Ljuset i tunneln..
Igår var en mörk dag, men idag känns det bättre.
Jag har ju bloggat förut om "tillit" och att lita på att allting är som det ska...
och även om det inte känns så just då, så kan man ändå vara trygg i att det är sant.
Men igår glömde jag det.
Men nu vet jag det igen.
With a little help from my friends..
and My Higher Power.
Tack vänner!!
Livet är lite som en berg-och dalbana och det gäller att hålla i sig när det går för fort
men lita på att grejerna håller,
och för det mesta skrattar man ju...
Det finns en lärdom i allt, och jag tror jag vet vad gårdagen ville lära mig...
Mitt liv kommer bli enklare ;)
Jag har ju bloggat förut om "tillit" och att lita på att allting är som det ska...
och även om det inte känns så just då, så kan man ändå vara trygg i att det är sant.
Men igår glömde jag det.
Men nu vet jag det igen.
With a little help from my friends..
and My Higher Power.
Tack vänner!!
Livet är lite som en berg-och dalbana och det gäller att hålla i sig när det går för fort
men lita på att grejerna håller,
och för det mesta skrattar man ju...
Det finns en lärdom i allt, och jag tror jag vet vad gårdagen ville lära mig...
Mitt liv kommer bli enklare ;)
Dunsat ner i kol-källaren...
Jag rasade ner så fort så jag hann inte reagera förrän jag slog i botten.
Ont gjorde det, riktigt ont.
Att det kan gå från toppen till botten så snabbt,
på bara ett andetag, ett samtal eller en tanke...
Jag skulle ta tag i viktiga bitar, hade bokat möten,
samtal med instanser och skulle ordna upp saker som kommer ge konsekvenser för mig,
under väldigt lång tid framöver...
Jag kände mig inte kaxig, utan rätt liten och utlämnad.
Jag är tacksam för mina vänner omkring mig som vet vad jag är inne i,
och som jag får stöd, peppning och hjälp av,
när jag själv tappar fokus och mod...
Efter sista avgörande samtalet nu på eftermiddagen så släppte allt!
Innan jag hunnit lägga på luren så var det som att en tsunami-våg brutalt sköljde över mig,
dränkte mig, jag kunde knappt andas, tårarna rann, hjärtat slog hårt
och jag kände att jag sögs ner, i kraften av maktlöshet och uppgivande.
Mellan tårarna tänkte jag "även det här kommer att passera",
men smärtan var enorm!!
Det har gått några timmar och jag har lugnat mig och förlikat mig lite med det som komma skall.
Men känslan är....lite som....att jag fått en dom...
...om att bära fotboja......under lång tid.
Jag har har en månad i det fria, sen ska jag "låsas in"
och göra rätt för mig.
Men jag vet.....att tanken skapar känslan,
och jag kan välja vad jag ska tänka...
Det kommer bli bra, när det här har passerat...
Avvänjning nästan..
Jag sov i 15 timmar igår efter dagen D.
Ajöss huset och överlämnande av nycklarna
och pengarna överförda.
Imorse, eller nu på förmiddagen, när jag vaknade så kändes det som på julafton nästan.
Förväntansfull, vad händer nu, liksom?
Behöver jag inte åka iväg till huset och städa lister,
dra loss spikar ur väggar eller sortera skit från pannrummmet?
Ska jag bara vara här hemma?
I lägenheten?
Den lilla mysiga 3-rummaren med Douglas och katterna?
Va?!
Kom på att jag har bilen fullpackad med garegerester sen igår
efter hus-städningens Grande Finale,
så jag ska åka iväg till soptstationen nu!
Jippi!!
Det får ju inte gå för fort att bryta vanor.
Långsamt kommer man längst.
;-)
Sen en Shirodara nr 2, kl 13- kan det bli en bättre start på mitt nya utan-hus-liv?!!
=)
Tillit - rena önskebrunnen..
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - Tillit, det är grejen det!
Jag får det bekräftat lite då och då, om jag bara är vaken för att se det.
Men man behöver ta de fotsteg man kan och sen lämna över,
med en stark tillit till att allt är i sin ordning och kommer bli som det ska vara.
Som ikväll t.ex.
Min dag började vid 8-tiden imorse med frukost och en lugn stund
fortsatte uppe i huset med att fylla saaben med 26 speglar från en gammal spegelvägg,
ett hörndataskrivbord i delar, en gammal sänggavel, säckar med pelletsförpackningar i plast
och en del trävirke, järnskrot, batterier, färgburkar och en massa annat.
Jag fick hjälp av en granne och bilen fylldes upp.
Sen rengjorde jag badrummet och spegelskåp och tak och väggar
och körde hem igen.
In och duschade, käkade och for och jobbade.
Men jag grämde mig över ormarna....
hur fanken ska jag göra med dem.
Men jag har tillit...
