Hur långsamt kommer man längst?

 

 

I lördags var jag på födelsedagskalas hos en vacker ung väninna som fyllde väldigt jämt!

Det var jättetrevligt, med gott att äta, många härliga skratt och gamla minnen som friskades upp med hjälp av några gamla arbetskamrater som också firade henne. Telia Callcenter och som var först i Sverige minsann, så till och med dåvarande statsminister Ingvar Carlsson var hit på besök!

Det ni!

 

Har ni sett något så vackert!?!

Både en av tårtorna här nedan och födelsdagsbarnet i mitten längre ner! :-D

 

 

Idag kom vintern!

 

Små snöflingor har virvlat utanför fönstret hela dagen. Det är ljust och vitt och det känns förväntansfullt! Jag vill hem och baka lite kakor, och tända ljus och njuta av värmen i lägenheten.

 

Tänk att nästa vecka är det november - det vill säga julen är i antågande! Okej... jag kanske hastade på lite där, men det ÄR inte långt borta!

 

*suckar och ler*

 

 

Vilken tur att vi bor där vi bor, så vi aldrig hinna tröttna på årstiderna.

 

 :-)

 

 

 

 

 

Vilken jädra tur att jag var ledig idag för det var precis vad jag behövde.

Ute var det sånt där väder som man inte vill vistas i, utan mest bara vara inne och gona i gratisvärmen. Jag fick ett gäng tidningar av min väninna så jag tillät mig att halvligga i soffan med en kaffe och all tid i världen.

 

Skönt.

 

Katten Ior smög sig upp i knät och ville umgås, okej en liten stund då. En stund senare var det kört, fick visst nåt katthår i ögat och paniksprang in i duschen. Hela dan har jag känt mig toktrött, om det är för att jag är trött eller att ögat svider så jag trooor jag är trött, det vete hundan.

 

Hur som helst, jag har haft en riktig day-off och jag är glad för att jag är så mån om mig själv att jag lägger in arbetstidsförkortning nån dag här och där på schemat.

 

Kokar en kaffe och bläddrar igen om en tidning till :D

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här veckan har jag vaknat av klockan och noterat att det är kolsvart ute! Som i en kolsäck! En liten föraning om en lång mörk period som är i antågande, utan återvändo liksom.....Men det gör inget.

 

Antagligen är det min förnekelse som trätt in här för att stå ut. För att inte bryta ihop över maktlösheten över... sommaren som uteblev, energin som aldrig riktigt fyllts på, tanken på att solljuset släcks ner mer och mer för varje dag....

Det är ju rätt mysigt med tända ljus, soffan och filten. Dricka te, raggsockor på, röra sig långsamt, sakta ner, vila, gå i träda och göra som Naturen lite - hänga med i Ordningen bara.

 

 

 

Jag och fyra kollegor åkte till Malmö i måndags och kom hem igår, onsdag.

Det var en utbildning som verkligen kändes riktigt bra, med tanke på att jag jobbar skift på Felanmälan mellan varven, och då svarar på bl.a fordonsgas och gaspannor - vilket vi absolut inte har här uppe i norr och knappt sett på vykort ens.

 

Vi var ett glatt gäng, åkte snabba plan, bodde på ett superhärligt hotell med buffe på kvällen och en sån där hotellfrukost som man bara kan drömma om. Däremellan var det "arbetsdagar" mellan 7:30 och 16:00 och jag är jätteglad att just jag fick åka med på den här resan.

 

Tack vare montören jag åkte med fick jag även se Turning Torso, Öresundsbron och...

 

 

Han blev 3 år.

 

De två sista nätterna låg han hos mig i min säng. Han kunde nästan inte röra sig. Torsdagkväll "släckte han ner" ordentligt. I två veckor försökte vi med matning, medicin, och support från veterinär att få honom att komma tillbaka. Gudarna vet vad han råkat ut för. Nu är det över, han har gått vidare och är fri.

 

Fredagmorgon, den 5 oktober, bar jag in honom på sin kudde, till badrummet när jag skulle göra mig iordning. Jag bar ut honom till köket då jag skulle göra frukost, så han kunde se mig. Douglas kom strax innan kl 9 och var hos honom, då jag skulle till jobbet.

 

Klockan 13 fick vi en tid av Gudrun, den underbara människan på Veterinärstationen som stöttat oss den här tiden. Vi slutade aldrig hoppas. Tills hoppet var ute.

Det var en lugn och fin övergång. Jag strök honom på huvudet, pratade med honom, Gudrun var med. Allt var lugnt.

 

Nu är Fridolf fri.

 

 

 

 

Vilka vackra färger Naturen bjuder på!

Tänk att jag blir lika förvånad varje år över de extrema färgnyanserna. Jag hinner inte mer än bara kliva över gatan hemifrån och in på jobbet så står Hösten där och bjuder ut sig ;-)

 

 

Ambivalens och beslutsångest....

Rätt eller fel....

Nu eller sen...

 

Igår masserade jag honom, drog lite i benen, försökte få honom att sträcka på sig, att röra lite på sig. Han purrar väldigt sällan, men jag tyckte jag hörde en svag tendens. Sen blir jag glad då han drar ihop tassen, eller trampdynorna/klorna runt mitt finger. Då ser han ut som en vanlig katt.

 

Javisst är jag allergisk, men hur kan man låta honom inte komma och upp och ta lite plats i min säng när det är som det är nu?

 

...en dag i taget....