Hur långsamt kommer man längst?

Min 20-årige f.d. skåning till son, som flyttade tillbaka till Norrland, temporärt hemma hos mig och sin bror, sa det till mig när jag hade gått igenom min kalender för honom.

Hela veckan visade jag, var uppbokad ena kvällen i Sundsvall, nästa kväll på karateträning och hjälpte en kille vid gradering till sitt nästa bälte, imorgonkväll är det 8 mil österöver på ett sjuk- (läs: frisk-) besök hos en kunnig "häxa" och nästa kväll till Sundsvall i arbete på kvällstid, och fredag så landar jag hemma. *puh*

Helgen som var så var jag och 9-10 till på karateläger i Herrljunga. Plus 140 st till från när och fjärran.

Nu i helgen har jag barnträning och sen avslutning.
Eventuellt har jag bokat upp mig på ett par timmar övertid på jobbet efter det.
För att få in lite extra eftersom att jag var sjuk och hemma en 6-8 dagar.
Med löneavdrag.

Jag är lite oroad att mina barn tycker att jag aldrig är hemma.
Att de känner att jag inte bryr mig om dem.
För att jag inte är hemma och bakar lussebullar, stickar strumpor och servar med ost-mackor.
Medan de ändå inte bryr sig i och jag är hemma eller inte.....

För när jag ville uppdatera sonen om hur min vecka såg ut så sa han bara:
-"Vad skönt att göra saker hela tiden, då har du ju en funktion."

Det ligger nåt i det han sa.
Det följde mig ett tag.

Istället för att såsa fram dag ut och dag in utan mening eller mål......
Låta Livets Ögonblick ramla mellan fingrarna.....

Jag har en funktion!

Mina söner är mina guldklimpar, med jordnära sanningar som de ger mig, då och då.
*ler med hela hjärtat*