Hur långsamt kommer man längst?

Det är bra att jag ställer den frågan. Till mig själv.

En novell, eller biografi, över En helt vanlig dag i mitt liv, då jag inte väntat in min Själ ordentligt, hör här:

I mitt huvud kan jag göra en bild av hur härligt allt är och hur bra jag mår och livet leker.
Men i nåt litet hörn av skallen sitter en liten röst och ropar lite försiktigt, som försöker göra sig hörd. Men det är en liten försynt och svag röst, det är lätt att missa den...

Och då jag inte hör den så kommer till slut det tunga artilleriet till hjälp - kroppen!

Jag har t.ex. tappat bort min nyckelknippa. Jag hade den på dan i onsdags, men inte på kvällen när jag skulle hem från jobbet. Det är snart fem dagar sen. Jag tror att den ligger på nåt udda ställe hemma. Eller nåt udda ställe på jobbet. Den dyker nog upp....

Jag gick på stan en sväng idag, skulle handla lite smått bara borta på ICA. Gick tillbaka sen, med kassen dinglandes, tog en kaffe på stan på väg hemåt och njöt av ledighet och sommar och försökte känna in Nipyran. Mitt i en sipp kaffe kom jag på att jag glömt handla nötter och 70% choklad till det jag hade tänkt baka senare. Jag drack ur mitt kaffe och tog en sväng bortåt ICA igen och införskaffade grejerna.

Ingen hets, lugn och fin. Jag skulle ju bli bjuden på middag hos Douglas och Olivera idag. Sen träna karate och sen jobba natt. Jag tog en promenad genom parken hem och ringde upp Dogge och frågade hur det skulle bli. De hade nyss vaknat. Det var visst ut igår. Ja, det är ju Nipyran, med musik i parken halva nätterna, just det. Middagen avbokades, men det gjorde inget, då rår jag mig ju själv.

Jag tog min bok, en kaffe och gick ut och satte mig på baksidan i solen som tittade fram mellan molnen. Efter 5 minuter började det regna. Jag gick in igen och tänkte att det är ju bra för då kan jag faktiskt dra igång städprojeket! Och förhoppningsvis hittar jag nyckelknippan nånstans.

Dammsugning i alla rum, svabbhinken kom fram och golven blev blanka och rena. Toan blev ren och diskbänken blev som ny. Lite papper att sortera, bra att det regnar så jag får undan sånt här. Jag lastade in dammsugaren som av någon anledning blivit kvar utanför städskåpet, förbannat!!! Jädra massa skit jag har här så jag inte får plats med dammsugarjäveln! Jag bet ihop, sa åt lilla Rösten att hålla käften, och tog fram en ICA-kasse och öste ner diverse filterdelar till spisfläkten som stått i en påse, ett halvår i skåpet och tagit plats, de röda jul-ljusen som ramlat ur förpackningen hivade jag ner och satan - VARFÖR skulle asken med sladdspik i miljoner ramla ut just nu! Jag skrapade upp dem i näven, och upp med dem på diskbänken, slängde asken, och lite annat som kom med av bara farten och gjorde mig besväret att återigen dra ut sladden till dammsugaren, stoppa in den i uttaget längst bort i köket, och få upp allt damm och katthår som lagrats under bråten i städskåpet. Vad lätt det gick att ställa in dammsugaren nu. Jag knöt ihop ICA-kassen med fläktfiltret, sladdspiksasken, jul-ljusen och resten för transport ut till sopcontainrarna utanför kåken.

Snart var det dags för karatepasset jag bokat med Fredrik, jag såg fram mot att köra grunder idag, det var planen -Jippi! Sms från Fredrik, nähä, han fick förhinder idag och hinner inte träna. Men det gör inget, jag går själv. *gnuggar händerna* .....Sen kom jag på att nyckeln till dojon sitter på den borttappade nyckelknippan. Det blev ingen träning.

Det gjorde nog inget, för jag är ju egentligen rätt trött, sov lite för lite efter nattpasset sist. Jamen då kan jag ju baka lite. Fram med mobilen för att ta fram receptet på chokladmousse med hasselnötsströssel. Nähädah, ingen kontakt med nätet. Provade några gånger innan jag stängde ner mobilen, för att starta om den igen, det brukar gå bättre efter det. Här började jag höra den där lilla rösten igen, som ju väst lite försynt åt mig några dagar. Eller veckor?.....

