Min sons tatuering var ingen lek..
När jag gjorde mina senaste tatueringar så följde min 20-årige son med för att kolla.
Jag menar vi har ju sett Miami Ink lite till mans
och han var nu snabb att ta tillfället i akt att kolla hur det ser ut i verkligheten.
Jag blev uppriktigt glad att han ville göra nåt tillsammans med sin mor,
nu för tiden sker det mycket, mycket sällan. Nästan aldrig faktiskt.
Hur som helst, han ägnade någon vecka åt att hitta ett motiv, och det skulle sitta på vänster bröstsida. Han hittade ett motiv på Taurus, Oxen, och så var det klart.
Har han bestämt sig för nåt, då är det så. Han tvivlar sällan på sina beslut.
...tror det är ett av Oxens drag....
Han skickade bilden till tatueraren Mika och bokade sen en tid och jag fick äran att följa med honom dit:
Studion ligger i Näsåker. Trevligt fik alldeles intill där jag hängde den här dagen.
Min son har påbörjat något som varken kan avbrytas eller ångras.
Drygt hälften kvar. Han sa ingenting utan var stencool, min grabb.
Här bakom draperiet pågick skapandet. Länge. Flera timmar...
Äntligen var det klart! Jättefint blev det! Jag blev nästan lite tårögd...
Närbild på Oxen.
Det gjorde visst väldigt, väldigt ont. Det här är visst det näst känsligaste stället att tatuera sig på. Jag är stolt över honom som valt att göra det här, och över motivet han valt och att han stod ut med smärtan, som jag förstod var flera resor värre än då jag gjorde mina två. Små. Oansenliga. Fjant-tatueringar.
Fast jag älskar mina.
* * *
Jag menar vi har ju sett Miami Ink lite till mans
och han var nu snabb att ta tillfället i akt att kolla hur det ser ut i verkligheten.
Jag blev uppriktigt glad att han ville göra nåt tillsammans med sin mor,
nu för tiden sker det mycket, mycket sällan. Nästan aldrig faktiskt.
Hur som helst, han ägnade någon vecka åt att hitta ett motiv, och det skulle sitta på vänster bröstsida. Han hittade ett motiv på Taurus, Oxen, och så var det klart.
Har han bestämt sig för nåt, då är det så. Han tvivlar sällan på sina beslut.
...tror det är ett av Oxens drag....
Han skickade bilden till tatueraren Mika och bokade sen en tid och jag fick äran att följa med honom dit:
Studion ligger i Näsåker. Trevligt fik alldeles intill där jag hängde den här dagen.
Min son har påbörjat något som varken kan avbrytas eller ångras.
Drygt hälften kvar. Han sa ingenting utan var stencool, min grabb.
Här bakom draperiet pågick skapandet. Länge. Flera timmar...
Äntligen var det klart! Jättefint blev det! Jag blev nästan lite tårögd...
Närbild på Oxen.
Det gjorde visst väldigt, väldigt ont. Det här är visst det näst känsligaste stället att tatuera sig på. Jag är stolt över honom som valt att göra det här, och över motivet han valt och att han stod ut med smärtan, som jag förstod var flera resor värre än då jag gjorde mina två. Små. Oansenliga. Fjant-tatueringar.
Fast jag älskar mina.
* * *
Skrivet i sten, eller hud...
Mina tatueringar sitter strategiskt så att jag själv ska kunna se dem.
"We are One och Love is all"
har ett budskap till mig, eller mer som en påminnelse.
"We are One" är för mig den närvaro och uppmärksamhet jag vill ha i mina möten med mina medmänniskor. Ja egentligen allt i min omgivning, människor, djur, natur, händelser och rubbet!
Vi kommer från samma källa, när jag ser dig så ser jag även mig själv.
Om jag blir irriterad på dig så drabbar det mig, hänger jag upp mig på dig så kommer det tillbaka till mig. Men gör jag gott mot dig, gör jag gott mot mig själv. Vi är alla en.
