Tröttmössa..
Den senaste tiden har varit som att springa maraton, men nu har jag äntligen gått i mål.
Imorse vaknade jag kl 11.
Jag hade satt klockan då utifall jag inte skulle vakna tidigare.
Vilket jag inte gjorde.
Jag snoozade en halvtimme innan jag klev upp. Det är 6 timmar sen.
Jag fikade länge och såsade på i soffan med ensamrätt över fjärrkontrollen.
Jag fick till lite kaffe och sen med ett ryck hasade jag mig in i duschen.
Jag klippte mig faktist också, men där tog krafterna slut.
Det är nästan så jag är redo att gå och lägga mig igen så jag fixar jobbet imorgon,
men det kanske är lite väl tidigt....
Av en händelse tömde jag mobilkameran nyss och jag hade visst fotat en bild från föreläsningen, som vi som går skift fick, i veckan....det hade jag glömt att jag gjort.
Men den sa allt.
När man inte har balans, utan håller sig på vänstra (speed-)sidan mest hela tiden, utan att återhämta sig tillräckligt, så skjuts man till slut rakt upp - och dyker sen ner på högra (down-)sidan. Där är jag nu.
*funderar lite*
Jag känner igen mig för jag har varit här förut....
Jag har iallafall dragit i nödbromsen för ett tag sen,
men det tar en stund att bromsa ett rusande lokomotiv...
Långsamt kommer man längst? ;-P
Tre-hjulingen har dåligt med luft i ett däck..
När jag tittar på vad jag bloggat om så är det ena dagen "på väg ner"
och nästa dag "på väg upp."
Kanske har varit hisspojke i ett tidigare liv ;-)
Just nu känner jag mig vansinnigt trött och stressad. Jagad.
Av vadå?
Hmmm.....tror att jag inte samlat ihop 100% kraft efter min förkylning som slog undan benen för mig. Nästan en månad som gått och jag är inte på bana än.
Fast jag tror att jag är back on track again, liksom.
Så beter jag mig som jag var fullt återhämtad fast jag inte är det....
Igår tänkte jag på min äldste son Viktor, och jag kände att jag längtade efter honom.
Det känns som det var länge sen vi sågs.
Den 23 augusti på hans 22-årsdag umgicks vi några timmar och pratades vid.
Det är två månader sen.
Jag ringde honom idag och tänkte titta förbi på en kaffe men då var han inte hemma.
Vi skulle höras en annan kväll.
Jag SKA inte glömma bort att ringa honom! Jag VILL träffa honom!
Så kom jag att tänka på den här tre-hjulingen som min chef tog upp med mig för ett bra tag sen. De tre hjulen är viktiga att man har i balans, annars blir det jobbigt att cykla....
...och man kan cykla omkull...
Det tre hjulen står för:
arbete - familj - egentid
Arbetet - tar kraft av mig men jag trivs med jobbet. Men det tar kraft.
Familjen - är egentligen bara jag och yngste sonen Douglas som bor hemma.
Han och jag har en stående kamp om sysslor men ändå varma känsloband.
Kampen tar kraft.
Familjen är också Viktor men han bor ju själv, men jag känner att jag vill och behöver skapa mer kontakt där. Hur fanken kan jag låta annat gå före ett möte med Viktor? Vah?!
Egentid - har jag, tror jag. Men vad gör jag med den?
Byter den mot curling/kampen/uppfostran av Douglas?
Försöker få struktur hemma men flyttar mest runt grejer?
Sitter vid datorn?
Far runt och fikar hos folk?
Sover?
Våndas över det jag inte riktigt hinner med?
Njuter av den?
Ja, både och.
Uppenbarligen har jag ojämt med luft i alla tre däcken
och prio blir att pumpa upp dem igen.
Förbannat....
jag som trodde jag kunde cykla.
*suck*
Äh, nu är det gonatt.
Sömnen är viktig för att orka cykla sen.
Skrivet i sten, eller hud...
Mina tatueringar sitter strategiskt så att jag själv ska kunna se dem.
"We are One och Love is all"
har ett budskap till mig, eller mer som en påminnelse.
"We are One" är för mig den närvaro och uppmärksamhet jag vill ha i mina möten med mina medmänniskor. Ja egentligen allt i min omgivning, människor, djur, natur, händelser och rubbet!
Vi kommer från samma källa, när jag ser dig så ser jag även mig själv.
Om jag blir irriterad på dig så drabbar det mig, hänger jag upp mig på dig så kommer det tillbaka till mig. Men gör jag gott mot dig, gör jag gott mot mig själv. Vi är alla en.
"Love is all", jag vad finns det att säga - Kärleken är allt!
Självklart!
Där kärlek finns, finns ingen rädsla. (Och tvärtom: där rädsla finns, finns ingen kärlek.)
Kärlek, glädje och ljus.
Ett litet barn i min omgivning, "min lärare", som inte ens har ett språk ännu, men han Är Kärlek. Jag är så tacksam och glad att han väckt upp mitt slumrande inre igen. Jag lär mig av honom. Go-unge! :)
* * *
En grej till, jag googlade på respektive mening.....
och jag blev glad och upprymd av "We are One"
och av "Love is all" fick jag gåshud
och fylldes av stor värme..(kvinnan som sjunger, ojoj!)
Jag har iallafall tatuerat in det här budskapet, och jag blir påmind varje dag:)
Min mentor Wiggo och jag.
"We are One och Love is all"
har ett budskap till mig, eller mer som en påminnelse.
"We are One" är för mig den närvaro och uppmärksamhet jag vill ha i mina möten med mina medmänniskor. Ja egentligen allt i min omgivning, människor, djur, natur, händelser och rubbet!
Vi kommer från samma källa, när jag ser dig så ser jag även mig själv.
Om jag blir irriterad på dig så drabbar det mig, hänger jag upp mig på dig så kommer det tillbaka till mig. Men gör jag gott mot dig, gör jag gott mot mig själv. Vi är alla en.