Jag andades med magen, väntade en evighet innan mobilen startades upp igen. Fick slutligen fram receptet, skrev ner det på ett papper så det inte skulle bli nåt vingel igen. Insåg, att jag inte orkade göra chokladmoussen, utan det fick bli en snabb lchf-rabarberpaj med smuldeg istället. Fort gjort.

Förbannat! Pajformen blir för liten, jaja, jag lägger väl den smörade formen i disken och tar en ny. Sådär ja och i med grejerna och skjuts in i ugnen. Aj dah, varför skulle jag sprätta ut smuldeg på mitt rengjorda golv! *suck* Diskbänken såg tragisk ut igen, smör, dl-mått, smörade pajformar och diskstället är fullt. Och smulpaj på golvet...

Här hörs den lilla Rösten än mer tydligt. Jag försöker förhala vårt samtal.

Jag blev jättetrött. Jag bestämde mig för att ge upp. Satte klockan på ringning då pajen skulle vara färdig och kröp ner i sängen och gav upp en stund. Här kom lilla Rösten till tals lite, innan jag tvärt somnade. Vaknade med ett ryck av att det pep i köket - PAJEN! Jag studsade upp och slet ut pajen som luktade lite bränt, och var svart överst. Förbannat - det stooood ju i receptet att man skulle lägga över ett bakplåtspapper mot slutet av gräddningen, annars kunde den lätt bli bränd. Jag skrapade av det översta lagret och tyckte den såg okej ut.

I det här läget bokade jag träff med lilla Rösten i mitt huvud som försökt få kontakt en längre tid. När det mesta jag tar mig för, går åt fanders, då är det en sittning med lilla Rösten som gäller.

Hur mår jag då?....
Jo, vi, lilla Rösten och jag, kom fram till att det här är ett stressymptom.
En checklista är att föredra från vilken jag kan bocka av det som belastar mitt system.

Resultatet:
Det skapar ordning och reda.
Som blir en viss form av kontroll och överblick.
Det leder till trygghet och lugn.
Jag blir mer närvarande och fattar bättre beslut om saker och ting.
och då styr jag mig själv, och inte som nu - styrs av händelser och situationer som uppstår ur kaos.

Tror jag ska låta lilla Rösten gå hos en talpedagog och få den att tala både högre och tydligare.
;-)

Jag njuter av dagarna. Sommaren tycks ha letat sig hit ändå.
Varje tillfälle som ges försöker jag ta vara på ute i värmen och ljuset.
Jag jobbar ju skift och hinner ta vara på dagarna mer än annars.
Idag sov jag länge, gick på stan en sväng innan eftermiddagspasset,
och tog en kaffe med sol i ansiktet....mmm....

På rasterna sätter jag mig ute vid parkeringen, där en lite brandtrappa finns,
och bara njuter av det Vackra och Härliga. Femton minuter gör gott för sinnet.
Sen in på jobbet för att ladda inför nästa rast ;-)

Man kan säga att jag är en sån där solfångare...
(eller som solfånge enligt vad det ser ut som på bilden, hahaha)

På våren 2010, dvs drygt för två år sedan, var väl sist jag umgicks med gamm-katten I-or. Han kom bara in när han skulle äta. Nu sen jag adopterade bort Fritte o Sajko så är gammkatten som ett tuggummi under skon, jag får knappt vara ifred.

Lite varm i hjärtat blir jag, och förundrad över en Katts Själ. Hur de funkar....
Jag känner mig lite som en skurk då jag tydligen förvisade honom när jag välkomnade de andra två, för två år sedan....

Jag andas fortfarande mycket bättre, och hoppas inte närkontakten med I-or gör mig sämre igen...då vete hundan vad jag ska göra...

Som här, när jag kom hem från karateträningen sist:

Han stoppade mig på gångvägen.

På min ryggsäck....

Vad är budskapet här? Stoppa ner mig i ryggan och glöm mig aldrig mer?


