Jag hatar barn!
Det är inte sant.
Men just nu vill jag inte se mina vuxna barn, för de har förvandlats till energi-tjuvar. Odjur nästan!
Jag är inte alltid jättesnabb att reflexmässigt ha svar på tal när det dyker upp kontroverser i huset från de här slynglarna. Speciellt från den äldre. Men även den yngre skulle jag nästan betala en slant för att få se aktivitet utanför sitt rum (med dator, tv eller säng). Världen ÄR större än så. Jag blir ibland mållös, funderar för länge innan jag svarar och då räknar de det som 1-0 till dem.
Det var en sak när de var 4-5 år eller till och med 10-12, för då hade jag nån slags rangordning i form av förälder, vägledare och någon som styrde upp saker och ting. Jag var den vuxne och de var små människor som inte var färdig-kläckta än. "Så här är det, så här gör vi och så blev det. "(Inte så att jag stod med pekpinnen, men det lilla familje-samhället fungerade.)
Nu är 21-åringen vuxen och har sett vad samhället här ute är för en dysfunktionell inrättning och där inräknas alla vuxna, även jag. Så jag får en släng av sleven titt som tätt och jag säger bara en sak: Björn Afzelius och alla vi andra har gått igenom den här Protesten en gång. Vi kan det. Lägg ner och sluta håll på, grabben!
-Skaffa ett jobb, klipp dig och väx upp!
Vår stora Förnekelse är räddningen för att hantera lunken (läs: livet) som vi traskar runt i, vi vuxna.
Varje dag. År ut och år in.
De unga har väl en frisk förhoppning om att världen kan förändras i ett par andetag.....
*suckar lite förnekande och slött*
Jag jobbar mina 8 timmar, sköter huset och det som hör till. Grabb-jäklarna sitter vid datorn 8 timmar, ibland har de övertid på det, så 10-12 timmar är ingen underdrift.
Jag hatar barn!
Nån gång lagar de mat, efter ett bestämt samtal från mig från jobbet.
Det händer att den äldre har plockat ur diskmaskinen och laddat den med odiskat. Men det är oftast då han har sin flickvän här.
De har egna tvättkorgar, som är kroniskt rågade. Men de har iallafall slutat fråga efter rena strumpor för jag blänger bara bortåt tvättstugan. Det går ju bra att ha smutsiga strumpor....
Jag hatar barn!
När det inte hjälper att boka tid för husmöte för att ta upp de här bitarna och skapa struktur, pga att de har en "raid" på WOW de måste passa, då vill jag klappa på dem! Eller ta en bit choklad.
När de låter tomma mjölkförpackningar och tomma nudelpåsar vara kvar på bänken eller vid spisen, då undrar jag stilla - vem f*n har uppfostrat de här förbannade odågorna????!
Jag hatar barn.
Jag är för trött för att styra upp dem, och för trött för att hålla undan skiten från huset. Jag är för trött för att sitta på jobbet i 8 timmar för jag sover dåligt. Har vikt min egen tvätt, betalat räkningar, gett katterna mat och plockat bajs i kattlådan och kört en diskmaskin. Maten var god, kastrullerna är kvar, och bänkarna ska torkas.
Nu hör jag att de sitter där och skrattar och har så jävla roligt med sina kompisar ute i Låtsasvärlden W.O.W och jag känner mig lite varm i min offerkofta.
Jag hatar barn.
Men just nu vill jag inte se mina vuxna barn, för de har förvandlats till energi-tjuvar. Odjur nästan!
Jag är inte alltid jättesnabb att reflexmässigt ha svar på tal när det dyker upp kontroverser i huset från de här slynglarna. Speciellt från den äldre. Men även den yngre skulle jag nästan betala en slant för att få se aktivitet utanför sitt rum (med dator, tv eller säng). Världen ÄR större än så. Jag blir ibland mållös, funderar för länge innan jag svarar och då räknar de det som 1-0 till dem.
Det var en sak när de var 4-5 år eller till och med 10-12, för då hade jag nån slags rangordning i form av förälder, vägledare och någon som styrde upp saker och ting. Jag var den vuxne och de var små människor som inte var färdig-kläckta än. "Så här är det, så här gör vi och så blev det. "(Inte så att jag stod med pekpinnen, men det lilla familje-samhället fungerade.)
Nu är 21-åringen vuxen och har sett vad samhället här ute är för en dysfunktionell inrättning och där inräknas alla vuxna, även jag. Så jag får en släng av sleven titt som tätt och jag säger bara en sak: Björn Afzelius och alla vi andra har gått igenom den här Protesten en gång. Vi kan det. Lägg ner och sluta håll på, grabben!
-Skaffa ett jobb, klipp dig och väx upp!
Vår stora Förnekelse är räddningen för att hantera lunken (läs: livet) som vi traskar runt i, vi vuxna.
Varje dag. År ut och år in.
De unga har väl en frisk förhoppning om att världen kan förändras i ett par andetag.....
