Hur långsamt kommer man längst?

Jag vet om att jag har en ohälsosam sida - en meningslös tävlingspersonlighet.
Det är stressframkallande och jag borde sluta med det omedlebums!

Till exempel, om jag kör bil och sitter och kör långt och jag ser en bil långt därframme så väcks den här tävlingsdefekten och jag känner adrelnalinet pumpa fram och sen är mitt mål att försöka hämta in på framförvarande bil och sedan ska jag köra om! Finns inget annat i huvdet!
Sen kan jag slappna av. Tills jag ser nästa bil där framme.
Inte bra. Helt meningslöst, och inte bra att pumpa adrenalin i mitt system. Jag är ju stresskänslig.

Igår var jag och lämnade blod:
Jag glider in på morgonkulan på Blodcentralen och får sitta i en ledig stol. Bredvid mig sitter redan en kvinna, i min ålder, uppkopplad med sin blodpåse och slang. Jag får mina grejer insatta och en boll i handen. Jag brukar aldrig ha nån boll för jag har en jädra skjuts på mitt blod ändå. Nåväl, då är det dax igen, adrenalinet -
Jag sneglar åt hennes håll, hon bredvid, lyssnar lite på det de pratar om där borta och jag pumpar lite med bollen.
Mina knäppa tankar tar kommandot och vips är det här en tävling! Jag känner adrenalinet, hur pigg och fokuserad jag blir, och hjärtat slår lite fortare. Jag sneglar åt hennes håll, pumpar med bollen en gång till. Efter en liten stund kommer "min snubbe" fram och säger att det börjar bli klart här.
-JAAAAA!!! tänker jag, och DÄÄÄR går jag i mål!

Han plockar bort grejerna, och kvinnan i stolen bredvid ligger fortfarande kvar, hennes påse är inte full än.
JAG VANN!
Jag har snabbare blod än hon - men hur sjuk i huvudet ÄR jag??
Måste jag vara bäst? Snabbast? Tävla? Till och med i hur fort man kan fylla en påse blod?!


(Bild lånad från internet)

Hur som helst, det här ska jag ta upp med hon KBT-kvinnan jag går och pratar med.
Det här är ju ett tydligt tecken på att nåt inte står rätt till!

Hahahaah, ;-)

Idag ska jag bara ta en liten promenad på stan, och kanske ta en fika nånstans.
I lugn och ro.
 (Skullllle det bli en anonym tävling i kaffedrickning med nån ovetande cafébesökare 
så skulle det isf handla om att hur länge jag kan få kaffet att räcka utan att det tar slut,
för att kunna sitta kvar och njuta där så länge som möjligt, men det är väl inte så farligt?...)

Ha en bra dag där ute.

Jag har insett under en längre tid att jag faktiskt håller kvar vid det som varit...

Jag har gått omkring och trott att jag inte är "bunden" vid det gamla, utan mer framåtgående, har tillit till att allt är som det ska och att jag är fri.

Sakta har det gått upp för mig att jag fortfarande sitter fast i nåt. Jag är o-fri på vissa områden. Å andra sidan har jag lossat på en himla massa andra saker jag burit med mig genom åren, så är det ju. Men det har slagit mig att jag behöver komma vidare. Det kanske är i sin ordning ändå, slår det mig i skrivande stund, att det är ju så här Processen och Utvecklingen jobbar - när det är dags för nästa kvantsprång, då vet man det! Då känns det!
Jaaaa, så är det såklart!!

Det handlar nu om mitt tänk, vissa beteenden som är kopplade till gamla känslor som dyker upp, och det känns tydligt att jag inte kan ta med mig det nu där jag står och är på väg. Jag måste släppa dem. De här gamla tankarna, känslorna och beteendena gör ingen nytta längre.

Jag skrev förut i min blogg att jag skulle återkomma om mina mål med 2012, men det har jag glömt. Och snart har första kvartalet gått...

Jag har bara mig själv och det har börjat gått in, att mina söner lever sina egna liv och det känns gott.
Jag har mitt jobb som jag är glad att jag har, jag kan betala mina räkningar och trivs med kollegor och arbetsuppgifter.
Jag tränar min karate som jag inte kan vara utan, och satsar mot svart bälte.
Jag har sen en tid fattat grejen med Egen Tid och att säga Nej.
Jag tar hand om mig själv mycket bättre.
Jag har en handfull vänner och jag är så glad att jag har dem.
(Förr var det massor med vänner, men hur mycket kände vi varann egentligen?)

