Hur fort går 24 timmar/Vad är en relation?
Kvällens två teman:
Jag jobbade till 18.
Peter kom förbi så vi tog en kaffe och en stund vid köksbordet på jobbet.
De sista 18-passarna hade gått hem.
En halvtimme senare var jag på väg in i dojon för att träna karate.
(En 5:e-dan-svart-bältes-japan anländer på fredag och vi ska ha ett 5 dagarsläger i stan!
Otränad? Vem? Jag? Jo...lite ´ra...)
Peter som inte är så frisk, gick i alla fall hem.
Men vi fick ju ses en stund.
Väl hemma vid 20:30-rycket började jag med maten.
Makaronipudding blev det och jag var överlycklig att jag kunde krafsa fram det ur mitt tomma hål till kylskåp.
Jag klev in i duschen.
Efter det så uppdaterade jag sonens frisyr,
han har klagat på att han ser ut som en potta efter senaste klippningen för några dagar sen.
22:30 satt vi vid vardagsrumsbordet och käkade middag.
Dammsög hårtestar både från sonen och Vilma, jycken.
Sonen hoppade i säng.
Jag gick kvällspinken med Vilma.
Regntungt, höstmörkt, fullmåne och mycket syre i luften.
Träffade grannen utanför som hade mycket att prata om just när jag kände att jag inte hade det.
Och jag hade inte så stor lust att lyssna heller.
Paniken spred sig i min trötta kropp och mitt tomma huvud och sängen skrek åt mig inifrån huset, tyckte jag.
Nu är klockan 23:00 och jag har sms:at Peter för att höra hur länge han är uppe.
Så vi kan ta lilla kvälls-samtalet.
Det var länge sin vi träffades.
Förutom korta möten på lunchen, eller som ikväll på jobbet.
Han är sjuk.
Kört immunsystemet i botten.
Han fixar inte att vara hemma hos mig..
Han fick nå´ extra kortison eller vad det var, på vårdcentralen igår.
Jag bor i mitt lilla "radonhus" med min grabb, hunden och katten.
Peter bor i sin lägenhet på andra sidan gatan.
Lite då och då så känner jag mig som ensamstående.
För att det är som det är.
Det är som att vi inte deltar i varandras liv....
Han pysslar med sitt tillfrisknande... och annat....antar jag...
Jag har fullt upp de timmar som är kvar efter en dag på jobbet med övrigt pyssel
(Kom på att jag måste kravla mig upp under taknocken och byta filter på ventilationsaggregatet.
Och att när pelletsen är slut i 400-litersbehållaren så måste jag rengöra den innan jag slänger min kommande pall med pellets som jag inte beställt än.
Och ställa av bilen, som fick 11 punkter som inte var så bra, på besiktningen.
Inser då att jag måste "tradera" utav bara fanken för att få ihop till en ny bil *asg*
...eller hur jag ska göra.)
....och jag kan känna mig lite ensam i det här...
Ibland blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäcker att jag känner mig som en hel karl!
Att jag ansvarar för mitt hus och det som det ska fixas med och så.
Fast det är ju inte så konstigt, han är ju sällan här.
Såklart.
Jag undrar hur han känner det?
Men hur ska vi ha det?
Vad ska vi göra åt vår situation?
Var är lösningen för oss?
Hur strukturerar man upp en fungerande tvåsamhet när det ser ut som det gör....
Vad har jag missat?
Vad kan vi göra?
Hmm....
Tja, till att börja med så är det ju smart om man lägger ner såna här djupa funderingar när det närmar sig midnatt och man ska upp i ottan och vara närvarande och helst produktiv på jobbet, och istället går och lägger sig!!
Så kanske lösningarna kommer till en.
Och sen är det nog fiffigt om vi försöker börja däjta igen, jag och Peter, så vi inte glömmer bort att vi har en relation...
Ibland är jag för himla smart!
Go´natt på en stund.
Jag jobbade till 18.
Peter kom förbi så vi tog en kaffe och en stund vid köksbordet på jobbet.
De sista 18-passarna hade gått hem.
En halvtimme senare var jag på väg in i dojon för att träna karate.