*suckar lite förnekande och slött*
Jag jobbar mina 8 timmar, sköter huset och det som hör till. Grabb-jäklarna sitter vid datorn 8 timmar, ibland har de övertid på det, så 10-12 timmar är ingen underdrift.
Jag hatar barn!
Nån gång lagar de mat, efter ett bestämt samtal från mig från jobbet.
Det händer att den äldre har plockat ur diskmaskinen och laddat den med odiskat. Men det är oftast då han har sin flickvän här.
De har egna tvättkorgar, som är kroniskt rågade. Men de har iallafall slutat fråga efter rena strumpor för jag blänger bara bortåt tvättstugan. Det går ju bra att ha smutsiga strumpor....
Jag hatar barn!
När det inte hjälper att boka tid för husmöte för att ta upp de här bitarna och skapa struktur, pga att de har en "raid" på WOW de måste passa, då vill jag klappa på dem! Eller ta en bit choklad.
När de låter tomma mjölkförpackningar och tomma nudelpåsar vara kvar på bänken eller vid spisen, då undrar jag stilla - vem f*n har uppfostrat de här förbannade odågorna????!
Jag hatar barn.
Jag är för trött för att styra upp dem, och för trött för att hålla undan skiten från huset. Jag är för trött för att sitta på jobbet i 8 timmar för jag sover dåligt. Har vikt min egen tvätt, betalat räkningar, gett katterna mat och plockat bajs i kattlådan och kört en diskmaskin. Maten var god, kastrullerna är kvar, och bänkarna ska torkas.
Nu hör jag att de sitter där och skrattar och har så jävla roligt med sina kompisar ute i Låtsasvärlden W.O.W och jag känner mig lite varm i min offerkofta.
Jag hatar barn.
Var är ljuset?
I tunneln liksom.
Jag ska på jobbet om en kvart och det känns som att jag gör en déjá-vu varje morgon. Ja eller varje dag.
Träningen är nåt jag tycker är så himla kul! Igår var det jätterolig träning, och längtar till på torsdag.
Men det blev en sen kvälll, eftersom att jag också hade en diskussion med grabbarna. Åtminstone den äldre.
En diskussion om ekonomin, då han skulle göra sig skuldfri efter att ha fått sin sommarjobbslön.
Han har dragit på sig en del skulder i sommar och nu var det "pay-back".
Jag förstår känslan - att se sina pengar försvinna till nåt man inte har nån glädje av. Fast det HAR man redan haft. Glädje. Men sen kommer notan.
Är man 21 år så är det inte meningen att en förälder ska betala mat och husrum och allt vad det innebär, och från nu så är det till att betala hemma. Punkt slut. Även om månatliga bidraget bara ligger på att par tusenlappar.
Han går med på hyra men bara en viss procent.
Ärendet är nu bordlagt till ikväll kl 19.
Den yngre 19-åringen har ännu inte fått någon a-kassa, eller ungdomsstöd eller vad det nu kallas.
Inte än. Så jag får "fö" honom någon månad till eller två.
Jag hörde nån gång att av alla gräl i relationer, nu är det här mina söner, men ändå - av alla gräl så handlar 80% om pengar.
Nu ska jag ner på jobbet och koppla av.
*gah*
Jag ska på jobbet om en kvart och det känns som att jag gör en déjá-vu varje morgon. Ja eller varje dag.
Träningen är nåt jag tycker är så himla kul! Igår var det jätterolig träning, och längtar till på torsdag.
Men det blev en sen kvälll, eftersom att jag också hade en diskussion med grabbarna. Åtminstone den äldre.
En diskussion om ekonomin, då han skulle göra sig skuldfri efter att ha fått sin sommarjobbslön.
Han har dragit på sig en del skulder i sommar och nu var det "pay-back".
Jag förstår känslan - att se sina pengar försvinna till nåt man inte har nån glädje av. Fast det HAR man redan haft. Glädje. Men sen kommer notan.
Är man 21 år så är det inte meningen att en förälder ska betala mat och husrum och allt vad det innebär, och från nu så är det till att betala hemma. Punkt slut. Även om månatliga bidraget bara ligger på att par tusenlappar.
Han går med på hyra men bara en viss procent.
Ärendet är nu bordlagt till ikväll kl 19.
Den yngre 19-åringen har ännu inte fått någon a-kassa, eller ungdomsstöd eller vad det nu kallas.
Inte än. Så jag får "fö" honom någon månad till eller två.
Jag hörde nån gång att av alla gräl i relationer, nu är det här mina söner, men ändå - av alla gräl så handlar 80% om pengar.
Nu ska jag ner på jobbet och koppla av.
*gah*
Söndags-mys...
Hur som helst så var mitt beslut att inte kliva utanför dörren denna söndag.
"Ytterfilen" igår i 120 knyck var inte det bästa för mig.
Då allting gick för fort liksom....
Förresten så haaar jag fått fortkörningsböter så det räcker och blir över.
På riktigt!
Och även dörnat in i väggen.
Pyjamasen satt på halva dagen, och jag tog tag i de där som legat över mig läääänge.