Jag facebookade och slängde ut frågan om nån var intresserade av dessa allergivänliga djur.
Och banne mig så fick jag gehör som ledde till ett telefonsamtal
och imorgon så får jag ställa in ormar och hela kitet hos killen på akvarieaffären!
Med en Till Salu-skylt på där på plats!!
Va?!
En dag innan överlämnandet av kåken!
Ska fnula lite på huuur jag ska få dit dem...
men det kommer säkert ordna sig.
Det är jag övertygad om.
Tillit, det är grejen det.
Nu är det gonatt, för klockan ringer i ottan och då bär det iväg med sabben till tippen.
*andas lätt*
Jag får det bekräftat lite då och då, om jag bara är vaken för att se det.
Men man behöver ta de fotsteg man kan och sen lämna över,
med en stark tillit till att allt är i sin ordning och kommer bli som det ska vara.
Som ikväll t.ex.
Min dag började vid 8-tiden imorse med frukost och en lugn stund
fortsatte uppe i huset med att fylla saaben med 26 speglar från en gammal spegelvägg,
ett hörndataskrivbord i delar, en gammal sänggavel, säckar med pelletsförpackningar i plast
och en del trävirke, järnskrot, batterier, färgburkar och en massa annat.
Jag fick hjälp av en granne och bilen fylldes upp.
Sen rengjorde jag badrummet och spegelskåp och tak och väggar
och körde hem igen.
In och duschade, käkade och for och jobbade.
Men jag grämde mig över ormarna....
hur fanken ska jag göra med dem.
Men jag har tillit...
Jag facebookade och slängde ut frågan om nån var intresserade av dessa allergivänliga djur.
Och banne mig så fick jag gehör som ledde till ett telefonsamtal
och imorgon så får jag ställa in ormar och hela kitet hos killen på akvarieaffären!
Med en Till Salu-skylt på där på plats!!
Va?!
En dag innan överlämnandet av kåken!
Ska fnula lite på huuur jag ska få dit dem...
men det kommer säkert ordna sig.
Det är jag övertygad om.
Tillit, det är grejen det.
Nu är det gonatt, för klockan ringer i ottan och då bär det iväg med sabben till tippen.
*andas lätt*
Lugnet efter stormen...
Allt är lugnt och stilla i mig nu.
Det känns som att den hysteriska berg-och dalbanan äntligen har stannat!
Jag har krackelerat under en tid, och igår gick jag fan sönder, föll samman i bitar.
Min tolerans var noll, och jag minns inte ens nu.....vad det var igår som gjorde att det rasade totalt....
jag har varit överbelastad länge, och haft för mycket omkring mig att styra upp med,
och alla mina resurser tömda....det fanns inget kvar av mig, liksom..
Så det var bästa tajmingen att jag bokat shirodara igår.
(klicka på länken ovan, och kolla filmen, jag blir lugn bara av att se den..;)
Nu är jag lugn och...jordad...i ett härligt stabilt tillstånd av...sinnesro...
Det känns som jag har ett skönt "skal" som skyddar mig mot yttre störningar
och mot inre tankar eller oro, och jag känner bara en total frid...
Det här fluffiga tillståndet brukar hålla i sig nån vecka eller så, sen är man tillbaka fast på en normalare och återhämtade nivå.
Jag ska tillbaka och göra en till behandling om några veckor.
Det är såååå värt att "få tillbaka mitt liv"
och jag är så glad att hon finns, min ayurveda-kvinna här i Sollefteå :)
Bild från www.chopra.com/spa
Det känns som att den hysteriska berg-och dalbanan äntligen har stannat!
Jag har krackelerat under en tid, och igår gick jag fan sönder, föll samman i bitar.
Min tolerans var noll, och jag minns inte ens nu.....vad det var igår som gjorde att det rasade totalt....
jag har varit överbelastad länge, och haft för mycket omkring mig att styra upp med,
och alla mina resurser tömda....det fanns inget kvar av mig, liksom..
Så det var bästa tajmingen att jag bokat shirodara igår.
(klicka på länken ovan, och kolla filmen, jag blir lugn bara av att se den..;)
Nu är jag lugn och...jordad...i ett härligt stabilt tillstånd av...sinnesro...
Det känns som jag har ett skönt "skal" som skyddar mig mot yttre störningar
och mot inre tankar eller oro, och jag känner bara en total frid...
Det här fluffiga tillståndet brukar hålla i sig nån vecka eller så, sen är man tillbaka fast på en normalare och återhämtade nivå.
Jag ska tillbaka och göra en till behandling om några veckor.
Det är såååå värt att "få tillbaka mitt liv"
och jag är så glad att hon finns, min ayurveda-kvinna här i Sollefteå :)
Bild från www.chopra.com/spa
Listan...
