Hur långsamt kommer man längst?

Jag har ju haft lite fjantig värk i svanken senaste halvåret och tänkt
att det går nog över med ny säng.

Igår var jag till kotknackaren.
Han bände och drog, böjde och tryckte
och vid ett tillfälle "knöt han liksom ihop" mig med mina egna armar, la mig som ett paket på sidan och sen tog han själv ett skutt upp i luften och landade med en duns på mig.
Det gjorde inte ens ont, men det kändes lite...vad ska jag säga...udda.
Han gjorde om det tre gånger och sista gången knastrade till i höften.

Sen tog han tag i skallen och vaggade en stund innan han drog till och det lät som nån som river av ett par meter wellpapp.

Jag kände mig mycket rörligare och mjukare när jag gick därifrån.

Jag frågade vad han trodde det berodde på, var det början till diskbråck som min massör hade trott först,
eller är det karaten som var orsak eller vad??

Han log lite och tittade ner i backen och sa lite försiktigt att
-"Delvis gör nog karaten sitt,
men när man blir lite *hostar* äldre så blir det så här.".

Hmm...
Jag jämförde med min gamla SAAB:
-"Jahaaa, som att om man underhåller den med olje-och motorbyten och fixa rosten och så,
så håller grejerna längre. Så om jag går hit och drar till ryggraden nån gång/år så håller jag bättre?"

Han log och nickade.

Jag har haft som en knöl nere/inne i halsen, nån vecka eller två.
Det har varit som att jag har velat svälja ner den men det går liksom inte.
Jag känner den, och blir störd av den,
som ett litet hål i en tand när man är och far med tungan över hela tiden,
eller som en liten sticka i fingret - det irriterar liksom.

Sista dagarna fick jag en släng av hyponkondri och tänkte att det kanske var strupcancer eller struma.

Igår nämde jag det för en jobbarkompis som tyckte jag skulle ringa och kolla det.
Så jag gjorde det, och fick en muntlig dom på att det troligt var ett virus,
som en förkylning som liksom inte brutit ut eller kommit längre än dit.

Jag skulle köpa halstabletter, dricka nåt varmt med citron eller så
och om det inte hade gått bort om några dagar/en vecka, då kunde jag höra av mig.

Jag har inte köpt varken halstabletter eller citron men idag är det nästan borta!

Ibland är det som att,
bara man öppnar munnen och uttalar problemet,
så blir det inte lika skrämmande
utan det till och med löses upp och försvinner.

:-)

Igår hade jag en träff med Sensei Fred gällande karaten.

Idag bjöd jag in mig själv till en kaffe till min träningspartner som har samma mål som jag
svart bälte till våren.

Så här ser min plan ut de följande halvåret:

Det har snart gått en vecka på min skiftgång och den började bra med två nätter bara.
Så jag har fått min efterlängtade Tid Till Mig Själv.

Jag har minglat på stan, träffat vänner, tvättstugat och städat och till och med bakat kakor (!).

Igår blev jag snudd på väckt av min karate-Sensei som ringde vid 10-rycket
och ville ha en träff med mig för att stämma av läget inför höstterminen.
Jag har ju som *host* mål att gradera till svart bälte våren 2011,
men förutom det är jag också ledare för barngrupperna.
Så efter en lätt frukost, och avklarad tvättstuga träffades vi över en taco-tallrik
som avrundades med budapest-bakelse och kaffe.
Vi satt länge och pratade igenom en massa bitar och jag ser fram mot karatestarten om några veckor.

Glad i hågen knatade jag genom stan och tog en påtår med några vänner på ett fik.
Jag vet inte hur många ord jag hade gjort av med när den här dagen var till ända, och lika många hade jag inhalerat så jag kände mig nästan bakis senare på kvällen.

För mycket social kompetens kan leda till motsatsen - tillfällig social fobi.

Men så är det väl med allting, lagom är bäst.