Så -
jag står helt enkelt vid Dörren till nästa fas i Livet
och ska göra mig av med ballasten från förr...


Lite pirrigt att bara lämna det gamla, 
och se vem jag ska bli nu...

(Gammal bild från Mariestad, karateläger.)

Ibland är det som att det ploppar upp lite tankar och känslor av sig själv. De brukar dyka upp samtidigt som jag går skift var 15:e vecka. För då får jag mer tid över till mig själv.

Det är lite som att jag är i ett vakuum, jag gör egentligen ingenting. Jag har inte en massa pådrag eller happenings...... Javisst ja, jag hade ju stressymptom. Alltså SKA jag ju ta det lugnt och komma ifatt med mig själv.
Se! Jag hade glömt det!

Jag jobbar mina pass, längtar hem till Lugnet. Jag har min karate, några gånger i veckan. Det är sällan jag har någon som hälsar på, och jag ringer sällan mina vänner. När jag går på stan så träffar jag lite folk, surrar lite, men det är som att det räcker. Jag får min sociala dos och sen vill jag "ta mig själv och gå hem".

Har jag tråkigt eller har jag det lugnt och skönt?
Inte helt självklart för mig att veta....

Jag minns mamma sa för ett antal år sedan, på frågan om hon inte skulle vilja ta det lugnt bara och inte flänga runt så mycket:
-"Näe, tråkigt vill jag inte ha!"

Det där var bra, det har följt mig då och då. Det behöver ju absolut inte betyda samma sak! Men har man alltid varit igång, alltid servat andra, jämt funnits till hands för barnen, familjen, vänner och kunder på jobbet..... då är det nog en annorlunda och läskig känsla när det blir tyst och stilla.

Så tack mamma, för att du lärt mig en massa saker, som jag försöker dra nytta av.

Jag har inte tråkigt - jag provar bara på att ha lugn och ro i mitt liv.
Det är baske mig inte alls så dumt! Man får prova några gånger även om det känns scary i början. Ungefär som surströmming - det var ju bara satan första gångerna men numer älskar jag det!

Jaja....liknelsen var inte den bästa, men jag älskar liknelser och metaforer.



De här vet hur man tar det lugnt...
Är det därför jag har tre av dem, för att få vägledning i konsten:
Hakuna matata.

Jag lär mig ta det lugnt.

I helgen gjorde jag inte många knop men dagarna passerar ändå, och tråkigt har jag inte. Visserligen sover jag bort det mesta av förmiddagarna, men jag behöver säkert det. Jag försöker lyssna på kroppen, acceptera att jag är trött och tillåta mig att ta det lugnt, känna efter och  vila.

I fredags var jag ledig och var på stan med min kära väninna. Jag fick en del ärenden gjorda fast i lugn takt, och vi både fikade, shoppade och drog en lunch ihop. Planlöst, spontant och sansat.

Helgen låste jag in mig mer eller mindre igen. Städade och gjorde lite god mat. Älskar verkligen att laga LCHF-mat (låg-kolhydrat och mycket fett+protein). Det är få ingredienser, ren mat, gudomligt gott och min mage är lugn och snäll. Blomkåls-och spenatgratängen med fetaost, har jag gjort fler gånger, nåt kött till och beasås.
Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag älskar matlagning, men nu gör jag det.
*ler lite förundrat över det en stund*

Jag har köpt D-vitamin men det är väl lite sent påtänkt, det mesta av vintermörkret är ju förbi. Men faktiskt har jag tagit mig ut på promenader i dagsljus några gånger nu, och det ÄR ju ljuvligt, bara man kommit sig iväg.

Här är några vinterbilder:













Jag är så glad att jag bor där jag bor, ur så många aspekter!
:-)

Varje nytt år så känner mig ren och full av möjligheter och förhoppningar. Så är det kanske för alla, jag vet inte. Mina mål och riktning för detta året tänkte jag blogga om, för att jag behöver sätta dem i ord. För mig själv. Tydlighet är bra. Men först ska jag skriva lite om Allvaret. Allvaret i min...man kan säga, "sjukdom", nästan.
 