"Love is all", jag vad finns det att säga - Kärleken är allt!
Självklart!
Där kärlek finns, finns ingen rädsla. (Och tvärtom: där rädsla finns, finns ingen kärlek.)
Kärlek, glädje och ljus.
Ett litet barn i min omgivning, "min lärare", som inte ens har ett språk ännu, men han Är Kärlek. Jag är så tacksam och glad att han väckt upp mitt slumrande inre igen. Jag lär mig av honom. Go-unge! :)
* * *
En grej till, jag googlade på respektive mening.....
och jag blev glad och upprymd av "We are One"
och av "Love is all" fick jag gåshud
och fylldes av stor värme..(kvinnan som sjunger, ojoj!)
Jag har iallafall tatuerat in det här budskapet, och jag blir påmind varje dag:)
Min mentor Wiggo och jag.
"We are One och Love is all"
har ett budskap till mig, eller mer som en påminnelse.
"We are One" är för mig den närvaro och uppmärksamhet jag vill ha i mina möten med mina medmänniskor. Ja egentligen allt i min omgivning, människor, djur, natur, händelser och rubbet!
Vi kommer från samma källa, när jag ser dig så ser jag även mig själv.
Om jag blir irriterad på dig så drabbar det mig, hänger jag upp mig på dig så kommer det tillbaka till mig. Men gör jag gott mot dig, gör jag gott mot mig själv. Vi är alla en.
"Love is all", jag vad finns det att säga - Kärleken är allt!
Självklart!
Där kärlek finns, finns ingen rädsla. (Och tvärtom: där rädsla finns, finns ingen kärlek.)
Kärlek, glädje och ljus.
Ett litet barn i min omgivning, "min lärare", som inte ens har ett språk ännu, men han Är Kärlek. Jag är så tacksam och glad att han väckt upp mitt slumrande inre igen. Jag lär mig av honom. Go-unge! :)
* * *
En grej till, jag googlade på respektive mening.....
och jag blev glad och upprymd av "We are One"
och av "Love is all" fick jag gåshud
och fylldes av stor värme..(kvinnan som sjunger, ojoj!)
Jag har iallafall tatuerat in det här budskapet, och jag blir påmind varje dag:)
Min mentor Wiggo och jag.
Tatuerad...
Jag har i ett par år vetat att mina nästa tatueringar skulle sitta på varje handled typ,
men jag har inte vetat VAD jag ville ha där.
Jag har kanske inte varit jätteaktiv och funderat ut nåt, men nu i sommar kom det
och det känns helt rätt.
Nu sitter de där och jag är nöjd.
(Klicka för förstoring)
För mig är texten självklar, men det är ju för att det kommer från mitt hjärta,
men jag lär blogga om det endera dagen.
Kan var bra att sätta ord på det också, och förtydliga, även för mig själv :)
Inte nog med det,
nu har min son gjort en tatuering också.
Mina känns lite mesiga, storleks- och smärtmässigt,
om man jämför med hans ;-)
Bild på den kommer.
men jag har inte vetat VAD jag ville ha där.
Jag har kanske inte varit jätteaktiv och funderat ut nåt, men nu i sommar kom det
och det känns helt rätt.
Nu sitter de där och jag är nöjd.
(Klicka för förstoring)
För mig är texten självklar, men det är ju för att det kommer från mitt hjärta,
men jag lär blogga om det endera dagen.
Kan var bra att sätta ord på det också, och förtydliga, även för mig själv :)
Inte nog med det,
nu har min son gjort en tatuering också.
Mina känns lite mesiga, storleks- och smärtmässigt,
om man jämför med hans ;-)
Bild på den kommer.
Så jäkla illa är det väl inte?!
Idag hade jag satt klockan på 9 av nån anledning som jag inte förstår själv.
Jag stängde av den och somnade om till kl 13.
DET var skönt.
Jag har en jädra hosta och bihålorna är inte att leka med,
och jag känner mig så pass slut att jag redan nu har fattat beslutet
att vara hemma hela den här veckan.
