Hur långsamt kommer man längst? -

Det är här är såna stunder som vi skulle kunna ha, varje dag,
om vi öppnade våra barna-ögon också.
Jag har sagt det förut, jag säger det igen:

"Tack Wiggo för att du håller igång mitt Inre Ljus."
Du lille, store, Ljusbärare så ren och så sann.

:-)

2011-07-18 @ 13:10:40 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (5) Trackbacks ()

Och så kom det lite tankar igen...InRealLife

Är på väg till sängen, men fastnade lite framför datorn.
Egentligen vet jag inte vad jag ska göra här, nu när jag inte längre har facebook.
Där var jag social, hängde med, satt i min "glaskupol" och visade "mina vänner" vad jag gjorde eller hur jag jag kände, och jag kunde titta in till deras "genomskinliga skal" för att få reda på vad de gjort, tänkte göra eller inte göra.

Faktum är att jag känner mig fri nu.
Fri att vara mig själv utan att "blotta mig" för andra.
Jag trodde jag skulle ha abstinens, men det hände inte. Det är som att jag fått tillbaka Mig Själv och min Integritet.

Jag blev mer och mer stressad, kände mig tvingad att logga in och "vara igång" i internet-flödet, av kommunikationen i form av bokstäver och ord, skrivna, via tangentbordet informera och dela med mig av mig och mitt. Ett bekvämt sätt att umgås med sina vänner, men ändå inte....

Jag klarade inte av det.
Jag mådde till slut inte bra av att vara "uppkopplad" all min vakna tid.
Det är en sak på jobbet att vara tillgänglig och nå-bar via telefon, mail och brev. Att vara uppdaterad med arbetsförändringar och nya direktiv och rutiner.

Men när klockan är 16:30 och jag går hem från jobbet, så vill jag inte känna tvånget att gå hem och logga in på facebook eller nåt annat "låtsas-ställe" och var nå-bar utan att vara när-varande.

Det är som med allting annat - balans och måtta.
Fixar jag inte det, så bort med det.

Det lilla och enkla är ofta det stora och värdefulla...

Det var lite tankefragment bara.....som kom fram...för att jag umgås lite mer med mig själv istället, IRL.
;-)

(bild: lille Wiggo vs datorn)

2011-07-11 @ 23:17:16 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (5) Trackbacks ()

Tankar inne på akuten...

Det är en lite udda känsla att sitta i väntrummet med smärta i bröstet.

Det var nästan midnatt när jag bad sonen skjutsa in mig till akuten för jag hade ont i hjärtat. Han satt på rummet vid datorn med en kompis. Så snabb att lämna datorn han nog aldrig varit. Jag är glad att de följde med mig.

Jag hade haft en känning redan dagen innan. Jag hade noterat en värk i hjärttrakten, men slog det ifrån mig. Nu låg jag ute och solade på baksidan och mådde gott, men....vänstra bröstsidan gjorde mig uppmärksam igen. Jag blev liksom störd och kunde inte riktigt koppla av.

Då solen gått i moln gick jag in och gjorde lite mat och försökte kollra bort värken, men den höll i sig. Efter maten la jag mig i soffan, andades med magen och tänkte att nu får jag väl för f*n lugna ner mig!! Jag lugnade ner mig - MEN jag hade googlat på "smärta i bröstet" OCH jag hade låst upp dörren, ifall att...

När jag bäddat ner mig för kvällen så var det igång igen. Efter att ha legat och försökt analysera om det var smärta eller värk, om det satt i musklerna, bröstbenet, själva bröstet eller i hjärtat. Kunde jag ha nån träningsvärk kanske, eller sträckt mig?

Många tankar kom och gick och strax innan midnatt ringde jag 112.
Hon tänkte skicka en ambulans, men jag sa - "stopp och belägg, jag ordnar skjuts".

Här satt jag nu på akuten. Och hade fått förklara för sköterskan hur det kändes i hjärtetrakten. Att uttala det högt, kändes konstigt.

De tog prover och ställde frågor. Sen fick jag vänta en timme innan provsvar.
Tankarna kom stilla, men hårt och osminkat:
Jag tänkte hjärtinfarkt. Jag tänkte död. Och liv.

Jag vill inte lämna mina barn, jag vill följa dem, bli farmor.
Jag har så mycket kvar att se, göra, uppleva och lära. Jag älskar livet!
Jag vill vara med, jag är inte klar!