Början på detta året har gett mig några käftsmällar av insikt, eller de försöker iallafall FÅ mig att inse - just Allvaret..

Med tanke på året som gått och:

- utfasningen av min 21-årige son,
- maniskt letande lägenhet till sonen,
- övergången från mamma-i-23 år till Quinna-med-utflugna barn,
- mycket(!) egen träning med fokus på svart bälte,
- heltidsjobb som krävt en hel del övertid,
- trixande med ekonomin,

....så kan det räcka för mig, och till och med bli FÖR mycket!!
Jag blev helt enkelt överbelastad, överhettad, och dränerad.
Been here before, done this over and over again...

Jag går ju och pratar hos en kvinna ett par gånger i månaden.
Jag inser - just nu - allvaret i min s.k. Sjukdom. Jag har en tendens att köra över mig själv, för att vara stark. För att det är så man gör, man klarar av saker. Vem hjälper en annars?

Jag har inte känt efter utan tryckt undan signalerna. Jag har alltid gjort så. Det är en gammal trist meningslös vana. Som jag nu ämnar bryta. Med hjälp av den här kvinnan jag pratar med, känns det möjligt. Jag vågar tro att jag ska klara av det. Det är banne mig som ett jädra missbruk, det här att gå runt i livet med gamla skit-vanor som förgör mig. Där jag inte stannar upp och Ser Mig Själv och vad JAG behöver. 

Samtidigt har det säkert varit nån form av "belöning" i det här. Som att jag "slipper ta ansvar för mina val eller undvikande av dem", "undviker konflikter", "lever i en värld som är positiv och ljus där mörker inte finns, för Mörkret vill jag inte se, jag är rädd att inte hitta ur det".....?
Det kan vara så.


Jag känner mig allvarlig nu.
Trött, allvarlig och målmedveten.
Jag behöver ta hand om mig och mitt "allvar och mörker" för att kunna hitta tillbaka till min glädje och mitt ljus.
Allting, är jag.

När jag kom hem från jobbet i fredags så stängde jag av mobiltelefonen, låste dörren och gav upp.
Jag var så trött, så slut. Efter ett tag upptäckte jag att det kändes som en stor Frihet, jättelyxigt och nästan busigt härligt att jag var o-nåbar! Jag var så ifred som man bara kan vara och det var hur underbart som helst. Samtidigt var jag så slut så jag nästan var gråtfärdig.

Jag gjorde inte många knop den här helgen.
Sov typ 12-timmars pass. Och ända var jag lika trött. Det sved i ögonen, kroppen gick i slowmotion och den tydliga överlevnadsinstinkten jag kände styrde upp vägen för mig med - Vila, Vila och Vila!

Och det gjorde jag.

Igår, måndag var det arbetsdag och jag kände mig redo och utvilad. När halva dagen gått var jag sådär trött igen. Det är inte för inte som jag sitter i ett eget rum på jobbet ;-) Det är nog med de kunder jag pratar med på en dag och det arbete jag utför. Det räcker inte till så mycker mer och då jag väl är hemma är det äta och inget mer som det finns kraft till. Och faktum är - att när det är tyst och lugnt, och jag får behålla tankarna för mig själv så blir jag med-veten....

Jag är stolt över mig själv!
Jag har sagt NEJ flera gånger idag!

Blev tillfrågad av en väninna om jag ville gå och se Hamilton på bio ikväll, men jag sa nej. En annan vän ringde och frågade om jag ville ha en lunch-date, men jag sa nej.

Igår avbokade jag ett ledarmöte på kvällen, för det fanns ingen ork.

Idag är det fredag och jag har hela helgen på mig att "recover".
Det ända jag har är en fika med sensei Fred på lördag och ett träningspass med Hans på söndag.

Resten är Tid till Mig Själv!
Jag ser fram mot det, jag behöver det och jag längtar.
Jag ska plocka bort granen - om jag känner för det.
Städa och dammsuga - om jag vill.

Jag ska vila, dricka te, ligga i soffan, glo på TV, läsa nån bok och ta nån kaffe när det passar mig. Jag ska bry mig om mig själv i helgen.

Because I´m worth it! And I need it!


Trevlig helg till er mina vänner.




;-)

Jag är trött min vid gott mod.