"Love is all", jag vad finns det att säga - Kärleken är allt!
Självklart!
Där kärlek finns, finns ingen rädsla. (Och tvärtom: där rädsla finns, finns ingen kärlek.)
Kärlek, glädje och ljus.
Ett litet barn i min omgivning, "min lärare", som inte ens har ett språk ännu, men han Är Kärlek. Jag är så tacksam och glad att han väckt upp mitt slumrande inre igen. Jag lär mig av honom. Go-unge! :)
* * *
En grej till, jag googlade på respektive mening.....
och jag blev glad och upprymd av "We are One"
och av "Love is all" fick jag gåshud
och fylldes av stor värme..(kvinnan som sjunger, ojoj!)
Jag har iallafall tatuerat in det här budskapet, och jag blir påmind varje dag:)
Min mentor Wiggo och jag.
Tatuerad...
Jag har i ett par år vetat att mina nästa tatueringar skulle sitta på varje handled typ,
men jag har inte vetat VAD jag ville ha där.
Jag har kanske inte varit jätteaktiv och funderat ut nåt, men nu i sommar kom det
och det känns helt rätt.
Nu sitter de där och jag är nöjd.
(Klicka för förstoring)
För mig är texten självklar, men det är ju för att det kommer från mitt hjärta,
men jag lär blogga om det endera dagen.
Kan var bra att sätta ord på det också, och förtydliga, även för mig själv :)
Inte nog med det,
nu har min son gjort en tatuering också.
Mina känns lite mesiga, storleks- och smärtmässigt,
om man jämför med hans ;-)
Bild på den kommer.
men jag har inte vetat VAD jag ville ha där.
Jag har kanske inte varit jätteaktiv och funderat ut nåt, men nu i sommar kom det
och det känns helt rätt.
Nu sitter de där och jag är nöjd.
(Klicka för förstoring)
För mig är texten självklar, men det är ju för att det kommer från mitt hjärta,
men jag lär blogga om det endera dagen.
Kan var bra att sätta ord på det också, och förtydliga, även för mig själv :)
Inte nog med det,
nu har min son gjort en tatuering också.
Mina känns lite mesiga, storleks- och smärtmässigt,
om man jämför med hans ;-)
Bild på den kommer.
Ingenting har hänt...
Jag tänkte slänga mig ner och blogga lite innan jag går och lägger mig.
Jag känner mig lugn och nöjd med mig själv.
Inget speciellt har hänt,
Jag var uppe med tuppen och jobbade ett tidigt pass, och slutade så fint kl 14.
Jag satt ute på mina raster och njöt av sommarkänslan trots att det är 8 september idag.
Jag gjorde en lite längre tripp med goda vänner på eftermiddagen
och när jag kom hem så slog jag mig ner ute på baksidan med boken "Långsamhetens lov" och kände mig skön och soft.
Nöjd och behaglig på nåt vis. Sinnesro banne mig!
En annan vän kom förbi där ute på gräsmattan och vi slog följe till affären en sväng.
Det kändes skönt, lugnt och långsamt och det var som att vi hade all tid i världen.
Nu har jag kokat linssoppa som är jättegod med purjo och curry och grejer
och det är som att jag gör bra saker för mig själv.
Jag är fan tok-nöjd med den här dagen och då har egentligen ingenting hänt!
:)
Jag känner mig lugn och nöjd med mig själv.
Inget speciellt har hänt,
Jag var uppe med tuppen och jobbade ett tidigt pass, och slutade så fint kl 14.
Jag satt ute på mina raster och njöt av sommarkänslan trots att det är 8 september idag.
Jag gjorde en lite längre tripp med goda vänner på eftermiddagen
och när jag kom hem så slog jag mig ner ute på baksidan med boken "Långsamhetens lov" och kände mig skön och soft.
Nöjd och behaglig på nåt vis. Sinnesro banne mig!
En annan vän kom förbi där ute på gräsmattan och vi slog följe till affären en sväng.
Det kändes skönt, lugnt och långsamt och det var som att vi hade all tid i världen.
Nu har jag kokat linssoppa som är jättegod med purjo och curry och grejer
och det är som att jag gör bra saker för mig själv.
Jag är fan tok-nöjd med den här dagen och då har egentligen ingenting hänt!
:)
Vadå ålder?!
Jag har ju haft lite fjantig värk i svanken senaste halvåret och tänkt
att det går nog över med ny säng.
att det går nog över med ny säng.
Igår var jag till kotknackaren.
Han bände och drog, böjde och tryckte
och vid ett tillfälle "knöt han liksom ihop" mig med mina egna armar, la mig som ett paket på sidan och sen tog han själv ett skutt upp i luften och landade med en duns på mig.
Det gjorde inte ens ont, men det kändes lite...vad ska jag säga...udda.
Han gjorde om det tre gånger och sista gången knastrade till i höften.
Sen tog han tag i skallen och vaggade en stund innan han drog till och det lät som nån som river av ett par meter wellpapp.
Jag kände mig mycket rörligare och mjukare när jag gick därifrån.
Jag frågade vad han trodde det berodde på, var det början till diskbråck som min massör hade trott först,
eller är det karaten som var orsak eller vad??
Han log lite och tittade ner i backen och sa lite försiktigt att
-"Delvis gör nog karaten sitt,
men när man blir lite *hostar* äldre så blir det så här.".
Hmm...
Jag jämförde med min gamla SAAB:
-"Jahaaa, som att om man underhåller den med olje-och motorbyten och fixa rosten och så,
så håller grejerna längre. Så om jag går hit och drar till ryggraden nån gång/år så håller jag bättre?"
Han log och nickade.
Långsamt kommer man längst...
Det är verkligen så i min värld, i mitt huvud att - Långsamt kommer man längst!
