Fredagkväll...
Äntligen fredag!!
Jag har avverkat en hel arbetsdag med mina kära kollegor.
Eftersom att jag har stegräknaren på mig sedan 1 mars och kommer att bära den till den 20 maj....
- så gick jag naturligtvis till jobbet imorse, och således fick jag gå hem.
Väl hemma tog jag jycken och lill-börsen med mig, och knatade ner till affären för att köpa mjölk och lite sånt, och sen harvade vi oss hem igen.
Efter gemensamma middagen med mina båda söner och TV:n,
så "väntade jag in min själ" en stund,
för att liksom stoppa tåget, hala in hästarna, stänga ner butiken, tona ner, sakta in.
Jag behöver stressa av, enligt KES-enkäten som jag bloggade om igår.
Jag plockade undan lite i köket sen, och tankarna slogs om plats, nästan så det gjorde lite ont.
Jag minglade en stund med sönerna och stämde av läget lite.
De fyller 19 och 21 inom ett par månader, men de är fortfarande inte fullvuxna på insidan.
Sen drog jag på mig dojjorna, greppade koppel och bajspåse och hetsade ut hunden igen.
(Det är inte så svårt.)
Jag samlade ihop ett gäng steg till på väg ner till min särbo, för en kopp kaffe.
Nu är jag hemma igen, och ska knåpa ihop ett träningsprogram tills imorgon då jag har två grupper med barn som ska träna karate. Jag fick hoppa in för att den andra tränaren fick förhinder.
Jag frågar mig själv ibland hur duktig jag är på att fatta beslut, (svar: inte särkilt) för jag har anmält mig som frivillig till att jobba extra. Imorgon, lördag!
Från klockan 6:30 till 10:30.
Smart eller?
Känns inte så nu.
Barnträningen börjar klockan 11:00, så jag fick flytta tiden lite. Lite väl tidigt kanske.
Vad är skillnaden på ett ekonomiskt vuxenansvar och våldsam dumhet?
* * *
Hade kanske varit smartare med sovmorgon och en triss-lott efter träningen...
Bild från snabb-trippen till Danmark i höstas.
* * *
12261 steg har jag fått ihop förresten, för den observante som eventuellt fastnade i nyfikna tankebanor.
Jag har avverkat en hel arbetsdag med mina kära kollegor.
Eftersom att jag har stegräknaren på mig sedan 1 mars och kommer att bära den till den 20 maj....
- så gick jag naturligtvis till jobbet imorse, och således fick jag gå hem.
Väl hemma tog jag jycken och lill-börsen med mig, och knatade ner till affären för att köpa mjölk och lite sånt, och sen harvade vi oss hem igen.
Efter gemensamma middagen med mina båda söner och TV:n,
så "väntade jag in min själ" en stund,
för att liksom stoppa tåget, hala in hästarna, stänga ner butiken, tona ner, sakta in.
Jag behöver stressa av, enligt KES-enkäten som jag bloggade om igår.
Jag plockade undan lite i köket sen, och tankarna slogs om plats, nästan så det gjorde lite ont.
Jag minglade en stund med sönerna och stämde av läget lite.
De fyller 19 och 21 inom ett par månader, men de är fortfarande inte fullvuxna på insidan.
Sen drog jag på mig dojjorna, greppade koppel och bajspåse och hetsade ut hunden igen.
(Det är inte så svårt.)
Jag samlade ihop ett gäng steg till på väg ner till min särbo, för en kopp kaffe.
Nu är jag hemma igen, och ska knåpa ihop ett träningsprogram tills imorgon då jag har två grupper med barn som ska träna karate. Jag fick hoppa in för att den andra tränaren fick förhinder.
Jag frågar mig själv ibland hur duktig jag är på att fatta beslut, (svar: inte särkilt) för jag har anmält mig som frivillig till att jobba extra. Imorgon, lördag!
Från klockan 6:30 till 10:30.
Smart eller?
Känns inte så nu.
Barnträningen börjar klockan 11:00, så jag fick flytta tiden lite. Lite väl tidigt kanske.
Vad är skillnaden på ett ekonomiskt vuxenansvar och våldsam dumhet?
* * *
Hade kanske varit smartare med sovmorgon och en triss-lott efter träningen...
Bild från snabb-trippen till Danmark i höstas.
* * *
12261 steg har jag fått ihop förresten, för den observante som eventuellt fastnade i nyfikna tankebanor.
Kost, stress & sprit
Kom nyss från jobbet.
Har satt igång riset medan jag startade upp datorn.
Håller på att tina laxbitarna i disk-hon.
Jag har en massa ståhej inom mig.
Eller som min terapeut sa:
-"Du har så mycket i huvudet, så du får inte plats med nånting mer så det är väl inte konstigt att du känner dig slut."
Och jag som trodde att jag inte använde huvudet så mycket.
Fast det är väl ingen omsättning på mitt huvudbry, det har kanske gått i stå pga platsbrist?!
Nåväl, JO, vi var på föreläsning hela eftermiddagen med jobbet.
Det var en massa forskning och studier från Karolinska Institutet, och tre föreläsare som berättade om just Kost&Motion,
en kille berättade om Alkohol och förebyggande av konsekvenser för både den anställde och företaget.
Den sista var en avdankad psykolog, som hon själv kallade sig, och hon tog upp det intressanta ämnet Stress på arbetsplatser med diagram från olika årtal och så.
Alla tre var riktigt proffsiga, lustiga, och tog upp alla ämnena på ett enkelt sätt så vi fick oss några goa skratt.
Han med Alkoholen säger t.ex inte till sin fru på fredagkväll: "Äskling, ska vi dela på en flaska vin?" utan han säger helt sanningsenligt istället: "Älskling, ska vi dela på 80 gram sprit?"
Ja, det var mycket matnyttigt.
Och faktiskt så bör vi har en del "risk-brukare" på vår arbetsplats också, som i längden kan ställa till det både för sig själv, sin omgivning och arbetgivaren.
Så det är smart att se den här problematiken i förebyggande syfte.
Hur som helst så gav temat Stress mig väldigt mycket.
Igen.
På KES-testet vi gjorde låg jag över 20 poäng, vilket visade att jag är i farozonen.
Så det är som det gamla kinesiska ordspråket: "När du jobbat hårt, sätt dig sen ner och vänta in din själ."
Det känns som att det är dags.
--------------
Mitt "nu" är som en katastrof-plats där det inte finns någon ordning, bara massa spring åt olika håll, panik hit och dit och kaos råder. Finns ingen struktur, prioritering, vad som är viktigast och hur lösningar ser ut för att få till det!!
=I
Jag ska sätta mig ner i köket nu, titta på ris-kastrullen nu, och vänta in min själ.
*gulp*
Sedan ska jag dela med mig lite mer av mitt huvudbry....
Som känns som att det går alldeles för fort, nästan som att vara fartblind.......
Har satt igång riset medan jag startade upp datorn.
Håller på att tina laxbitarna i disk-hon.
Jag har en massa ståhej inom mig.
Eller som min terapeut sa:
-"Du har så mycket i huvudet, så du får inte plats med nånting mer så det är väl inte konstigt att du känner dig slut."
Och jag som trodde att jag inte använde huvudet så mycket.
Fast det är väl ingen omsättning på mitt huvudbry, det har kanske gått i stå pga platsbrist?!
Nåväl, JO, vi var på föreläsning hela eftermiddagen med jobbet.
Det var en massa forskning och studier från Karolinska Institutet, och tre föreläsare som berättade om just Kost&Motion,
en kille berättade om Alkohol och förebyggande av konsekvenser för både den anställde och företaget.
Den sista var en avdankad psykolog, som hon själv kallade sig, och hon tog upp det intressanta ämnet Stress på arbetsplatser med diagram från olika årtal och så.
Alla tre var riktigt proffsiga, lustiga, och tog upp alla ämnena på ett enkelt sätt så vi fick oss några goa skratt.
Han med Alkoholen säger t.ex inte till sin fru på fredagkväll: "Äskling, ska vi dela på en flaska vin?" utan han säger helt sanningsenligt istället: "Älskling, ska vi dela på 80 gram sprit?"
Ja, det var mycket matnyttigt.
Och faktiskt så bör vi har en del "risk-brukare" på vår arbetsplats också, som i längden kan ställa till det både för sig själv, sin omgivning och arbetgivaren.
Så det är smart att se den här problematiken i förebyggande syfte.
Hur som helst så gav temat Stress mig väldigt mycket.
Igen.
På KES-testet vi gjorde låg jag över 20 poäng, vilket visade att jag är i farozonen.
Så det är som det gamla kinesiska ordspråket: "När du jobbat hårt, sätt dig sen ner och vänta in din själ."
Det känns som att det är dags.
--------------
Mitt "nu" är som en katastrof-plats där det inte finns någon ordning, bara massa spring åt olika håll, panik hit och dit och kaos råder. Finns ingen struktur, prioritering, vad som är viktigast och hur lösningar ser ut för att få till det!!
=I
Jag ska sätta mig ner i köket nu, titta på ris-kastrullen nu, och vänta in min själ.
*gulp*
Sedan ska jag dela med mig lite mer av mitt huvudbry....
Som känns som att det går alldeles för fort, nästan som att vara fartblind.......
Är huvudet dumt får kroppen lida...
I alla gamla ordstäv så ligger sanningarna, så är det bara.
Tvärnit tog det.
Stopp!
Kroppen sa: Lägg av!
En förkylning smällde till mig som en riktig magsopa!
*POFF*
Ligger här nu, febrig och självömkande med offerkoftan på.
Så kan det gå.
Visst är det bra att man är igång,
och har planer för varje dag men har man för få "mellanrum" mellan aktiviterna,
då säger Kroppen till på skarpen.
Det finns nåt som heter balans, ju.
Glömde det....
*tittar ner o snörvlar med tom, vattnig blick*
Så nu har jag gått i ide, för en stund.
Tvärnit tog det.
Stopp!
Kroppen sa: Lägg av!
En förkylning smällde till mig som en riktig magsopa!
*POFF*
Ligger här nu, febrig och självömkande med offerkoftan på.
Så kan det gå.
Visst är det bra att man är igång,
och har planer för varje dag men har man för få "mellanrum" mellan aktiviterna,
då säger Kroppen till på skarpen.
Det finns nåt som heter balans, ju.
