Hur långsamt kommer man längst?

...fast jag har en massa i huvudet, som en deg i skallen, känns det som.
Jag är verkligen disträ, förvirrad och glömsk så jag blir matt.

Jag lägger bort glasögonen på jobbet, letar nyckeln jag nyss höll i, glömmer allt möjligt och kutar runt och irrar desperat runt och letar det mesta.

Jag sov länge imorse, för jag började senare idag. När jag fått i mig frukost, kollat nyheterna, satt på mig kläderna och ansiktet så stegade jag iväg till jobbet för första koppen kaffe. Den är banne mig bäst! Med medhavd mjölk, likaledes pulverkaffe. Mmmmm.....

När jag skulle hem på lunch sedan hittar jag inte mina nycklar. Jaha, jag är utelåst. Äta bör man, så det var bara att låtsas däjta sig själv på en lunch ute och det kändes okej, lönen är ju fortfarande rätt färsk ;-)

Så tack vare minnessvaghet fick jag mig en luftning på stan och en lyxigt god nachos-tallrik.

Jag slutade 18 och 45 minuter senare var det träning. Jag var som sagt utelåst och karatekläderna oåtkomliga. En rask promenad bort till äldste sonen som hade en extranyckel sen han var kattvakt, och lite mat på stående fot hos honom - TACK Viktor - så ökade jag stegen tillbaka mot dojon för hem skulle jag inte hinna, och 5 minuter innan träningen började (diciplin är en viktig bit här och att komma i tid t.ex) så hann jag köpa mig en karatedräkt som fanns nere i förrådet och strax stod jag där iklädd en ny vit dräkt med tillhörande vitt bälte.

Dräkten hade jag lagt undan för ett halvår sen men inte tagit mig råd till riktigt. Jag lyckades pruta ner den en hundring för materialet kändes mer som en köksgardin än kraftig bomull. Det kändes lite udda att träna i vitt bälte men - jag var där!

Sensmoral:
Dåligt minne får dig att agera och ta tag i saker.
(Bra minne gör dig således lat och du kommer inte till skott, visst?)

Jag ligger efter med städning och ordning hemma nu.
Jag har varit så trött efter jobbet veckan som var då det flyttades om en massa i gruppen, ny inredning och borrmaskiner och arbetare som störde det dagliga arbetet för en annan.
Jag som är så lättstörd ändå....

På lördagen var det ledarträning från klockan åtta på morgonen och fem timmar framåt. DET tog gott också för både kroppen och knoppen. Men det var jätteroligt och kändes bra. Vi avslutade passet med lunch på Thairestaurangen och efter det kom koma-tillståndet.
Jag var helt knäckt och orkade inte ta mig för nånting.
Man kan säga att helgen passerade i ett nafs.

Igår, måndag, då gick jag mest som en zoombie och väntade på att få logga ur från jobbet och få komma hem och sova.

Jag ligger efter så mycket hemma, det är katthår i tofsar som ligger överallt,
damm som syns extra när solen ligger på,
tvättstugan prioriterade jag bort i jag i helgen och tvätthögen växer.

Idag känner jag mig lite piggare och ska dra igång saneringen hemma innan karateträningen ikväll.

Lite längtar jag dock....till min egen tid....att stanna upp och känna lugnet.
Det känns som det var ett tag sen...


En kaffe och tidningen på fiket, och tomglo på folk som passerar - det är återhämtning det.
Får se om jag tar det i helgen....

Jag hade en bra ledig idag idag.
Kände mig nyttig, fick iordning lite grejer i garderober och skrymslen som behövde struktureras och sorteras och när jag kom igång med det så växte självkänslan. Jag mådde jättebra!

Det är som att det är vissa tider på dygnet som passar mig bättre eller sämre. Snacka om dagsform, verkligen! 

Jag gjorde några ärenden på stan och träffade en f.d. kollega och vi tog en kaffe och pratade om allt möjligt. När jag kom hem så kändes det som att Ljuset och Glädjen återvänt. Var liksom löjligt upprymd.