Jag tänkte på vad som var viktigt. Jag tänkte på att allting bara är till låns.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid, vad lägger jag den på?

Jag tänkte på vad jag har gjort i mitt liv.
Och vad jag har varit med om.

Man blir ödmjuk inför livet. Som är till låns. Det enda du har är det andetag du andas.
Det andetaget är det enda du har. Och minnena.

* * *
Efter 1,5 timme hämtade läkaren mig och han sa att alla proverna var bra.
Han klämde och tryckte lite på mig och ställde fler frågor.
Hans utlåtande var att jag troligen hade en inflammation i bröstbenet.
Det är mer vanligt bland kvinnor än män. Det händer visst rätt ofta att många som kommer in och tror de har hjärtinfarkt har just en sån här inflammation.
Jag åkte därifrån med ett par Alvdon och Voltaren.

Kl 2 var jag nerbäddad och somnade gott.
Att jag bara sovit 3,5 timma innan det var dags att kliva upp och jobba bekom mig inte i ryggen.

Min son åker till Falun idag. Jag hoppas han väntar tills jag kommer hem.
Jag vill se honom, och kramas några andetag med honom.

Det ser ut att bli en fin dag idag.
:-)

2011-06-06 @ 08:23:20 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (13) Trackbacks ()

Det är själva resan...

....som är grejen, inte målet ;-)

Imorse, när jag väl hostat upp det som skulle upp, och svept i mig en C-vitamin och en kopp te med honung så förberedde jag mig på en Sundsvallstripp till Ikea. Jag kokade en termos kaffe, och packade ner ett par Skåne-pepparkakor och en mandarin. Shoppinglistan var klar sen igår: överkast och kuddar till sonen, och den där hyllan som ska få mitt vardagsrum att äntligen andas ut.

Jag drog iväg i sonens bil och gled in på ett stillsamt Ikea ett tag senare. Mina förberedelser kvällen innan gjorde att jag inte behövde lockas av impulsköp eller förvirring pga alla synintryck. Det var skönt.

Jag gillar att köra bil, att bara dra iväg, se naturen som rusar förbi och bara umgås med mina egna spontana tankar. Det är en frihetskänsla.

Eftersom att jag åkte själv så var det ingen som kunde hälla upp kaffet medan jag körde, viket annars är det som gäller, utan nu fick jag ju så fint stanna på en parkeringsficka och hälla upp det åt mig själv - vilken ära! Tänk att kaffe kan smaka så bra när man är ute så här!

Jag kände mig himla vuxen på nåt sätt, eller levande kanske.... att njuta av små saker och notera det!
Att sitta där på Viksöjvägen på en P-ficka och känna solen värma en trots regnmolnen bortöver. Mellan mina kaffe-sippar tyckte jag att björkarna liksom skimrade av grönska. En stunds närvaro då tiden står still...

Väl hemma igen så var jag såklart glad för mina välriktade inköp, men själva behållningen har jag av resan. Av upplevelsen och intrycken, av att fått tid att umgås i tystnad, och inre samtal, med mig själv.

Jag älskar att resa, vart spelar inte så stor roll alltid.

Bild från:
http://www.hagersten.org/artiklar/svenska-kyrkan-hagersten/2011-05-13/pilgrimsvandring/

Tillägas kan, att jag "glömde bort" att jag är sjuk och kanske borde legat nerbäddad i soffan, men det gjorde ju inget, för jag kände mig frisk under resan.... Bra eller dåligt? ;-)

2011-06-01 @ 02:55:38 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Långsamt vinner...

Jag har noterat att jag stannat upp lite titt som tätt och känt efter, varje gång jag läser, verkligen läser titeln på min blogg...."Hur långsamt kommer man längst...eller hur fort kan det gå?"

Jag tycker inte längre att jag har så bråttom, eller är så speedad och stressad längre.
I mitt tidigare liv så var jag ständigt på språng, på väg, fullt upp, tider att passa, något att göra och fixa med, och fort skulle det gå, för att ......Ja, för att vad då?? Jag vet inte, kände mig jagad bara....Det hade blivit en vana...