Glömde det....
*tittar ner o snörvlar med tom, vattnig blick*
Så nu har jag gått i ide, för en stund.
Trevlig Advent!
Stillhet....
Ibland behövs det inte så mycket för att känna sig lycklig.
Eller åtminstone nöjd....
En paus i vardagens snurr kan ibland kännas väldigt långt borta när man har mycket omkring sig.
Fast det behöver inte vara svårare än så här, ju!
Vilken lyx!
Stillhet, lugn och ro.
Ctrl, Alt, Delete.
Eller åtminstone nöjd....
En paus i vardagens snurr kan ibland kännas väldigt långt borta när man har mycket omkring sig.
Fast det behöver inte vara svårare än så här, ju!
Vilken lyx!
Stillhet, lugn och ro.
Ctrl, Alt, Delete.
Åsså en liten sockerkick så är man igång igen i snurren, eller va?
=o
=o
Bilden från sonens kök i skåne, för några veckor sen.
Semester(mar)dröm!
Äntligen har jag nu min efterlängtade semester!!
Det är 47 veckor sedan sist jag var långledig. (Om man nu tycker 3 veckor är långledighet...)
Jag var lite nervös för inför min ledighet. Hur skulle jag kunna få ut mesta möjliga osv.
Första dagen, måndag morgon:
Efter gröten så mötte jag upp en kompis på gymet kl 9:00!
..........en liten avig känsla hängde med dock, som jag försökte ignorera.........
Vi körde ett pass.
Efteråt, när jag skulle duscha så inser jag att glömt tvål, schampo och hela kitet.
Lånade av henne. När vi skulle iväg så hade jag tappat mobilen från en sekund till en annan.
Krafsade runt i stor-väskan några varv och där låg den. ........den där känslan som jag försökte bortse från, förföljde mig.....
Innan vi hunnit utanför dörrarna så hade jag tappat mobilen en gång till, men jag hittade den efter att ha krafsat runt i mina egna fickor.
Jag kände en tendens till stress-svett-pärlor i pannan.
Min kompis som fyllde 45 år just denna dag, föreslog att vi kunde äta lunch ute. Sagt och gjort, idén utvecklades till att bli en lunch på Höga Kusten-restaurangen. Uuuunderbar mat har de!
Sagt och gjort - det var ju semester så varför inte unna sig!
Vi hann inte mer än ett stycke utanför stan så noterar jag att himlen verkar misstänkt mörk och rätt vad det är så blixtrar det till!
-Såg du blixten, Susanne?! säger jag.
-.......Eh, säger hon, det var nog den där kameran som fotograferade oss.
Det blev tyst i bilen och vi tittade på varann...
Efter att nu ha bekräftat min medhavda känsla och insett att jag torde ligga lågt idag, så beslöt vi oss för att släppa de där 3-4000 kronorna i blivande böter och fortsätta att njuta av dagen.
Vi njöt av den underbara utsikten på restaurangen och jag klappade på med "the Bridge Menu" för 278 bagis då jag liksom ändå hade spenderat 3-4000:- på ingenting.
Hemresan gick bra. Vi stannade till i Sollefteå Centrum för att göra några små inköp och efter att ha krafsat fram plånbok och mobiltelefonen så tryckte jag ner alla lås-knappar och slängde jag igen bildörrarna. Och bilnycklarna ligger kvar på sätet där inne!
..........känslan är med mig som en ren självklarhet...........
Vi gick upp och handlade det vi skulle, och satte oss på fiket och jag ringde min son.
Han kom ner med reservnyckeln till bilen. Det var snällt.
Väl hemma sedan efter att ha gjort undan det som skulle göras undan så gick jag och la mig och tog beslutet att hålla mig hemma nästa dag och inte utsätta mig för nånting.
Jag hade hjärtklappning och vitt uppspärrade ögon med en faslig snurr i huvudet. Jag somnade dock rätt fort. Självbevarelsedrift. Eller utmattning..
Dagen efter tog jag det lugnt. Åt min gröt, och åkte ner på stan för att ta ut lite pengar för att sätta in på annat konto.
Bankomaten tog kortet.
.............jag var inte förvånad.......
Jag hade tydligen måsta aktiverat min nya kod, sen sist bankomaten tog kortet. Jag hade nu fått ett nytt. Som bankomaten tog.
Nåväl, jag tar "reservkortet", tänkte jag lugnt.
"uttag medges ej". Jag hade förmodligen lyckats spärra det kortet med fel kod. Vill minnas att jag trixat lite med koder på sistone.
Jag åkte hem.
Läste en bok och drack ingefära-te och struntade i allting.
På två semesterdagar har jag redan spenderat 4000:- böter + 278:- för maten, bensinpengar runt 120:- bagis, och varit nära gränsen till att spränga mig själv både fysiskt och mentalt. Totalt 4598:- och Sinnesro åt fanders.
Jag har 2,5 vecka kvar och ser med tillförsikt fram mot vad dessa veckor kommer att föra med sig. *gulp*
Jag kommer troligen att läsa många böcker, hemma i soffan.
Semestern är ju till för att vila upp sig på.
Det är 47 veckor sedan sist jag var långledig. (Om man nu tycker 3 veckor är långledighet...)
Jag var lite nervös för inför min ledighet. Hur skulle jag kunna få ut mesta möjliga osv.
Första dagen, måndag morgon:
Efter gröten så mötte jag upp en kompis på gymet kl 9:00!
..........en liten avig känsla hängde med dock, som jag försökte ignorera.........
Vi körde ett pass.
Efteråt, när jag skulle duscha så inser jag att glömt tvål, schampo och hela kitet.
Lånade av henne. När vi skulle iväg så hade jag tappat mobilen från en sekund till en annan.
Krafsade runt i stor-väskan några varv och där låg den. ........den där känslan som jag försökte bortse från, förföljde mig.....
Innan vi hunnit utanför dörrarna så hade jag tappat mobilen en gång till, men jag hittade den efter att ha krafsat runt i mina egna fickor.
Jag kände en tendens till stress-svett-pärlor i pannan.
Min kompis som fyllde 45 år just denna dag, föreslog att vi kunde äta lunch ute. Sagt och gjort, idén utvecklades till att bli en lunch på Höga Kusten-restaurangen. Uuuunderbar mat har de!
Sagt och gjort - det var ju semester så varför inte unna sig!
Vi hann inte mer än ett stycke utanför stan så noterar jag att himlen verkar misstänkt mörk och rätt vad det är så blixtrar det till!
-Såg du blixten, Susanne?! säger jag.
-.......Eh, säger hon, det var nog den där kameran som fotograferade oss.
Det blev tyst i bilen och vi tittade på varann...
Efter att nu ha bekräftat min medhavda känsla och insett att jag torde ligga lågt idag, så beslöt vi oss för att släppa de där 3-4000 kronorna i blivande böter och fortsätta att njuta av dagen.
Vi njöt av den underbara utsikten på restaurangen och jag klappade på med "the Bridge Menu" för 278 bagis då jag liksom ändå hade spenderat 3-4000:- på ingenting.
Hemresan gick bra. Vi stannade till i Sollefteå Centrum för att göra några små inköp och efter att ha krafsat fram plånbok och mobiltelefonen så tryckte jag ner alla lås-knappar och slängde jag igen bildörrarna. Och bilnycklarna ligger kvar på sätet där inne!
..........känslan är med mig som en ren självklarhet...........
Vi gick upp och handlade det vi skulle, och satte oss på fiket och jag ringde min son.
Han kom ner med reservnyckeln till bilen. Det var snällt.
Väl hemma sedan efter att ha gjort undan det som skulle göras undan så gick jag och la mig och tog beslutet att hålla mig hemma nästa dag och inte utsätta mig för nånting.
Jag hade hjärtklappning och vitt uppspärrade ögon med en faslig snurr i huvudet. Jag somnade dock rätt fort. Självbevarelsedrift. Eller utmattning..
Dagen efter tog jag det lugnt. Åt min gröt, och åkte ner på stan för att ta ut lite pengar för att sätta in på annat konto.
Bankomaten tog kortet.
.............jag var inte förvånad.......
Jag hade tydligen måsta aktiverat min nya kod, sen sist bankomaten tog kortet. Jag hade nu fått ett nytt. Som bankomaten tog.
Nåväl, jag tar "reservkortet", tänkte jag lugnt.
"uttag medges ej". Jag hade förmodligen lyckats spärra det kortet med fel kod. Vill minnas att jag trixat lite med koder på sistone.
Jag åkte hem.
Läste en bok och drack ingefära-te och struntade i allting.
På två semesterdagar har jag redan spenderat 4000:- böter + 278:- för maten, bensinpengar runt 120:- bagis, och varit nära gränsen till att spränga mig själv både fysiskt och mentalt. Totalt 4598:- och Sinnesro åt fanders.
Jag har 2,5 vecka kvar och ser med tillförsikt fram mot vad dessa veckor kommer att föra med sig. *gulp*
Jag kommer troligen att läsa många böcker, hemma i soffan.
Semestern är ju till för att vila upp sig på.
Hur tidig får man va?!
Jag har hittat den där förlorade timmen som man tycker att man aldrig får fatt på!
På morgonen hade den gömt sig!!
Jag har ju varit så in i bomben trött senaste halvåret, visserligen återhämtad hyfsat nu på ett nytt och fantastiskt sätt med ayruvedans hjälp som jag skrivit lite om tidigare (det kommer mer blänkare om vad som faktiskt hände).
Långsamt kommer man längst... hmmm....den meningen känner jag igen......
Nåväl - efter lång tid nu så har kroppen kommunicerat att den behöver kick-startas igång lite för att "jag" ska bli piggare.
Så -
förra veckan överraskade jag mig själv med att faktiskt packa träningsväskan på kvällen!
Jag ställde klockan på 5:45 och när den ringde i ottan morgonen efter så var det sommar och sol ute, och efter gröt och morgonpromix med jycken så var jag på gymet.
En timmes träning senare loggade jag in på jobbet och var hur pigg som helst, medan kollegorna släpade sig in och gäspade ikapp upp till kaffe-automaten.
Men iiiinte jag, jag dricker mitt vata-te och är koffein-fri OCH pigg.
=D
Jag har alltså hittat den där timmen som jag inte trodde fanns!
Så småningom kommer jag att lägga till karaten igen och jag loooovar att jag kommer hitta en timme till nånstans!
