Hur långsamt kommer man längst?

Ibland är det som att det ploppar upp lite tankar och känslor av sig själv. De brukar dyka upp samtidigt som jag går skift var 15:e vecka. För då får jag mer tid över till mig själv.

Det är lite som att jag är i ett vakuum, jag gör egentligen ingenting. Jag har inte en massa pådrag eller happenings...... Javisst ja, jag hade ju stressymptom. Alltså SKA jag ju ta det lugnt och komma ifatt med mig själv.
Se! Jag hade glömt det!

Jag jobbar mina pass, längtar hem till Lugnet. Jag har min karate, några gånger i veckan. Det är sällan jag har någon som hälsar på, och jag ringer sällan mina vänner. När jag går på stan så träffar jag lite folk, surrar lite, men det är som att det räcker. Jag får min sociala dos och sen vill jag "ta mig själv och gå hem".

Har jag tråkigt eller har jag det lugnt och skönt?
Inte helt självklart för mig att veta....

Jag minns mamma sa för ett antal år sedan, på frågan om hon inte skulle vilja ta det lugnt bara och inte flänga runt så mycket:
-"Näe, tråkigt vill jag inte ha!"

Det där var bra, det har följt mig då och då. Det behöver ju absolut inte betyda samma sak! Men har man alltid varit igång, alltid servat andra, jämt funnits till hands för barnen, familjen, vänner och kunder på jobbet..... då är det nog en annorlunda och läskig känsla när det blir tyst och stilla.

Så tack mamma, för att du lärt mig en massa saker, som jag försöker dra nytta av.

Jag har inte tråkigt - jag provar bara på att ha lugn och ro i mitt liv.
Det är baske mig inte alls så dumt! Man får prova några gånger även om det känns scary i början. Ungefär som surströmming - det var ju bara satan första gångerna men numer älskar jag det!

Jaja....liknelsen var inte den bästa, men jag älskar liknelser och metaforer.



De här vet hur man tar det lugnt...
Är det därför jag har tre av dem, för att få vägledning i konsten:
Hakuna matata.