DET känns klokt.
Jag har legat i soffan mest hela eftermiddagen med täcke och kudde
och halvtittat på film på TV.
DET var inte dumt.
Dogge, min inneboende son, kom från träningen, ställer sig i dörröppningen
och glor en stund på scenariot i vardagsrummet och frågar:
"Mamma har du ett tråkigt liv"?
Jag samlar ihop mig, tänker efter en stund och svarar ärligt:
"Näej, Douglas, det tycker jag inte jag har"
Jag hade gått igenom mitt liv i huvudet, hur det varit och hur det är nu,
hur jag njuter av min lägenhet, tacksamhet över att båda sönerna har en sysselsättning,
jag har ett jobb, goa vänner, karaten,
är frisk på det stora hela (förkyld nu, javisst) och trivs med livet.
Douglas tittar på mig igen och säger:
"Jamen du ligger ju här och tittar på TV4Film!!"
Nu har det gått några timmar men jag funderar fortfarande:
Hade jag tittat på TV3 eller en DVD-film
hade han tyckt att jag haft ett bättre liv då?
Jag stängde av den och somnade om till kl 13.
DET var skönt.
Jag har en jädra hosta och bihålorna är inte att leka med,
och jag känner mig så pass slut att jag redan nu har fattat beslutet
att vara hemma hela den här veckan.
DET känns klokt.
Jag har legat i soffan mest hela eftermiddagen med täcke och kudde
och halvtittat på film på TV.
DET var inte dumt.
Dogge, min inneboende son, kom från träningen, ställer sig i dörröppningen
och glor en stund på scenariot i vardagsrummet och frågar:
"Mamma har du ett tråkigt liv"?
Jag samlar ihop mig, tänker efter en stund och svarar ärligt:
"Näej, Douglas, det tycker jag inte jag har"
Jag hade gått igenom mitt liv i huvudet, hur det varit och hur det är nu,
hur jag njuter av min lägenhet, tacksamhet över att båda sönerna har en sysselsättning,
jag har ett jobb, goa vänner, karaten,
är frisk på det stora hela (förkyld nu, javisst) och trivs med livet.
Douglas tittar på mig igen och säger:
"Jamen du ligger ju här och tittar på TV4Film!!"
Nu har det gått några timmar men jag funderar fortfarande:
Hade jag tittat på TV3 eller en DVD-film
hade han tyckt att jag haft ett bättre liv då?
Vissa dagar går baklänges...
...eller man gör sig åtminstone uppmärksam på att man bör ta det försiktigt.
Inatt vaknade jag med huvudvärk och feberförvirring och av att det var en pina att svälja.
Drog i mig min sista halstablett och sög försiktigt så den inte skulle ta slut,
samtidigt som jag svor lite tyst för jag visste att jag slarvat bort alvedonen redan kvällen innan.
På förmiddagen när jag vaknade så klev jag upp och
loggade in på datorn samtidigt som jag drog av en nysning som hette duga.
Jag hade hade visst glömt att svälja
(ja, det gjorde ju så ont ju!) och kände nåt varmt på armen -
det rann visst saliv längs underarmen och jag svor lite över det extraarbetet att sanera mig själv.
Tog en kopp te och en hårdmacka ute i köket.
Hittade alvedon-paketet på bordet!
Mackan tappade jag på mitt nysvabbade golv men jag tänkte att jag hade tur,
för den studsade en gång och landade med smörsidan uppåt. Det var ju bra.
Jag hasade mig tillbaka till datorn, satte mig och kände nåt blött under foten,
och där låg visst resten av nysningen.
Ytterligare sanering och jag bestämde mig för att ta det väldigt lugnt idag.
När jag nästan var klar med ett litet skapande arbete i Word
och skulle skriva ut det på ett fint papper med snyggt teckensnitt
så såg jag att jag skrivit ett ord fel.
Ingen fara, jag rättar det och skriver ut det en gång till på ett fint papper.