Arla-gymmets öppettider är 05:00 - 23:00. Det tycker jag visar på att det inte är helknasigt att gå upp tidigt...
Som en liten parentes kan jag lite blekt erkänna att jag trött nu. Ordentlig faktiskt. Ska gå och sussa nu.
Ska bara ställa klockan.....och hoppas att inte timmen är borta imorgon....*gäsp*
På morgonen hade den gömt sig!!
Jag har ju varit så in i bomben trött senaste halvåret, visserligen återhämtad hyfsat nu på ett nytt och fantastiskt sätt med ayruvedans hjälp som jag skrivit lite om tidigare (det kommer mer blänkare om vad som faktiskt hände).
Långsamt kommer man längst... hmmm....den meningen känner jag igen......
Nåväl - efter lång tid nu så har kroppen kommunicerat att den behöver kick-startas igång lite för att "jag" ska bli piggare.
Så -
förra veckan överraskade jag mig själv med att faktiskt packa träningsväskan på kvällen!
Jag ställde klockan på 5:45 och när den ringde i ottan morgonen efter så var det sommar och sol ute, och efter gröt och morgonpromix med jycken så var jag på gymet.
En timmes träning senare loggade jag in på jobbet och var hur pigg som helst, medan kollegorna släpade sig in och gäspade ikapp upp till kaffe-automaten.
Men iiiinte jag, jag dricker mitt vata-te och är koffein-fri OCH pigg.
=D
Jag har alltså hittat den där timmen som jag inte trodde fanns!
Så småningom kommer jag att lägga till karaten igen och jag loooovar att jag kommer hitta en timme till nånstans!
Arla-gymmets öppettider är 05:00 - 23:00. Det tycker jag visar på att det inte är helknasigt att gå upp tidigt...
Som en liten parentes kan jag lite blekt erkänna att jag trött nu. Ordentlig faktiskt. Ska gå och sussa nu.
Ska bara ställa klockan.....och hoppas att inte timmen är borta imorgon....*gäsp*
Det är sant!
Man kommer längst långsamt!
Som i min rubrik här ovan. :-)
Imorgon ska jag göra den sista av tre behandlingar hos min ayurveda-kvinna.
Ni kan gå in och läsa lite mer om henne här på www.insikthalsa.se för det är det absolut värt!!
Ialla fall, så här var det;
min kompis berättade för mig att hon hade varit på nån alovera-grej och äter kokt smör och bönor och hon blev av med sin allergi.
Hon hade våldsam pollenallergi så hon fick som astma och svårt att andas och så, men nu var det SÅ mycket bättre.
Jaha, men det lät ju...bra!
Annorlunda......men bra.
Kul för henne.
Det gick någon vecka och vi träffades igen.
Hon berättade hur bra hon mådde och jag började ställa lite frågor och lyssnade lite mer och vips så hade jag råkat beställa en tid där jag med.
Några dagar senare satt jag där, och hon frågade varför jag ville komma till henne på behandling.
-Tja.... för att hitta Balansen, sa jag.
De som känner mig, vet att jag har, utan att överdriva, en tendens att gasa på rejält i mitt liv och vardag,
med en känsla av tidspress och jakt, för att sedan hamna ofantlig trötthet, håglöshet och snudd på "besök i kolkällaren".
Och så bär det av igen. In i stressen.
Det har nu gått en månad sedan min första behandling och jag är en lugn person.
Jag går upp en halvtimme tidigare på morgnarna för att koka mitt citronvatten,
äta gröt med ghee (som alltså är renat smör), och de övriga morgonpysslet med hundpromix, och fixa sig iordning till jobbet. Lugn och fint.
Jag har inte stressat en dag sedan jag fick min shirodara, som alltså är en kort helkroppsamassage, sedan en varm oljestråle som långsamt får strömma ner över pannan och hjässan. I 40-50 minuter!!
"Avslappnande och behaglig behandling som motverkar mental stress, oro, psykisk obalans, huvudvärk och sömnproblem", står det i broschyren.
Det stämmer!
Min mage som varit ett problem så länge jag kan minnas, fungerar som den ska, jag har inte hjärtklappning längre när jag lagt mig, och jag är så lugn och balanserad så kollegor och familj och vänner undrar vad det är meeeeed mig egentligen. Jag ler bara nöjd.
Insikt: när jag är lugn och samlad så har jag mer tid och jag hinner mer än jag trodde.
När jag stressar så räcker aldrig tiden till och jag är ständigt jagad av allt som inte blev gjort.
Hör här: På jobbet har jag nästan fördubblat min samtals-statistik och DET är nåt jag blev förvånad över (jag räknade och kollade och räknade igen för jag trodde något måste vara fel, men det VAR så!)
Jag fattar inte det.
Metafor: Innan så var det som att min vardag, med allt var det innebär, befann sig i rusningstrafik och köer och trafikstockningar.
Nu är det som min vardag har fri sikt framåt och egen gräddfil att köra i.
Skillnaden är att det ska göra, tänka, besluta, säga, känna, utföra osv. inte behöver hacka sig fram i kö och kaos, utan nu kan ske smidigt, lätt och utan motstånd och krångel.
Det är därför Man kommer längst långsamt!
Jag fattar varför jag fördubblade samtalen på jobbet - det är ju autobahn och egen fil för mig.
Det är mer som skett med mig, återkommer om det.
Lev väl, var rädd om magen!
Go´natt!
Bild: Fikarast på väg till helgseminarium på Hovet i Stockholm i helgen.
Ghee-smör på hembakt bröd, physalis, Vata-te och sesamfrön.
Som i min rubrik här ovan. :-)
Imorgon ska jag göra den sista av tre behandlingar hos min ayurveda-kvinna.
Ni kan gå in och läsa lite mer om henne här på www.insikthalsa.se för det är det absolut värt!!
Ialla fall, så här var det;
min kompis berättade för mig att hon hade varit på nån alovera-grej och äter kokt smör och bönor och hon blev av med sin allergi.
Hon hade våldsam pollenallergi så hon fick som astma och svårt att andas och så, men nu var det SÅ mycket bättre.
Jaha, men det lät ju...bra!
Annorlunda......men bra.
Kul för henne.
Det gick någon vecka och vi träffades igen.
Hon berättade hur bra hon mådde och jag började ställa lite frågor och lyssnade lite mer och vips så hade jag råkat beställa en tid där jag med.
Några dagar senare satt jag där, och hon frågade varför jag ville komma till henne på behandling.
-Tja.... för att hitta Balansen, sa jag.
De som känner mig, vet att jag har, utan att överdriva, en tendens att gasa på rejält i mitt liv och vardag,
med en känsla av tidspress och jakt, för att sedan hamna ofantlig trötthet, håglöshet och snudd på "besök i kolkällaren".
Och så bär det av igen. In i stressen.
Det har nu gått en månad sedan min första behandling och jag är en lugn person.
Jag går upp en halvtimme tidigare på morgnarna för att koka mitt citronvatten,
äta gröt med ghee (som alltså är renat smör), och de övriga morgonpysslet med hundpromix, och fixa sig iordning till jobbet. Lugn och fint.
Jag har inte stressat en dag sedan jag fick min shirodara, som alltså är en kort helkroppsamassage, sedan en varm oljestråle som långsamt får strömma ner över pannan och hjässan. I 40-50 minuter!!
"Avslappnande och behaglig behandling som motverkar mental stress, oro, psykisk obalans, huvudvärk och sömnproblem", står det i broschyren.
Det stämmer!
Min mage som varit ett problem så länge jag kan minnas, fungerar som den ska, jag har inte hjärtklappning längre när jag lagt mig, och jag är så lugn och balanserad så kollegor och familj och vänner undrar vad det är meeeeed mig egentligen. Jag ler bara nöjd.
Insikt: när jag är lugn och samlad så har jag mer tid och jag hinner mer än jag trodde.
När jag stressar så räcker aldrig tiden till och jag är ständigt jagad av allt som inte blev gjort.
Hör här: På jobbet har jag nästan fördubblat min samtals-statistik och DET är nåt jag blev förvånad över (jag räknade och kollade och räknade igen för jag trodde något måste vara fel, men det VAR så!)
Jag fattar inte det.
Metafor: Innan så var det som att min vardag, med allt var det innebär, befann sig i rusningstrafik och köer och trafikstockningar.
Nu är det som min vardag har fri sikt framåt och egen gräddfil att köra i.
Skillnaden är att det ska göra, tänka, besluta, säga, känna, utföra osv. inte behöver hacka sig fram i kö och kaos, utan nu kan ske smidigt, lätt och utan motstånd och krångel.
Det är därför Man kommer längst långsamt!
Jag fattar varför jag fördubblade samtalen på jobbet - det är ju autobahn och egen fil för mig.
Det är mer som skett med mig, återkommer om det.
Lev väl, var rädd om magen!
Go´natt!
Ghee-smör på hembakt bröd, physalis, Vata-te och sesamfrön.
Shirodara är...
....som ett skönt tomrum.....
Sa jag att ayurveda.....har hittat mig?
Sen, när jag såsat mig upp ur det här härliga, saktfärdiga tillståndet...(som kanske är normalt egentligen?!)... så ska jag skriva mer om mina fantastiska upplevelser, insikter och det som har hänt med mig.
Men nu måste jag vila.... *ler stillsamt*
Sa jag att ayurveda.....har hittat mig?
Sen, när jag såsat mig upp ur det här härliga, saktfärdiga tillståndet...(som kanske är normalt egentligen?!)... så ska jag skriva mer om mina fantastiska upplevelser, insikter och det som har hänt med mig.
Men nu måste jag vila.... *ler stillsamt*
Utvärderingen!
Min 5-veckors skiftgång är slut.
Som jag skrev tidigare så skulle utvärdering komma och här är den.
Jag hade ingen aning om hur jag skulle tycka att det var, eller hur det skulle kännas, men jag kände absolut att jag ville prova!
För sen skulle jag veta.
En grej till att lägga på Erfarenhetskontot/Upplevelse-kontot.
- behåller mina egna tankar.
- umgås med mig själv. (både i mitt eget huvud och utanför)
- är lugnare.
- är mer närvarande.
- själv tar ut riktningen för dagen.
- lever mer.
- kanske befinner mig på en för mig hälsovådlig arbetsplats, rent känslomässigt, mentalt, och fysiskt....