(En 5:e-dan-svart-bältes-japan anländer på fredag och vi ska ha ett 5 dagarsläger i stan!
Otränad? Vem? Jag? Jo...lite ´ra...)
Peter som inte är så frisk, gick i alla fall hem.
Men vi fick ju ses en stund.
Väl hemma vid 20:30-rycket började jag med maten.
Makaronipudding blev det och jag var överlycklig att jag kunde krafsa fram det ur mitt tomma hål till kylskåp.
Jag klev in i duschen.
Efter det så uppdaterade jag sonens frisyr,
han har klagat på att han ser ut som en potta efter senaste klippningen för några dagar sen.
22:30 satt vi vid vardagsrumsbordet och käkade middag.
Dammsög hårtestar både från sonen och Vilma, jycken.
Sonen hoppade i säng.
Jag gick kvällspinken med Vilma.
Regntungt, höstmörkt, fullmåne och mycket syre i luften.
Träffade grannen utanför som hade mycket att prata om just när jag kände att jag inte hade det.
Och jag hade inte så stor lust att lyssna heller.
Paniken spred sig i min trötta kropp och mitt tomma huvud och sängen skrek åt mig inifrån huset, tyckte jag.
Nu är klockan 23:00 och jag har sms:at Peter för att höra hur länge han är uppe.
Så vi kan ta lilla kvälls-samtalet.
Det var länge sin vi träffades.
Förutom korta möten på lunchen, eller som ikväll på jobbet.
Han är sjuk.
Kört immunsystemet i botten.
Han fixar inte att vara hemma hos mig..
Han fick nå´ extra kortison eller vad det var, på vårdcentralen igår.
Jag bor i mitt lilla "radonhus" med min grabb, hunden och katten.
Peter bor i sin lägenhet på andra sidan gatan.
Lite då och då så känner jag mig som ensamstående.
För att det är som det är.
Det är som att vi inte deltar i varandras liv....
Han pysslar med sitt tillfrisknande... och annat....antar jag...
Jag har fullt upp de timmar som är kvar efter en dag på jobbet med övrigt pyssel
(Kom på att jag måste kravla mig upp under taknocken och byta filter på ventilationsaggregatet.
Och att när pelletsen är slut i 400-litersbehållaren så måste jag rengöra den innan jag slänger min kommande pall med pellets som jag inte beställt än.
Och ställa av bilen, som fick 11 punkter som inte var så bra, på besiktningen.
Inser då att jag måste "tradera" utav bara fanken för att få ihop till en ny bil *asg*
...eller hur jag ska göra.)
....och jag kan känna mig lite ensam i det här...
Ibland blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäcker att jag känner mig som en hel karl!
Att jag ansvarar för mitt hus och det som det ska fixas med och så.
Fast det är ju inte så konstigt, han är ju sällan här.
Såklart.
Jag undrar hur han känner det?
Men hur ska vi ha det?
Vad ska vi göra åt vår situation?
Var är lösningen för oss?
Hur strukturerar man upp en fungerande tvåsamhet när det ser ut som det gör....
Vad har jag missat?
Vad kan vi göra?
Hmm....
Tja, till att börja med så är det ju smart om man lägger ner såna här djupa funderingar när det närmar sig midnatt och man ska upp i ottan och vara närvarande och helst produktiv på jobbet, och istället går och lägger sig!!
Så kanske lösningarna kommer till en.
Och sen är det nog fiffigt om vi försöker börja däjta igen, jag och Peter, så vi inte glömmer bort att vi har en relation...
Ibland är jag för himla smart!
Go´natt på en stund.
Som sista sträckan i ett maraton...
Sitter framför datorn - fredagkväll och klockan är inte mer än 22:00 och jag är färdig för sängen.
Ikväll är det visst utgång och nåt extra nere på stan
för de flesta i min ålder (30++...) har jag hört ryktas om...
....men jag bryr mig inte......
Jag har verkligen inget sug efter det alls! (Läs: eremit och tråkmåns.)
Första arbetsveckan har passerat och jag tyckte det gick rätt bra.
Hjärnan och Lugnet i behåll.
Lagom balanserad och Närvarande.