Nu för tiden så njuter jag av att upptäcka att jag kan vänta lite med att svara, att jag tillåter mig att känna efter en stund, tänke efter lite, och inte "hugga" på minsta fråga, eller händelse. Jag tillåter mig att låta "tid och tomrum" ta plats i samtal med andra. Jag behöver inte ständigt göra något eller ha nåt för händer, utan kan faktiskt tillåta mig att ta det lugnt, vila eller läsa.

Visserligen hade jag då, småbarn, husdjur, jobb och vardagsbestyr att stå i. Men jag tror att jag prioriterade lite dåligt då, trodde jag skulle hinna med även sånt som ensamstående utan barn, hus och jobb, gjorde.

Det är Mors Dag idag och jag ringde min mamma för en stund sen.
Hon känns stressad. Fortfarande. Fast hon är pensionär.
Mina systrar var där och fikade med sina barn (5-15 år) och det är klart det blev väl mycket då jag ringde mitt i kaffet där, men ändå.... I samtalet kom vi in på att jag inte har bil, och hon undrade hur det går att vara utan!
Här märker jag att våra världar skiljer sig åt.
Jag sa att jag klarar mig bra utan bil i den här lilla stan. Jag bor i Norrland och de i Stockholm.
Att gå till sjukhuset t.ex imorgon för att lämna blod tar väl en halvtimme. Hon tappade hakan och tyckte det var jättekrångligt!

Men alltså om man gör det man ska, och ger det den tid som behövs, så bör det ju inte vara något problem. Vad annars har jag att skynda till? Visst, jag är ledig imorgon, men hade jag varit på jobbet så får vi gå iväg på sånt här på arbetstid. För mig behövs kanske 1,5 timmes frånvaro medan det räcker med 45 minuter för någon med bil. Men än sen?

En av de insikter jag fick när jag var sjukskriven för utmattningssympton för några år sen, var denna:
Jag höll på med att göra mat och i huvudet kom det upp:
Fråga: Hur lång tid tar det att skala en lök?
Svar: Så lång tid som det tar att skala en lök.
Vah!?! :)
Vilken frihet, vilken lättnad, vilken självklar insikt!

Allting tar den tid det tar!
Konsten är nog att låta det TA den tiden utan att försöka maxa och forcera.

Jag har iallafall noterat att när jag skyndar mig så vinner jag inget på det, men när jag tar det lugnt och gör det med Närvaro så vinner jag både resultat och välmående.
:)

Bild: dagliginspiration.wordpress.com/.../

2011-05-29 @ 15:46:29 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (3) Trackbacks ()

En perfekt dag :)

Jag hade jobbat natt och klev upp idag vid 14-tiden.
Eftersom att jag skulle jobba inatt igen så gick dagens tema i Vilans och Lättjans tecken.

Jag hade bestämt mig för att inte göra något alls överhuvudtaget.
Jag åt frukost...eh, lunch snarare, kokade kaffe sen, plockade fram mina böcker och serverade allting ute på baksidan. Här spenderade jag den här dagen, fullständigt och totalt utan ett enda "måste".
Att lova sig själv att bara sitta en dag och dricka kaffe, låta tankarna vandra lite förstrött, läsa ett par kapitel eller bara sitta och tom-glo, så enkelt men kan ändå vara så svårt att boka in.

När magen knorrade gick jag motvilligt in, gjorde mat och sen bäddade jag ner mig i sängen för att sova nån timme eller två inför nattpasset.

En dag behöver tydligen inte innehålla så mycket för att vara så innehållsrik och helt....underbar!

2011-05-21 @ 01:33:54 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (2) Trackbacks ()

Min tid kommer först...

...Jobbet kommer i andra hand.
Jag är här för att leva, uppleva, lära och njuta!
Så är det bara.

Alltså jag älskar att få mina Insikter som gör mig så glad!
Så här va....
Idag började jag t.ex. kl 14.
Det innebar en lugn start på morgonen.
Jag uträttade ett vuxen-ärende efter en lagom sovmorgon, och långsam frukost.
Efter det fikade jag på stan med en god vän.
I lugn och ro.

Väl hemma sen så fixade jag lite mat, kollade mailen,
gullade lite med katterna OCH kröp ner i sängen och sov en timme!
SEN gick jag på jobbet.

Insikten:

Energin och Kraften går först till mig själv och det jag vill göra,
med Min dag, Mitt liv och Mina val.
Är det inte underbart?!