* * * * * * * * * * * * * *
Det har alltså inte funnits några chefer, inga kollegor, inte en massa spring runt omkring arbetsplatsen, inte en massa folk i matsalen som pratar och surrar, inte en massa kunder som varje minut vill ha hjälp och uppmärksamhet av mig, inte en massa dialoger, samtal och information.
Det har bara varit Per och jag.....
Tomma lokaler, tyst och stilla....
Kunderna har ringt in, om i stort sett en enda sak, och ärendena har gått fort.
Efter midnatt har våra telefoner tystnat.
För då sover folk.
Nu börjar vanliga dagtiden igen imorgon.
Då kommer min hjärna-med tankar och känsloliv-att kopplas upp mot jobbdatorn och där försvinner jag.
Jag blir en maskin för kunden, inget fel i det, men för mig är det som att lägga ifrån mig "Mig Själv" och koppla in en robot.
När jag sedan går hem för dagen så loggar jag ur roboten, men Mig Själv tar det en bra stund innan den är uppstartad.
Som om det är "timglas" bra länge, eller programkörningsfel.... ungefär fram till läggdags.
Så det blir inte så mycket Mig Själv-tid, kan man säga.
Nu har jag varit på ayurveda-behandling så det kan tänkas att det blir annorlunda iallafall....
Det återkommer jag om i kommande blogg.
Som jag skrev tidigare så skulle utvärdering komma och här är den.
Jag hade ingen aning om hur jag skulle tycka att det var, eller hur det skulle kännas, men jag kände absolut att jag ville prova!
För sen skulle jag veta.
En grej till att lägga på Erfarenhetskontot/Upplevelse-kontot.
* * * * * * * * * * * * * *
Jag har under denna period upplevt att jag:- behåller mina egna tankar.
- umgås med mig själv. (både i mitt eget huvud och utanför)
- är lugnare.
- är mer närvarande.
- själv tar ut riktningen för dagen.
- lever mer.
- kanske befinner mig på en för mig hälsovådlig arbetsplats, rent känslomässigt, mentalt, och fysiskt....
* * * * * * * * * * * * * *
Det har alltså inte funnits några chefer, inga kollegor, inte en massa spring runt omkring arbetsplatsen, inte en massa folk i matsalen som pratar och surrar, inte en massa kunder som varje minut vill ha hjälp och uppmärksamhet av mig, inte en massa dialoger, samtal och information.
Det har bara varit Per och jag.....
Tomma lokaler, tyst och stilla....
Kunderna har ringt in, om i stort sett en enda sak, och ärendena har gått fort.
Efter midnatt har våra telefoner tystnat.
För då sover folk.
Då kommer min hjärna-med tankar och känsloliv-att kopplas upp mot jobbdatorn och där försvinner jag.
Jag blir en maskin för kunden, inget fel i det, men för mig är det som att lägga ifrån mig "Mig Själv" och koppla in en robot.
När jag sedan går hem för dagen så loggar jag ur roboten, men Mig Själv tar det en bra stund innan den är uppstartad.
Som om det är "timglas" bra länge, eller programkörningsfel.... ungefär fram till läggdags.
Så det blir inte så mycket Mig Själv-tid, kan man säga.
Nu har jag varit på ayurveda-behandling så det kan tänkas att det blir annorlunda iallafall....
Det återkommer jag om i kommande blogg.
Ett huvud är bättre än två.
Igår hade jag beslutsångest.
Hade råkat bokat ihop alldeles fööör mycket på för få timmar.
Det var ju det här med balans.
Jag slutade sent, vid 18:30-rycket, hade tänkt pressa in både ett möte direkt efter, bokat en träff med ett par väninnor efter det mötet och ytterligare ett par mindre åtaganden, och i mitt huvud finns inga transportsträcker att ta sig från A till B.
Tidsoptimist.
Jag ringde en av väninnorna som sa: "-Det låter som att du har lite väl mycket och det mötet börjar ju precis när du slutar, hinner du dit? Måste du vara med på det?"
Kristallklart!
Crisp!
-Eh...näe, sa jag, och Tack!
Jag visste direkt att jag skulle hoppa mötet, gå hem och fixa mat till mig och hungrig tonåring och sedan vänta in mina vänner en timme senare. Lugnt och fint.
Klart!
Enkelt!
Vid 22-tiden bröt vi upp efter en konstruktiv kväll och jag var nöjd.
Ibland behövs det bara att någon säger högt vad de ser, för att jag ska höra att det är min vilja också, dold men ändå min vilja.
Hon hjälpte mig att se det.
Ibland är det bättre med två huvuden än ett.
Hade råkat bokat ihop alldeles fööör mycket på för få timmar.
Det var ju det här med balans.
Jag slutade sent, vid 18:30-rycket, hade tänkt pressa in både ett möte direkt efter, bokat en träff med ett par väninnor efter det mötet och ytterligare ett par mindre åtaganden, och i mitt huvud finns inga transportsträcker att ta sig från A till B.
Tidsoptimist.
Jag ringde en av väninnorna som sa: "-Det låter som att du har lite väl mycket och det mötet börjar ju precis när du slutar, hinner du dit? Måste du vara med på det?"
Kristallklart!
Crisp!
-Eh...näe, sa jag, och Tack!
Jag visste direkt att jag skulle hoppa mötet, gå hem och fixa mat till mig och hungrig tonåring och sedan vänta in mina vänner en timme senare. Lugnt och fint.
Klart!
Enkelt!
Vid 22-tiden bröt vi upp efter en konstruktiv kväll och jag var nöjd.
Ibland behövs det bara att någon säger högt vad de ser, för att jag ska höra att det är min vilja också, dold men ändå min vilja.
Hon hjälpte mig att se det.
Ibland är det bättre med två huvuden än ett.
På resande fot...
...det är inte så dumt!
Jag märker att när man ligger hemma och är sjuk en vecka och, dricker honungs-te, filten i soffan,
zappar bland kanalerna och låter sig halvt uppslukas av de olika programmen i kombination med febersvall
- en hel dag - så har man inte uppnått nånting.
Man har konsumerat luft.
Nada. Rien. Njet.
Ett dygn har gått och ingenting har skapats eller hänt.
Tiden rinner iväg, och ändå står den stilla.
(Ursäkten här ligger i vinterförkylningen.)
Men frisk och kry, drar livet igång igen.
När man är på resande fot, träffar människor, skapar kommunikation i kombination med arbete och glädje, då fylls tiden, livet, med Skapande och aktivitet.
Man finns!
Tiden rör på sig men man är själv med!
*filosoferar nöjd över egna återkommande insikter som verkar helt nya då de dyker upp igen, som en gammal tidining som verkar ny då man bläddrar i den igen efter lång tid*
:)
Jag märker att när man ligger hemma och är sjuk en vecka och, dricker honungs-te, filten i soffan,
zappar bland kanalerna och låter sig halvt uppslukas av de olika programmen i kombination med febersvall
- en hel dag - så har man inte uppnått nånting.
Man har konsumerat luft.
Nada. Rien. Njet.
Ett dygn har gått och ingenting har skapats eller hänt.
Tiden rinner iväg, och ändå står den stilla.
(Ursäkten här ligger i vinterförkylningen.)
Men frisk och kry, drar livet igång igen.
När man är på resande fot, träffar människor, skapar kommunikation i kombination med arbete och glädje, då fylls tiden, livet, med Skapande och aktivitet.
Man finns!
Tiden rör på sig men man är själv med!
*filosoferar nöjd över egna återkommande insikter som verkar helt nya då de dyker upp igen, som en gammal tidining som verkar ny då man bläddrar i den igen efter lång tid*
:)
Fast i korsningen..
...som en fotgängare, mitt i rusningstrafik!
I centrala storStockholm!
En fredag vid 16-tiden!
Tänk känslan.....
...bilar överallt, tutar, tvärnitar, vrålgasar,
nåt hytter med näven och nån annan svär bakom bilrutan,
alla vill hem, tålamod finns inte, aggressioner pyser och fräser...
och det luktar adrenalin överallt!
Och där står du, mitt i smeten....
- - - - -
I den känslan befinner jag mig nu.
Nästan som paralyserad, jag bara står här, kommer ingen vart.
Det är för mycket runtomkring mig, och jag kan inte sortera eller prioritera.
Maktlös!
- - - - -
Så nu är det dags igen att ta tag i Mig Själv.
Lyssna inåt.
En Dag i Taget.
Det Viktigaste Först.
Ske Din Vilja, inte Min.
Lev och Låt Leva.
Lämna över.
Släpp Taget.
Andas iiiiiin.....................och andas uuuuuuuuut.......
*puh*
Såja. Nu känns det lite bättre.
Jag har ju en viss erfarenhet av att hamna i "rusningstrafiken".
Utan att ha uppmärksammat hur jag kom dit.
Helt plötsligt står jag bara där och liksom vaknar upp!
Fasa!
När blev det så här?
*ops*
Men nu är jag här igen, såsom 1994.
Och 1997....och år 2001.
För att inte tala om 2005.
Och nu 2007.... det är som en återkommande trist prenumeration som man inte vill ha.
Fast man upptäcker det försent. Så står man där med den, likförbaskat.
Nu ska jag "ringa upp" och avboka den igen. Får nog säga till på skarpen den här gången.
;)
Bild:
Min tolkning anno -95, av Maktlöshet, men också Hopp och Tillit....
I centrala storStockholm!
En fredag vid 16-tiden!
Tänk känslan.....
...bilar överallt, tutar, tvärnitar, vrålgasar,
nåt hytter med näven och nån annan svär bakom bilrutan,
alla vill hem, tålamod finns inte, aggressioner pyser och fräser...
och det luktar adrenalin överallt!
Och där står du, mitt i smeten....
- - - - -
I den känslan befinner jag mig nu.
Nästan som paralyserad, jag bara står här, kommer ingen vart.
Det är för mycket runtomkring mig, och jag kan inte sortera eller prioritera.
Maktlös!
- - - - -
Så nu är det dags igen att ta tag i Mig Själv.
Lyssna inåt.
En Dag i Taget.
Det Viktigaste Först.
Ske Din Vilja, inte Min.
Lev och Låt Leva.
Lämna över.
Släpp Taget.
Andas iiiiiin.....................och andas uuuuuuuuut.......