- byta tändelementet
- ringa banken
- ringa försäkringsbolaget
- förbereda för Energideklarationen
- fylla i läskiga pappret från kommunen
- ta upp lådorna i hallen till förrådet
- säga till sonen att hjälpa mig med det
- ta in lådorna som är i bilen
- kasta sopsäckarna i hallen
- hiva iväg det jag inte ska ha, till loppis
- förbereda program för barnträningen på lördag
- avboka ledar-träffen på lördag efter träningen (finns inte tid)
- ta mig till Lab på sjukan för provtagning (för skiftgången)
- ringa facket
- skruva ner ett dataskrivbord i huset
- ge bort ormarna som står i huset
- hämta billy-bokhyllan och mina gamla Fantomen som står kvar
- städa ur badrummet, och pannrummet
- sortera bråten i garaget
- boka släp för att ta skiten till soptippen
- släpa hem skidor, pjäxor och annat som jag ska ha kvar
- torka, dammsuga och svabba igenom hela huset
- jobba som vanligt
- fortsätta plocka iordning i lägenheten
Jag har krackelerat, gått sönder och brutit ihop...
Mitt huvud har svårt att sortera och prioritera och min kropp saknar kraft.
Det var skönt att skriva upp min lista, lägga ur den ur huvudet. *puh*
Om 25 minuter ligger jag som Gud skapat mig på en bänk hos min ayurveda-kvinna som ska "hämta tillbaka mig" med hjälp av varma oljor och en "resa" som heter duga.
Den kommer ta ner mig på jorden igen.
Är jag en sån som ger upp? Visst är det nära ibland, men näe, det är bara att bryta ihop och komma igen.
Jag har ett fint skyddsnät som heter Vänner!
Tack för att ni finns!
Utan er hade jag nog inte kommit igen.
Tillägg:
En dag senare: Har struktit lite grann på listan :)
Ytterligare en dag senare: Strukit lite till *andas in............andas ut*
Ett antal dagar senare: Har fått bort ytterligare grejer *ler nöjd*
Det kunde varit värre..
Jag har inte varit i huset på några dagar, utan har försökt ta det lite lugnt hemma istället,
men hade på känn att det nog var rätt tomt på pellets.
Japp, pannan hade stannat. Det kändes kallt i huset.
Jag rensade pann-rackarn och startade igång den.
Två gånger gjorde jag om proceduren men inget hände.
Paniken tog tag i mig - är pannan sönder?!? TÄNK om ledningarna fryser!!
Om två veckor tar de nya över!
OCH som att det inte räckte - villaförsäkringen hade visst upphört pga mitt slarv.
Sånt är får inte hända! Inte samtidigt iaf...
:-O
Hur som helst så kom en besiktningsman och kollade att jag inte hade några vattenskador
för att få teckna försäkringen, allt väl och nu är den på igen.
Jag fick efter många hysteriska turer även tag på ett tändelement, till pannan
och som var orsaken till att pannan inte startade.
Jag jobbade till 22 ikväll och tänker inte åka upp till huset för att försöka tråckla ihop tänd-prylen, för det skulle troligen bara leda till ett sammanbrott.
Det är plusgrader ute nu och jag har ju faktiskt Vädrets Makter med mig,
och ska nog gå i mål med det här också.
Men ibland undrar jag -
hur mycket klarar man innan man sitter och drägglar och vaggar i ett hörn
med ett frånvarande leende?
Eller så är det så......att jag har fått hjälp i det här,
för det löste sig, det ena efter det andra. Faktiskt.
Det hade kunnat varit värre...
hade kunnat vara hel-tomt på tändgrejer, -30 grader ute eller slut på pellets i butiken
och ingen köpare på huset.
Så, jag bestämmer mig för att allt är ok. Jag har flyt.
Saker löser sig längs vägen och imorgon är jag ledig och ska göra en Shirodara,
hos min ayurveda-kvinna.
*ler nöjd utan offerkofta*
O-bokad...
Snart är det måndagmorgon och jag ska försöka...försöka....FÖRSÖKA.....FÖRSÖKA!!... att inte boka nånting alls den här veckan.
Förutom för Mig Själv. Och grabbarna.
Jag jobbar till 18 hela veckan, bara det räcker ju och blir över.
Viktor flyttar till egen lya imorgon! Klart jag vill vara med här. På alla plan, praktiskt, känslomässigt och mentalt. Det blir ju en omställning som heter duga. Hur skönt som helst för både honom, mig och brorsan Douglas, men det är ändå en förändring som kommer kännas ordentligt.
Sen behöver jag fånga upp Douglas också, för det är en stor grej för honom ju, förutom att Viktor flyttar, att vi två ska flytta från huset till lägenhet om några veckor. Det är lite att styra med, så därför så ska jag inte bara försöka o-boka mig på allt annat, utan jag inser att jag SKA vara obokad. Punkt slut. Klart o bettart, som vi säger. Over and out.
*gnuggar händerna och ler nöjd över min beslutsamhet som iof satt långt inne*
:-)
Från morgon till kväll på en grisblink..
