Hur långsamt kommer man längst?

Igår fick jag migrän.
Det var 10 år sen sist och jag var övertygad om att vi hade en deal, jag och migränen,
nämligen att vi var klara med varann.

Jag gick hem efter jobbet, hade avslutat med friskvård: ett idiotpass med pumping! *svett*
På väg hem hade jag väldigt tunga steg.
Solen sken, och jag kände mig skönt trött och stillsam.

Väl hemma tog jag jycken och gick ut..... men nåt kändes fel...
Jag kände mig bländad, jag såg bara halva hunden... jag blev lite orolig och tänkte "va fanken"!!
Lite forskning på mig själv så upptäckte jag att Den Klassiska Migränen hade slagit till!
Synbortfall, ena handen domnade bort, jag kände det som att jag gick i en egen underligt värld.
Jag testade mitt tal, alltså jag pratade med hunden, och det lät inte som det var jag...
Jaha!
Va fan har jag nu gjort då, tänkte jag och försökte andas lugnt och stilla och coola ner mig.
Försökte vara lite resonabel med mig själv.

Hemma sen var jag tvungen att göra mat till mig och sonen... inte lätt när jag inte har nån känsel i ena handen och är osäker på om det jag upplever är riktigt rätt.
Jag förstod inte vad de sa på TV sen när vi satt och åt.

Jag rafsade undan tallriken och sa till sonen att jag skulle vila en stund.

Det gjorde jag.
2 timmar låg jag där som i en liten trygg kokong i mitt sovrum, långt borta från världen som tydligen blivit för farlig för mig....
Tungt och ont huvud följde mig resten av kvällen och även en bit in på natten.

En självrannsakan står på mitt program nu.
Vad i mitt liv håller på att ramla åt fanders?
En titt på alla mina angelägenheter får det bli, för det är vad kroppen tydligt sa till mig!
*host* ..igen...*host*