Tack vare att jag sovit alldeles för lite
(för att jag går på beredskap och har fått jobba extra mycket)
så har den här lediga dagen varit väldigt långsam och lugn.
Jag säger "tack vare" och inte "på grund av" minus på sömn,
så har jag varit i en skön lunk där stress inte finns.
Jag går lugnt, tänker lugnt, pratar lugnt och det är ju ett fantastiskt härligt tillstånd att vara i.
Istället för att rusa runt och vara forcerad och ha en massa saker i huvudet
och glömma hälften och inte veta vad man nyss gjorde eller vad man ska göra i nästa andetag,
så är det här rena drömmen.
Jag är närvarande och har mig själv med mig.
Jag gillar att vara Jag.
Ska se om det funkar imorgon på jobbet igen.
Tack vare att jag sovit alldeles för lite
(för att jag går på beredskap och har fått jobba extra mycket)
så har den här lediga dagen varit väldigt långsam och lugn.
Jag säger "tack vare" och inte "på grund av" minus på sömn,
så har jag varit i en skön lunk där stress inte finns.
Jag går lugnt, tänker lugnt, pratar lugnt och det är ju ett fantastiskt härligt tillstånd att vara i.
Istället för att rusa runt och vara forcerad och ha en massa saker i huvudet
och glömma hälften och inte veta vad man nyss gjorde eller vad man ska göra i nästa andetag,
så är det här rena drömmen.
Jag är närvarande och har mig själv med mig.
Jag gillar att vara Jag.
Ska se om det funkar imorgon på jobbet igen.
Tacksamhet, det är rena ego-trippen!
Igår gick jag ut en sväng och satte mig på en bänk vid älven och såg solen gå ner. Det var varmt och skönt och jag satt i mina egna tankar.
Det är faktiskt bra att stämma av lite då och då för att se hur det har varit,
var jag befinner mig just nu
och vart jag är på väg...
Jag känner en stor tacksamhet till att allt gått som det skulle,
fast jag kanske inte alltid förstod det
när jag var mitt i kaoset, med stora beslut och förändringar som gjorde ont...
När jag tittar tillbaka ännu längre och ser den resa jag har gjort så kan jag inte annat än känna Tacksamhet
för att Någon Däruppe visade mig in på rätt spår,
med hjälp av människor och händelser som kom i min väg
och att jag vågade lyssna, jag vågade se och följa...
Den Tacksamhet jag känner gör att jag mår bra i hjärtat!
Det är en riktig win-win-situation!
Med tacksamhet kommer "flytet". Som leder till mer flyt, som leder till...o.s.v :)
Jag är glad att jag har älven så nära min lägenhet, så jag kan gå ut i Naturen och "stämma av" med jämna mellanrum var jag befinner mig och hur jag mår, så att jag är i kontakt med mig själv och "the Flow".
Jag har ett par fina bilder som jag tog vid solnedgången över älven men jag får inte ur dem ur mobiltelefonen, annars hade det varit fint att avsluta med en sån bild nu.
Men jag är tacksam att JAG upplevde den IRL igår ;)
En helt vanlig dag på jobbet?
Om första arbetsdagen flöt på i en skön lunk,
så var andra dagen idag lite mer som att köra radio-bil på Grönan -
jag slog i det mesta, krockade med allt och en lättare skräck dök upp i intervaller...
Det var en sån där dag då det mesta måste kollas upp, höra med kollegor, ringa andra avdelningar, gå igenom rutinerna och som toppades av att telefonisystemet hakade upp sig endast för mig.
MEN -
jag har en nödbroms:
"REFLEKTION"
Så, jag var vid gott mod och rustad till tänderna med lösningar:
- några extra kaffekoppar ute på altanen vi har,
- en liten promenad på lunchen med varma vindar i ansiktet,
- några omvärldsbevakningar via aftonbladet.se på datorn och
- nåt extra toalettbesök i enskildhet.
Det kan vara bra att få testa på en "Räkmacks-dag" och en "Kräkskit-dag" på direkten så vet jag att det är okej om jag håller mig i mitten hädanefter.
Det är balans det.
Såh, jag måste säga att jag är nöjd med dagen ändå, som en lärdom,
trots att jag bitvis kände mig så här uppgiven, maktlös och less
som bilden.
(Bild: från min långhåriga period)
så var andra dagen idag lite mer som att köra radio-bil på Grönan -
jag slog i det mesta, krockade med allt och en lättare skräck dök upp i intervaller...
Det var en sån där dag då det mesta måste kollas upp, höra med kollegor, ringa andra avdelningar, gå igenom rutinerna och som toppades av att telefonisystemet hakade upp sig endast för mig.
MEN -
jag har en nödbroms:
"REFLEKTION"
Så, jag var vid gott mod och rustad till tänderna med lösningar:
- några extra kaffekoppar ute på altanen vi har,
- en liten promenad på lunchen med varma vindar i ansiktet,
- några omvärldsbevakningar via aftonbladet.se på datorn och
- nåt extra toalettbesök i enskildhet.
Det kan vara bra att få testa på en "Räkmacks-dag" och en "Kräkskit-dag" på direkten så vet jag att det är okej om jag håller mig i mitten hädanefter.
Det är balans det.
Såh, jag måste säga att jag är nöjd med dagen ändå, som en lärdom,
trots att jag bitvis kände mig så här uppgiven, maktlös och less
som bilden.
(Bild: från min långhåriga period)
En helt ovanlig dag på jobbet
Första dagen på jobbet avklarad.
Jag hade lagt upp det på ett mjukt och fint sätt med en släng av diciplin, nämligen att på mina raster och luncher gå ut de stackars metrarna från arbetsplatsen och ner till gräset vid älven och "reflektera".
Liksom nästan fortsätta få det att kännas som att jag är ledig och fri :)
Det gick förvånansvärt bra, fast å andra sidan är det bara en dag som gått.