Min gräns var nog nådd.
Måttet rågat.
Droppen som fick bägaren..
Sista rycket...
Nu eller aldrig.
Bära eller brista.
Pang på röbetan.
Take it or lose it.
Ja, ni fattar...
Så pärmar sorterades ur, räkningar fixades, budget sattes, struktur återskapades,
ekonomisamtal fördes med mina vuxna barn,
tvätten hängdes, blommor vattnades, ventilationsfiltret på vinden byttes (!!)
och en massa koppar kaffe dracks.
En bra söndag.
Jag är nöjd.
Självkänslan åter.
Självrespekt tillbaka.
Balansen återfunnen och
jag är här igen.
Lördag i ytterfilen...
Jag har inte varit riktigt kry de sista dagarna,
så en sovmorgon denna lördag kändes som rena belöningen.
Jag klev vid 11 och tog en soft frukost med hembakt bröd,
i soffan i vardagsrummet där för övrigt yngste sonen somnat med jeans och sitt täcke.
Jag kände mig bakfull,
fast det var 14 år sen jag drack nåt starkare än feldoserat kaffe.
Jag försökte hitta nån kraft för att veva igång mig,
och lyckades faktiskt packa karateväskan och drog ner på stan.
Hade stämt träff med särbon på en kaffe, innan träningen.
När kaffet gjort sitt underverk så började mitt luddiga huvud funka,
och kom på att jag skulle köpa ett par säckar pellets igen.
Hoppade över påtåren och drog iväg upp till Granngår´n och där var det slut. Ops!
Forcerade på nästan tom tank ner till andra änden av stan där det säljs pellets,
men där stängde de kl 13 - precis några minuter innan jag tvärnitade utanför dörrarna.
*svordom*
Jag vände irriterat bilen och gled på bensinångorna ner till dojon
där karate-folket redan var på plats.
Jag intalade mig att jag inte skulle behålla offerkoftan på
och inte heller tycka-synd-om-mig-själv-kepsen,
utan faktiskt gå in och ta vara på träningen och den glädje och kraft som den ger mig.
Så blev det!
Tiden gick fort, och min lediga, lugna helg
som jag också skulle hinna pollimojsa på här hemma, försvann!
En kompis kom förbi lite snabbt och ville surra av sig en stund.
Jag och särbon skulle ju iväg på middag hos ett par om en timme,
och såsom effektiviteten själv tog jag med mig väninnan i bilen
och for och handlade (fortfarande på bensinångor och friäge i nerförsbackar)
en basturökt falukorv på affären som grabbarna själv fick steka tillsammans med mackisar.
Väninnan åkte vidare och jag drog en påse bullar ur frysen
och hämtade upp särbon för att landa hos våra vänner på middag med älgstek.
Trevligt. Klockan 21 var vi hemma igen.
Ingenting har jag gjort hemma av det jag hade på min lista sen ett par veckor tillbaka.
Jo, en tvättmaskin har jag kört, men inte hängt.
Hur lyckades jag bli utprejad i ytterfilen en dag som denna?
Jag skulle ju bara glida runt lite långsamt och stanna till här och där, i min egen takt.....??
Jag hänger tvätten imorgon, nu blir det tandborste och tycka-synd-om-mig-själv-pyjamasen.
En kram skulle inte vara fel nu....
En känsla av ensamhet...
så en sovmorgon denna lördag kändes som rena belöningen.
Jag klev vid 11 och tog en soft frukost med hembakt bröd,
i soffan i vardagsrummet där för övrigt yngste sonen somnat med jeans och sitt täcke.
Jag kände mig bakfull,
fast det var 14 år sen jag drack nåt starkare än feldoserat kaffe.
Jag försökte hitta nån kraft för att veva igång mig,
och lyckades faktiskt packa karateväskan och drog ner på stan.
Hade stämt träff med särbon på en kaffe, innan träningen.
När kaffet gjort sitt underverk så började mitt luddiga huvud funka,
och kom på att jag skulle köpa ett par säckar pellets igen.
Hoppade över påtåren och drog iväg upp till Granngår´n och där var det slut. Ops!
Forcerade på nästan tom tank ner till andra änden av stan där det säljs pellets,
men där stängde de kl 13 - precis några minuter innan jag tvärnitade utanför dörrarna.
*svordom*
Jag vände irriterat bilen och gled på bensinångorna ner till dojon
där karate-folket redan var på plats.
Jag intalade mig att jag inte skulle behålla offerkoftan på
och inte heller tycka-synd-om-mig-själv-kepsen,
utan faktiskt gå in och ta vara på träningen och den glädje och kraft som den ger mig.
Så blev det!
Tiden gick fort, och min lediga, lugna helg
som jag också skulle hinna pollimojsa på här hemma, försvann!
En kompis kom förbi lite snabbt och ville surra av sig en stund.
Jag och särbon skulle ju iväg på middag hos ett par om en timme,
och såsom effektiviteten själv tog jag med mig väninnan i bilen
och for och handlade (fortfarande på bensinångor och friäge i nerförsbackar)
en basturökt falukorv på affären som grabbarna själv fick steka tillsammans med mackisar.