Varför använda helgen till återhämtning, lugn och ro, när man kan försöka pressa in så mycket som möjligt på dag?!
Lördag:
9:00 - 9:30 Frukost och uppstart
9:30 - 10:30 Göra program till 2 barngrupper karate
11:00 - 13:00 Barnträning x 2
13:00 - 13:30 Egenträning bokad med en till karateutövare
14:00 - 15:00 Agera övningsobjekt för blivande massös/reiki?
15:00 - 16:00 ...........o-bokad tid......................( 1 timme)
16:00 - 18:00 Obestämt ev. besök med väninna och f.d kollega hos nyblivna föräldrar
18:00 - 21:00 Träff hos kompis med middag och surr-tillfälle
21:30 - > Tandborstning och troligen sängdax.....
Varför gör jag så här? Pressar in och maxar liksom...
Jag glömmer bort ett viktigt ord i min vokabulär - "Nej"
Det blir nästa veckas uppdrag, att plocka fram det igen...
Annat sätt att se det: Jag får träna med barnen - skön massage efteråt - ev snusa på bäbis - angenäm träff med kompis över en god middag - vad var det nu som var jobbigt?
Vilken härlig dag jag kommer ha imorgon :)
Det är kanske så här enkelt, helt enkelt...
Yngste sonen msn:ade en länk från you tube till mig, från rummet bredvid för en stund sen.
Han sa jag kunde läsa the lyrics till höger där på YouTube.
Så jag gjorde det.
Blev glad, berörd...han träffar ofta rätt när han säger eller visar mig nåt...
There's a time for us to let go
There's a time for holding on
A time to speak, a time to listen
There's a time for us to go
There's a time for laying low-down
There's a time for getting high
A time for peace, a time for fighting
A time to live, a time to die
A time to scream, a time for silence
A time for truth against the lies
A time for faith, a time for science
There's a time for us to shine
There is a time for mixed-believing
There's a time to understand
A time for hurt, a time for healing
A time you run, to make a stand
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
* * *
Endorfiner, healing och känslo-snurr...
Jag har överlevt första karatepasset den här teminen.
Det var inte superjobbigt, men för mig var det jobbigt.
Musklerna var svåra att kicka igång, och flåset var inte att skryta med.
Det svartnade för ögonen några gånger men jag höll ihop.
Nu där jag sitter och skriver - så känns det liksom att jag sitter. *s*
Jag är glad att vi är igång, för hur det är så blir jag alltid så lycklig och energifylld efter passen.
Känns som att det är gott att leva.
Enorm livslust och glädje bara svämmar över mig.
Men när jag nu har duschat och ätit och ska göra mig redo för att hoppa i säng,
så känner jag en liten....sorgsenhet?
Vad gör den här? Nu?
Jag har varit på healing, energimassage kan man kalla det annars och det har tagit bra.
Riktigt bra!
Insikten den senaste gången var att när jag ligger där.....så kan jag inte fly!!
Det finns ingen dator, ingen tv, ingen choklad, inget kaffe och ingen att prata med...
Det är bara jag.
Och mina känslor....
Åsså hon som healar såklart
men hon pratar ju inte under tiden.
Jag kan inte fly, utan jag ligger där - och smärtan i magen, från min sorg, gör ont - så in i baljan!
Tårarna rinner och känslorna river sönder mig!
Men efter en liten stund, så avtar det...och jag har kommit ut på andra sidan liksom.
Jag är fortfarande överväldigad av upplevelsen fast det gått en vecka.
Jag fick svar på var min sorg kommer ifrån!
Den som jag burit med mig länge, länge utan att veta om den,
men större delen av livet försökt springa ifrån.
Fanken vad djupt det här blev dah, men det är häftigt.
Att man faktiskt kan leta rätt på gammal skit och rensa ur det!
Men man måste nog våga söka upp det...
Våga hitta det, för att bli av med det.
Jag är en modig tjej.
Hmmm......känns bättre nu :)
Tack för att jag lyssnade.
Ta av maskerna...
Ikväll var det 12-Stegsmöte igen.
Jag mår alltid bra när jag kommer därifrån.
(Även "bra" dåligt, ibland..)
De människorna som går dit går dit för sin skull.
Och jag går dit för min.
Det känns som ett enormt förtroende att få ta del av de här människornas inre,
deras tankar och känslor.
Utan att det är deras syfte så delar de med sig till mig. Utan att de vet vad.
Jag tar till mig det jag vill, och låter resten vara.
Alltid är det nånting som nån säger, som är precis det jag behöver höra, just då :)
Jag delar med mig av mig själv. För min skull.
Och de tar det de vill, och lämnar resten.
Ge och ta.
Öppenheten, ärligheten och tilliten gör en hoppfull och stärkt.
Och ödmjuk.