Jag får väl se i slutet på veckan hur det känns när Verkligheten ramlar ner över en.
Eller inte :)
Jag ska nämligen försöka hålla i det här.
Jag mår bra när jag inte har ständiga konflikter i huvudet att tampas med.
Det är då det blir jobbigt på jobbet. Det är då jag är helt slut efter ett dagsverke.
Det är alla de små avbrotten när jag hör kollegan framför säga fel pris till kunden i telefon,
eller när min bordsgranne har ett besvärlig ärende och blir övertydlig, eller när chefen kommer förbi och hejar glatt mitt i kontaktnoteringen jag skriver.
Det är då som det krävs en ansträning att återta fokus på det jag höll på med. Och det är inte bara en gång jag måste hämta tillbaka Fokuset. Det är ständigt och jämt. Tror fanken att man får som träningsvärk i huvudet.
Så,
jag ska reflektera många gånger vid älven under kommande arbetsdagar, för att "hålla ihop mig",och krävs det fler gånger än rasterna så får jag göra det på toaletten. Reflektera alltså...
Så får det bli.
Jag hade lagt upp det på ett mjukt och fint sätt med en släng av diciplin, nämligen att på mina raster och luncher gå ut de stackars metrarna från arbetsplatsen och ner till gräset vid älven och "reflektera".
Liksom nästan fortsätta få det att kännas som att jag är ledig och fri :)
Det gick förvånansvärt bra, fast å andra sidan är det bara en dag som gått.
Jag får väl se i slutet på veckan hur det känns när Verkligheten ramlar ner över en.
Eller inte :)
Jag ska nämligen försöka hålla i det här.
Jag mår bra när jag inte har ständiga konflikter i huvudet att tampas med.
Det är då det blir jobbigt på jobbet. Det är då jag är helt slut efter ett dagsverke.
Det är alla de små avbrotten när jag hör kollegan framför säga fel pris till kunden i telefon,
eller när min bordsgranne har ett besvärlig ärende och blir övertydlig, eller när chefen kommer förbi och hejar glatt mitt i kontaktnoteringen jag skriver.
Det är då som det krävs en ansträning att återta fokus på det jag höll på med. Och det är inte bara en gång jag måste hämta tillbaka Fokuset. Det är ständigt och jämt. Tror fanken att man får som träningsvärk i huvudet.
Så,
jag ska reflektera många gånger vid älven under kommande arbetsdagar, för att "hålla ihop mig",och krävs det fler gånger än rasterna så får jag göra det på toaletten. Reflektera alltså...
Så får det bli.
Semestern är snart över...
...men det finns ju gott om kvällar och helger :)
Istället för att ha ångest över att jag ska börja jobba på måndag, så glider jag bara in i nästa fas, för det är så det är. Det går ju inte att stoppa tiden eller "pausa" när det är som bäst, utan istället vara tacksam för det fina och härliga jag varit med om denna semester, och fortsätta njuta av dagarna som kommer.
Jag har haft en riktigt härlig semester, vädret har varit helt sagolikt, precis som somrar ska vara. En veckas karateläger i Mariestad, ett antal dagar i Stockholm och hälsat på de flesta av min familj, och sen har jag mest hängt med goda vänner och badat och solat och det känns nästan som jag är på kollo hos vännerna på Tvärvägen - Wiggos hem.
Jag är tacksam och glad att jag fått följa med på deras utflykter till både vackra badplatser som är nya för mig, och nån tripp till utomstädes marknad den enda dag då vädret inte var bad/sol-vänligt, och haft underbart sällskap på Risön med fika, och finaste badkompisen Wiggo.
Jag har knappt varit hemma faktiskt, utan verkligen fångat dagarna och gjort sköna saker! Min 20-årige son har till och med trott att jag börjat jobba efterssom att jag sällen varit hemma, och när han till och med bjöd mig på sina chips och dip och Cola, till filmen Spiderman III häromkvällen -
då inser jag att jag haft en alldeles fantastisk semester med full återhämtning för min egen skull :)
Kom igen Måndag, jag är inte rädd, jag är redo!
Längtar redan till nästa semester 2011 ........
Istället för att ha ångest över att jag ska börja jobba på måndag, så glider jag bara in i nästa fas, för det är så det är. Det går ju inte att stoppa tiden eller "pausa" när det är som bäst, utan istället vara tacksam för det fina och härliga jag varit med om denna semester, och fortsätta njuta av dagarna som kommer.
Jag har haft en riktigt härlig semester, vädret har varit helt sagolikt, precis som somrar ska vara. En veckas karateläger i Mariestad, ett antal dagar i Stockholm och hälsat på de flesta av min familj, och sen har jag mest hängt med goda vänner och badat och solat och det känns nästan som jag är på kollo hos vännerna på Tvärvägen - Wiggos hem.
Jag är tacksam och glad att jag fått följa med på deras utflykter till både vackra badplatser som är nya för mig, och nån tripp till utomstädes marknad den enda dag då vädret inte var bad/sol-vänligt, och haft underbart sällskap på Risön med fika, och finaste badkompisen Wiggo.
Jag har knappt varit hemma faktiskt, utan verkligen fångat dagarna och gjort sköna saker! Min 20-årige son har till och med trott att jag börjat jobba efterssom att jag sällen varit hemma, och när han till och med bjöd mig på sina chips och dip och Cola, till filmen Spiderman III häromkvällen -
då inser jag att jag haft en alldeles fantastisk semester med full återhämtning för min egen skull :)
Kom igen Måndag, jag är inte rädd, jag är redo!
Längtar redan till nästa semester 2011 ........
Sommar-Känslor...
Igår var jag på 12-stegsmöte.
Jag blir alltid lugn och skön när jag är på väg till möte. (För att inte tala om efter ;)
Förr kom jag inrusande i sista minuten och var stressad och forcerad,
men så är det inte längre.
Mötena har hjälpt mig att få bort mycket av "skiten" som dolt min inre diamant.