*puh*
Såja. Nu känns det lite bättre.
Jag har ju en viss erfarenhet av att hamna i "rusningstrafiken".
Utan att ha uppmärksammat hur jag kom dit.
Helt plötsligt står jag bara där och liksom vaknar upp!
Fasa!
När blev det så här?
*ops*
Men nu är jag här igen, såsom 1994.
Och 1997....och år 2001.
För att inte tala om 2005.
Och nu 2007.... det är som en återkommande trist prenumeration som man inte vill ha.
Fast man upptäcker det försent. Så står man där med den, likförbaskat.
Nu ska jag "ringa upp" och avboka den igen. Får nog säga till på skarpen den här gången.
;)
Bild:
Min tolkning anno -95, av Maktlöshet, men också Hopp och Tillit....
I mitt nästa liv vill jag bli katt..
...för på nåt underligt vis så avgudar jag honom, I-or, vår katt.
ja..banne mig, jag beundrar honom!
Han är tyst och klok.
Han betraktar och ser
men väljer sin egen väg
utan tvekan, dåligt samvete eller ånger.
Han följer sin inre vägvisare och vet vad som är rätt för honom.
Han har tillit och vet att det finns mat när han är hungrig,
en varm plats att sova på när han är trött
och han får kärlek och omtanke när han ber om det
utan att tvivla.
Han tar det han behöver och ger av sig själv,
bara genom att vara,
sig själv.
ja..banne mig, jag beundrar honom!
Han är tyst och klok.
Han betraktar och ser
men väljer sin egen väg
utan tvekan, dåligt samvete eller ånger.
Han följer sin inre vägvisare och vet vad som är rätt för honom.
Han har tillit och vet att det finns mat när han är hungrig,
en varm plats att sova på när han är trött
och han får kärlek och omtanke när han ber om det
utan att tvivla.
Han tar det han behöver och ger av sig själv,
bara genom att vara,
sig själv.
Bild:
Här sitter han farligt nära vägen på andra sidan kullen, men bryr sig inte om mina försök att locka in honom.
Han ser och hör, men beslutar själv.
Katter är inte medberoende. De bara Är.
Var morgon ny..
Morgonrundan med jycken är verkligen ett "moment" för mig.
Allt är stilla.
Hon sköter sitt, och jag bara Är....
...Nyvaken...och Världen har ännu inte hunnit hitta mig.
Jag är fri.
Tills tankarna startar upp igen.....
...ungefär som utomlands, när staden vaknar och turiststånden öppnar, folket samlas och bilarna fyller gatorna....
Morgonstunden är underskattad.
Det är då du är i kontakt med Dig Själv utan en massa "brus".
Mmmm.......
Allt är stilla.
Hon sköter sitt, och jag bara Är....
...Nyvaken...och Världen har ännu inte hunnit hitta mig.
Jag är fri.
Tills tankarna startar upp igen.....
...ungefär som utomlands, när staden vaknar och turiststånden öppnar, folket samlas och bilarna fyller gatorna....
Morgonstunden är underskattad.
Det är då du är i kontakt med Dig Själv utan en massa "brus".
Mmmm.......
Go with the flow!
Efter att ha haft smockat med happenings omkring mig under en längre tid,
så åkommor och konsekvenser blivit resultatet av mitt sätt att ta mig fram i vardagen,
...vilket är ett riktigt klumpigt och osmart sätt..
så är det som att jag nått mål,
pannan i väggen,
bensinen är slut,
börsen är tom,
tåget har spårat ut,
glassen har smält,
solen har gått i moln,
snön har lagt sig...
ja, ni fattar....
Det har stillat sig.
Det är som att allt sker ju ändå, oavsett om jag sätter mig på tvären eller om jag är med på´t.
Så nu är det som att jag åker med, och lämnar över.
Det som sker det sker.
Jag kan ju visserligen försöka styra lite åt vilket håll jag ska,
och just nu....så känns det lite som att windsurfa,
(ni som var med på 80-talet minns väl?)
- så in i bomben svårt det var först men sen när man fick till det,
så gled det rätt bra!
Och man kunde faktiskt samarbeta med vinden och vågorna,
för att styra och ta sig fram åt det håll man tänkt sig...på ett ungefär iallafall...
Lite så känns det nu....
Jag åker med, finns till, slappnar av, släpper taget, har tillit...
och är enormt tacksam att jag har så fantastiska människor runt mig!
Gemanskap med människor är Allt!
Det är Kärlek det!
Ibland är det tuff kärlek, men ändå kärlek.
Faktiskt!
Bild: Vilma
så åkommor och konsekvenser blivit resultatet av mitt sätt att ta mig fram i vardagen,
...vilket är ett riktigt klumpigt och osmart sätt..
så är det som att jag nått mål,
pannan i väggen,
bensinen är slut,
börsen är tom,
tåget har spårat ut,
glassen har smält,
solen har gått i moln,
snön har lagt sig...
ja, ni fattar....
Det har stillat sig.
Det är som att allt sker ju ändå, oavsett om jag sätter mig på tvären eller om jag är med på´t.
Så nu är det som att jag åker med, och lämnar över.
Det som sker det sker.
Jag kan ju visserligen försöka styra lite åt vilket håll jag ska,
och just nu....så känns det lite som att windsurfa,
(ni som var med på 80-talet minns väl?)
- så in i bomben svårt det var först men sen när man fick till det,
så gled det rätt bra!
Och man kunde faktiskt samarbeta med vinden och vågorna,
för att styra och ta sig fram åt det håll man tänkt sig...på ett ungefär iallafall...
Lite så känns det nu....
Jag åker med, finns till, slappnar av, släpper taget, har tillit...
och är enormt tacksam att jag har så fantastiska människor runt mig!
Gemanskap med människor är Allt!
Det är Kärlek det!
Ibland är det tuff kärlek, men ändå kärlek.
Faktiskt!
Bild: Vilma
Stopp!
Igår fick jag migrän.
Det var 10 år sen sist och jag var övertygad om att vi hade en deal, jag och migränen,
nämligen att vi var klara med varann.
Jag gick hem efter jobbet, hade avslutat med friskvård: ett idiotpass med pumping! *svett*
På väg hem hade jag väldigt tunga steg.
Solen sken, och jag kände mig skönt trött och stillsam.
Väl hemma tog jag jycken och gick ut..... men nåt kändes fel...
Jag kände mig bländad, jag såg bara halva hunden... jag blev lite orolig och tänkte "va fanken"!!
Lite forskning på mig själv så upptäckte jag att Den Klassiska Migränen hade slagit till!
Synbortfall, ena handen domnade bort, jag kände det som att jag gick i en egen underligt värld.
Jag testade mitt tal, alltså jag pratade med hunden, och det lät inte som det var jag...
Jaha!
Va fan har jag nu gjort då, tänkte jag och försökte andas lugnt och stilla och coola ner mig.
Försökte vara lite resonabel med mig själv.
Hemma sen var jag tvungen att göra mat till mig och sonen... inte lätt när jag inte har nån känsel i ena handen och är osäker på om det jag upplever är riktigt rätt.
Jag förstod inte vad de sa på TV sen när vi satt och åt.
Jag rafsade undan tallriken och sa till sonen att jag skulle vila en stund.
Det gjorde jag.
2 timmar låg jag där som i en liten trygg kokong i mitt sovrum, långt borta från världen som tydligen blivit för farlig för mig....
Tungt och ont huvud följde mig resten av kvällen och även en bit in på natten.
En självrannsakan står på mitt program nu.
Vad i mitt liv håller på att ramla åt fanders?
En titt på alla mina angelägenheter får det bli, för det är vad kroppen tydligt sa till mig!
*host* ..igen...*host*
Det var 10 år sen sist och jag var övertygad om att vi hade en deal, jag och migränen,
nämligen att vi var klara med varann.
Jag gick hem efter jobbet, hade avslutat med friskvård: ett idiotpass med pumping! *svett*
På väg hem hade jag väldigt tunga steg.
Solen sken, och jag kände mig skönt trött och stillsam.
Väl hemma tog jag jycken och gick ut..... men nåt kändes fel...
Jag kände mig bländad, jag såg bara halva hunden... jag blev lite orolig och tänkte "va fanken"!!
Lite forskning på mig själv så upptäckte jag att Den Klassiska Migränen hade slagit till!
Synbortfall, ena handen domnade bort, jag kände det som att jag gick i en egen underligt värld.
Jag testade mitt tal, alltså jag pratade med hunden, och det lät inte som det var jag...
Jaha!
Va fan har jag nu gjort då, tänkte jag och försökte andas lugnt och stilla och coola ner mig.
Försökte vara lite resonabel med mig själv.
Hemma sen var jag tvungen att göra mat till mig och sonen... inte lätt när jag inte har nån känsel i ena handen och är osäker på om det jag upplever är riktigt rätt.
Jag förstod inte vad de sa på TV sen när vi satt och åt.
Jag rafsade undan tallriken och sa till sonen att jag skulle vila en stund.
Det gjorde jag.
2 timmar låg jag där som i en liten trygg kokong i mitt sovrum, långt borta från världen som tydligen blivit för farlig för mig....
Tungt och ont huvud följde mig resten av kvällen och även en bit in på natten.
En självrannsakan står på mitt program nu.
Vad i mitt liv håller på att ramla åt fanders?
En titt på alla mina angelägenheter får det bli, för det är vad kroppen tydligt sa till mig!
*host* ..igen...*host*
Hur fort går 24 timmar/Vad är en relation?
Kvällens två teman:
Jag jobbade till 18.
Peter kom förbi så vi tog en kaffe och en stund vid köksbordet på jobbet.
De sista 18-passarna hade gått hem.
En halvtimme senare var jag på väg in i dojon för att träna karate.
(En 5:e-dan-svart-bältes-japan anländer på fredag och vi ska ha ett 5 dagarsläger i stan!
Otränad? Vem? Jag? Jo...lite ´ra...)
Peter som inte är så frisk, gick i alla fall hem.
Men vi fick ju ses en stund.
Väl hemma vid 20:30-rycket började jag med maten.
Makaronipudding blev det och jag var överlycklig att jag kunde krafsa fram det ur mitt tomma hål till kylskåp.
Jag klev in i duschen.
Efter det så uppdaterade jag sonens frisyr,
han har klagat på att han ser ut som en potta efter senaste klippningen för några dagar sen.