Bilden på datorskärmen glodde på mig med ett mycket underligt utseende -
som på det gamla 80-talet strax efter DOS, då windows kom som vi känner det idag.
En varningsruta kom upp och allting var i teckensnitt 140 jämfört med typ "Arial 12".
Rutan föreslog att jag skulle ta bort nåt ur startmenyn pga platsbrist eller nåt,
samt starta om datorn. Vilket jag gjorde. Inget hände.
På väg att startas om stod det i 1,5 timme och jag gav upp.
Det blev ingen rättad utskrift men resten av dagen blev rätt stillsam.
Fattas väl bara annat...
Sjukt kort långfredag...
Klockan är 20:45 och jag är redo för sängen.
Har känt mig lite krasslig i två dagar men ändå jobbat.
Tänkte att bara helgen kommer så kan jag landa och bli sjuk en sväng lite snabbt,
och sen bli frisk tills på måndag.
Va, nähä, funkar det inte så?
Dagen på jobbet idag kändes som en väldigt, väldigt lång långfredag!
När jag väl kom hem var det som att det bara swischade till så blev det kvälll.
Lite käk och en film med Douglas (en parodi på zombiefilmen Shawn of the Dead)
så försvann den här fredagkvällen.
Nu är det bara tandborsten och en kudde som fattas.
Länge sen jag var sjuk så jag minns inte riktigt hur man gjorde....
En honungste och en serietidning innan jag släcker lyset kanske?
Låtsasfamilj på riktigt...
Ibland tänker jag på min familj och hur sällan vi träffas.
De bor i Stockholm, utspridda kring Saltsjöbaden, Ingarö och Gustavsberg
och jag bor 50 mil norrut, i Sollefteå.
Jag har bott här i Ångermanland i 18 år.
Helt otroligt när jag ser siffran här. Ganska länge!
Jag trivs här och kan inte tänka mig att bo i Stockholm igen.
Men egentligen är jag en ensamstående familjemedlem här, (jag har ju mina två söner så klart) medan de alla har varann där nere. De, familjen, firar jul och födelsedagar tillsammans, och träffas och fikar när andan faller på.
Gamla klasskamrater och kompisar, alla är där nere.
Jag åker ner en gång per år och då brukar det vara en hysteriskt snabb resa,
där jag försöker hinna träffa mamma och pappa som är skilda sen miljoner år sen,
och mina två systrar och deras barn.
Att göra stan är inte att tänka på.
Undrar om det är tantvarning, att jag längtar hem till Sollefteå så fort jag närmar mig Arlanda stad…
Det är som en liten ångest när jag kommer ner dit.
Men hör här -
jag känner mig inte alls ensam!
jag känner mig inte alls ensam!
Här i Sollefteå har jag min andra familj – mina vänner.
Jag har gått igenom min personliga utveckling här som startade då jag och barnens pappa separerade för 16 år sen. Inte roligt, men nödvändigt tydligen, annars skulle det inte hänt.
Jag har tillit numer, att jag får det jag behöver för att utvecklas,
och att Livet vill mig väl (fast det kanske inte alltid känts så).
Jag har tillit numer, att jag får det jag behöver för att utvecklas,
och att Livet vill mig väl (fast det kanske inte alltid känts så).
Jag kan nog säga att jag är en lycklig människa - jag är enormt tacksam för min "resa"
och för min ”låtsas-familj” här i Sollefteå.
Verkligen!!
och för min ”låtsas-familj” här i Sollefteå.
Verkligen!!
Lugn, är det samma som tråkig?
Egentligen är jag nog rätt tråkig.
Det händer inget speciellt i mitt liv.
Förutom att varje dag är rätt kul.
I min värld är det så i alla fall.
Jag har inte roligare än vad jag gör mig.
På nåt vis.
Eller kul och kul,
det behöver inte vara roligt men jag försöker uppleva det jag kan,
Så mycket som möjligt och ta för mig av det som kommer i min väg.
