förunnat att ha fått vara där uppe!