Min lärare Wiggo...del 3
Eftersom att jag är 40+ och alltså ser sämre på nära håll *host*
så drogs jag till hallspegeln när jag höll Wiggo, så jag kunde se honom tydligare.
Den ritualen håller i sig och arbetsnamnet är rätt och slätt "spegel-leken".
Från början var det jag som njöt av att betrakta honom där i spegeln,
en ny, ren, vacker, liten varelse,
men så småningon mötte han sin egen blick i spegeln.
Han stannade upp och betraktade sig själv....stilla och länge,
antagligen utan att veta att det var han.
Jag tyckte det var fascinerande att se hans möte med sig själv.
Sen när han blev lite större och började le, och fick se sig själv i spegeln igen,
så log han mot sig själv!
Ett lyckligt, igenkännande, brett leende!
Mitt hjärta svämmade över, tårar rann och där stod jag och log ikapp med honom.
Så glad som han blev när han såg sig själv, vilken självklarhet!
En sann kärlek till sig själv!
Så klart!!
Den kärleken borde vi alla känna till oss själva!
Vi har också ett litet barn längst inne i oss själva, och vi är alla helt perfekta som vi är!
Wiggo hymlar inte,
han älskar att se sig själv och det leende han ger sig själv är så vacket och så ärligt!
Han är perfekt!!
Och han överöser alla i sin omgivning med det här leendet, han ser oss.
Men nånstans på vägen försvinner den här ursprungs-kärleken till oss själva,
och man tycker kanske inte att man räcker till, att man inte duger,
att nån annan alltid är bättre, trevligare, klokare eller snyggare.
Varför?
Wiggo visar den sanna kärleken till sig själv.
Vi kan lära oss av honom.
I varje möte med en annan människa
finns också den där blicken, det djupet, det rena och vackra,
som vi alla är....
Men vi tittar inte efter.
Vi har glömt det,
eller så har nån sagt till oss för länge sen,
att vi är fel, eller att vi inte duger.
Sen tror vi det, resten av livet...och vi gömmer oss.
om vi inte gör som Wiggo lär oss -
återtar Kärleken till oss själva!
Bild "lånad" från Wiggos mammas blogg
Kommentarer
Postat av: Tessa
Nu har jag suttit och läst dina lärdomar av Wiggo, tårarna rinner ner för mina kinder det var så bra skrivet, enkelt och självklart liksom :)
Man ska lära sig saker av dessa små liv helt klart.
Postat av: Gunzan
>Tessa: Ja, barn är verkligen gåvor som vi kan lära oss mycket av, visst är det så :)
Tack för din kommentar. Kram!
Postat av: GammSusanne
Det är väl en av tjusningen med små barn,dom ser saker för va' det är,dom är både ärliga och härliga och det är ljuvligt att få se dessa leenden,snacka om att bli varm i hjärtat.Dom kan både titta en rätt i ögonen och ge ifrån sig världens leende på ett makalöst sätt...man blir både rörd och berörd.
Trackback