Maxa upplevelsen, ta in den, vara i den och njuta av den. Eller lära mig nåt av den.
När jag vaknar på morgonen så är världen och dagen ren.
Helt oförstörd. Allt känns enkelt på nåt vis.
Men efter några timmar, eller så fort jag tagit mig ut från lägenheten eller pratat med någon
så börjar tankarna, valen, besluten och det köar upp sig liksom.
När dagen är slut så är det ibland som att jag hetsätit för många möten och aktiviteter,
mer än vad som är hälsosamt för mig och jag kan känna mig så där proppmätt...
Det är en balans det där.
När jag går fram långsamt och tar mig tid i det jag gör,
så blir det ingen baksmälla utan jag kan somna nöjd med ett fånigt leende i hjärtat.
Min mamma sa en gång då jag frågade om hon inte ville ha lugn och ro i sitt liv -
-” Lugn och ro?!! Nej tråkigt vill jag inte ha!”
Jag som är min mammas dotter, förstod då, att jag har levt och tänkt som hon.
Jag har fått lära mig den hårda vägen, att det inte är samma sak.
Men det sitter kvar sen modersmjölken….
*andas in……………………andas ut……………………*
Lugn och ro har inget alls med tråkigt att göra, tvärtom :)
Lugn och ro har inget alls med tråkigt att göra, tvärtom :)
Fyrkantigt liv
Söndag den 12 september 2010
Den här veckan känns lika komprimerad som min lilla mini-almanacka.
Den har jag skaffat för att inte boka in för mycket om dagarna.
Smart drag från min sida. Jag mår bra av att lura mig själv :)
Jag har skött mina åtaganden hyfsat, denna vecka:
Tränat 3 karatepass av 4. (-1)
Avverkat 1 gympass av 2. (-1)
Gått 3 stycken 30-minuter raska promixar av 3.
Jag väljer att inte känna mig misslyckad att jag missade 2 pass av 9.
78% av mitt veckomål gick jag i land med – jag är nöjd med det.
Imorgon kör jag igen, nya tag.
Jag hinner också jobba, sova och äta. Men det är nog i stort sett det enda.
KarateSensei Fred Jarbro säger att återhämtning är viktigt!
Speciellt när man blir lite äldre…..
Jag tycker det känns tryggt och bra att ha rutiner att följa. Det blir enkelt på nåt vis.
En dag i veckan är träningsfri, onsdagen – då tillåter jag mig att njuta och uppskatta min ledighet.
Längtar till ondag – då hoppas jag nästan på regn och rusk så jag får ligga i soffan och gona med en filt och titta på film och äta pop-corn.
Samsung, kablar och sammanbrott...
Man kan inte vara bra på allting,
och jag vet att jag inte är bra på det här med teknik och grejer.
Jag har fått tillbaka min mobiltelefon, en Samsung med "tattsch"-funktion.
Den har varit på lagning för att nåt hade gått sönder.
Han som jag köpte telefonen av har hjälpt till med att ställa in och fixa och greja
och sen visat hur jag ska använda den.
Fast det har jag glömt eftersom att jag använt min gamla härk till mobiltelefon i ett par veckor.
Nu har jag börjat lära mig den nya tattsch-fånen igen,
men jag är inte så där blixtsnabb som man vill skryta.
Jag är faktiskt inte snabb alls.
Jag tog några bilder från personalfesten igår,
då vi åkte båtem Ådalen III bort till Höga Kusten
och sen hem igen med magarna fulla av underbart god buffé-mat
och rösterna söndersjungna och öronen halvdöva av låtspelandet.
Jag kände mig lycklig som ett barn för att jag äntligen kan blogga med NYA bilder
istället för att köra utan eller leta fram några gamla "stand-in"-bilder som jag fuskat med.
Jag satte i sladden för att föra över dem till datorn och bjuda på ett par levande bilder,
men det händer inget. Jag hittar dem inte.