22:30 satt vi vid vardagsrumsbordet och käkade middag.
Dammsög hårtestar både från sonen och Vilma, jycken.
Sonen hoppade i säng.
Jag gick kvällspinken med Vilma.
Regntungt, höstmörkt, fullmåne och mycket syre i luften.
Träffade grannen utanför som hade mycket att prata om just när jag kände att jag inte hade det.
Och jag hade inte så stor lust att lyssna heller.
Paniken spred sig i min trötta kropp och mitt tomma huvud och sängen skrek åt mig inifrån huset, tyckte jag.
Nu är klockan 23:00 och jag har sms:at Peter för att höra hur länge han är uppe.
Så vi kan ta lilla kvälls-samtalet.
Det var länge sin vi träffades.
Förutom korta möten på lunchen, eller som ikväll på jobbet.
Han är sjuk.
Kört immunsystemet i botten.
Han fixar inte att vara hemma hos mig..
Han fick nå´ extra kortison eller vad det var, på vårdcentralen igår.
Jag bor i mitt lilla "radonhus" med min grabb, hunden och katten.
Peter bor i sin lägenhet på andra sidan gatan.
Lite då och då så känner jag mig som ensamstående.
För att det är som det är.
Det är som att vi inte deltar i varandras liv....
Han pysslar med sitt tillfrisknande... och annat....antar jag...
Jag har fullt upp de timmar som är kvar efter en dag på jobbet med övrigt pyssel
(Kom på att jag måste kravla mig upp under taknocken och byta filter på ventilationsaggregatet.
Och att när pelletsen är slut i 400-litersbehållaren så måste jag rengöra den innan jag slänger min kommande pall med pellets som jag inte beställt än.
Och ställa av bilen, som fick 11 punkter som inte var så bra, på besiktningen.
Inser då att jag måste "tradera" utav bara fanken för att få ihop till en ny bil *asg*
...eller hur jag ska göra.)
....och jag kan känna mig lite ensam i det här...
Ibland blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäcker att jag känner mig som en hel karl!
Att jag ansvarar för mitt hus och det som det ska fixas med och så.
Fast det är ju inte så konstigt, han är ju sällan här.
Såklart.
Jag undrar hur han känner det?
Men hur ska vi ha det?
Vad ska vi göra åt vår situation?
Var är lösningen för oss?
Hur strukturerar man upp en fungerande tvåsamhet när det ser ut som det gör....
Vad har jag missat?
Vad kan vi göra?
Hmm....
Tja, till att börja med så är det ju smart om man lägger ner såna här djupa funderingar när det närmar sig midnatt och man ska upp i ottan och vara närvarande och helst produktiv på jobbet, och istället går och lägger sig!!
Så kanske lösningarna kommer till en.
Och sen är det nog fiffigt om vi försöker börja däjta igen, jag och Peter, så vi inte glömmer bort att vi har en relation...
Ibland är jag för himla smart!
Go´natt på en stund.
Jag jobbade till 18.
Peter kom förbi så vi tog en kaffe och en stund vid köksbordet på jobbet.
De sista 18-passarna hade gått hem.
En halvtimme senare var jag på väg in i dojon för att träna karate.
(En 5:e-dan-svart-bältes-japan anländer på fredag och vi ska ha ett 5 dagarsläger i stan!
Otränad? Vem? Jag? Jo...lite ´ra...)
Peter som inte är så frisk, gick i alla fall hem.
Men vi fick ju ses en stund.
Väl hemma vid 20:30-rycket började jag med maten.
Makaronipudding blev det och jag var överlycklig att jag kunde krafsa fram det ur mitt tomma hål till kylskåp.
Jag klev in i duschen.
Efter det så uppdaterade jag sonens frisyr,
han har klagat på att han ser ut som en potta efter senaste klippningen för några dagar sen.
22:30 satt vi vid vardagsrumsbordet och käkade middag.
Dammsög hårtestar både från sonen och Vilma, jycken.
Sonen hoppade i säng.
Jag gick kvällspinken med Vilma.
Regntungt, höstmörkt, fullmåne och mycket syre i luften.
Träffade grannen utanför som hade mycket att prata om just när jag kände att jag inte hade det.
Och jag hade inte så stor lust att lyssna heller.
Paniken spred sig i min trötta kropp och mitt tomma huvud och sängen skrek åt mig inifrån huset, tyckte jag.
Nu är klockan 23:00 och jag har sms:at Peter för att höra hur länge han är uppe.
Så vi kan ta lilla kvälls-samtalet.
Det var länge sin vi träffades.
Förutom korta möten på lunchen, eller som ikväll på jobbet.
Han är sjuk.
Kört immunsystemet i botten.
Han fixar inte att vara hemma hos mig..
Han fick nå´ extra kortison eller vad det var, på vårdcentralen igår.
Jag bor i mitt lilla "radonhus" med min grabb, hunden och katten.
Peter bor i sin lägenhet på andra sidan gatan.
Lite då och då så känner jag mig som ensamstående.
För att det är som det är.
Det är som att vi inte deltar i varandras liv....
Han pysslar med sitt tillfrisknande... och annat....antar jag...
Jag har fullt upp de timmar som är kvar efter en dag på jobbet med övrigt pyssel
(Kom på att jag måste kravla mig upp under taknocken och byta filter på ventilationsaggregatet.
Och att när pelletsen är slut i 400-litersbehållaren så måste jag rengöra den innan jag slänger min kommande pall med pellets som jag inte beställt än.
Och ställa av bilen, som fick 11 punkter som inte var så bra, på besiktningen.
Inser då att jag måste "tradera" utav bara fanken för att få ihop till en ny bil *asg*
...eller hur jag ska göra.)
....och jag kan känna mig lite ensam i det här...
Ibland blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäcker att jag känner mig som en hel karl!
Att jag ansvarar för mitt hus och det som det ska fixas med och så.
Fast det är ju inte så konstigt, han är ju sällan här.
Såklart.
Jag undrar hur han känner det?
Men hur ska vi ha det?
Vad ska vi göra åt vår situation?
Var är lösningen för oss?
Hur strukturerar man upp en fungerande tvåsamhet när det ser ut som det gör....
Vad har jag missat?
Vad kan vi göra?
Hmm....
Tja, till att börja med så är det ju smart om man lägger ner såna här djupa funderingar när det närmar sig midnatt och man ska upp i ottan och vara närvarande och helst produktiv på jobbet, och istället går och lägger sig!!
Så kanske lösningarna kommer till en.
Och sen är det nog fiffigt om vi försöker börja däjta igen, jag och Peter, så vi inte glömmer bort att vi har en relation...
Ibland är jag för himla smart!
Go´natt på en stund.
Som sista sträckan i ett maraton...
Sitter framför datorn - fredagkväll och klockan är inte mer än 22:00 och jag är färdig för sängen.
Ikväll är det visst utgång och nåt extra nere på stan
för de flesta i min ålder (30++...) har jag hört ryktas om...
....men jag bryr mig inte......
Jag har verkligen inget sug efter det alls! (Läs: eremit och tråkmåns.)
Första arbetsveckan har passerat och jag tyckte det gick rätt bra.
Hjärnan och Lugnet i behåll.
Lagom balanserad och Närvarande.
Jag var till och med rätt strukturerad och jag mindes till och med de olika lösenorden
och inloggingarna när jag kom där på måndag morgon.
Pigg och utvilad efter 3,5 veckors ledighet utan
Måsten eller Tidspassningar eller Krav att uppfylla.
Igår var jag ledig, en helt vanlig torsdag.
Det var min äldste sons 19-årsdag.
Fast han var i Luleå. Lumpen.
Men jag hade en fantastisk dag,
den där Fria Dagen kom som en skänk från ovan.
Men just nu sitter jag och har svårt att koncentrera mig,
tankarna far, jag känner mig trött och aningen orolig
för vad för slags "status" jag befinner mig i....
Hmm......
Det har varit många samtal idag,
men mest med kollegor och saker som inte alls berör arbetet.
Jag gick ut en sväng på lunchen, och träffade folk jag känner
och som jag stannade och pratade med
och jag insåg att jag inte skulle hinna äta någon lunch.....
Kontrollförlust.
Jag köpte nåt att dricka och spatserade bort till jobbet igen.
Det är tur det finns gratis frukt där. (Och tyvärr för mycket lättillgängligt kaffe.)
Det är som att......jag inte riktigt minns vad jag har gjort........och vad jag ska göra.
Jag har tappat fotfästet en smula....
Igen.
Hmmm.....
Jag är ledare för barnkarate imorgon.
Först en grupp nybörjare, och efter det den vanliga gruppen som tränat förut.
Jag är alltså upptagen med det mellan 10:30-13:30.
Jag har inte gjort något program än, men tänkte ta det efter tandborsten och natt-ritualen.
*gäsp*
Jag hade en del saker att styra upp med inför helgen,
så jag har ringt några samtal under några dagar,
bokat möten, och ombokat dessa,
och slutligen bokat av dem.
Det är min egen verksamhet det gäller, vid sidan av arbetet,
så det är jag själv som är chefen,
tillsamman med Peter naturligtvis,
och ibland har jag dagar då jag inte är så väldigt lämplig att vara "min chef".
Saker och ting händer, jag har med människor att göra och människor är individer
med egna världar som de lever och styr i....
Kontrollförlust.
Att interagera med andra människor är inte det lättaste alla gånger....jag menar - jag har ju problem bara med mig själv många gånger!
Kontrollförlust.
;o
Men jag tycker om människor och jag utvecklas genom möten med andra människor.
(Finns en bok vettja, slår det mig nu, som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.
Bra bok! Det finns för himla mycket bra böcker!!!
Nu läser jag "The Magic of Thinking Big" av David J. Schwaartz.
Fantastisk bok full av livssanningar, facit eller anvisningar för att leva bättre, eller mer,
.....eller vad jag ska säga..)
Så iallafall, under denna veckas alla processer och planeringar och möten med människor,
mitt vanliga jobb, hus och hem som ska hållas iordning (läs:försöka hållas efter någorlunda)
hundar som ska badas och söner att ha lite koll på, osv.... så känner jag att jag börjar rusa på igen....
Kontrollförlust.
Jag tappar fokus på vad som är viktigast och i vilken ordning jag bör göra saker
....och det är inget kul alls....
