Hur långsamt kommer man längst?

Rutiner är bra.
Imorse vaknade jag i syrrans bäddsoffa igen, med solen som sken rätt i fäjset och lillprinsen Leo som stuffade runt på sina nästan oanvända ett-åriga fötter.
Mina ögon var röda.

Det blev sent igår, IKEA-hyllan var tvungen att ge upp efter ett par våldsamma attacker med knäckt baksida och brutala lösningar men till slut satt allt som de skulle.
Det där teet med kvitten och ringblomma avnjöt vi inte som tänkt på balkongen utan inne vid köksbordet och där slog Tröttheten ner rätt i huvudet, så till och med att ta sig till sängen kändes som ett mindre maraton.

Nåväl, efter frukosten iallafall, tog jag lillprinsen i vagnen och vi gick lilla rundan bort mot kyrkan och bänken vid bryggan.
Han sov och jag fångade stunden.

Några timmar senare satt vi på 6-årskalas hos andra syrran med familj och åt tårta, bullar, kakor, praliner och drack kaffe och jordgubbsbål som 11-åriga dottern där gjort.
Vår mor och far var också där.
Totalt 12 personer i en fyrarummare i Gustavsberg.
Många människor, många dialoger, monologer och samtal kors och tvärs och hit och dit och det känns ibland som att vara på en hockeymatch där spelarna far hit och dit och man ibland helt missar att se var pucken är...

Efter lite aktiviteter och några timmar senare så bjöd syrrans man på pizza-buffé och där satt vi igen, jag och min syrra och lillprinsen, vår andra syrra med man och två döttrar + tre tonårssöner, och vår mamma och pappa och moffade i oss igen.
Att äta är ett sätt att umgås....?

Jag är mätt nu.
Samarin skulle vara fint.
Pyjamasen är på, biljetten hem till Sollefteå är bokad och mina ögon är röda.

Syrran nattar Leo, lillprinsen, och själv tror jag det blir ett glas vatten nu och så hopp i säng.
Klockan är 22:45 och rätt vad det är så lyser morgonsolen mig så där käckt och glatt i fäjjan igen, om bara några timmar.
.....*gäsp*.....
ZZZzz.......