Jag har börjat om med sladden ett par gånger
och försökt samla mig utan att andas i en påse,
men.....
jag inser jag att jag är bra på mycket,
- men absolut inte teknik och sabla kablar.
(Här skulle det ha varit en liten käck bildserie på ett par, tre bilder,
men ni får använda er egen fantasi istället ;-)
och jag vet att jag inte är bra på det här med teknik och grejer.
Jag har fått tillbaka min mobiltelefon, en Samsung med "tattsch"-funktion.
Den har varit på lagning för att nåt hade gått sönder.
Han som jag köpte telefonen av har hjälpt till med att ställa in och fixa och greja
och sen visat hur jag ska använda den.
Fast det har jag glömt eftersom att jag använt min gamla härk till mobiltelefon i ett par veckor.
Nu har jag börjat lära mig den nya tattsch-fånen igen,
men jag är inte så där blixtsnabb som man vill skryta.
Jag är faktiskt inte snabb alls.
Jag tog några bilder från personalfesten igår,
då vi åkte båtem Ådalen III bort till Höga Kusten
och sen hem igen med magarna fulla av underbart god buffé-mat
och rösterna söndersjungna och öronen halvdöva av låtspelandet.
Jag kände mig lycklig som ett barn för att jag äntligen kan blogga med NYA bilder
istället för att köra utan eller leta fram några gamla "stand-in"-bilder som jag fuskat med.
Jag satte i sladden för att föra över dem till datorn och bjuda på ett par levande bilder,
men det händer inget. Jag hittar dem inte.
Jag har börjat om med sladden ett par gånger
och försökt samla mig utan att andas i en påse,
men.....
jag inser jag att jag är bra på mycket,
- men absolut inte teknik och sabla kablar.
(Här skulle det ha varit en liten käck bildserie på ett par, tre bilder,
men ni får använda er egen fantasi istället ;-)
Ingenting har hänt...
Jag tänkte slänga mig ner och blogga lite innan jag går och lägger mig.
Jag känner mig lugn och nöjd med mig själv.
Inget speciellt har hänt,
Jag var uppe med tuppen och jobbade ett tidigt pass, och slutade så fint kl 14.
Jag satt ute på mina raster och njöt av sommarkänslan trots att det är 8 september idag.
Jag gjorde en lite längre tripp med goda vänner på eftermiddagen
och när jag kom hem så slog jag mig ner ute på baksidan med boken "Långsamhetens lov" och kände mig skön och soft.
Nöjd och behaglig på nåt vis. Sinnesro banne mig!
En annan vän kom förbi där ute på gräsmattan och vi slog följe till affären en sväng.
Det kändes skönt, lugnt och långsamt och det var som att vi hade all tid i världen.
Nu har jag kokat linssoppa som är jättegod med purjo och curry och grejer
och det är som att jag gör bra saker för mig själv.
Jag är fan tok-nöjd med den här dagen och då har egentligen ingenting hänt!
:)
Jag känner mig lugn och nöjd med mig själv.
Inget speciellt har hänt,
Jag var uppe med tuppen och jobbade ett tidigt pass, och slutade så fint kl 14.
Jag satt ute på mina raster och njöt av sommarkänslan trots att det är 8 september idag.
Jag gjorde en lite längre tripp med goda vänner på eftermiddagen
och när jag kom hem så slog jag mig ner ute på baksidan med boken "Långsamhetens lov" och kände mig skön och soft.
Nöjd och behaglig på nåt vis. Sinnesro banne mig!
En annan vän kom förbi där ute på gräsmattan och vi slog följe till affären en sväng.
Det kändes skönt, lugnt och långsamt och det var som att vi hade all tid i världen.
Nu har jag kokat linssoppa som är jättegod med purjo och curry och grejer
och det är som att jag gör bra saker för mig själv.
Jag är fan tok-nöjd med den här dagen och då har egentligen ingenting hänt!
:)
Jag tar det igen....