Istället för att all Kraft och Energi först går till jobbet,
och när man kommer hem så är man helt slut och har ingen ork eller lust till nånting
förutom en soff-sittning innan sängdags.

Skiftgång är hälsosamt för mig.
Första Dagen på denna 5-veckors skiftgång firades stort, snyggt och gott!

*ler lyckligt och insiktsfullt*

2011-05-16 @ 20:22:22 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jag gjorde det!

Jag var hem på lunchen idag och hade en kvart över som jag inte visste vad jag skulle göra med....

Så - jag tog fram min meditations-matta, la den helt sonika på golvet i sovrummet,
startade CD-spelaren med "tingeling"-musik,
tände lilla meditations-ljuset och ställde framför mig,
stängde dörren och slog ner rumpan på mattan.

Solen sken försiktigt in genom gardinerna.

Jag ändrade ställning några gånger, halvblundade lite, försökte hitta andningen i magen,
och sakta men säkert fann jag mig själv sittande utan att vara medveten om att jag gjorde det.

När larmet på mobilen ringde efter 10 minuter undrade jag varför det ringde redan.
Det hade ju bara gått ett par minuter, trodde jag. Nix. Det funkar alltså. Jag mediterade :)

Jag blev nästan förbannad att det har tagit mig så många veckor att komma till skott,
när det var så enkelt som att bara slänga ner matt-satan och sätta sig och hålla käften en stund!!

Va?!
Varför krånglar man till det för sig, när det egenligen är enkelt?

Och 10 minuter av dygnets 1440 - vad är det att bråka om?

2011-03-29 @ 19:27:30 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tjock och lat?

Japp, så är det.
När jag var ung, hade jag ett annat mantra kom jag på nu: Fet, ful och finnig...
Inget bra budskap till sig själv.
Man mognar väl med åren och nu är jag bara tjock och lat.
Näe så illa är det inte, men det känns så just nu..

Jag har varit ledig i fyra dagar efter en katastrofvecka på jobbet som slog ner mig i skosulorna.
Mina lediga dagar var inte heller så självklart räkmacks-betonade,
men det kan ju inte bli så mycket annat när man har offerkoftan på.
Allt jag tog i gick sönder och jag betedde mig som jag var både drogad och amputerad - noll koll!

Jag bytte iaf sen ut koftan mot en uppfriskande Ilska och den fick mig att utföra mirakler!
Jag tjongade upp mina tavellister i köket, satte fast sladdhärvorna
som legat kring lägenheten sen jag flyttade in för att år sen,
planterade om blomstackarna och sorterade undan de otäcka pappershögarna.
Ilska är kraft - offerkoftor kliar bara.

Idag kändes det hyfsat bra.
Jag bestämde mig för att "Våga Använda Alla Plattor på Spisen", och toppa även med ugnen!
Jag drog igång en massa maträtter och poppade loss till radion-med-dåligt-ljud
och vips så var jag Mig Själv igen.

Äldste sonen och hans nya flickvän var hit på middag ikväll. Jättetrevligt.
Vi pratade om allt möjligt, hans flickvän tränar Aikido.
Han frågade mig när jag skulle ta mitt svarta bälte.
Jag svarade nästa år, i vår 2012. Om jag tränar hårt hela det här året....

Den frågan stannade kvar hos mig efter att de gått.
Tränar jag? Sköter jag maten, sömnen?

Imorse åt jag Start med mjölk. Det är som att äta kakor.
Jag åt kassler med ädelost-och gräddsås till middag.
Och god paj med marängbotten och chokladgrädde till efterrätt.
Varför blir jag förvånad av att känna mig tjock och lat, tro?

Gröt med linfrön, keso och frukt, kyckling med sallad, ingefära-te
och regelbunden träning - vad hände med det?

Tack Viktor för att du ställde frågan! :)

Går och lägger mig nu och ser fram mot grötfrukost imorgon bitti,
för att inte tala om karateträningen imorgon kväll!

"Idag är den första dagen, på resten av ditt liv".....

2011-03-28 @ 22:23:58 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (2) Trackbacks ()

Låt mig va bara!!.........

Den här veckan har gjort mig påmind om hur bra jag mår nu för tiden egentligen, och jag har blivit påmind om hur illa ställt det har varit tidigare. För den här veckan har jag tillbringat i full fart, farligt nära väggen och med adrenalinet rusande i kroppen.