Väninnan åkte vidare och jag drog en påse bullar ur frysen
och hämtade upp särbon för att landa hos våra vänner på middag med älgstek.
Trevligt. Klockan 21 var vi hemma igen.
Ingenting har jag gjort hemma av det jag hade på min lista sen ett par veckor tillbaka.
Jo, en tvättmaskin har jag kört, men inte hängt.
Hur lyckades jag bli utprejad i ytterfilen en dag som denna?
Jag skulle ju bara glida runt lite långsamt och stanna till här och där, i min egen takt.....??
Jag hänger tvätten imorgon, nu blir det tandborste och tycka-synd-om-mig-själv-pyjamasen.
En kram skulle inte vara fel nu....
En känsla av ensamhet...
Flyttat upp ett par pinnhål...
Jag och en kollega valdes ut att flytta till en annan grupp två våningar upp i huset.
Vi fick lämna våra kära kollegor och det kändes svårt!!
Rör inte min trygghet, typ! Som att bli förvisad eller nåt.
Jag tog med ett gäng hembakta bullar,
vi kan kalla dem sorgebullar...som en sista fika innan vi skildes åt. *snyft*
Fast när vi väl fått upp våra datorer och annat, jag och kollegan,
så tog det bara nån minut så var vi invanda på nya platsen.
Kändes rätt ok faktiskt!
Större skrivbord, mer fönster och ljus och en ljuvlig utsikt över Ångermanälven
med alla höst-träden på andra sidan - ja, ett bra Feng Shui kan man säga.
Efter första kundsamtalet på telefon så kände jag en tendens
till halsont och febrigt bakom ögonen och pannan....
Det kanske är så med för snabba miljöförändringar, det tar på!
Jag lär gå och jobba imorgon ändå fast jag känt mig sjuklig hela dagen.
Jag jobbar sent så jag har iaf sovmorgon imorgon.
Låter helt sonika snålheten ta överhanden och ska strax hämta en Alvedon och krypa i säng.
Det kommer nog bli lite tomt imorgon på jobbet ändå........utan mina kära kollegor.
Vi fick lämna våra kära kollegor och det kändes svårt!!
Rör inte min trygghet, typ! Som att bli förvisad eller nåt.
Jag tog med ett gäng hembakta bullar,
vi kan kalla dem sorgebullar...som en sista fika innan vi skildes åt. *snyft*
Fast när vi väl fått upp våra datorer och annat, jag och kollegan,
så tog det bara nån minut så var vi invanda på nya platsen.
Kändes rätt ok faktiskt!
Större skrivbord, mer fönster och ljus och en ljuvlig utsikt över Ångermanälven
med alla höst-träden på andra sidan - ja, ett bra Feng Shui kan man säga.
Efter första kundsamtalet på telefon så kände jag en tendens
till halsont och febrigt bakom ögonen och pannan....
Det kanske är så med för snabba miljöförändringar, det tar på!
Jag lär gå och jobba imorgon ändå fast jag känt mig sjuklig hela dagen.
Jag jobbar sent så jag har iaf sovmorgon imorgon.
Låter helt sonika snålheten ta överhanden och ska strax hämta en Alvedon och krypa i säng.
Det kommer nog bli lite tomt imorgon på jobbet ändå........utan mina kära kollegor.
*vemodig*
Men å andra sidan så kanske jag får ett och annat gjort istället för att springa runt och mingla titt som tätt.
Och förra gruppens samtalstatistik kommer troligen att rusa i höjden,
då jag inte längre drar ner snittet. *s*
då jag inte längre drar ner snittet. *s*
En stilla stund...
...med Fridolf, som mestadels är som ett litet busfrö nu
Hade glömt att kattungar gömmer sig i skåp och får plats i pasta-kastrullen....
eller att de glömmer dra in klorna ibland och blir hängande i gardinerna...
men de blir fort trötta också...
....och vill mysa en stund....
Hade glömt att kattungar gömmer sig i skåp och får plats i pasta-kastrullen....
eller att de glömmer dra in klorna ibland och blir hängande i gardinerna...
men de blir fort trötta också...
....och vill mysa en stund....
Bullar i ugnen...
Jag fick äntligen ändan ur vagnen och pressade in ett bullbak, i min späckade vardag.
Var säkert nåt halvår sen sist.
Men det blev gjort och jag känner mig nöjd.
Frysen är full.
Hmm....
I älgjaktstider så är det ett annat begrepp med frysen full.....
men för mig är det gott nog med bullar.
Var säkert nåt halvår sen sist.
Men det blev gjort och jag känner mig nöjd.
Frysen är full.
Hmm....
I älgjaktstider så är det ett annat begrepp med frysen full.....
men för mig är det gott nog med bullar.
Det slog mig nu att frysen inte kommer vara full så länge till,
för jag lovade bjuda mina kollegor på fika på torsdag.