Jag har "uppgraderat" mig själv kan man väl säga,
och är fri från mycket av gamla beteenden och tankar som inte var så bra.
Nu både "ser" jag världen bättre, trivs med mig själv och mår bra.
Jag gick genom parken, och såg verkligen omgivningarna,
de väldigt gröna träden, den blå himlen, de vita molnen, blommorna som stack upp ur gräset och
dammen längre bort såg jag som om det var första gången jag sett den!
Vattnet rörde sig i vinden, och de vackra stenarna var så fint placerade i vattenbrynet.
Jag hörde småfåglarna, och kände dofter från restaurangerna uppe på gatan,
hörde bilarna lite avlägset och såg människor strosa på gatan i kvällssolen.
Utanför möteslokalen stannade jag i solen, tog av skorna och kände fötterna mot asfalten.
Alltså jag njuter verkligen av att vara mitt i nuet. Som ett barn...
Det är såklart inte jämt, men när det sker så blir jag så lugn och tillfreds och känner fullständig sinnesro. Det är ett härligt tillstånd. Jag kommer nära mig själv.
Mötet var känslosamt, det gjorde både ont och gott.
Det är sorg som kommer upp, men också glädje och kärlek.
Idag har jag varit skönt stillsam och lugn.
Efter att ha suttit på baksidan med morgonkaffet, barfota i gräset så gick jag på stan och flanerade, utan mål.
Jag träffade på goda vänner och vi fikade och pratade.
Det var en sån där bra dag, en sån som jag kommer minnas sen i höst.
Jag träffade såklart också min käre Wiggo och hans mor.
Jag är helt klart inne i en process för när han såg på mig, lille Wiggo,
så blev jag känslosam igen - han rör verkligen upp saker i mig.
Den lille filuren, med den rena vackra Diamanten.
Jag känner stor tacksamhet för så mycket - mitt i både smärta och hjärta.
Jag har semester nu, och det är bra för mig att ta det lugnt.
Jag gillar mig själv bättre när jag är närvarande och med liksom.
Fina människor i min närhet påminner mig om det, att det är ok att ta det lugnt.
Tack :)
Peace, Love & Understanding.
Jag blir alltid lugn och skön när jag är på väg till möte. (För att inte tala om efter ;)
Förr kom jag inrusande i sista minuten och var stressad och forcerad,
men så är det inte längre.
Mötena har hjälpt mig att få bort mycket av "skiten" som dolt min inre diamant.
Jag har "uppgraderat" mig själv kan man väl säga,
och är fri från mycket av gamla beteenden och tankar som inte var så bra.
Nu både "ser" jag världen bättre, trivs med mig själv och mår bra.
Jag gick genom parken, och såg verkligen omgivningarna,
de väldigt gröna träden, den blå himlen, de vita molnen, blommorna som stack upp ur gräset och
dammen längre bort såg jag som om det var första gången jag sett den!
Vattnet rörde sig i vinden, och de vackra stenarna var så fint placerade i vattenbrynet.
Jag hörde småfåglarna, och kände dofter från restaurangerna uppe på gatan,
hörde bilarna lite avlägset och såg människor strosa på gatan i kvällssolen.
Utanför möteslokalen stannade jag i solen, tog av skorna och kände fötterna mot asfalten.
Alltså jag njuter verkligen av att vara mitt i nuet. Som ett barn...
Det är såklart inte jämt, men när det sker så blir jag så lugn och tillfreds och känner fullständig sinnesro. Det är ett härligt tillstånd. Jag kommer nära mig själv.
Mötet var känslosamt, det gjorde både ont och gott.
Det är sorg som kommer upp, men också glädje och kärlek.
Idag har jag varit skönt stillsam och lugn.
Efter att ha suttit på baksidan med morgonkaffet, barfota i gräset så gick jag på stan och flanerade, utan mål.
Jag träffade på goda vänner och vi fikade och pratade.
Det var en sån där bra dag, en sån som jag kommer minnas sen i höst.
Jag träffade såklart också min käre Wiggo och hans mor.
Jag är helt klart inne i en process för när han såg på mig, lille Wiggo,
så blev jag känslosam igen - han rör verkligen upp saker i mig.
Den lille filuren, med den rena vackra Diamanten.
Jag känner stor tacksamhet för så mycket - mitt i både smärta och hjärta.
Jag har semester nu, och det är bra för mig att ta det lugnt.
Jag gillar mig själv bättre när jag är närvarande och med liksom.
Fina människor i min närhet påminner mig om det, att det är ok att ta det lugnt.
Tack :)
Peace, Love & Understanding.
Tok-kär i min lärare...
Jamen kan man bli nåt annat än totalt, hängivet och kravlöst kär i den här store,
lille mannen?!!
lille mannen?!!
Att se in i hans ögon, den blicken......den går rakt in i hjärtat på mig.
Han håller kvar blicken länge, betraktar, ser, och möter mig...ända in i själen.
Han ler mot mig och jag smälter. Vi håller kvar mötet med blicken. Hans själ är stor.
Det är nåt magiskt och förunderligt med honom, min lärare Wiggo.
När vi umgås och kommunicerar, så finns inte omvärlden.
Han ger av sig själv, helt ärligt, rakt och rent.
Jag lär mig av honom, att ta emot.
Kärlek. Kravlöst.
Han håller kvar blicken länge, betraktar, ser, och möter mig...ända in i själen.
Han ler mot mig och jag smälter. Vi håller kvar mötet med blicken. Hans själ är stor.
Det är nåt magiskt och förunderligt med honom, min lärare Wiggo.
När vi umgås och kommunicerar, så finns inte omvärlden.
Han ger av sig själv, helt ärligt, rakt och rent.
Jag lär mig av honom, att ta emot.
Kärlek. Kravlöst.
* * *
När jag var ett litet barn så var världen lite annorlunda.