Eller när jag satt ute igår eftermiddag och fångade in några soltimmar:

Med en god bok...

Då kom han. Nära. La sig PÅ foten! Budskapet här då? Gå inte utan mig, lämna mig inte. Ever!

Stenkoll på mig.

Hur söt gammal 12-årig kattgubbe får man va?!

Jag undrar verkligen vad som rör sig i en katts huvud.......

Dagarna går, solen uteblir men det är iallafall varmt ute. Sommarvarmt.
Idag surfade jag in på Sista-Minuten-Resor och drömde mig bort lite.
Det skulle vara för himla skönt att ligga och fläka sig på nån varm sandstrand
och känna solen steka och höra vågor av salt Medelhavsvatten skvalpa....

Att drömma är gratis.

Viktor, äldste sonen har varit på roadtrip till Paris med kompisar och lyssnat på nåt band där, nu är han på väg hem, tror jag, efter att ha fjällvandrat, och klättrat upp på Kebnekaise med en kompis!

Blir glad att de gör saker, även om man såklart är orolig ibland, när de ger sig iväg....
Det känns gott i hjärtat, att de tar för sig, upplever och gör saker.

Douglas, yngsten, har sin flickvän från Serbien här igen, sen några veckor tillbaka.
Hans prio är att söka jobb, hitta jobb och få till en inkomst så han blir självgående. Hon vill flytta hit.
Ja, ungdomen, det finns inga hinder utan allt går att lösa.

Det blir som man tänker, så säkert blir det så....

Själv är man ju äldre och har "been there, done that",
och med den erfarenhetsbanken så har man lite mer vidvinkel på saker och ting,
men det kanske å andra sidan gör att man hämmar sig själv och glömmer sina drömmar...
Va hemskt!

Det är bra att man har ungarna att titta på, kanske vägledas av, få inspirition av.
För se på mig, vem blev jag? De vägval jag gjorde, vart ledde de mig?

Jag ska låta mig inspireras av mina söner och de unga människor jag har runt mig.

Här är en bild som inte har med nåt att göra egentligen,
förutom att det är en vacker sommarbild av en av de sköna dagarna vi faktiskt haft.


Gräsklippning med häst.
Lite annorlunda och trevligt inslag här i Sollefteå.
Ångermanälven, kraftverkat till höger och jobbet mitt till vänster i gulhuset.

Min reflektion just nu:

Man vänjer sig vid hur det varit, trampar på samma stig,
och glömmer kanske titta uppåt/framåt, förväntansfull som ett barn!

* * *

Jag var in till dojon häromkvällen för att träna karate.
Sensei Fred (6:e Dan) var där och tränade partekniker (Kihon 1-10) med Sensei Kecke (3:e Dan) och de körde såklart så fokuserat så de knappt noterade att jag gled in.

Jag värmde upp i egen takt, lokalen var varm
och utanför kändes det som rena högsommaren. Det kändes bra att vara här.

Knappt hade jag rekat igång kroppen så bjöds jag in att köra parteknikerna alternerandes med de två. Jag har ett blekt brunt bälte som jag haft några år nu och här stod jag nu och försökte göra mig redo för Kihon 9 som de hade hunnit till innan jag kom.

*gulp*

Första attacken kom jag undan men slag nummer två satt där den siktades.
Jag var för långsam. Andra samma sak. Tredje ojoj, ajaj, men framåt femte-sjätte fick jag till det. Rappt undan med höften, låt slaget passera kroppen, tajt och rappt, och nu hade jag det!
Så Tack Kecke, att du "tvingade" mig att skärpa upp mina rörelser.

När jag kom hem och klev in i duschen såg jag nåt som först såg ut som en misslyckad tatuering där allt flytit ihop, men det är alltså en redig blåklocka!

Den ser faktiskt värre ut än vad den känns.
Ser fram mot att se den transformeras till grönt och gult framöver.

