Hur långsamt kommer man längst?

Inte vet jag, men ibland är det som att livet vänder blad.

Just nu har jag landat in efter en sjuhelsikes resa...
Trodde banne mig det skulle sluta med frontalkrock eller hjärtattack eller nåt.

Men det var goa människor i min omgivning som konfronterade mig, stoppade min framfart.

Den 11 augusti förra året, 2008, på min första semesterdag startade resan mot ravinen, typ.
En fortkörning, som följdes av en till, en månad senare. Har aldrig hänt förut.
Eller ja...jag har iallafall inte blivit haffad för det..
5600 pix rätt i sjön. Fick iallafall nätt och jämt behålla körkortet.

Sen har det varit akutlösningar för extrema situationer som hänt mina halvvuxna söner,
ekonomiska smällar i skrevet, omstruktureringar på jobbet, husdjur som blivit sjuka,
min älskade hund som jag fick skicka till Andra Sidan,
relation som inte gått att få till riktigt, ett projekt som stannade av,
en son som tog studenten, jag graderade till brunt bälte, var inne på att sälja huset,
vilket avblåstes temporärt pga familjeangelägenheter,
ännu mer ekonomiska käftsmällar, prylar som går sönder en efter en,
jagat myndigheter och instanser för min sons räkning,
(samma känsla som den där åsnan som är ute efter moroten...)
...och samtidigt....
så är det ju mitt vanliga heltidsjobb som ska skötas
och hus och hem och mat och tvätt och hela satans vardagen också!

Och karateträning för egen del och även ledare för barngrupperna.

Jaha, jaså??!
Va haaaar man bara 24 timmar att spendera per dygn.
Åh fan.
Mäh!

Nästa kapitel:
"kommer att innehålla mig själv som jag är.
En kvinna i mina bästa år, sambo med mig själv och heltidsarbetande, 
med ett stort intresse för karate och på väg mot Shodan, svart bälte.

21-årige sonen har fått egen lägenhet och är på bana
och 19-åringen bor kvar till hösten 2010 då han drar ut i vuxenlivet.
Huset säljs och jag skaffar mig en lägenhet, ekonomin är på topp
och jag hälsar på mina föräldrar och systrar i Stockholm regelbundet.

Livet leker och jag har goa vänner som betyder allt för mig."

Guu vad jag längtar till nästa kapitel!!
Ska vända blad nu.

* * *

Läste förresten av en händelse igår att depression kan uttrycka sig som mani.
Då man blir på typ över-aktiv och superPÅ.
Undrar om jag verkligen var glad här på personalfesten eller inne i ett maniskt skov...

(De som känner mig vet att jag inte dricker, så det beror inte på alkohol om nån tänkte så;)

(Bilden innehåller även två av mina kära kollegor som nog inte har nåt emot att synas på bild;)

Näh!
Jag var inte manisk, jag vaar så in i baljan glad!!
Gunilla, bäjb, here I come!!