Jag är enormt tacksam för det här Programmet
och vad jag lärt mig och vuxit genom det,
och de människor som delat med sig av sina erfarenheter, styrka och hopp genom åren.
Upptäckten jag gjort senaste månaderna.....
är....att det fungerar "ute i Världen" också!!
....om man vågar vara öppen och ärlig och visa vem man är.
Det gör banne mig att människor möts
- och med risk för att verka blödig eller fjantig -
så känner jag så mycket värme och kärlek överallt!
Jag upplever fantastiska möten varje dag - kan vara mina söner, deras kompisar,
kvinnan på banken, vänner, jobbarkompisar
eller vattenverkets kundtjänst.
Det kan inte bara vara i mitt huvud, som jag upplever det så här.
Det måste vara i mitt hjärta!
:D
H-vetes j*vla skit eller "piece of cake"...
Jag vill verkligen att det ska bli ett bättre år, det som kommer snart...
2009 är nog mitt personliga rekord i tuffaste året som krävt mest energi och som sänkt mig djupast.
Eller inte. Jag vet inte...När jag tänker efter så har det varit en del år från år, men så är det nog för de flesta.
Det är väl Livet, helt enkelt. Eller?
Jag har ju en tendens att på nåt sätt hantera saker och ting när de dyker upp. Jag tycker att jag hanterar det bra. Oftast. Och blev det inte bra så fick det duga ändå.
En del har uttryckt det som att jag mest överlevt.
Kan det vara så att jag har vant mig vid...lite tjorvighet och bök och stök?
För att inte må satan när det kärvar ihop sig så har jag intalat mig att det ordnar sig, det löser sig, det blir bättre sen och vad gör det om 100 år. Sen har jag varit vid gott mod ändå, och det känns faktiskt bättre att leva då :)
Om nån skulle fråga mig om jag var lycklig....så skulle jag nog svara Ja...
(Fast om jag skulle fundera en stund, en bra stund på det, så skulle jag nog kunna göra en hyfsad lista på hur jag skulle vilja att det skulle vara. Tror jag...)
När det känns som jäkligast så har jag tittat på det jag är tacksam över istället och det är mycket. Jag har enormt mycket att vara tacksam över!
Jag har mat för dagen, jag har ett jobb, ett hem, två söner som är vackra diamanter, jag har tillit och tro, jag har änglar till vänner, jag är frisk och rörlig, jag lever och är nyfiken varje dag och jag lär mig av andra, och om mig själv.
Jag får en ny chans varje dag.
En vän jag pratade med nyligen sa så här:
"Av allt du räknat upp som hänt dig senaste året, skulle en sak räcka för att jag skulle få kämpa hårt med det"
Då tänker jag att det är iallafall inte så jättekonstigt att jag är fysiskt trött och slut, och att jag känslomässigt och mentalt har nått gränsen.
Det har ju varit mina ungdomar som krisat ihop, komplicerad relation, min kära hund som jag fick avliva, ekonomiska prövningar, kamp med myndigheter, avslutad relation, brist "plus" och överskott på "minus" för att nämna något...
Men vems måttstock går man efter?
Vad är normen, vad är normalt?
För mig har det nog varit normalt att överleva tidigare i mitt liv, i mer eller mindre kaos, så därför är det inte så väldigt konstigt när det kör ihop sig. Jag hanterar det. På nåt sätt.
Tacksamhet gör mig stark. Min tilllit och tro får mig att fortsätta. Mina vänner är som syre - kan inte vara utan dem.
De ger så mycket glädje och kärlek och gott! De är som änglar. De lyfter mig!
Så frågan är om jag har det jobbigt - eller om jag har det bra ;)
2010 kommer att bli ett fantastiskt år. En dag i taget.
Mellan dagarna....kommer nätter
Jag ska jobba igen. Har verkligen vant mig vid en ledig julvecka.
Såååå skönt att få ta hand om sig själv utan tider att passa.
Nu är det visst tre mellandagar och sen är det nyår. Ojoj!
Det är som att jag har noll koll på dåtid eller framtid.
Är det bra eller dåligt?
Det är som det är...
Jag har haft många bra samtal den här veckan, med vänner och bekanta.
Jag har stannat upp och reflekterat.
Sett saker som jag inte sett förut, och hört sånt jag inte lyssnat på tidigare.
Jag har öppnat upp lite mer...
Jädrar i min låda vad bra det är med ledighet för mig!!
Hoppas att tre arbetsdagar inte ska backa mig tillbaka dit jag var innan.
Det är ett hälsovådligt ställe; stress.
Jag har sovit ordentligt de två senaste nätterna.
Det var ett tag sen jag gjorde det.
Att sova och återhämta sig är banne mig hur viktigt som helst för att skapa bra dagar.
Jag hoppas det ska hålla i sig.
Ska se hur det går imorgon.
Gonatt.
Utan vänner står man sig slätt...