För att vi råddat om igen i våra grupper, så nu ska jag och en till byta grupp.
Det kommer bli sorgebullar, lik-vaka och gravöl, f´låt - kaffe.
Jag har trivts jättebra med den här gruppen
och på torsdag ska jag byta den tryggheten med min arbets"familj" mot ett annat gäng människor.
*snyft*
Nu ska jag iväg och träna karate en sväng.
Avreagera sig lite, närå...
Ny dag imorgon.
för jag lovade bjuda mina kollegor på fika på torsdag.
För att vi råddat om igen i våra grupper, så nu ska jag och en till byta grupp.
Det kommer bli sorgebullar, lik-vaka och gravöl, f´låt - kaffe.
Jag har trivts jättebra med den här gruppen
och på torsdag ska jag byta den tryggheten med min arbets"familj" mot ett annat gäng människor.
*snyft*
Nu ska jag iväg och träna karate en sväng.
Avreagera sig lite, närå...
Ny dag imorgon.
En liten till bara...
Jag kan inte låta bli att plåta mobilen varm med bilder på lill-fjanten, eller jag menar katten Fridolf.
Sönerna har ju beslutat att han ska heta Fridolf. De tycker det är ett sött namn för de tänker på en liten grå, halvklantig kattunge i Pelle Svanslös.
Jag minns inte just den gråa kattungen.
Jag tänker mer på Lilla Fridolf, den där lille tecknade, tjocke tofflelhjälten till gubbe med hitler-mustasch.
Inte vet jag om jag tycker det är så sött.
Hur som helst så hade kanske Kronblom varit ett alternativ?
Sött eller inte..... jag vet inte.... men han har en egen charm på nåt vis...
Sönerna har ju beslutat att han ska heta Fridolf. De tycker det är ett sött namn för de tänker på en liten grå, halvklantig kattunge i Pelle Svanslös.
Jag minns inte just den gråa kattungen.
Jag tänker mer på Lilla Fridolf, den där lille tecknade, tjocke tofflelhjälten till gubbe med hitler-mustasch.
Inte vet jag om jag tycker det är så sött.
Hur som helst så hade kanske Kronblom varit ett alternativ?
Sött eller inte..... jag vet inte.... men han har en egen charm på nåt vis...
I nästa liv...
...ska jag bli katt. Eller vara med i Idol.
För så mycket uppmärksamhet man får då skulle få mitt Ego att växa stort.
Tack för alla fina kommentarer och namnförslag på lill-ny-katten.
Här kommer en liten bild till:
För så mycket uppmärksamhet man får då skulle få mitt Ego att växa stort.
Tack för alla fina kommentarer och namnförslag på lill-ny-katten.
Här kommer en liten bild till:
Den enda som inte gillar den här lill-fjanten är I-or Mannen.
Han är 9 år och tycker inte alls att det finns plats för två katter i det här huset.
Han är 9 år och tycker inte alls att det finns plats för två katter i det här huset.
Just nu så hungerstrejkar han och vägrar komma in....
Hur kommer jag åt soffan?
Gårdagens eventuella stroke eller nackspärr,
har övergått till en lätt känsla av feberglansiga ögon och feberkänsla.
En liten svininfluensa är väl inte heller så mycket att bråka om,
om det skulle vara det istället....
Hur som helst så överlevde jag barnträningen idag.
Två karate-grupper efter varann à 19 barn i varje.
Men sen kom huvudvärken.
Körde ändå igenom Ohyo 1-8 och Kihon 9½ med Peter efter barnen hade blivit upphämtade av sina föräldrar.
En fika på stan med Peter, sen ner på affären och köpte svarta oliver och kyckling till pajen jag håller på med nu.
Sen middag.
Har försökt få i mig en alvedon i flera timmar men blir liksom avbruten av sönerna, katter som piper,och telefoner som ringer och jag vill bara gå i mål nu...
..med en alvedon, en film och bara hä ner mig i soffan.....
Ungefär så...
har övergått till en lätt känsla av feberglansiga ögon och feberkänsla.
En liten svininfluensa är väl inte heller så mycket att bråka om,
om det skulle vara det istället....
Hur som helst så överlevde jag barnträningen idag.
Två karate-grupper efter varann à 19 barn i varje.
Men sen kom huvudvärken.
Körde ändå igenom Ohyo 1-8 och Kihon 9½ med Peter efter barnen hade blivit upphämtade av sina föräldrar.
En fika på stan med Peter, sen ner på affären och köpte svarta oliver och kyckling till pajen jag håller på med nu.
Sen middag.
Har försökt få i mig en alvedon i flera timmar men blir liksom avbruten av sönerna, katter som piper,och telefoner som ringer och jag vill bara gå i mål nu...
..med en alvedon, en film och bara hä ner mig i soffan.....
Ungefär så...
Ryggskott, nackskott eller stroke...
Det är inte så lätt alla gånger att skilja på....ont här och där liksom.
Igår noterade jag en ovanlig värk i svanken, och en snabb tanke gick igenom mitt huvud:
"håller åldern på att ta ut sin rätt? Hur blir det då med karaten?"