Nu ska jag göra lite middagsmat, och det känns till och med riktigt bra
att varken sonen eller katterna är hemma, så jag får vara ifred ;)




*myser*

Jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till att serva på en bröllopsmiddag.
En väninnas 25-årige son skulle gifta sig och efteråt skulle alla gästerna komma till ett hyrt ställe ute på landet, och de behövde nån som kunde se till att fylla på buffén, fylla på vin i karafferna på borden och sen stå i baren.

Jag vet inte varför men jag tyckte det lät riktigt roligt, och jag kände det som ära att jag blev tillfrågad.

Jag tog mitt uppdrag på fullaste allvar, och iklädde mig svarta bomulls-short och vit blus och käcka skor till, en kökshandduk över axeln, och såg till att gästerna hela tiden hade något att äta och dricka.


Jag sprang jag mellan buffébordet och diskbaljan och kände mig som viktig på mitt sätt, och kunde smyg-ta-del av hur ett bröllopsfirande kan gå till och för att inte tala om att jag fick
SE EN RIKTIG BRÖLLOPSTÅRTA! Den gick inte av för hackor.


De var ett jättefint brudpar, med en son på 1,5 år och jag fick nåt vått i ögat när jag såg de unga tu...

Senare på kvällen var brudgummen och hans mor (min väninna) och hennes sambo,  inne i köket och vi pratade lite och jag passade på att gratta honom och önska de lycka till och la till:
-"och jobba nu för att göra det som ingen av oss andra här inne har lyckats med"...
Jag vet inte om det var bra eller mindre bra att säga, men det var väl nåt slags klokt jag ville ge honom...


När de slitit bort borden och gjorde dansgolv av stället så slängde jag på mig lilla bar-förklädet på höften och blandade drinkar och sålde diverse alkoholhaltiga drycker till ett självkostnadspris. Sen hängde jag mellan baren och köket där jag försökte bringa ordning i diskbaljan.  Enda diskmaskinen tog 4 timmar så det blev till att jobba för hand, men det kändes också roligt.


Jag kan fortfarande inte säga varför det här kändes så bra för mig att göra, men det kändes bra att Ge Service för någon annan. Jag trivs i köket, och fixa med människor och det var inte jag som var centrum utan jag kunde bidra med mitt och jag gjorde ett bra jobb.
OCH jag fick smaka på bröllopstårtan!

:-)


Jag önskar verkligen de här två unga människorna all lycka och måtte de leva lyckliga i alla sina dagar.
Och när de inte är lyckliga så reder de ut det, och blir lyckliga igen, och de accepterar varann som de är, samtidigt som de växer och utvecklas åt samma håll men som egna individer, och som delar med sig till varann av sina innersta tankar och känslor, inte i rädsla utan i kärlek.

Jag kan lära mig av allting, om jag väljer att se att det finns lärdomar i allt.

Häromdagen fick min yngste son, han som bor hemma, veta att han kom in på KY-utbildning. Han gick ut gymnasiet förra året och hans mål var att "chilla" ett år, och sen jobba eller plugga.

Nu har han "chillat" ett år.

Han sökte en enda utbildning nu på vårsidan och fick besked några månader senare att han stod som 7:e reserv. Jag tror han blev lite besviken, tiden gick och det kändes som att det var kört.
I mitt huvud såg jag honom sitta framför datorn ett år till, i Ingenmans land och vänta...
typ tvångs-chilla.
Jag blev nästan lite uppgiven.
Kan ju vara tufft att inte känna sig behövd nånstans, eller att ha nåt meningsfullt att fylla sina dagar med. Som ung människa...hur lång tid tar det innan han också känner sig uppgiven?

Men så damp det ner ett brev till honom där det stod att han kommit in, och utbildningen börjar den 23 augusti! (På hans storebrors födelsedag förresten)
Det är ju om 3 veckor!

Jag blev överlycklig, och han med!

Livet rör sig framåt.
Det här tar honom vidare i livet, möten med nya människor,
nya händelser och möjligheter som ger erfarenheter. Som leder honom framåt.
Jag är jätteglad för hans skull!
:-)

Livet rör sig även för mig.
Jag är inte längre så behövd.
Jag kan tänka mer bara på mig själv.
Jag får en större frihet än jag är van vid.

