Hur långsamt kommer man längst?

Klev upp till en vanlig tisdag, hyfsat pigg när jag loggade in på jobbet.

Hade ett bra schema med mycket admin-tid, väldigt lite telefon-tid för ovanlighetens skull och sen utbildning ett par timmar.
Nästan ett rent nöje att vara på jobbet.

Väl hemma sen så drog jag igång en kycklinggryta, och plockade ur diskmaskinen.

Sen drog jag mig iväg till karate-dojon för att köra terminens första pass med ledare. Vi alla fick en riktigt genomkörare som heter duga (läs: andnöd, håll, väldigt rött ansikte, våtfrisyren klistrad på skallbasen och rännilar med svett som letade sig ner genom dräkten och överallt förresten samt en kropp som ville ha färdtjänst hem då passet var över).

Efter den ljuvliga duschen och en fika hemma i sällskap av min blivande sambo (?) och en cool sinnestämning, nästan avtrubbat lugn så skulle vi planera för några prylar, men.... äldste sonen ropade från rummet att han inte hade nån CV.

Mitt i tuggan på det ugnsbakade brödet med gott pålägg på, så kom jag ihåg att han skulle söka jobb i Vemdalen på skidanläggning och idag var sista dagen för ansökan.
Jag trodde det var klart. Men det visar sig att han inte har någon cv och det ska visst skickas med ett betyg och nåt foto på honom också.

Blivande sambon åt sina mackor i ensamhet och planerade själv, men gav mig några uppgifter att läsa sen, medan jag ringde sonens pappas fru som har koll på grabbens papper och grejer..... (ska re va så?....)

Hon mailade över cv:n som hon mycket riktigt hade, till grabbens gmail, men - gmails server låg nere!!
Va?!
Hur ofta har det hänt?
Aldrig har jag råkat ut för det!! Men just nu när vi har en deadline, såklart!

Och inte nog med det, jag har också gmail såklart, och jag veeet att jag har hans inscannade betyg där.

Jag mailade chefen om hon var vaken, efter att först ha pratat med en kollega som f.ö. är sambo med en av mina favvo-bloggerskor. Han tyckte nämligen att jag kanske först skulle kolla med chefen innan jag larmar av arbetsplatsen, som jag hade rådgjort med honom om, för att kunna gå in och kolla jobb-mailen där jag vet att jag har grabbens betyg på en bifogad fil i min inkorg.
Chefen svarade inte, som tur var. Antar att vanligt folk sover den här tiden...

Nåväl, det är ett sant nöje att se att i kris och dead-lines så är uppfinningsrikedomen stor och likaså lösningsorienteringen för att söka lösa det som måste lösas!

Strax efter så kom gmail.com igång igen, kors i taket, och cv:n kom fram till grabben från pappans fru och jag kom åt betyget på min mail och alltså hans betyg.

Min 21-årige son har nu skickat iväg sin ansökan till Vemdalens skidort, med både cv, betyg, foto och en beskrivning av vem han är.

OM vi inte hade problemlöst, så hade han gett upp och skitit i alltihop, för det verkade så omöjligt ett tag.

Men han mår bra nu av att det blev ivägskickat såklart. Att han inte sket i det. Då hade det lagt sig på minussidan av ens självkänsla. Nu hamnade han på plus hos sig själv. Vilket förhoppningsvis leder till en positiv betingning.
Så han tar tag i saker i tid, (....man kan byta ut "han" mot "jag"...*host*)....för det är bättre med framförhållning och trygghet än krisläge och rusningstrafik i ens vardag....

Men som sagt, jag kände att jag levde där ett tag, mitt i stressens puls och fokuset på att "det ska gå"!!

(Tänk om jag kunde lära mig utnyttja det i andra sammanhang och framtidsmål, för tydligen så finns det ju inom en!)