Plötsigt står jag där med skägget i brevlådan och bara råkar inse att det gått för långt!
Och jag vet inte hur det gick till, när hästarna började skena, så att säga....
Insikt om kontrollförlust!
.....och det blir som att jag skäms lite....
Men därför så kommer jag att ägna helgen åt att vila!
Efter barnpasset imorgon...
Återhämta mig!
Fast jag måste hitta en present åt 19-åringen som kommer förbi imorgon...
Komma i balans igen!
Kanske baka en kladdkaka att fira med....
Hitta centrum i mig!
*andas iiiiiiiiin......................andas uuuuuuuuuut...............*
Nu tar jag papper och penna, karateboken och går till sängs och försöker återta kontrollen, böjer på nacken och tar hjälp av en bön:
Ikväll är det visst utgång och nåt extra nere på stan
för de flesta i min ålder (30++...) har jag hört ryktas om...
....men jag bryr mig inte......
Jag har verkligen inget sug efter det alls! (Läs: eremit och tråkmåns.)
Första arbetsveckan har passerat och jag tyckte det gick rätt bra.
Hjärnan och Lugnet i behåll.
Lagom balanserad och Närvarande.
Jag var till och med rätt strukturerad och jag mindes till och med de olika lösenorden
och inloggingarna när jag kom där på måndag morgon.
Pigg och utvilad efter 3,5 veckors ledighet utan
Måsten eller Tidspassningar eller Krav att uppfylla.
Igår var jag ledig, en helt vanlig torsdag.
Det var min äldste sons 19-årsdag.
Fast han var i Luleå. Lumpen.
Men jag hade en fantastisk dag,
den där Fria Dagen kom som en skänk från ovan.
Men just nu sitter jag och har svårt att koncentrera mig,
tankarna far, jag känner mig trött och aningen orolig
för vad för slags "status" jag befinner mig i....
Hmm......
Det har varit många samtal idag,
men mest med kollegor och saker som inte alls berör arbetet.
Jag gick ut en sväng på lunchen, och träffade folk jag känner
och som jag stannade och pratade med
och jag insåg att jag inte skulle hinna äta någon lunch.....
Kontrollförlust.
Jag köpte nåt att dricka och spatserade bort till jobbet igen.
Det är tur det finns gratis frukt där. (Och tyvärr för mycket lättillgängligt kaffe.)
Det är som att......jag inte riktigt minns vad jag har gjort........och vad jag ska göra.
Jag har tappat fotfästet en smula....
Igen.
Hmmm.....
Jag är ledare för barnkarate imorgon.
Först en grupp nybörjare, och efter det den vanliga gruppen som tränat förut.
Jag är alltså upptagen med det mellan 10:30-13:30.
Jag har inte gjort något program än, men tänkte ta det efter tandborsten och natt-ritualen.
*gäsp*
Jag hade en del saker att styra upp med inför helgen,
så jag har ringt några samtal under några dagar,
bokat möten, och ombokat dessa,
och slutligen bokat av dem.
Det är min egen verksamhet det gäller, vid sidan av arbetet,
så det är jag själv som är chefen,
tillsamman med Peter naturligtvis,
och ibland har jag dagar då jag inte är så väldigt lämplig att vara "min chef".
Saker och ting händer, jag har med människor att göra och människor är individer
med egna världar som de lever och styr i....
Kontrollförlust.
Att interagera med andra människor är inte det lättaste alla gånger....jag menar - jag har ju problem bara med mig själv många gånger!
Kontrollförlust.
;o
Men jag tycker om människor och jag utvecklas genom möten med andra människor.
(Finns en bok vettja, slår det mig nu, som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.
Bra bok! Det finns för himla mycket bra böcker!!!
Nu läser jag "The Magic of Thinking Big" av David J. Schwaartz.
Fantastisk bok full av livssanningar, facit eller anvisningar för att leva bättre, eller mer,
.....eller vad jag ska säga..)
Så iallafall, under denna veckas alla processer och planeringar och möten med människor,
mitt vanliga jobb, hus och hem som ska hållas iordning (läs:försöka hållas efter någorlunda)
hundar som ska badas och söner att ha lite koll på, osv.... så känner jag att jag börjar rusa på igen....
Kontrollförlust.
Jag tappar fokus på vad som är viktigast och i vilken ordning jag bör göra saker
....och det är inget kul alls....
Plötsigt står jag där med skägget i brevlådan och bara råkar inse att det gått för långt!
Och jag vet inte hur det gick till, när hästarna började skena, så att säga....
Insikt om kontrollförlust!
.....och det blir som att jag skäms lite....
Men därför så kommer jag att ägna helgen åt att vila!
Efter barnpasset imorgon...
Återhämta mig!
Fast jag måste hitta en present åt 19-åringen som kommer förbi imorgon...
Komma i balans igen!
Kanske baka en kladdkaka att fira med....
Hitta centrum i mig!
*andas iiiiiiiiin......................andas uuuuuuuuuut...............*
Nu tar jag papper och penna, karateboken och går till sängs och försöker återta kontrollen, böjer på nacken och tar hjälp av en bön:
La familia
Attans!
Här har jag suttit och skrivit och grejat en bra stund och när jag är klar och ska avsluta med en bild så gååår det inte!
Naturligtvis så har jag loggats ut för att sidan legat uppe för länge medan jag grejat med allt annat under halva kvällen. All text är borta!
*morr*
Tänkte logga ur, och strunta i det.. men det kändes som att jag skulle försöka få ner det ändå.
Bitar av det iallafall....
Det handlade om min ursprungsfamilj.
Efter att ha varit därnere på min semester så blir det att jag tänker lite på hur det egentligen ligger till med saker och ting.
Syrrorna bor där inte långt från varann, Ingarö och Gustavsberg. Och farsan bor nån halvtimme därifrån nämligen Saltsjöbaden medan morsan bor i Märsta nu. Hon bodde nyligen i Sala. Och innan dess några år uppe i Sollefteå faktiskt.
Jag gjorde en geografisk flykt, (troligen) då vi flytta upp till Sollefteå, jag och barnen och deras pappa.
Finns en sorg i att jag som barn flyttade runt vartannat år, mamma jag och systrarna. Pappa bodde kvar.
Jag lärde aldrig känna kompisarna i skolan så väl, för jag visste ju aldrig hur länge vi skulle bo kvar.
Jag hade ändå rätt lätt att lära känna nya kompisar, dit jag kom, men det var mest ytligt. På deras villkor.
Självbevarelsedrift.
Sen fortsatte jag med samma ytliga kontakter när jag blev vuxen.
För jag vågade nog inte skapa nära relationer med vänner....
Omedvetet inlärt.
Idag är jag tacksam att jag är jordad i Sollefteå, sedan 15 år tillbaka, 50 mil från min ursprungsfamilj, inte för att det är ett långt avstånd dit alltså, men att jag har planterat mina söner här.
De trivs med att bo här.
Jag har visserligen följt i min "familjs mönster" och fortsatt flytta men det har varit inom stan.
Närmare bestämt... 8 gånger sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar.
Grabbarna var fyra och sex år då.
Det finns en sorg i det.
Att de också var med om föräldrars skilsmässa och fått flytta runt...
Men de har gått i samma skola, på samma ort, med samma kompisar och det känns bra.
Jag är glad att jag lärt mig ett annat sätt att leva här i norr.
Storstan för mig är inget hälsosamt längre.
Då var det självklart, att vara mitt i "pulsen".
Idag är det lugnet som gäller för mig.
Dock är det något som jag ständigt behöver påminna mig själv om.
Att ta det lugnt.
Att göra en sak i taget.
Att stilla mig.
Att lyssna inåt och Vara närvarande...
För annars faller jag in i De Gamla Mönstret och jag har ju facit genom att titta på min ursprungsfamilj.
Jag kan välja hur jag vill leva, känna och utvecklas.
Här har jag suttit och skrivit och grejat en bra stund och när jag är klar och ska avsluta med en bild så gååår det inte!
Naturligtvis så har jag loggats ut för att sidan legat uppe för länge medan jag grejat med allt annat under halva kvällen. All text är borta!
*morr*
Tänkte logga ur, och strunta i det.. men det kändes som att jag skulle försöka få ner det ändå.
Bitar av det iallafall....
Det handlade om min ursprungsfamilj.
Efter att ha varit därnere på min semester så blir det att jag tänker lite på hur det egentligen ligger till med saker och ting.
Syrrorna bor där inte långt från varann, Ingarö och Gustavsberg. Och farsan bor nån halvtimme därifrån nämligen Saltsjöbaden medan morsan bor i Märsta nu. Hon bodde nyligen i Sala. Och innan dess några år uppe i Sollefteå faktiskt.
Jag gjorde en geografisk flykt, (troligen) då vi flytta upp till Sollefteå, jag och barnen och deras pappa.
Finns en sorg i att jag som barn flyttade runt vartannat år, mamma jag och systrarna. Pappa bodde kvar.
Jag lärde aldrig känna kompisarna i skolan så väl, för jag visste ju aldrig hur länge vi skulle bo kvar.
Jag hade ändå rätt lätt att lära känna nya kompisar, dit jag kom, men det var mest ytligt. På deras villkor.
Självbevarelsedrift.
Sen fortsatte jag med samma ytliga kontakter när jag blev vuxen.
För jag vågade nog inte skapa nära relationer med vänner....
Omedvetet inlärt.
Idag är jag tacksam att jag är jordad i Sollefteå, sedan 15 år tillbaka, 50 mil från min ursprungsfamilj, inte för att det är ett långt avstånd dit alltså, men att jag har planterat mina söner här.
De trivs med att bo här.
Jag har visserligen följt i min "familjs mönster" och fortsatt flytta men det har varit inom stan.
Närmare bestämt... 8 gånger sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar.
Grabbarna var fyra och sex år då.
Det finns en sorg i det.
Att de också var med om föräldrars skilsmässa och fått flytta runt...
Men de har gått i samma skola, på samma ort, med samma kompisar och det känns bra.
Jag är glad att jag lärt mig ett annat sätt att leva här i norr.
Storstan för mig är inget hälsosamt längre.
Då var det självklart, att vara mitt i "pulsen".
Idag är det lugnet som gäller för mig.
Dock är det något som jag ständigt behöver påminna mig själv om.
Att ta det lugnt.