Hur är det att inte vara heltids-mamma längre, utan mer bara Gunilla rätt och slätt?

Livet är verkligen inte statiskt utan det rör sig och jag är med i det flödet,
och jag gillar det!

Jiii-haaaaa!
:D

Hur lätt är det att bryta en vana?

Jag har kört med samma sköljmedel i flera år och jag tycker inte att det luktar nåt om kläderna, men har inte tänkt på att man kan byta, utan snarare:
"Nästa gång kommer det nog lukta sommaräng"

I flera år har jag tänkt så. Men det har inte hänt än. Bara under själva tvättprocessen.
När kläderna är torra är doftan borta.

En väninna till mig som också hade kört med samma sköljmedel som mig,
berättade att hon hade bytt medel och det luktar i flera daaaaar och håller i sig hur länge som helst!
Ett litet intresse väcktes i mig...

Ett par dagar senare ser jag en sån där blå Comfort-flaska hemma på vardagsrumsbordet!
Märklig upplevelse, men sonen Douglas förklarade
att det hade hängt en kasse på dörrhandtaget när han kom hem.

A-haaa, kära väninnan hade överraskat mig med en flaska!!
Jag blev både glad och ivrig, och igår hade jag bokat tvättstugan och jag var riktigt förväntansfull.

Efter att tvätten var klar och uppburen så blev jag alldeles lyrisk över den härliga doften som fyllde lägenheten!

Och det ÄR verkligen helt sagolikt - sköljmedlet!
Varje gång jag sliter av mig brallerna på jobbet när jag går på muggen
så slår en ljuvlig doft av blomsterfräsch rosen-buske...emot mig...



Jag har brutit en gammal vana mot en helt ny upplevelse!
:)

Det är verkligen så i min värld, i mitt huvud att - Långsamt kommer man längst!

Tack vare att jag sovit alldeles för lite
(för att jag går på beredskap och har fått jobba extra mycket)
så har den här lediga dagen varit väldigt långsam och lugn.
Jag säger "tack vare" och inte "på grund av" minus på sömn,
så har jag varit i en skön lunk där stress inte finns.

Jag går lugnt, tänker lugnt, pratar lugnt och det är ju ett fantastiskt härligt tillstånd att vara i.

Istället för att rusa runt och vara forcerad och ha en massa saker i huvudet
och glömma hälften och inte veta vad man nyss gjorde eller vad man ska göra i nästa andetag,
så är det här rena drömmen.

Jag är närvarande och har mig själv med mig.
Jag gillar att vara Jag.

Ska se om det funkar imorgon på jobbet igen.

Igår gick jag ut en sväng och satte mig på en bänk vid älven och såg solen gå ner. Det var varmt och skönt och jag satt i mina egna tankar.

Det är faktiskt bra att stämma av lite då och då för att se hur det har varit,
var jag befinner mig just nu
och vart jag är på väg...

Jag känner en stor tacksamhet till att allt gått som det skulle,
fast jag kanske inte alltid förstod det
när jag var mitt i kaoset, med stora beslut och förändringar som gjorde ont...

När jag tittar tillbaka ännu längre och ser den resa jag har gjort så kan jag inte annat än känna Tacksamhet
för att Någon Däruppe visade mig in på rätt spår,
med hjälp av människor och händelser som kom i min väg
och att jag vågade lyssna, jag vågade se och följa...

Den Tacksamhet jag känner gör att jag mår bra i hjärtat!
Det är en riktig win-win-situation!

Med tacksamhet kommer "flytet". Som leder till mer flyt, som leder till...o.s.v :)
Jag är glad att jag har älven så nära min lägenhet, så jag kan gå ut i Naturen och "stämma av" med jämna mellanrum var jag befinner mig och hur jag mår, så att jag är i kontakt med mig själv och "the Flow".

Jag har ett par fina bilder som jag tog vid solnedgången över älven men jag får inte ur dem ur mobiltelefonen,  annars hade det varit fint att avsluta med en sån bild nu.
Men jag är tacksam att JAG upplevde den IRL igår ;)