6 september 2010
Imorse kl 9:00 drog jag på mig träningskläder och gympaskor och gick jag en rask promenad längs med älven och bort på Risön och sen hem igen.
Det tog exakt 30 minuter.
Tänkte få igång hjärtat lite, och bli av med ett par små volanger.
Jädrar vilken härlig naturupplevelse, varför har jag inte fått ändan ur tidigare??!
Gröten var sanslöst god efteråt!
En stund senare kom min kompis och hennes lille son, ("min lärare" Wiggo) och hämtade upp mig så for vi på babysim på hälsohemmet Österåsen.
Efteråt tog vi en fika på stan tillsammans, enligt rutinen ;-)
Väl hemma så bytte jag om och snärtade upp på gymmet för ett benpass.
Yessss!!
På fredag är det gymmet igen.
Tisdag, och torsdag är det karate som kört igång nu, jajamän!
Lördag och söndag SKA jag träna karate - oavsett om Fredrik är med eller inte!
Punkt slut!
Så nu ska vi se om jag lyckas hålla i det här längre än en vecka...
Efter Första Veckan tatuerade jag mig och då ska man inte träna.
Där föll min fina uppstart, men NU är jag på igen!
*mumlar lite och knackar tre gånger i bordet, spottar på katten och häller salt bakom nycklarna*
Det tog exakt 30 minuter.
Tänkte få igång hjärtat lite, och bli av med ett par små volanger.
Jädrar vilken härlig naturupplevelse, varför har jag inte fått ändan ur tidigare??!
Gröten var sanslöst god efteråt!
En stund senare kom min kompis och hennes lille son, ("min lärare" Wiggo) och hämtade upp mig så for vi på babysim på hälsohemmet Österåsen.
Efteråt tog vi en fika på stan tillsammans, enligt rutinen ;-)
Väl hemma så bytte jag om och snärtade upp på gymmet för ett benpass.
Yessss!!
På fredag är det gymmet igen.
Tisdag, och torsdag är det karate som kört igång nu, jajamän!
Lördag och söndag SKA jag träna karate - oavsett om Fredrik är med eller inte!
Punkt slut!
Så nu ska vi se om jag lyckas hålla i det här längre än en vecka...
Efter Första Veckan tatuerade jag mig och då ska man inte träna.
Där föll min fina uppstart, men NU är jag på igen!
*mumlar lite och knackar tre gånger i bordet, spottar på katten och häller salt bakom nycklarna*
Äntligen surströmming!
Tänk att jag trodde nästan att jag inte skulle få äta någon surströmming i år!
Det har varit en del snack om det under sommaren med olika vänner,
men det har liksom inte hänt nåt.
Och det är nog jag som är orsaken till det för jag har inte känt att jag haft tid.
Men imorse gick jag av mitt skift och nu är jag ledig fram till ondag
och så ringde en kompis och frågade om jag ville äta surströmming :)
Jag tackade Ja, utan att blinka för det kändes rätt och äta ska man ju ändå.
Så nu ska jag ta och cykla iväg och avnjuta sommarens höjdpunkt tillsammans med goda vänner,
denna soliga och vackra septemberdag!
Surströmmingsmacka, som toppas med gräddfil och lök/tomater!
*drägglar*
Det har varit en del snack om det under sommaren med olika vänner,
men det har liksom inte hänt nåt.
Och det är nog jag som är orsaken till det för jag har inte känt att jag haft tid.
Men imorse gick jag av mitt skift och nu är jag ledig fram till ondag
och så ringde en kompis och frågade om jag ville äta surströmming :)
Jag tackade Ja, utan att blinka för det kändes rätt och äta ska man ju ändå.
Så nu ska jag ta och cykla iväg och avnjuta sommarens höjdpunkt tillsammans med goda vänner,
denna soliga och vackra septemberdag!
Surströmmingsmacka, som toppas med gräddfil och lök/tomater!
*drägglar*
Mamma-service på övertid, är jag dum eller?
Insikten om att man curlar sina barn är bra.
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*