Jag släppte tanken omgående.
Jag vaknade imorse av att jag knappt kunde röra nacken och kände en släng av stelhen i ryggen.
Fick i mig frukost och fixade till mig som en funktionshindrad, och kom ner på jobbet i hyfsad tid.
Jag tog mig igenom halva dan, sittandes i telefon som en stelopererad,
med micrad vetepåse kring nacken och en lunch-efterrätt i form av 2 alvedon och 1 ipren,
som en vänlig kollega erbjöd mig. En mirakelkur för såna åkommor som denna.
På eftermiddagen gav jag upp då illamående kom och gick, en oro i kroppen och vänstra armen kändes avdomnad.
På väg hem ringde jag Previa och sjukanmälde mig, drog symptomen och killen i luren upprepade tjatigt frågan, om jag hade ont i huvudet eller kände mig yr....
-Ont och ont.....?...Klart jag hade ont, bak-i liksom...
-Yr?.....Tja...yr och vimsig kände jag mig, men det är inget jätteovanligt. *s*
Hur som helst så rådde han mig att åka till akuten för att kolla, för säkerhets skull.... :o
Jag blev lite skraj men gjorde som han sa, fast det kändes lite fjantigt. Ungefär som att jag kände efter för mycket och drog på mig nån form av hypokondrisk offerkofta.
Nåväl, proverna var bra, jag skulle vila och dra en alvedon till kvällen och blir det inte bättre så kunde jag komma in imorgon. De har öppet mellan 10 - 19. Känns ju tryggt....
Kan det vara så....att jag och svartbältaren som körde igenom Kihon 5 så det stod härliga till, igår på karateträningen..... en parteknik där man vevar iväg den andra i ett överraskande moment, 90 grader i motsatt riktning och ner i golvet....är orsaken?!
Jag har inte kört den så många gånger, men det har han. Han är duktig. Han har en jädra snits, så jag åkte ju i backen med explosivitet som säkert kunde ge whiplash-skador! Varje gång.
Jag hade inte samma snits att få ner honom, men det är ju det jag ska lära mig.
Igår noterade jag en ovanlig värk i svanken, och en snabb tanke gick igenom mitt huvud:
"håller åldern på att ta ut sin rätt? Hur blir det då med karaten?"
Jag släppte tanken omgående.
Jag vaknade imorse av att jag knappt kunde röra nacken och kände en släng av stelhen i ryggen.
Fick i mig frukost och fixade till mig som en funktionshindrad, och kom ner på jobbet i hyfsad tid.
Jag tog mig igenom halva dan, sittandes i telefon som en stelopererad,
med micrad vetepåse kring nacken och en lunch-efterrätt i form av 2 alvedon och 1 ipren,
som en vänlig kollega erbjöd mig. En mirakelkur för såna åkommor som denna.
På eftermiddagen gav jag upp då illamående kom och gick, en oro i kroppen och vänstra armen kändes avdomnad.
På väg hem ringde jag Previa och sjukanmälde mig, drog symptomen och killen i luren upprepade tjatigt frågan, om jag hade ont i huvudet eller kände mig yr....
-Ont och ont.....?...Klart jag hade ont, bak-i liksom...
-Yr?.....Tja...yr och vimsig kände jag mig, men det är inget jätteovanligt. *s*
Hur som helst så rådde han mig att åka till akuten för att kolla, för säkerhets skull.... :o
Jag blev lite skraj men gjorde som han sa, fast det kändes lite fjantigt. Ungefär som att jag kände efter för mycket och drog på mig nån form av hypokondrisk offerkofta.
Nåväl, proverna var bra, jag skulle vila och dra en alvedon till kvällen och blir det inte bättre så kunde jag komma in imorgon. De har öppet mellan 10 - 19. Känns ju tryggt....
Kan det vara så....att jag och svartbältaren som körde igenom Kihon 5 så det stod härliga till, igår på karateträningen..... en parteknik där man vevar iväg den andra i ett överraskande moment, 90 grader i motsatt riktning och ner i golvet....är orsaken?!
Jag har inte kört den så många gånger, men det har han. Han är duktig. Han har en jädra snits, så jag åkte ju i backen med explosivitet som säkert kunde ge whiplash-skador! Varje gång.
Jag hade inte samma snits att få ner honom, men det är ju det jag ska lära mig.
Om det nu inte är så att jag är för gammal för att träna karate....
Näe det är jag inte, karate har ingen övre åldersgräns =D
Lite vila bara så är jag på bana igen.
Lite vila bara så är jag på bana igen.
Djurvänner är inte alltid vid sina sinnen...
Oj, länge sen jag skrev ser jag.
Tiden har forcerat förbi och jag har inte hunnit med runt-omkring-grejerna som hushållsnära tjänster men däremot har jag hunnit med en del annat.
Jag har t.ex försökt medla i kattunge-hantering.
En jobbarkompis som bad om tips var det fanns blivande kattägare.