Jag var till och med rätt strukturerad och jag mindes till och med de olika lösenorden
och inloggingarna när jag kom där på måndag morgon.
Pigg och utvilad efter 3,5 veckors ledighet utan
Måsten eller Tidspassningar eller Krav att uppfylla.
Igår var jag ledig, en helt vanlig torsdag.
Det var min äldste sons 19-årsdag.
Fast han var i Luleå. Lumpen.
Men jag hade en fantastisk dag,
den där Fria Dagen kom som en skänk från ovan.
Men just nu sitter jag och har svårt att koncentrera mig,
tankarna far, jag känner mig trött och aningen orolig
för vad för slags "status" jag befinner mig i....
Hmm......
Det har varit många samtal idag,
men mest med kollegor och saker som inte alls berör arbetet.
Jag gick ut en sväng på lunchen, och träffade folk jag känner
och som jag stannade och pratade med
och jag insåg att jag inte skulle hinna äta någon lunch.....
Kontrollförlust.
Jag köpte nåt att dricka och spatserade bort till jobbet igen.
Det är tur det finns gratis frukt där. (Och tyvärr för mycket lättillgängligt kaffe.)
Det är som att......jag inte riktigt minns vad jag har gjort........och vad jag ska göra.
Jag har tappat fotfästet en smula....
Igen.
Hmmm.....
Jag är ledare för barnkarate imorgon.
Först en grupp nybörjare, och efter det den vanliga gruppen som tränat förut.
Jag är alltså upptagen med det mellan 10:30-13:30.
Jag har inte gjort något program än, men tänkte ta det efter tandborsten och natt-ritualen.
*gäsp*
Jag hade en del saker att styra upp med inför helgen,
så jag har ringt några samtal under några dagar,
bokat möten, och ombokat dessa,
och slutligen bokat av dem.
Det är min egen verksamhet det gäller, vid sidan av arbetet,
så det är jag själv som är chefen,
tillsamman med Peter naturligtvis,
och ibland har jag dagar då jag inte är så väldigt lämplig att vara "min chef".
Saker och ting händer, jag har med människor att göra och människor är individer
med egna världar som de lever och styr i....
Kontrollförlust.
Att interagera med andra människor är inte det lättaste alla gånger....jag menar - jag har ju problem bara med mig själv många gånger!
Kontrollförlust.
;o
Men jag tycker om människor och jag utvecklas genom möten med andra människor.
(Finns en bok vettja, slår det mig nu, som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.
Bra bok! Det finns för himla mycket bra böcker!!!
Nu läser jag "The Magic of Thinking Big" av David J. Schwaartz.
Fantastisk bok full av livssanningar, facit eller anvisningar för att leva bättre, eller mer,
.....eller vad jag ska säga..)
Så iallafall, under denna veckas alla processer och planeringar och möten med människor,
mitt vanliga jobb, hus och hem som ska hållas iordning (läs:försöka hållas efter någorlunda)
hundar som ska badas och söner att ha lite koll på, osv.... så känner jag att jag börjar rusa på igen....
Kontrollförlust.
Jag tappar fokus på vad som är viktigast och i vilken ordning jag bör göra saker
....och det är inget kul alls....
Plötsigt står jag där med skägget i brevlådan och bara råkar inse att det gått för långt!
Och jag vet inte hur det gick till, när hästarna började skena, så att säga....
Insikt om kontrollförlust!
.....och det blir som att jag skäms lite....
Men därför så kommer jag att ägna helgen åt att vila!
Efter barnpasset imorgon...
Återhämta mig!
Fast jag måste hitta en present åt 19-åringen som kommer förbi imorgon...
Komma i balans igen!
Kanske baka en kladdkaka att fira med....
Hitta centrum i mig!
*andas iiiiiiiiin......................andas uuuuuuuuuut...............*
Nu tar jag papper och penna, karateboken och går till sängs och försöker återta kontrollen, böjer på nacken och tar hjälp av en bön:
Ikväll är det visst utgång och nåt extra nere på stan
för de flesta i min ålder (30++...) har jag hört ryktas om...
....men jag bryr mig inte......
Jag har verkligen inget sug efter det alls! (Läs: eremit och tråkmåns.)
