Hur långsamt kommer man längst?

 

 

Jag har känt det i nån vecka. Att jag inte tänker klart. Fattar långsamt och har svårt att hänga med. Prioriterar åt helvete och glömmer saker. Det har varit lite mycket på jobbet. Eller egentligen inte, men det är många som pratar samtidigt, ett jädra socialt kackel mellan varven, och mycket rörelse och så. 

 

Jag har suttit i min ordinarie grupp sen efter semestern. Innan satt jag ju ett halvår i eget rum efter att ha varit på Niphälsan och fått hjälp att hitta tillbaka till Sunda, Lugna och Sansade Mig Själv.

 

I fredags tänkte jag att det var TUR att jag går på skift från måndag. Ja, idag.

 

Gick upp till Viktor med mina gympaskor imorse och vi sprang en runda, typ 3 km. Jag hängde på honom förra måndagen också, för att dels umgås med honom, och även för att se om kroppen orkar springa liksom, hjärtat, lungor och så.

 

Kändes bättre den här gången. Härligt!

Han är duktig min lille son, och en bra coach. :-)

 

Sen blev det dusch, soffhäng, lunch och en tripp på stan. Gråväder. Jag gick och handlade, och sen mellanlandade jag på Lilla Caféet, tog en kaffe och kollade kalendern och budgetplanerna i lugn och ro. Samlade ihop mina tankar, och gick sen sakta hemåt. Strax utanför porten tänkte jag på middagsmaten, hade köpt zucchini för att göra.... - ZUCCHININ! MATKASSEN!

Jaha, den stod väl kvar på fiket!

 

Det är inte ofta jag glömmer nåt så stort som matkassar. Glasögon på jobbet eller en fel-lagd mobil kan väl hända den bäste, men det här var en bekräftelse på att jag behöver tid till mig själv igen.

 

Tack Gode Gud att min skiftperiod inföll precis nu. Det tar ett tag att vänja sig av med aktivtets-hets både i och utanför mig själv.

 

*kokar en kopp kaffe och drar pläden över mig i go-soffan och går in för att stanna av*

 

Ta hand om varann där ute, och Dig Själv!

<3

 

 Vacker aloe vera med svamp (!) pga misskötsel.

Så är det för en annan också... Inte så bra.