Det är en fantastisk möjlighet att få träna med högre graderade,
att få vägledning och feedback och mer övning. Så det känns.... ;-)

Det verkar gå bra med Fritte och Sajko, de har det bra på sitt nya ställe och trivs med sin nya "familj". Jag har hälsat på några gånger och bevittnat det själv, så jag är nöjd med beslutet att adoptera bort dem. Den positiva sidoeffekten av det är att jag märker en klar förbättring vad gäller andningen och är inte alls längre lika täppt och igentjorvad i bihålorna som jag har varit senaste året....

Gammel-Ior, han som jag knappt sett röken av på två-tre år, sen Fridolf kom in i bilden, och sedan även Sajkos ankomst. Ior var mest in och åt några dagar i veckan, och han gjorde inget stort väsen av sig, han smög mest som en skugga längs golvlisterna, allt för att inte möta de två "inkräktarna".

Nu när de inte längre bor här, så har Ior skapat kontakt igen.
Han äger gräsmattan utanför och tycks njuta av sitt envälde.


Då jag sitter där ute på lunch eller tar en fika där, ja då kommer han och umgås.
Trevlig katt, min gamla Ior.


Jag har inte märkt av honom vad det gäller allergin, utan jag andas med fullt öppna spjäll kan man säga. Än så länge. Nu hoppas jag att min kondis kommer bli bättre, för trots träning så har jag känt mig kass vad det gäller orken, men det kanske var allergin som förvirrade mig.

Apropå det så körde jag några karatetekniker med 3:e Dan Svartbältes-Kecke häromkvällen. Man kan säga så här, det är bra att träna med högre graderade, för man blir snabbare själv så att säga....
Mer om det i nästa inlägg.

Trevlig helg!

 

Jag sitter inne i ventilationskylan på jobbet om dagarna, medan solen skiner utanför fönstret.
 Rasterna tillbringas således ute i sommarvärmen. Tröja av/på, av/på, in/ut, in/ut.

Det är ju trevligare att sitta nere vid älven och mysa än på parkeringen, som jag gjorde igår. Även om jag mestadels blundar och försöker sno åt mig lite brunfärg i ansiktet ;-)






Snart är det bara en dag kvar och sen jobbar jag inte förrän tisdag natt så jag får några dagars långledigt igen och kan låtsas att jag har semester igen :D

Jag har haft min semester och är nu tillbaka på jobbet igen. 
Det har varit en skön och avkopplande ledighet utan egentligen några större planeringar. Det som var inbokat var karatelägret i Herrljunga innan midsommar. Jag är inte ledsen över vädret, det har ju inte känts som sommar alla dagar, men en och annan soldag har det varit och då har jag tackat och tagit emot.

Det sköna har varit att jag inte haft några tider att passa, jag har känt mig fri och ledig!
Det är väl det som är tanken med den efterlängtade semestern, att tanka upp sig ;-)

 Det FINNS en anledning till att jag varken haft "snart-slut-på-semester-ångest" eller brytit ihop för att det är över - och det är att jag bara jobbar en vecka för att sen övergå till skiftgång igen!! Tio veckor!

För mig känns det som semester då många vardagar kommer vara lediga eller att jag slutar tidigt och så. Visserligen kommer jag jobba både helger, kvällar och nätter däremellan.... men så ser jag det inte, jag ser det som att jag är "nästan-ledig" fram till september!

Och det ÄR faktiskt sommar!
Jag försökar hänga med, njuta av den, ta för mig i det lilla - här och nu, istället för att för gå och vänta på några stora superupplevelser med krav och för dyra pengar. Så jobbar jag på min semester :)

Och man måste ju säga att det är fantastiska upplevelser man kan få bara några mil hemifrån:


Genom tallmon till Norrfällsvikens havsbad som öppnar sig här bakom.










Där borta är det visst nudistbad...


Vackert utformad tall.



På ett annat ställe strax innan havsbadet är det inte sand utan mer sten. Härlig plats med mysiga små sommarhus, fiskerestauranger, fiskmåsar och campingplats.
Jag älskar saltvattens-lukten och öppet hav!
Tror att det kan ha att göra med att jag är uppvuxen i Saltsjöbaden (jaja, Fisksätra),
men jag vill verkligen ha vatten omkring mig.




En kopp kaffe på rasten, ute på parkeringen, i varm somrig luft, med ångermanälven ett stenkast nedanför.
Mmmm......