Jag slängde ut trevare lite förstrött bland vänner och bekanta och grannar, men ingen nappade.
Det var ju egentligen inte mitt problem så jag brydde mig inte mer om det....
...förrän i fredags...
då jag for hem på lunchen och kläckte idén
till mina halvt vuxna söner att vi kanske skulle åka och titta på kattungar senare på kvällen.
De brukar sällan följa med mig på nåt, men nu hann jag inte ens avsluta meningen förrän det var bokat och klart.
Men titta på kattungar kan man ju alltid göra, det betyder ju inte att man behöver ta med nån hem.
Eller?
Tiden har forcerat förbi och jag har inte hunnit med runt-omkring-grejerna som hushållsnära tjänster men däremot har jag hunnit med en del annat.
Jag har t.ex försökt medla i kattunge-hantering.
En jobbarkompis som bad om tips var det fanns blivande kattägare.
Jag slängde ut trevare lite förstrött bland vänner och bekanta och grannar, men ingen nappade.
Det var ju egentligen inte mitt problem så jag brydde mig inte mer om det....
...förrän i fredags...
då jag for hem på lunchen och kläckte idén
till mina halvt vuxna söner att vi kanske skulle åka och titta på kattungar senare på kvällen.
De brukar sällan följa med mig på nåt, men nu hann jag inte ens avsluta meningen förrän det var bokat och klart.
Men titta på kattungar kan man ju alltid göra, det betyder ju inte att man behöver ta med nån hem.
Eller?
Behöver jag säga att,
"titta på kattungar" betyder: ta med en kattunge hem!?
"titta på kattungar" betyder: ta med en kattunge hem!?
Snål-vattnet....
....rinner verkligen när jag tänker på en av sommarens höjdpunkter....
Det är nåt speciellt med surströmming, västerbottensost och tillbehören.
Det här är ett sånt tillfälle:
Det är nåt speciellt med surströmming, västerbottensost och tillbehören.
Det här är ett sånt tillfälle:
Lite gräddfil som klickas på mackan och toppa med lite tomat....
*rösten darrar, ögat blir gråtmilt och snålvattnet rinner ner på hakan*
*rösten darrar, ögat blir gråtmilt och snålvattnet rinner ner på hakan*
dead-line är livet...
Klev upp till en vanlig tisdag, hyfsat pigg när jag loggade in på jobbet.
Hade ett bra schema med mycket admin-tid, väldigt lite telefon-tid för ovanlighetens skull och sen utbildning ett par timmar.
Nästan ett rent nöje att vara på jobbet.
Väl hemma sen så drog jag igång en kycklinggryta, och plockade ur diskmaskinen.
Sen drog jag mig iväg till karate-dojon för att köra terminens första pass med ledare. Vi alla fick en riktigt genomkörare som heter duga (läs: andnöd, håll, väldigt rött ansikte, våtfrisyren klistrad på skallbasen och rännilar med svett som letade sig ner genom dräkten och överallt förresten samt en kropp som ville ha färdtjänst hem då passet var över).
Efter den ljuvliga duschen och en fika hemma i sällskap av min blivande sambo (?) och en cool sinnestämning, nästan avtrubbat lugn så skulle vi planera för några prylar, men.... äldste sonen ropade från rummet att han inte hade nån CV.
Mitt i tuggan på det ugnsbakade brödet med gott pålägg på, så kom jag ihåg att han skulle söka jobb i Vemdalen på skidanläggning och idag var sista dagen för ansökan.
Jag trodde det var klart. Men det visar sig att han inte har någon cv och det ska visst skickas med ett betyg och nåt foto på honom också.
Blivande sambon åt sina mackor i ensamhet och planerade själv, men gav mig några uppgifter att läsa sen, medan jag ringde sonens pappas fru som har koll på grabbens papper och grejer..... (ska re va så?....)
Hon mailade över cv:n som hon mycket riktigt hade, till grabbens gmail, men - gmails server låg nere!!
Va?!
Hur ofta har det hänt?
Aldrig har jag råkat ut för det!! Men just nu när vi har en deadline, såklart!
Och inte nog med det, jag har också gmail såklart, och jag veeet att jag har hans inscannade betyg där.
Jag mailade chefen om hon var vaken, efter att först ha pratat med en kollega som f.ö. är sambo med en av mina favvo-bloggerskor. Han tyckte nämligen att jag kanske först skulle kolla med chefen innan jag larmar av arbetsplatsen, som jag hade rådgjort med honom om, för att kunna gå in och kolla jobb-mailen där jag vet att jag har grabbens betyg på en bifogad fil i min inkorg.
Chefen svarade inte, som tur var. Antar att vanligt folk sover den här tiden...
Nåväl, det är ett sant nöje att se att i kris och dead-lines så är uppfinningsrikedomen stor och likaså lösningsorienteringen för att söka lösa det som måste lösas!
Strax efter så kom gmail.com igång igen, kors i taket, och cv:n kom fram till grabben från pappans fru och jag kom åt betyget på min mail och alltså hans betyg.