De gånger jag kom nära någon var när jag fick sitta i mammas knä och hon skulle klippa mina naglar efter kvällsbadet. Hos mormor var det mina småsyskon som fick sitta i knä, medan jag som var stor fick stå bredvid.
Jag kommer inte ihåg att någons blick mötte min, i långa "samtal",
eller att jag blev sedd tillräckligt länge för att det skulle stanna kvar i mig.
Jag minns inte att vi kramades i vår familj.
* * *
Wiggo lär mig mycket.
Han låter mig komma nära honom.
Jag svämmar över av kärlek till den här lilla människan.
Vi byter djupa blickar med varann, när jag ler så ler han tillbaka med hela ansiktet,
när han är trött så vilar han i min famn, när han vill pussas spelar det ingen roll att hans haka är dräggelvåt, och han låter mig visa honom blommorna, gräset och "världen".
När jag håller mina händer om hans lilla kropp
och sakta lyfter honom mot mig,
och vi bara finns så en stund...
så helar han
Mitt Lilla Inre Barn.
Wiggo öppnar hjärtan.
Jag.
..är enormt tacksam för mina möten med Wiggo
och hans föräldrar, som låter mig "låna honom" :)
När jag var ett litet barn så var världen lite annorlunda.
De gånger jag kom nära någon var när jag fick sitta i mammas knä och hon skulle klippa mina naglar efter kvällsbadet. Hos mormor var det mina småsyskon som fick sitta i knä, medan jag som var stor fick stå bredvid.
Jag kommer inte ihåg att någons blick mötte min, i långa "samtal",
eller att jag blev sedd tillräckligt länge för att det skulle stanna kvar i mig.
Jag minns inte att vi kramades i vår familj.
* * *
Wiggo lär mig mycket.
Han låter mig komma nära honom.
Jag svämmar över av kärlek till den här lilla människan.
Vi byter djupa blickar med varann, när jag ler så ler han tillbaka med hela ansiktet,
när han är trött så vilar han i min famn, när han vill pussas spelar det ingen roll att hans haka är dräggelvåt, och han låter mig visa honom blommorna, gräset och "världen".
När jag håller mina händer om hans lilla kropp
och sakta lyfter honom mot mig,
och vi bara finns så en stund...
så helar han
Mitt Lilla Inre Barn.
Wiggo öppnar hjärtan.
Jag.
..är enormt tacksam för mina möten med Wiggo
och hans föräldrar, som låter mig "låna honom" :)
Belöningen kommer sist..
Igår hade jag en fundering om varför jag drar ut på bra saker,
att jag t.ex inte gick och la mig när klockan blev sent,
när jag nu äntligen har köpt en ny säng och verkligen längtade efter att få fläka ut mig i den.
Ikväll när jag dammsög, så dök det upp i huvudet från ingenstans att det kanske är för att man blev i-tutad sen barnsben att - först äta upp potatisen annars blir det ingen kaka efteråt.
Eller: - bädda sängen annars får du inte gå ut och leka,
- var snäll annars kommer inte tomten,
- läs läxorna annars får du inga betyg,
- jobba hårt så får du löningen efter en månad,
och så vidare....
Det sitter kanske i de bitarna att man inte får (?) göra det man vill helst,
utan först måste man göra "rätt för sig".
Jag tror jag har gjort så mycket "rätt för mig" i livet,
att jag i fortsättningen kan välja belöningen först,
åtminstone när det gäller så ofarliga saker som att gå och lägga sig när man vill,
eller äta kakan innan maten
eller ta på sig den nyinköpta tröjan på en gång man kommit innanför dörren istället för att vänta tills på fredag.
Det känns bra att få svar på omedvetna frågor.
Nu kommer jag, Sängen!
:)
att jag t.ex inte gick och la mig när klockan blev sent,
när jag nu äntligen har köpt en ny säng och verkligen längtade efter att få fläka ut mig i den.
Ikväll när jag dammsög, så dök det upp i huvudet från ingenstans att det kanske är för att man blev i-tutad sen barnsben att - först äta upp potatisen annars blir det ingen kaka efteråt.
Eller: - bädda sängen annars får du inte gå ut och leka,
- var snäll annars kommer inte tomten,
- läs läxorna annars får du inga betyg,
- jobba hårt så får du löningen efter en månad,
och så vidare....
Det sitter kanske i de bitarna att man inte får (?) göra det man vill helst,
utan först måste man göra "rätt för sig".
Jag tror jag har gjort så mycket "rätt för mig" i livet,
att jag i fortsättningen kan välja belöningen först,
åtminstone när det gäller så ofarliga saker som att gå och lägga sig när man vill,
eller äta kakan innan maten
eller ta på sig den nyinköpta tröjan på en gång man kommit innanför dörren istället för att vänta tills på fredag.
Det känns bra att få svar på omedvetna frågor.
Nu kommer jag, Sängen!
:)
Less is more...
Det slog mig igår när jag satt ute på baksidan och solade,
hur glad jag är jag kan njuta av, just det lilla - "less is more".
Jag är väl enda lägenheten i huset som inte har nån balkong
men......jag kan ställa kaffekoppen på fönsterbrädan,
gå ut genom porten och runt huset så kommer jag till baksidan.
Där finns en gammal bänk precis under fönstret som jag tror "ingick" med lägenhetskontraktet.
Där kan jag sitta, med fötterna i gräset, solen i ansiktet, blå himmel ovanför
och utsikt över en grön kulle fullt med grönskande träd.
Jag är tacksam att jag kan känna glädjen i den lyxen
och njuta av den stunden,
i all enkelhet.
* * *
Kommer nyss in från samma sköna upplevelse,
en kaffepaus i solen, och gräs mellan tårna.
Jag hörde grannarna högre upp som rasslade med bord och stolar
som troligen dukade upp middagen för att äta ute på balkongen.