Jag är så enormt tacksam över de underbara, goa och kärleksfulla människor som jag har omkring mig.
Nu när jag har kört ytterfilen ett tag, typ ett år eller så....och nu nästan frontalkrockat med själva livet och mina omständigheter,..stressat runt med mig själv som en besatt, så ser jag så mycket gott runt mig.
Min förnekelse är bruten och jag har kapitulerat.
Jag blir ödmjuk. Mjuk inför ödet.
Mitt hjärta öppnas. Jag ser och känner.
I fredags t.ex. vid 9-fikat,
på min sista arbetsdag innan julledigheten så överraskade två av mina kära kollegor mig med julklappar!
Med vår lilla "hemliga" kaffebryggare som vi har vid vårt bord och fikabröd sen gårdagens gruppmöte så har vi julklappsöppning!
Jag öppnar paket och de tittar på!
De ler och jag skrattar och gråter.
Hjärtat svämmade över.
De tyckte jag behövde lite uppmuntran.
Alltså de är för himla goa! :))))
Jag känner en enorm Tacksamhet och Kärlek till de underbara vännerna och kollegorna som jag har runt mig. De är guld!
Ibland är det svårt att ta emot sånt här.....(inte ska väl jag..)..
Jag blir berörd nu när jag skriver det här...
*snyft*
Jättefina saker,
och historien om varför jag fick 10 st Sportlunch, spar jag till ett annat tillfälle;)
I love you, people!!!
Jag, rödögd med min fina tomte-mugg.
Jag önskar er en Underbar och Härlig jul!
Tack för att ni finns!
Puss och kram!
Avslutar ett gnäll-kapitel...
Inte vet jag, men ibland är det som att livet vänder blad.
Just nu har jag landat in efter en sjuhelsikes resa...
Trodde banne mig det skulle sluta med frontalkrock eller hjärtattack eller nåt.
Men det var goa människor i min omgivning som konfronterade mig, stoppade min framfart.
Den 11 augusti förra året, 2008, på min första semesterdag startade resan mot ravinen, typ.
En fortkörning, som följdes av en till, en månad senare. Har aldrig hänt förut.
Eller ja...jag har iallafall inte blivit haffad för det..
5600 pix rätt i sjön. Fick iallafall nätt och jämt behålla körkortet.
Sen har det varit akutlösningar för extrema situationer som hänt mina halvvuxna söner,
ekonomiska smällar i skrevet, omstruktureringar på jobbet, husdjur som blivit sjuka,
min älskade hund som jag fick skicka till Andra Sidan,
relation som inte gått att få till riktigt, ett projekt som stannade av,
en son som tog studenten, jag graderade till brunt bälte, var inne på att sälja huset,
vilket avblåstes temporärt pga familjeangelägenheter,
ännu mer ekonomiska käftsmällar, prylar som går sönder en efter en,
jagat myndigheter och instanser för min sons räkning,
(samma känsla som den där åsnan som är ute efter moroten...)
...och samtidigt....
så är det ju mitt vanliga heltidsjobb som ska skötas
och hus och hem och mat och tvätt och hela satans vardagen också!
Och karateträning för egen del och även ledare för barngrupperna.
Jaha, jaså??!
Va haaaar man bara 24 timmar att spendera per dygn.
Åh fan.
Mäh!
Nästa kapitel:
"kommer att innehålla mig själv som jag är.
En kvinna i mina bästa år, sambo med mig själv och heltidsarbetande,
med ett stort intresse för karate och på väg mot Shodan, svart bälte.
21-årige sonen har fått egen lägenhet och är på bana
och 19-åringen bor kvar till hösten 2010 då han drar ut i vuxenlivet.
Huset säljs och jag skaffar mig en lägenhet, ekonomin är på topp
och jag hälsar på mina föräldrar och systrar i Stockholm regelbundet.
Livet leker och jag har goa vänner som betyder allt för mig."
Guu vad jag längtar till nästa kapitel!!
Ska vända blad nu.
* * *
Läste förresten av en händelse igår att depression kan uttrycka sig som mani.
Då man blir på typ över-aktiv och superPÅ.
Undrar om jag verkligen var glad här på personalfesten eller inne i ett maniskt skov...
(De som känner mig vet att jag inte dricker, så det beror inte på alkohol om nån tänkte så;)
(Bilden innehåller även två av mina kära kollegor som nog inte har nåt emot att synas på bild;)
Näh!
Jag var inte manisk, jag vaar så in i baljan glad!!
Gunilla, bäjb, here I come!!
Nödbromsen tar...
...men det tar lite tid innan ekipaget fått ner farten från high-speed till normalt tuffande.
Mycket har hänt senaste året som gjort att jag hamnat där jag hamnat.
Men konsekvenser kommer och då ska man lyssna på dem.
Jag har bara skakat av mig de signalerna och tänkt att jag tar det där sen.