Min 21-årige son har nu skickat iväg sin ansökan till Vemdalens skidort, med både cv, betyg, foto och en beskrivning av vem han är.
OM vi inte hade problemlöst, så hade han gett upp och skitit i alltihop, för det verkade så omöjligt ett tag.
Men han mår bra nu av att det blev ivägskickat såklart. Att han inte sket i det. Då hade det lagt sig på minussidan av ens självkänsla. Nu hamnade han på plus hos sig själv. Vilket förhoppningsvis leder till en positiv betingning.
Så han tar tag i saker i tid, (....man kan byta ut "han" mot "jag"...*host*)....för det är bättre med framförhållning och trygghet än krisläge och rusningstrafik i ens vardag....
Men som sagt, jag kände att jag levde där ett tag, mitt i stressens puls och fokuset på att "det ska gå"!!
(Tänk om jag kunde lära mig utnyttja det i andra sammanhang och framtidsmål, för tydligen så finns det ju inom en!)
Hade ett bra schema med mycket admin-tid, väldigt lite telefon-tid för ovanlighetens skull och sen utbildning ett par timmar.
Nästan ett rent nöje att vara på jobbet.
Väl hemma sen så drog jag igång en kycklinggryta, och plockade ur diskmaskinen.
Sen drog jag mig iväg till karate-dojon för att köra terminens första pass med ledare. Vi alla fick en riktigt genomkörare som heter duga (läs: andnöd, håll, väldigt rött ansikte, våtfrisyren klistrad på skallbasen och rännilar med svett som letade sig ner genom dräkten och överallt förresten samt en kropp som ville ha färdtjänst hem då passet var över).
Efter den ljuvliga duschen och en fika hemma i sällskap av min blivande sambo (?) och en cool sinnestämning, nästan avtrubbat lugn så skulle vi planera för några prylar, men.... äldste sonen ropade från rummet att han inte hade nån CV.
Mitt i tuggan på det ugnsbakade brödet med gott pålägg på, så kom jag ihåg att han skulle söka jobb i Vemdalen på skidanläggning och idag var sista dagen för ansökan.
Jag trodde det var klart. Men det visar sig att han inte har någon cv och det ska visst skickas med ett betyg och nåt foto på honom också.
Blivande sambon åt sina mackor i ensamhet och planerade själv, men gav mig några uppgifter att läsa sen, medan jag ringde sonens pappas fru som har koll på grabbens papper och grejer..... (ska re va så?....)
Hon mailade över cv:n som hon mycket riktigt hade, till grabbens gmail, men - gmails server låg nere!!
Va?!
Hur ofta har det hänt?
Aldrig har jag råkat ut för det!! Men just nu när vi har en deadline, såklart!
Och inte nog med det, jag har också gmail såklart, och jag veeet att jag har hans inscannade betyg där.
Jag mailade chefen om hon var vaken, efter att först ha pratat med en kollega som f.ö. är sambo med en av mina favvo-bloggerskor. Han tyckte nämligen att jag kanske först skulle kolla med chefen innan jag larmar av arbetsplatsen, som jag hade rådgjort med honom om, för att kunna gå in och kolla jobb-mailen där jag vet att jag har grabbens betyg på en bifogad fil i min inkorg.
Chefen svarade inte, som tur var. Antar att vanligt folk sover den här tiden...
Nåväl, det är ett sant nöje att se att i kris och dead-lines så är uppfinningsrikedomen stor och likaså lösningsorienteringen för att söka lösa det som måste lösas!
Strax efter så kom gmail.com igång igen, kors i taket, och cv:n kom fram till grabben från pappans fru och jag kom åt betyget på min mail och alltså hans betyg.
Min 21-årige son har nu skickat iväg sin ansökan till Vemdalens skidort, med både cv, betyg, foto och en beskrivning av vem han är.
OM vi inte hade problemlöst, så hade han gett upp och skitit i alltihop, för det verkade så omöjligt ett tag.
Men han mår bra nu av att det blev ivägskickat såklart. Att han inte sket i det. Då hade det lagt sig på minussidan av ens självkänsla. Nu hamnade han på plus hos sig själv. Vilket förhoppningsvis leder till en positiv betingning.
Så han tar tag i saker i tid, (....man kan byta ut "han" mot "jag"...*host*)....för det är bättre med framförhållning och trygghet än krisläge och rusningstrafik i ens vardag....
Men som sagt, jag kände att jag levde där ett tag, mitt i stressens puls och fokuset på att "det ska gå"!!
(Tänk om jag kunde lära mig utnyttja det i andra sammanhang och framtidsmål, för tydligen så finns det ju inom en!)
Varför leva på rester när man kan avnjuta det som är gott och njutbart här i livet?!
......Oj va djupt att försöka få till en sensmoral
med denna bilden av surströmmings-rens-fest för flugor...
Jag säger gonatt istället ;)
......Oj va djupt att försöka få till en sensmoral
med denna bilden av surströmmings-rens-fest för flugor...
Jag säger gonatt istället ;)