Hur långsamt kommer man längst?

Idag hade jag sovmorgon till kl 14.

Jag hade bestämt redan igår att jag skulle ta ut min arbetsförmån - ett träningskort på Arla gym.
Har fått för mig att jag vill hänga lite där OCH träna karate.
Men jag tar det lugnare, myser på mest och sliter inte, maxar inte...
Men nu känner jag mig friskare och piggare än på länge,
och om det beror på D-vitaminerna eller våren, det vete fåglarna.

Först drog jag ialla fal en härligt frukost med gratis-prova-på-morgontidningen i soffan. Alltså hur god får en frukost vara egentligen? *drägglar när jag tänker på det*


Keso, hallon och grädde med vaniljpulver. Och en kaffe. Mmmm.....

Sen knatade jag i godan ro jag iväg till gymmet och körde lite ben och armar.
Det kändes att det var ett tag sen men man måste ju börja nånstans.
Jag mår bra av att vara där, ifred, fast med andra som också är där, ifred.
Musik i högtalarna och ljudet av hantlar och stänger som klingar till
och frustande utövare som försöker pressa ytterligare några reps till,
ja... det är ljuvligt.


Sen strosade jag hemåt och duschade, käkade en omelett
och sen snärtade jag in på jobbet. 15 sekunder senare var jag på plats, hehe.
Jag är fortfarande så glad att jag bor så löjligt nära.

Det gör inget att katterna öppnar fönstret på vid gavel,
vilket man kan se längst ner till höger där på mitt hus. *fnissar*



På jobbet håller de på att renovera och skapa mer utrymme och jag har fått flytta ner en våning. Det känns riktigt bra, sitter till och med ute i gruppen nu. Fast på en skyddad och bra plats. 
Den gamla Graninge-loggan här innan matsalen är nu ett minne blott...
2003 i maj, klev jag in här första gången, på den gamla Graninge-tiden.


Hur som helst, så här kan en typiskt bra dag i sansat tema med hög nöjd-faktor, se ut.
Jag lär mig, jag tänker på mig själv, jag gör det jag vill och jag gör det långsamt.
Det tar sig och jag mår bra.