Första arbetsveckan har passerat och jag tyckte det gick rätt bra.
Hjärnan och Lugnet i behåll.
Lagom balanserad och Närvarande.
Jag var till och med rätt strukturerad och jag mindes till och med de olika lösenorden
och inloggingarna när jag kom där på måndag morgon.
Pigg och utvilad efter 3,5 veckors ledighet utan
Måsten eller Tidspassningar eller Krav att uppfylla.
Igår var jag ledig, en helt vanlig torsdag.
Det var min äldste sons 19-årsdag.
Fast han var i Luleå. Lumpen.
Men jag hade en fantastisk dag,
den där Fria Dagen kom som en skänk från ovan.
Men just nu sitter jag och har svårt att koncentrera mig,
tankarna far, jag känner mig trött och aningen orolig
för vad för slags "status" jag befinner mig i....
Hmm......
Det har varit många samtal idag,
men mest med kollegor och saker som inte alls berör arbetet.
Jag gick ut en sväng på lunchen, och träffade folk jag känner
och som jag stannade och pratade med
och jag insåg att jag inte skulle hinna äta någon lunch.....
Kontrollförlust.
Jag köpte nåt att dricka och spatserade bort till jobbet igen.
Det är tur det finns gratis frukt där. (Och tyvärr för mycket lättillgängligt kaffe.)
Det är som att......jag inte riktigt minns vad jag har gjort........och vad jag ska göra.
Jag har tappat fotfästet en smula....
Igen.
Hmmm.....
Jag är ledare för barnkarate imorgon.
Först en grupp nybörjare, och efter det den vanliga gruppen som tränat förut.
Jag är alltså upptagen med det mellan 10:30-13:30.
Jag har inte gjort något program än, men tänkte ta det efter tandborsten och natt-ritualen.
*gäsp*
Jag hade en del saker att styra upp med inför helgen,
så jag har ringt några samtal under några dagar,
bokat möten, och ombokat dessa,
och slutligen bokat av dem.
Det är min egen verksamhet det gäller, vid sidan av arbetet,
så det är jag själv som är chefen,
tillsamman med Peter naturligtvis,
och ibland har jag dagar då jag inte är så väldigt lämplig att vara "min chef".
Saker och ting händer, jag har med människor att göra och människor är individer
med egna världar som de lever och styr i....
Kontrollförlust.
Att interagera med andra människor är inte det lättaste alla gånger....jag menar - jag har ju problem bara med mig själv många gånger!
Kontrollförlust.
;o
Men jag tycker om människor och jag utvecklas genom möten med andra människor.
(Finns en bok vettja, slår det mig nu, som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.
Bra bok! Det finns för himla mycket bra böcker!!!
Nu läser jag "The Magic of Thinking Big" av David J. Schwaartz.
Fantastisk bok full av livssanningar, facit eller anvisningar för att leva bättre, eller mer,
.....eller vad jag ska säga..)
Så iallafall, under denna veckas alla processer och planeringar och möten med människor,
mitt vanliga jobb, hus och hem som ska hållas iordning (läs:försöka hållas efter någorlunda)
hundar som ska badas och söner att ha lite koll på, osv.... så känner jag att jag börjar rusa på igen....
Kontrollförlust.
Jag tappar fokus på vad som är viktigast och i vilken ordning jag bör göra saker
....och det är inget kul alls....
Plötsigt står jag där med skägget i brevlådan och bara råkar inse att det gått för långt!
Och jag vet inte hur det gick till, när hästarna började skena, så att säga....
Insikt om kontrollförlust!
.....och det blir som att jag skäms lite....
Men därför så kommer jag att ägna helgen åt att vila!
Efter barnpasset imorgon...
Återhämta mig!
Fast jag måste hitta en present åt 19-åringen som kommer förbi imorgon...
Komma i balans igen!
Kanske baka en kladdkaka att fira med....
Hitta centrum i mig!
*andas iiiiiiiiin......................andas uuuuuuuuuut...............*
Nu tar jag papper och penna, karateboken och går till sängs och försöker återta kontrollen, böjer på nacken och tar hjälp av en bön:
Jag överlevde...
andra karate-passet.