Konstigt hur det kan skilja sig från en dag till en annan....

Jag har iallafall känt mig som en riktig vuxen, som gjort viktiga saker, inte bara glidit runt och fikat och zappat bland kanalerna hemma i soffan. 

Jag ska försöka komma ihåg den här känslan av Lugn, Trygghet, Självsäkerhet, Glädje och Hopp.


Man vaknar nog ur vinterkoman
och väcks upp av Ljuset, såsom blomknopparna under snön.

Jag blir så glad när jag ser asfalten komma fram - då är det vår!
Igår stod jag på crosstrainern på gymmet, efter det blev det lunch med Sensei
och han la upp en plan för min träning, inför gradering till svart bälte.
DET känns jättebra, jag VET vad jag ska fokusera på de närmaste 3 månaderna.
Till nästa avstämning.

Det kändes underbart att vara ute i våren, ljuset och luften!
Härligt att träffa folk, oavsett om det är andra tränande på gymmet
eller om det är nära vänner, det gör gott!

Ibland har jag liksom svårt att ta mig ut.
Jag tror jag har skrivit om det förut... 
Det är som att jag VILL rå mig själv, vara med mig själv, återhämta mig.
Grejen är att jag har en tendens att "gå ner mig"
om jag inte fyller på med lite aktiviteter och möten med andra också.

Men det är balansen som är så svår, för mycket eller för lite.
Det är det som är grejen med mig, att hitta den här balansen.
Att inte lämna ut mer än jag kan hämta in...

Hur som helst så njuter jag av dagarna nu FAST jag inte gör mycket.
Idag vaknade jag ovanligt tidigt, och planen var att städa.
Solen lyste ute, det droppade från taken men med vidöppna fönster 
så fick jag känna vårluften ändå, och nu har jag ett helstädat hem.
Ljuvligt!

När jag gick ut med soporna och sen tvärs över vägen här till jobbet, så var jag iallafall ute någon minut.
;-)


 

Jag tror att "thö bottåm iss nådd".

Jag klev upp i måndagsmorse, ringde och sjukanmälde mig och gick och la mig igen.
Jag kände mig dyngsjuk, förkyld, matt, väck, borta, off, over and out.

Med tanke på att jag ända sen mitten på augusti, då jag klampade in på jobbet efter en härlig semester, varit risig.
Jag nös mig matt på jobbet. Täppt i näsan. Svårt att andas mellan varven och det kändes tungjobbat.

Chefen plockade bort alla stora växter ifall de var allergiframkallande. Det blev inte bättre. Jag jobbade skift och det kändes ok trots allt, då jag jobbade natt och udda tider än när alla var där på jobbet. Jag kunde vara lite introvert.

Jag köpte nässpray och DET var underbart - att kunna sova med stängd mun och lugna andetag! Det slutade med att jag inte kunde sova utan nässprayen. Då blev det sju resor värre. Det fick omvänd effekt. 

Jag ringde Vårdcentralen för att ta prover, OM de kunde se att det var nåt, så skulle jag få komma tillbaka och ta ytterligare prover för allergi. De hörde aldrig av sig. Jag ringde några gånger där i november, men det var "långa väntetider, var vänlig försök igen senare". Jag gjorde det några gånger, men sen föll det ur.

Igår ringde jag Previa, bad om råd: Ring vårdcentralen, checka av provet som togs, och KRÄV en undersökning för det här är inte normalt. Jag ringde. Sköterskan sa att provet som togs i höstas visade vissa avvikelser, hon bokade en tid hos min läkare som jag inte varit hos på länge, utan jag hade ju fått träffa andra läkare, vikarier.

Mitt normaltillstånd har tänjts ut så jag anser att det är så här det är:
Ständigt trött, ligga högt med huvudet och sova med öppen mun som applicerats med Lypsyl för att inte torka ihop helt under natten, samt nästäppa som ibland är som cement och ibland som Niagarafallet.

Idag känner jag mig lite bättre....men matt och slut.

*tar en katt och går och lägger mig igen*



Kryar på mig. Tack.