Jag känner mig jagad, pressad och stressad av olika orsaker som jag egentligen inte kan sätta fingret på när det gäller privatlivet och på jobbet så har jag känt att jag inte har någon kontroll. Mycket nytt, mer information, andra arbetssätt, kampen mot klockan och göra rätt saker på rätt tider enligt schema.

Känns lite som att jag tappat taget och släpar efter ett rusande X2000.

I det här läget så tappar jag självkänsla, självförtroende och känner mig flyktbenägen och faktiskt en klump i halsen av gråt och rädsla vid minsta lilla motgång. Det är inga bra signaler.....
Eller det är nog bra förresten, för det talar om för mig hur jag mår!
Jag tar mig inte ens tid att använda min lilla bönematta!

Turligt nog är så är jag ledig imorgon fredag.
Även måndag, så det blir en 4-dagars-retreat för mig att kliva av det hysteriska tåg-resandet och istället finna en plats där jag kan möta mig själv igen.

Jag behöver stilla mig, och vänta in min själ.
Igen.

2011-03-24 @ 12:25:39 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kortvecka gör susen...

Jag har haft en bra helg.
Det känns faktiskt som det gått flera dagar men det är bara två.
Nu är det jobbvecka igen, och det känns riktigt bra - för jag har bara fyra dagar att jobba.

Jag har ju lagt in lediga dagar lite här och var och nu blir det lämpligt nog på fredag, lönedag!
Måndagen efter har jag visst också råkat lägga in en ledig dag, ojojoj....kan man tänka sig ;-)

På det här sättet gör jag mig själv glad och nöjd.
Man kan säga att jag tar ansvar för mitt välmående.
:D

Jag ska bara börja använda min s.k. "bönematta" också så kommer jag må ännu bättre. Det är en hjärt-formad rosa matta som jag ska ta fram när jag ska meditera.

Jag har iaf provsuttit på den....

Nu ska jag glida in på jobbet och ta första koppen kaffe.
Kaffe är också en källa till glädje och välmående. (Om man kommer ihåg att dricka lite vatten också emellanåt så inte inälvorna torkar ihop helt...)

;-)

2011-03-21 @ 07:40:10 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (2) Trackbacks ()

Varför inte göra som jag?

Skapa en win-win-situation!

På min arbetsplats har vi bl.a en fin förmån, nämligen "arbetstidsförkortning", ATK.
Det är nästan 14 dagar/år att ta ut om man t.ex vill gå till frissan, sluta tidigt nån fredag eller om man vill åka till sopstation som ju inte har öppet på helger eller kvällar. ;-)

Jag har varit så försigkommen att jag lagt in en heldag ATK i stort sett varje vecka. När de är slut så är de slut. Men jag har i gengäld fått mer tid till att INTE vara på jobbet utan mer i mitt eget liv. DET är kvalitetstid som gör att jag som grädden på moset tycker det är riktigt roligt på jobbet. För jag får tre (3) dagar att vila upp mig på istället för två (2) snabba.

En del "neggosar" menar att jag är korkad som slösar bort dem nu, för tänk om jag vill ta ut dem sen i slutet på året?! Då är de slut!

Än sen!??
Jag är säkert så pass utvilad och balanserad så jag kan ta de sista stackars månaderna utan att vara ledig nåt, med ett glatt humör, för jag har haft så mycket kortveckor under så lång tid fram till dess.

Det beror alltså helt enkelt på hur man ser på det :D

2011-03-10 @ 23:21:25 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (1) Trackbacks ()

Gymmet och jag...

Jag hade ju bestämt mig för att träna på gymmet idag. Och resten av 2011. Det har varit ett stort betongblock av tröghet & lättja som stått ivägen för att jag skulle ta mig upp till Arla. Gymmet alltså.

Jag klev in på Arla och det var ju som att komma hem. Igen. Jag sprang bara på löpbandet i 5 minuter. Jag var ju uppvärmd för jag hade grundat i solariet innan. *fniss*

Där träffade jag två kompisar som frågade om de fick hänga på mig, för de var lite osäkra på grejerna. Fan de stod ju bara och snackade och skrattade och fick inget gjort. -"Då kör vi ben, biceps och mage", sa jag och väntade inte på svar om det var okej för dem utan gick iväg till ben-rummet.