Kul för dem, tänkte jag, skulle ju varit mysigt,
men de är inte lika nära naturen som jag är, tänkte jag
lutade mig tillbaka på bänken och njöt av gräset under fötterna
och solen i ansiktet.
;)
Less is more...
hur glad jag är jag kan njuta av, just det lilla - "less is more".
Jag är väl enda lägenheten i huset som inte har nån balkong
men......jag kan ställa kaffekoppen på fönsterbrädan,
gå ut genom porten och runt huset så kommer jag till baksidan.
Där finns en gammal bänk precis under fönstret som jag tror "ingick" med lägenhetskontraktet.
Där kan jag sitta, med fötterna i gräset, solen i ansiktet, blå himmel ovanför
och utsikt över en grön kulle fullt med grönskande träd.
Jag är tacksam att jag kan känna glädjen i den lyxen
och njuta av den stunden,
i all enkelhet.
* * *
Kommer nyss in från samma sköna upplevelse,
en kaffepaus i solen, och gräs mellan tårna.
Jag hörde grannarna högre upp som rasslade med bord och stolar
som troligen dukade upp middagen för att äta ute på balkongen.
Kul för dem, tänkte jag, skulle ju varit mysigt,
men de är inte lika nära naturen som jag är, tänkte jag
lutade mig tillbaka på bänken och njöt av gräset under fötterna
och solen i ansiktet.
;)
Less is more...
Min lärare Wiggo...del 3
Eftersom att jag är 40+ och alltså ser sämre på nära håll *host*
så drogs jag till hallspegeln när jag höll Wiggo, så jag kunde se honom tydligare.
Den ritualen håller i sig och arbetsnamnet är rätt och slätt "spegel-leken".
Från början var det jag som njöt av att betrakta honom där i spegeln,
en ny, ren, vacker, liten varelse,
men så småningon mötte han sin egen blick i spegeln.
Han stannade upp och betraktade sig själv....stilla och länge,
antagligen utan att veta att det var han.
Jag tyckte det var fascinerande att se hans möte med sig själv.
Sen när han blev lite större och började le, och fick se sig själv i spegeln igen,
så log han mot sig själv!
Ett lyckligt, igenkännande, brett leende!
Mitt hjärta svämmade över, tårar rann och där stod jag och log ikapp med honom.
Så glad som han blev när han såg sig själv, vilken självklarhet!
En sann kärlek till sig själv!
Så klart!!
Den kärleken borde vi alla känna till oss själva!
Vi har också ett litet barn längst inne i oss själva, och vi är alla helt perfekta som vi är!
Wiggo hymlar inte,
han älskar att se sig själv och det leende han ger sig själv är så vacket och så ärligt!
Han är perfekt!!
Och han överöser alla i sin omgivning med det här leendet, han ser oss.
Men nånstans på vägen försvinner den här ursprungs-kärleken till oss själva,
och man tycker kanske inte att man räcker till, att man inte duger,
att nån annan alltid är bättre, trevligare, klokare eller snyggare.
Varför?
Wiggo visar den sanna kärleken till sig själv.
Vi kan lära oss av honom.
I varje möte med en annan människa
finns också den där blicken, det djupet, det rena och vackra,
som vi alla är....
Men vi tittar inte efter.
Vi har glömt det,
eller så har nån sagt till oss för länge sen,
att vi är fel, eller att vi inte duger.
Sen tror vi det, resten av livet...och vi gömmer oss.
om vi inte gör som Wiggo lär oss -
återtar Kärleken till oss själva!
Bild "lånad" från Wiggos mammas blogg
Min lärare Wiggo...del 2
Idag var jag och en kompis på stan och vi tog en kaffe på ett fik.
Så fick jag se Wiggo och hans mamma utanför fönstret där vi satt
så jag bankade på fönstret och vinkade.
Vi teckenspråkade på varsin sida,
men då varken hon eller jag är så bra på teckenspråk
så gick jag ut istället för att prata några ord.
Wiggo låg i vagnen, i sin coola keps
och som vanligt pratade jag inte många ord med mamman
utan Wiggo tog mitt fokus.
Eller jag gav det.
Att se in i hans blåa ögon som betraktar,
djupt och länge....
utan ord,
är magiskt.
*
Jag kunde som vanligt inte slita mig utan vi möttes där i ögon-blicken, länge.
Hur ofta ser man in i någons ögon så länge??
Jag pratade med honom en evighet utan att vi släppte blicken,
och när hans mor äntligen "fick tillbaka" honom så gick de vidare med vagnen och jag gick in på fiket igen.
Där står min väninna med tårar i ögonen och jag undrade vad det var.
Hon visste inte riktigt,
men hon hade blivit så berörd av mitt möte med min lärare Wiggo.
Jag blev lite förundrad över att hon kände det....
Det här var en härlig parentes, del 3 fortsätter imorgon,
om vad han lär mig.
*Bilden är från Wiggos mammas blogg.
Så fick jag se Wiggo och hans mamma utanför fönstret där vi satt
så jag bankade på fönstret och vinkade.
Vi teckenspråkade på varsin sida,
men då varken hon eller jag är så bra på teckenspråk
så gick jag ut istället för att prata några ord.
Wiggo låg i vagnen, i sin coola keps
och som vanligt pratade jag inte många ord med mamman
utan Wiggo tog mitt fokus.
Eller jag gav det.
Att se in i hans blåa ögon som betraktar,
djupt och länge....
utan ord,
är magiskt.
*
Jag kunde som vanligt inte slita mig utan vi möttes där i ögon-blicken, länge.
Hur ofta ser man in i någons ögon så länge??
Jag pratade med honom en evighet utan att vi släppte blicken,
och när hans mor äntligen "fick tillbaka" honom så gick de vidare med vagnen och jag gick in på fiket igen.
Där står min väninna med tårar i ögonen och jag undrade vad det var.
Hon visste inte riktigt,
men hon hade blivit så berörd av mitt möte med min lärare Wiggo.