Att göra en sak i taget.
Att stilla mig.
Att lyssna inåt och Vara närvarande...
För annars faller jag in i De Gamla Mönstret och jag har ju facit genom att titta på min ursprungsfamilj.
Jag kan välja hur jag vill leva, känna och utvecklas.
På bryggan hos syrran med lille Leo sovandes i vagnen hämtade jag Sinnesro
för att ta mig genom dagen vid sunda vätskor ;P
Karatelägret - en paus i tiden...
Det var länge sen jag bloggade.
Har jobbat en vecka, efter att vi kom hem från
Mariestad och det årliga karatelägret.
Jag var inte i form när vi for ner, men jag visste ju att jag skulle bli.
För det är tufft och det tar gott! :-)
Inspirationen saknades och kraften fanns inte,
men efter ett par dagar så kom allithop tillbaka!
Det är tryggt med karate, och läger, men naturligtvis så är det ju alltid ljuvligt när jag inte behöver fundera på vilken mat man ska laga, inte diska, inte planera något, inte göra nånting annat än att träna, äta och sova.
En hel vecka med Bara Mig Själv, fast tillsammans med andra.
Bild:Privat/kumite
Vi hade ett inrutat schema:
Har jobbat en vecka, efter att vi kom hem från
Mariestad och det årliga karatelägret.
Jag var inte i form när vi for ner, men jag visste ju att jag skulle bli.
För det är tufft och det tar gott! :-)
Inspirationen saknades och kraften fanns inte,
men efter ett par dagar så kom allithop tillbaka!
Det är tryggt med karate, och läger, men naturligtvis så är det ju alltid ljuvligt när jag inte behöver fundera på vilken mat man ska laga, inte diska, inte planera något, inte göra nånting annat än att träna, äta och sova.
En hel vecka med Bara Mig Själv, fast tillsammans med andra.
Bild:Privat/kumite
Vi hade ett inrutat schema:
6:00 väckning
6:15 uppvärmningoch
TaiChi eller löpning
7:15 frukost i matsalen
............(zznarkövning)....
9:30 städning av dojon
10:00-11:45 karateträning
12:00 lunch i matsalen
...egentid (blev akutsova
eller flanerande i stan).....
14:30 fri karateträning
15:30 städning av dojon
16:00-17:45 karateträning
18:00 middag i matsalen
19:30-20:30 fri karateträning
..........egentid...
föreläsning eller filmvisning
eller madrassen
...zzz...
22:00 lyset släcks och sovdax
Bild: Privat/Vårt hem i plinbåset
Man behövde aldrig fundera på hur man skulle lägga upp dagen, det var redan klart.
Jag tänker på hon, Paris Hilton, som suttit i fängelse i 23 dagar, och som sa i Aftonbladet häromdagen:
"? Jag fick en time out i livet för att verkligen upptäcka vad som är viktigt och vad jag vill göra, vem jag är.
? Även om jag tyckte att det var väldigt svårt tog jag tid att bara lära känna mig själv."
Och det ligger mycket i det där, jag fick en time out för att hämta hem mina halvskenande hästar,
under den här veckan.
Tänk att man i dagens snabba samhälle ska behöva "göra en Paris Hilton" eller åka på läger, eller gå i kloster för att få kontakt med sig själv...
*ler lite småfånigt*
Jag skulle lätt kunna tänka mig att åtminstone göra en retreat i kloster.
Nån vecka eller två...
Nåväl, jag kände att jag efter några dagar kom ner på jorden igen,
jag tog mig tid att göra en sak i taget, och det fick ta den tid det tog...
...bara som en enkel sak som tandborstningen på kvällen...
...endast jag och tandborsten i Vadsboskolans enkla omklädningsrum...
inget handfat som prompt måste rengöras eller några handdukar som behövdes byts ut...
eller nån spegel som skulle putsas..
....näe, det fanns inget före eller efter... bara här och nu.
Jag hittade min Cirkel igen.
Inom vilken jag kan välja att fylla, det jag behöver och mår bra av.
Det som är viktigt för mig.
Av de 24 timmarna jag får varje dygn, försvinner 8 till sömn, 8 till jobbet och sedan blir det 8 timmar kvar....
Hur väljer jag vart jag vill placera dem?
Vad gör jag med dem?
Jag vill kanske stå ute på gräsmattan och göra kator....
Gå ner till dojon i stan och träna karate med Peter...
Eller läsa en bok...
Blogga kanske?
Kanske ta en långpromenad i skogen med jycken och andas med Naturen....
Dricka te med katten i knäet....
Umgås med mina närmaste...
Vila...
..och lyssna på min Inre Röst..den som Vet...
Bild: Privat
Det kändes så självklart, att Jag är den som ska leva Mitt Liv....
och själv bestämma vad jag vill placera de där 8 timmarna på...
Men.....
...det är underligt att det går så snabbt för min Cirkel att deformeras...
... en dag på jobbet, möten med människor, vänner som engagerar, idéer som väcks,situationer som uppstår och frågor som ställs, ...
och konsten att hantera detta....
Det är här jag tappar greppet....
Efter att ha dörnat in i väggen vart tredje år
(har jag upptäckt...hmmm...2009 torde jag vara på min vakt, alltså...)
så har jag banne mig som en smärre "hjärn-skada" -
koncentrationssvårigheter,
minnesproblem,
svårt att fokusera,
inlärningsproblem,
överkänslig mot ljud och störningar och
en-sak-taget är det som gäller,
och som min terapeut sa så blir det som en form av ADHD och liknande...
Nu är det bra med det mesta, eller iaf, det har varit sämre...
;-)
Och då försöker jag göra som "vanliga" människor, för det känns bra och jag är full av Kraft.
Men jag har en väldigt liten "kraft-tank" numer så det tar slut fort.
Och det glömmer jag.
Det är då jag ramlar tillbaka i "stress-sjukdomen"
Så det är bra för mig att ha min Cirkel, att ha mina hästar inhalandes och helst inte släppa ut dem alls
*s*
och välja det som är bra för mig - heeela tiiiden!
Diciplin ger Frihet.
6:15 uppvärmningoch
TaiChi eller löpning
7:15 frukost i matsalen
............(zznarkövning)....
9:30 städning av dojon
10:00-11:45 karateträning
12:00 lunch i matsalen
...egentid (blev akutsova
eller flanerande i stan).....
14:30 fri karateträning
15:30 städning av dojon
16:00-17:45 karateträning
18:00 middag i matsalen
19:30-20:30 fri karateträning
..........egentid...
föreläsning eller filmvisning
eller madrassen
...zzz...
22:00 lyset släcks och sovdax
Bild: Privat/Vårt hem i plinbåset
Man behövde aldrig fundera på hur man skulle lägga upp dagen, det var redan klart.
Jag tänker på hon, Paris Hilton, som suttit i fängelse i 23 dagar, och som sa i Aftonbladet häromdagen:
"? Jag fick en time out i livet för att verkligen upptäcka vad som är viktigt och vad jag vill göra, vem jag är.
? Även om jag tyckte att det var väldigt svårt tog jag tid att bara lära känna mig själv."
Och det ligger mycket i det där, jag fick en time out för att hämta hem mina halvskenande hästar,
under den här veckan.
Tänk att man i dagens snabba samhälle ska behöva "göra en Paris Hilton" eller åka på läger, eller gå i kloster för att få kontakt med sig själv...
*ler lite småfånigt*
Jag skulle lätt kunna tänka mig att åtminstone göra en retreat i kloster.
Nån vecka eller två...
Nåväl, jag kände att jag efter några dagar kom ner på jorden igen,
jag tog mig tid att göra en sak i taget, och det fick ta den tid det tog...
...bara som en enkel sak som tandborstningen på kvällen...
...endast jag och tandborsten i Vadsboskolans enkla omklädningsrum...
inget handfat som prompt måste rengöras eller några handdukar som behövdes byts ut...
eller nån spegel som skulle putsas..
....näe, det fanns inget före eller efter... bara här och nu.
Jag hittade min Cirkel igen.
Inom vilken jag kan välja att fylla, det jag behöver och mår bra av.
Det som är viktigt för mig.
Av de 24 timmarna jag får varje dygn, försvinner 8 till sömn, 8 till jobbet och sedan blir det 8 timmar kvar....
Hur väljer jag vart jag vill placera dem?
Vad gör jag med dem?
Jag vill kanske stå ute på gräsmattan och göra kator....
Gå ner till dojon i stan och träna karate med Peter...
Eller läsa en bok...
Blogga kanske?
Kanske ta en långpromenad i skogen med jycken och andas med Naturen....
Dricka te med katten i knäet....
Umgås med mina närmaste...
Vila...
..och lyssna på min Inre Röst..den som Vet...
Bild: Privat
Det kändes så självklart, att Jag är den som ska leva Mitt Liv....
och själv bestämma vad jag vill placera de där 8 timmarna på...
Men.....
...det är underligt att det går så snabbt för min Cirkel att deformeras...
... en dag på jobbet, möten med människor, vänner som engagerar, idéer som väcks,situationer som uppstår och frågor som ställs, ...
och konsten att hantera detta....
Det är här jag tappar greppet....
Efter att ha dörnat in i väggen vart tredje år
(har jag upptäckt...hmmm...2009 torde jag vara på min vakt, alltså...)
så har jag banne mig som en smärre "hjärn-skada" -
koncentrationssvårigheter,
minnesproblem,
svårt att fokusera,
inlärningsproblem,
överkänslig mot ljud och störningar och
en-sak-taget är det som gäller,
och som min terapeut sa så blir det som en form av ADHD och liknande...
Nu är det bra med det mesta, eller iaf, det har varit sämre...
;-)
Och då försöker jag göra som "vanliga" människor, för det känns bra och jag är full av Kraft.
Men jag har en väldigt liten "kraft-tank" numer så det tar slut fort.
Och det glömmer jag.
Det är då jag ramlar tillbaka i "stress-sjukdomen"
Så det är bra för mig att ha min Cirkel, att ha mina hästar inhalandes och helst inte släppa ut dem alls
*s*
och välja det som är bra för mig - heeela tiiiden!
Diciplin ger Frihet.
Bild:Privat-Ekudden Mariestad
Karate är bra för både för kropp och själ - Budo, en livsstil.
Karate är bra för både för kropp och själ - Budo, en livsstil.
* * * * *