Hur långsamt kommer man längst?

Äntligen fredag!!

Jag har avverkat en hel arbetsdag med mina kära kollegor.

Eftersom att jag har stegräknaren på mig sedan 1 mars och kommer att bära den till den 20 maj....
- så gick jag naturligtvis till jobbet imorse, och således fick jag gå hem.
Väl hemma tog jag jycken och lill-börsen med mig, och knatade ner till affären för att köpa mjölk och lite sånt, och sen harvade vi oss hem igen.

Efter gemensamma middagen med mina båda söner och TV:n,
så "väntade jag in min själ" en stund,
för att liksom stoppa tåget, hala in hästarna, stänga ner butiken, tona ner, sakta in.

Jag behöver stressa av, enligt KES-enkäten som jag bloggade om igår.

Jag plockade undan lite i köket sen, och tankarna slogs om plats, nästan så det gjorde lite ont.

Jag minglade en stund med sönerna och stämde av läget lite.
De fyller 19 och 21 inom ett par månader, men de är fortfarande inte fullvuxna på insidan.

Sen drog jag på mig dojjorna, greppade koppel och bajspåse och hetsade ut hunden igen.
(Det är inte så svårt.)
Jag samlade ihop ett gäng steg till på väg ner till min särbo, för en kopp kaffe.

Nu är jag hemma igen, och ska knåpa ihop ett träningsprogram tills imorgon då jag har två grupper med barn som ska träna karate. Jag fick hoppa in för att den andra tränaren fick förhinder.

Jag frågar mig själv ibland hur duktig jag är på att fatta beslut, (svar: inte särkilt) för jag har anmält mig som frivillig till att jobba extra. Imorgon, lördag!
Från klockan 6:30 till 10:30.
Smart eller?
Känns inte så nu.

Barnträningen börjar klockan 11:00, så jag fick flytta tiden lite. Lite väl tidigt kanske.

Vad är skillnaden på ett ekonomiskt vuxenansvar och våldsam dumhet?

* * *
Hade kanske varit smartare med sovmorgon och en triss-lott efter träningen...


Bild från snabb-trippen till Danmark i höstas.

* * *
12261 steg har jag fått ihop förresten, för den observante som eventuellt fastnade i nyfikna tankebanor.