Jag blev lite förundrad över att hon kände det....
Det här var en härlig parentes, del 3 fortsätter imorgon,
om vad han lär mig.
*Bilden är från Wiggos mammas blogg.
Min lärare Wiggo...del 1
Jag skulle blogga om lille Wiggo som jag följt från födseln och som nu snart är 4 månader.
Mina vänners lille kille är helt bedårande!
Mötena med honom är magiska för mig, och jag förstår inte själv hur det kommer sig.
Jag menar jag har väl sett barn förut. Jag har två egna, vuxna iofs, men ändå.
Och barn har väl funnits både här och där i mitt liv på olika sätt,
så det är ju inget nytt under stjärnorna...
Men det är nåt speciellt med Wiggo...
Jag har inte förstått riktigt vad ännu, men det känns så starkt!
Det är nåt som jag tydligen ska lära mig om mig själv, och jag är visst redo nu.
Och han är min lärare.
Jag känner en stor tacksamhet...
till Wiggo, till hans föräldrar,
och till Det som Sker.
Jag känner att jag blir berörd nu när jag skriver....
För det handlar om mig.
Och han väcker upp mycket i mig som jag tror att jag behöver se igen, som jag har glömt.
Jag hoppas att jag ger något tillbaka till honom också.
Det här får bli Del 1.
Fortsättning följer imorgon.
Jag och min lärare...
Måndag-morgon..och lite djup..
Jag är ledig idag efter att ha jobbat i helgen.
Har verkligen inte gjort mig nån brådska utan klev upp när klockan ringde vid 9.
Douglas har en tendens att sova länge så jag fick vardagsrummet för mig själv,
med frukost framför TV:n.
Det är bra program ofta som jag råkar hamna vid,
annars ser jag egentligen sällan på TV.
Idag var det "Efter Tio" och en intervju med Pia Johansson
och hon blev just en av mina favoriter.
Hon som är med i Parlamentet.
Hon berättade lite om sig själv, intressant, hon har också varit med om saker
och har vågat möta sina mörkaste sidor inom sig för att våga växa.
Hon berättar från sig själv, kraftfullt och sant, utan offermentalitet.
Jag gillar människor som tar mod till sig och vågar växa och utvecklas.
Det är lite meningen med livet juh,
att växa i sig själv, för man är så mycket mer än man tror.
Såh....
Nåväl, nu ska jag förbereda mig för att åka på Österåsen och babysimma med Wiggo och hans mor.
Det har blivit en mysig vana för jag har råkat vara ledig en massa måndagar
och det kan ju vara bra att vara två vuxna i omklädning, duschar och ombyten för att hantera, bära och turas om.
Nästa måndag ska visst Wiggos pappa med och bada,
och hade det inte varit så att jag jobbar då, så hade jag nästan blivit lite förbannad -
att jag blir utbytt så där!
Fast det är klart...det är ju hans son ;)
En parentes:
Sånt här gjorde vi inte på min tid som småbarnsmor.
Tacksam att jag får vara med nu.
Just det, jag ska blogga lite sen om vad Wiggor lär mig.
På djupet, kan man säga ;)
Har verkligen inte gjort mig nån brådska utan klev upp när klockan ringde vid 9.
Douglas har en tendens att sova länge så jag fick vardagsrummet för mig själv,
med frukost framför TV:n.
Det är bra program ofta som jag råkar hamna vid,
annars ser jag egentligen sällan på TV.
Idag var det "Efter Tio" och en intervju med Pia Johansson
och hon blev just en av mina favoriter.
Hon som är med i Parlamentet.
Hon berättade lite om sig själv, intressant, hon har också varit med om saker
och har vågat möta sina mörkaste sidor inom sig för att våga växa.
Hon berättar från sig själv, kraftfullt och sant, utan offermentalitet.
Jag gillar människor som tar mod till sig och vågar växa och utvecklas.
Det är lite meningen med livet juh,
att växa i sig själv, för man är så mycket mer än man tror.
Såh....
Nåväl, nu ska jag förbereda mig för att åka på Österåsen och babysimma med Wiggo och hans mor.
Det har blivit en mysig vana för jag har råkat vara ledig en massa måndagar
och det kan ju vara bra att vara två vuxna i omklädning, duschar och ombyten för att hantera, bära och turas om.
Nästa måndag ska visst Wiggos pappa med och bada,
och hade det inte varit så att jag jobbar då, så hade jag nästan blivit lite förbannad -
att jag blir utbytt så där!
Fast det är klart...det är ju hans son ;)
En parentes:
Sånt här gjorde vi inte på min tid som småbarnsmor.
Tacksam att jag får vara med nu.
Just det, jag ska blogga lite sen om vad Wiggor lär mig.
På djupet, kan man säga ;)
Så var jag där igen...
Imorgon börjar jag jobba kl 14. Skönt med lite sovmorgon.
Men....då gör jag sådär igen:
- bokar upp mig.
Ett par saker är väl okej,
och det kanske inte gör nåt egentligen att man är aktiv en hel dag...
Men det ringer ändå en liten klocka...
Vi 9-tiden imorgon kommer en kollega hit
med ett par av hans barn för att bli klippta.
Kl 11 ska jag hämta upp ett par
och skjutsa dem och deras packning till tågstationen
för deras vidare resa till Arlanda och sen Thailand.
(Jag är inte avundsjuk alls)
Kl 12:30 kommer en annan kollega hit med en kasse barnkläder
som hon skänker till min systers 3-årige son.
Vi sks äta varma mackor och dricka te till 13:15 då hennes lunchtid är slut.
Då har jag en halvtimme på mig att skapa ett tomrum
innan jag börjar jobba mitt eftermiddags/kvälls-pass som slutar 22:00.
Och då är det mest puss och gonatt liksom.
Så här kan man alltså göra för att få dagarna att gå...
;-o