Måste bara...ska bara först.... inte nu, jag hinner inte...
Så sitter jag här nu, med nödbromsen i
och låter mig själv sakta in.
Jag........*skrattar lite skamset* .....hinner inte skriva mer nu
för jag ska iväg på ett ärende som jag bokat upp mig på som kommer ta hela eftermiddagen och kvällen.
Men sen, ska jag summera lite här..
senare ikväll kanske...
eller imorgon...
...då ska jag sätta ord på det som jag släpat med mig så länge...
andas in.........................
andas ut.........................
Livet är fan som en pizza,
jädrigt gott och smaskigt att stoppa i sig men sen mår man inte så bra efteråt...
Man skulle valt att plocka åt sig rätt ingredienser från början som man vet man mår bra av.
(Djupt va, men hade ingen rolig bild, hittade den här från lägret och försökte skapa en metafor *s* )
Mycket har hänt senaste året som gjort att jag hamnat där jag hamnat.
Men konsekvenser kommer och då ska man lyssna på dem.
Jag har bara skakat av mig de signalerna och tänkt att jag tar det där sen.
Måste bara...ska bara först.... inte nu, jag hinner inte...
Så sitter jag här nu, med nödbromsen i
och låter mig själv sakta in.
Jag........*skrattar lite skamset* .....hinner inte skriva mer nu
för jag ska iväg på ett ärende som jag bokat upp mig på som kommer ta hela eftermiddagen och kvällen.
Men sen, ska jag summera lite här..
senare ikväll kanske...
eller imorgon...
...då ska jag sätta ord på det som jag släpat med mig så länge...
andas in.........................
andas ut.........................
Livet är fan som en pizza,
jädrigt gott och smaskigt att stoppa i sig men sen mår man inte så bra efteråt...
Man skulle valt att plocka åt sig rätt ingredienser från början som man vet man mår bra av.
(Djupt va, men hade ingen rolig bild, hittade den här från lägret och försökte skapa en metafor *s* )
Om jag träffade mig själv...
...så skulle jag bli rätt förbannad på den personen.
Som inte ser alla tecknen på att hon behöver ta det lugnt och stanna upp!
Kroppen försöker berätta men den inneboende, dvs. den här personen, som alltså är jag, lyssnar dåligt.
Männschan har varit krassligt i 2-3 veckor och försökt snabb-vila med honungste och vitlöksmackor
och vilat nån timme på lediga dagar.
Tränat karate ändå, lite försiktigt.
VADÅ FÖRSIKTIGT!??
Hur tränar man det försiktigt??!
Idag var jag in på vårdcentralen för mina mysko ögonlock som är vätskefyllda
och kliar ibland och även fluffiga fötter med vätska i....
De tog en massa prover och EKG och lungröntgen.
Ojoj!
Blev impad över läkaren som tog sig tid och ställde frågor.
Imorgon skulle jag få svar på proverna.
Men svaren på hans frågor, har jag nog inom mig...
Några vänner till mig fick mig att fatta ikväll - att det är time out som gäller.
Annars kanske man ligger på intensiven!
Och där blir det helt säkert ingen karateträning alls!
Tack vänner, för att ni finns.
Ni drog i min nödbroms -
- och jag insåg - att den människan ni satte ner foten för
är en oansvarig, idiot som kör skiten ur sig utan att blinka.
Den oansvariga tomten är jag.
Som varit på karateläger i Herrljunga
vilket är bra, att man håller igång, men
nu behöver landa, sakta in och bli frisk!
Nämligen moí.
vilket är bra, att man håller igång, men
nu behöver landa, sakta in och bli frisk!
Nämligen moí.
Så man skrattar åt sig själv :)
Jag hade tappat min plånbok igen.
Och jag som skulle åka och handla lite mat och hämta ut ett paket innan jag skulle kliva på eftermiddagskiftet.
En misstanke fanns om att plånboken låg kvar på jobbet sen igår.
Vad bra att jag har lite koll iallafall.
Men jag hittade inte passerkortet, för att komma in på jobbet, en söndag som denna.
Efter ett tag kom jag på att jag hade tömt fickorna igår kväll med diverse mynt, godis, nycklar och just passerkortet.
Kanon! Att jag är vaken liksom...
In i bilen igen och ner på jobbet, klev in med passerkortet på den öde arbetsplatsen och norpade åt mig plånkan.
For vidare för att hämta ut paketet.
Då det var ett expresspaket så fanns ingen avi, utan jag hade med mig mailbekräftelsen med en massa siffror.
Det var visst fel siffror.
Skulle var kolli-nummer, och det här visade sig vara mitt medlemsnummer....
In i bilen igen, stannade till på Konsum och köpte det nödvändigaste innan lön.
Jag var smart och tog ut en hundring över på konsumkortet, för att sen åka och tanka den torra bilen.