Jag måste säga att jag är nog fanimej ett ämne som träningscoach för jag njöt lite av att köra med dem, mellan mina egna set:
-"App-app-app!! Inte snacka nu, kom igen!"
-"Fokus på baksidan lår nu, det är DOM som ska jobba här, kom igen!"
-"TÄNK ben nu, jobba strikt, en till! Ja, braaa, och en till - kom igen!!"

Undrar om det blev nån sidoeffekt av min husstädning häromsistens då jag tog tag i det som nån jädra arbetsledare. Det blev ju samma sak här på gymmet! Hmm....undrar vad som händer när jag kommer på jobbet på måndag - rätt vad det är så är jag chef!? ;-)

Jag körde iallafall de övningar jag skulle och styrde upp de här två så på slutet var jag riktigt nöjd med dem.

Lärdom:
Allting blir roligare och lättare när jag är igång med träningen
.
Jag kände mig glad när jag gick hem. Jag sjöng när jag lagade mat sen och tyckte till och med det var roligt igen! Resten av dagen kändes som en jättebonus och jag är vän med min kropp, min "bostad" under det här livet.
Imorgon blir det bröst, rygg och axlar, och de här två skulle visst komma för att få bli underkastade min auktoritära träninsdiciplin ;-)

....hoppas, hoppas, hoppas att jag håller i det här nu!....

2011-01-29 @ 00:32:31 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (7) Trackbacks ()

Bara vara, med Wiggo..

Nu när jag jobbar skift så har jag härliga dagar utan att egentligen ställa klockan.
Jag får inte mycket gjort egentligen....men det är skönt att Ha Tid.
Jag borde väl kanske passa på att göra mer nytta. Fast det handlar väl inte alltid om "göra", utan att också om att "vara".

Apropå det här med att "vara".....jag träffar ju min lille gudson titt som tätt.
Han är verkligen den coolaste och finaste lilla kille man kan tänka sig.

Han lär ut det här med att "vara" och jag njuter i hans sällskap.
Idag fick jag mata honom, eller rättare sagt, jag hjälpte honom att mata sig själv.
Det blir kladdigt, men än sen?

Efter halva portionen så hade han fått in snitsen att föra skeden till munnen, och vända på den inne i munnen och med hjälp av både läppar, tunga och tänder försöka få av maten i munnen.

Alltså jag blir så förundrad av vilket mirakel han är.
Han tar den tid som behövs, han stressar inte eller väntar på nåt där framme som gör att han vill ta sig från Nuet där han befinner sig. Han är där han Är, hela tiden.
Och ändå utvecklas han och gör framsteg varje dag. Som en inre förutbestämd drivkraft.
Eller som det gamla citatet jag kläckte i Wiggos närvaro i somras:
"Det går inte att hindra en blomma från att blomma" ;-)

Jag blev fascinerad av att han lärde sig det här så fort och jag kan inte sluta se på honom. Hans blick när han forskar. Hans glädje över det han gör. Hans leende som strålar och smittar.

Han gick att torka av, ärmarna var uppdragna, händerna sköljdes av, stolen blev ren med hjälp av disktrasan och det finns tvättmaskiner.

Så, vad är viktigare än att vara där man är?!

Frågan är, vart är vi på väg och varför måste det gå så fort med allt vi gör?
Varför har vi så bråttom? Vad är det för buss vi ska passa? Varför rusar vi fram så fort? Vad är vi rädda att missa?

Jag älskar att umgås med Wiggo, min lärare.
Han bär sanningen inom sig, han vet hur man lever.

Det som vi har glömt. Eller?

2011-01-17 @ 04:05:51 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (2) Trackbacks ()

Allvarlig sjukdom..

Jag har tänkt en del på det här med Allvaret i "Sjukdomen".

I måndags pratade med en kompis som är sjukskriven för…tja…utmattningssymptom.

Det är smart att gå till nån och få hjälp med de här bitarna och det har den här kompisen gjort,

och det de hade pratat och som gick rätt in mig!
Det var det att det inte bara är känslomässigt och mentalt utan riktigt fysiskt i form av hjärnskador!!

Ja, jag vet ju det. Nu när jag fick höra det igen.
Det tog faktiskt hårt att höra, och jag kände mig sorgsen
både för min sjukskrivne väns skull men även för min egen.

