Hur långsamt kommer man längst?

 

Jag har tänkt en del på det här med Allvaret i "Sjukdomen".

I måndags pratade med en kompis som är sjukskriven för…tja…utmattningssymptom.

 

Det är smart att gå till nån och få hjälp med de här bitarna och det har den här kompisen gjort,

och det de hade pratat och som gick rätt in mig!
Det var det att det inte bara är känslomässigt och mentalt utan riktigt fysiskt i form av hjärnskador!!

Ja, jag vet ju det. Nu när jag fick höra det igen.
Det tog faktiskt hårt att höra, och jag kände mig sorgsen
både för min sjukskrivne väns skull men även för min egen.

Ett par timmar senare fick jag besök av ännu en vän
som satte huvudet på spiken igen – jag fick höra att jag såg mer harmonisk ut nu än sist vi sågs. 
Sist vi sågs så hade han sett nåt annat, nämligen hur jag behandlar mig själv, kör över mig själv, inte lyssnar till mina egna behov och vad JAG behöver utan rusar på och fixar och trixar med andra står i och servar och har mig, istället för att Ta Det Lugnt och Ägna Mig Åt Mig Själv, Vila, Återhämta mig och Säga Nej!!

Jag räknade upp lite vad som varit och hur det sett ut i höst/vinter här.

Det slutade med att jag fick hjälp (läs: beordrades)
att skriva ett stort NEJ över varje sida i min lilla, lilla almanacka där mina arbetstider står.

Den här gamle kompisen har känt mig i 15 år och ser mig där jag är,
och klappar i med storsläggan när det gäller.

Jag vet att det inte är någon mening att försöka prata bort, skylla ifrån mig eller bortförklara nåt. Det är kravlös kärlek, ”tough love”, att säga det man ser!

 

Jag är tacksam att jag har såna vänner som är ärliga och raka.

Dagen slutade med ett 12-stegsmöte, och det var för mig ett av de bättre på länge.

Kanske för att jag nu var mottaglig.

Allvaret som gör mig sorgsen är att jag lever och beter mig på ett sätt som gett mig hjärnskador! Det är faktiskt så....Visst de läker ju, men sen gör jag om det igen!!

DET är min stora sorg och Svårighet i livet....

 

Mitt problem är att hålla nere stressen, så jag kan fungera normalt, ta hand om mig själv och vara stilla mellan aktiviteterna.

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Jag har svårt att läsa tex instruktioner och förstå vad jag läser. Det blir väldigt svårt att gå in på en affär utan att ha en matlista skriven. Jag har svårt att varva ner. Tar ofta på mig för mycket för att jag just då tycker det låter bra. Jag kan ha svårt att prioritera. Jag kan inte göra två saker på en gång (vilket jag faktiskt tycker är skönt, och bra)

 

Jag behöver se att detta är en allvarlig sjukdom jag lider av.

Botemedlet är att ge mig själv TID varje dag att samla ihop mig.

 

Men jag glömmer bort det! Jag ska bara …..

Jag hinner först det här.....Sen....

Det är en stor sorg att inse det här.

Jag har dundrat in pannan i väggen mer eller mindre i stort sett vart tredje år.

VARFÖR skulle det inte hända igen?

 

Det är det som gör mig så ledsen och sorgsen, att jag inte riktigt kan lita på mig själv.

En dag i taget, varje dag, resten av livet – så behöver jag veta om det här.

Jag behöver påminna mig om det varje dag, att jag inte hanterar stress.

Lite stress ska man ju kunna klara av, men för mig är det farligt, för jag vet inte när jag passerar gränsen utan jag bara ökar. Tills det smäller. Och då är det ju redan för sent.

 

Jag sitter på jobbet nu och hittade gamla mail som jag skrivit till terapeuten och min chef.

Hur jag kämpar för att komma tillbaka. Hur självkänslan och självförtroendet är väldigt lågt. Hur jag tror att jag inte klarar av nånting. Att jag skäms för kollegorna, att jag är en lite pissråtta som är så kass och inte fattar, orkar eller är som de, starka, duktiga, vanliga människor. Men jag är inte som dem. Då, i min sjukdomsbild är det här sant!

 

Jag har varit där, jag har verkligen mått så uselt. Flera gånger! Jag blir uppriktigt sorgsen över att jag inte vet om det här, jämt!

En dag i taget får det bli.

Att ödmjukt böja på nacken och leva ett lugnare, smartare liv, med stora prioriteringar.

Mitt jobb, mitt hem, karaten, och återhämtning & vila.

Sedan väljer jag plus-tid till de vänner som ger goda energier.

 

Jag inser att jag har en allvarlig sjukdom som går att bota, om jag tar hand om mig själv.

Jag mår bra nu, men får inte glömma att det finns latent hos mig, jämt.

 

*tar fram små lappar och färgpennor och skriver påminnelser och budskap till mig själv*

 

Typ....

"Du är den viktigaste personen i Ditt Liv".

"När du säger Nej, säger du Ja till Dig själv"