Lönekontot ju är barskrapat.
Känns som att jag har lite koll ;)
Hem igen och försökte få liv i sonen-som-vänt-på-dygnet och rafsade in maten i kylen.
Loggade in på datorn och lyckades läsa mig till hur man hittar kolli-nummer och präntade ner det på ett papper.
For iväg igen på samma ställe och fick ut paketet.
Va skönt!
Så körde jag in på den obemannade tank-stationen i närheten och slet upp hundringen.
Fanns ingenstans att stoppa den.
Skulle vara ett kort. Dock ej konsumkort.
Jag blåste iväg igen till en bemannad station och där fyllde jag upp för den planerat uttagna bensinhunkan.
Skönt.
Sen var det bara att glida in på jobbet och där går ju det mesta på rutin.
Det känns bra att man klarar av saker...
Och jag som skulle åka och handla lite mat och hämta ut ett paket innan jag skulle kliva på eftermiddagskiftet.
En misstanke fanns om att plånboken låg kvar på jobbet sen igår.
Vad bra att jag har lite koll iallafall.
Men jag hittade inte passerkortet, för att komma in på jobbet, en söndag som denna.
Efter ett tag kom jag på att jag hade tömt fickorna igår kväll med diverse mynt, godis, nycklar och just passerkortet.
Kanon! Att jag är vaken liksom...
In i bilen igen och ner på jobbet, klev in med passerkortet på den öde arbetsplatsen och norpade åt mig plånkan.
For vidare för att hämta ut paketet.
Då det var ett expresspaket så fanns ingen avi, utan jag hade med mig mailbekräftelsen med en massa siffror.
Det var visst fel siffror.
Skulle var kolli-nummer, och det här visade sig vara mitt medlemsnummer....
In i bilen igen, stannade till på Konsum och köpte det nödvändigaste innan lön.
Jag var smart och tog ut en hundring över på konsumkortet, för att sen åka och tanka den torra bilen.
Lönekontot ju är barskrapat.
Känns som att jag har lite koll ;)
Hem igen och försökte få liv i sonen-som-vänt-på-dygnet och rafsade in maten i kylen.
Loggade in på datorn och lyckades läsa mig till hur man hittar kolli-nummer och präntade ner det på ett papper.
For iväg igen på samma ställe och fick ut paketet.
Va skönt!
Så körde jag in på den obemannade tank-stationen i närheten och slet upp hundringen.
Fanns ingenstans att stoppa den.
Skulle vara ett kort. Dock ej konsumkort.
Jag blåste iväg igen till en bemannad station och där fyllde jag upp för den planerat uttagna bensinhunkan.
Skönt.
Sen var det bara att glida in på jobbet och där går ju det mesta på rutin.
Det känns bra att man klarar av saker...
Sol & pannkaka...
Igår var det ner som en pannkaka men idag upp som en sol.
Fast jag tror inte molnen är så långt borta...
Man får njuta av ljuset då det lyser.
Igår var det rena misslyckandet med migrän som stoppade min framfart och planer för dagen.
Efter en snabb kapitulation sov jag bort större delen av torsdagen.
Idag var jag precis motsatsen -
öppen, glad, alert och trivdes i sällskapet av mina kollegar...ja, jag har väl knappt nåt sällskapsliv än dem ;)
Konstigt att det kan vända så... för mig är det nog så.
Det är liksom tungt att vara nere i kolkällaren och harva,
så jag vill inte vara där för länge, utan reser mig hyfsat snabbt igen.
Problemet är nog att jag tror jag är på bana snabbare än jag är.
Så nu ska - ska - ska jag ta hand om mig själv!
* * *
Jag ska inte inbilla mig att jag är pigg som en 25-åring och inte heller att det är ok att inte fylla på sin Energi.
Jag ska inte inbilla mig att det är lättare att lyssna på nån annan, utan först lyssna på mig själv.
Fast jag tror inte molnen är så långt borta...
Man får njuta av ljuset då det lyser.
Igår var det rena misslyckandet med migrän som stoppade min framfart och planer för dagen.
Efter en snabb kapitulation sov jag bort större delen av torsdagen.
Idag var jag precis motsatsen -
öppen, glad, alert och trivdes i sällskapet av mina kollegar...ja, jag har väl knappt nåt sällskapsliv än dem ;)
Konstigt att det kan vända så... för mig är det nog så.
Det är liksom tungt att vara nere i kolkällaren och harva,
så jag vill inte vara där för länge, utan reser mig hyfsat snabbt igen.
Problemet är nog att jag tror jag är på bana snabbare än jag är.
Så nu ska - ska - ska jag ta hand om mig själv!
* * *
Jag ska inte inbilla mig att jag är pigg som en 25-åring och inte heller att det är ok att inte fylla på sin Energi.
Jag ska inte inbilla mig att det är lättare att lyssna på nån annan, utan först lyssna på mig själv.