Ett par timmar senare fick jag besök av ännu en vän
som satte huvudet på spiken igen – jag fick höra att jag såg mer harmonisk ut nu än sist vi sågs.
Sist vi sågs så hade han sett nåt annat, nämligen hur jag behandlar mig själv, kör över mig själv, inte lyssnar till mina egna behov och vad JAG behöver utan rusar på och fixar och trixar med andra står i och servar och har mig, istället för att Ta Det Lugnt och Ägna Mig Åt Mig Själv, Vila, Återhämta mig och Säga Nej!!

Jag räknade upp lite vad som varit och hur det sett ut i höst/vinter här.

Det slutade med att jag fick hjälp (läs: beordrades)
att skriva ett stort NEJ över varje sida i min lilla, lilla almanacka där mina arbetstider står.

Den här gamle kompisen har känt mig i 15 år och ser mig där jag är,
och klappar i med storsläggan när det gäller.

Jag vet att det inte är någon mening att försöka prata bort, skylla ifrån mig eller bortförklara nåt. Det är kravlös kärlek, ”tough love”, att säga det man ser!

Jag är tacksam att jag har såna vänner som är ärliga och raka.

Dagen slutade med ett 12-stegsmöte, och det var för mig ett av de bättre på länge.

Kanske för att jag nu var mottaglig.

Allvaret som gör mig sorgsen är att jag lever och beter mig på ett sätt som gett mig hjärnskador! Det är faktiskt så....Visst de läker ju, men sen gör jag om det igen!!

DET är min stora sorg och Svårighet i livet....

Mitt problem är att hålla nere stressen, så jag kan fungera normalt, ta hand om mig själv och vara stilla mellan aktiviteterna.

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Jag har svårt att läsa tex instruktioner och förstå vad jag läser. Det blir väldigt svårt att gå in på en affär utan att ha en matlista skriven. Jag har svårt att varva ner. Tar ofta på mig för mycket för att jag just då tycker det låter bra. Jag kan ha svårt att prioritera. Jag kan inte göra två saker på en gång (vilket jag faktiskt tycker är skönt, och bra)

Jag behöver se att detta är en allvarlig sjukdom jag lider av.

Botemedlet är att ge mig själv TID varje dag att samla ihop mig.

Men jag glömmer bort det! Jag ska bara …..

Jag hinner först det här.....Sen....

Det är en stor sorg att inse det här.

Jag har dundrat in pannan i väggen mer eller mindre i stort sett vart tredje år.

VARFÖR skulle det inte hända igen?

Det är det som gör mig så ledsen och sorgsen, att jag inte riktigt kan lita på mig själv.

En dag i taget, varje dag, resten av livet – så behöver jag veta om det här.

Jag behöver påminna mig om det varje dag, att jag inte hanterar stress.

Lite stress ska man ju kunna klara av, men för mig är det farligt, för jag vet inte när jag passerar gränsen utan jag bara ökar. Tills det smäller. Och då är det ju redan för sent.

Jag sitter på jobbet nu och hittade gamla mail som jag skrivit till terapeuten och min chef.

Hur jag kämpar för att komma tillbaka. Hur självkänslan och självförtroendet är väldigt lågt. Hur jag tror att jag inte klarar av nånting. Att jag skäms för kollegorna, att jag är en lite pissråtta som är så kass och inte fattar, orkar eller är som de, starka, duktiga, vanliga människor. Men jag är inte som dem. Då, i min sjukdomsbild är det här sant!

Jag har varit där, jag har verkligen mått så uselt. Flera gånger! Jag blir uppriktigt sorgsen över att jag inte vet om det här, jämt!

En dag i taget får det bli.

Att ödmjukt böja på nacken och leva ett lugnare, smartare liv, med stora prioriteringar.

Mitt jobb, mitt hem, karaten, och återhämtning & vila.

Sedan väljer jag plus-tid till de vänner som ger goda energier.

Jag inser att jag har en allvarlig sjukdom som går att bota, om jag tar hand om mig själv.

Jag mår bra nu, men får inte glömma att det finns latent hos mig, jämt.

*tar fram små lappar och färgpennor och skriver påminnelser och budskap till mig själv*

Typ....

"Du är den viktigaste personen i Ditt Liv".

"När du säger Nej, säger du Ja till Dig själv"

2011-01-08 @ 11:06:57 Permalink Klokskap och Insikter Kommentarer (7) Trackbacks ()