I förrgår var det terminens första pass.
Sommaren har rullat på utan jag att egentligen rört på mig nånting.
Det var inte min plan, men så blev det. Annat kom ivägen.
När man inte har nåt direkt mål, så vet man inte vart man ska
och då hamnar man kanske inte riktigt där man tänkt sig....
Det är skönt att vara tillbaka till karaten igen.
Det är som att min kropp är glad att jag äntligen lyssnar på den.
Trots att svetten rann, ansiktet hettade, färgen var tomteröd, den svettvåta dräkten fastnade mot kroppen, halsen kändes som sandpapper, lungorna som små valnötter och jag trodde ett tag att hjärtat skulle hacka sig ut genom bröstet på mig.
Ändå....så är det som att jag och min kroppshydda äntligen fått kontakt igen.
Som gamla vänner som inte sett varann på länge och inte ens vet om att de saknat varann, men blir jätteglada då de träffas igen.
Va?!
Eller hur?!
Och vill fortsätta hålla kontakten!
JAAA, precis så är det!!
1,5 timme senare, efter att ha kört grundträning, partekniker, fighting, slängt varann i golvet (under kontrollerade former naturligtvis och alltid med respekt och bugningar) och sist men inte minst ett intensivt styrkepass för att pressa ur de allra sista krafterna, fast man trodde att det inte fanns nåt mer....så avslutades passet med en stunds meditation i sittande ställning.
Duschen har inte varit så angenäm på länge, som nu!
Några minuter senare stod jag på Stures och beställde 2 skrovmål, ett till mig och ett till sonen.
Jag var så hungrig så jag visste vart jag skulle ta vägen!
Kroppen skrek efter nåt att fylla på med...fast jag hade ju kunnat åkt hem och kokat några ägg,
eller gjort några goda makrillmackor
eller kokat nån gröt....
Men gissa om det satt bra med en riktig köttig 150g hamburgare med bacon och gegga och en stor Cola!
Mmmm.....
Men det får inte bli någon vana. Stures alltså.
Men karaten :-D
Bild:www.sollefteasim.com
I förrgår var det terminens första pass.
Sommaren har rullat på utan jag att egentligen rört på mig nånting.
Det var inte min plan, men så blev det. Annat kom ivägen.
När man inte har nåt direkt mål, så vet man inte vart man ska
och då hamnar man kanske inte riktigt där man tänkt sig....
Det är skönt att vara tillbaka till karaten igen.
Det är som att min kropp är glad att jag äntligen lyssnar på den.
Trots att svetten rann, ansiktet hettade, färgen var tomteröd, den svettvåta dräkten fastnade mot kroppen, halsen kändes som sandpapper, lungorna som små valnötter och jag trodde ett tag att hjärtat skulle hacka sig ut genom bröstet på mig.
Ändå....så är det som att jag och min kroppshydda äntligen fått kontakt igen.
Som gamla vänner som inte sett varann på länge och inte ens vet om att de saknat varann, men blir jätteglada då de träffas igen.
Va?!
Eller hur?!
Och vill fortsätta hålla kontakten!
JAAA, precis så är det!!
1,5 timme senare, efter att ha kört grundträning, partekniker, fighting, slängt varann i golvet (under kontrollerade former naturligtvis och alltid med respekt och bugningar) och sist men inte minst ett intensivt styrkepass för att pressa ur de allra sista krafterna, fast man trodde att det inte fanns nåt mer....så avslutades passet med en stunds meditation i sittande ställning.
Duschen har inte varit så angenäm på länge, som nu!
Några minuter senare stod jag på Stures och beställde 2 skrovmål, ett till mig och ett till sonen.
Jag var så hungrig så jag visste vart jag skulle ta vägen!
Kroppen skrek efter nåt att fylla på med...fast jag hade ju kunnat åkt hem och kokat några ägg,
eller gjort några goda makrillmackor
eller kokat nån gröt....
Men gissa om det satt bra med en riktig köttig 150g hamburgare med bacon och gegga och en stor Cola!
Mmmm.....
Men det får inte bli någon vana. Stures alltså.
Men karaten :-D
Bild:www.sollefteasim.com
Vagina mobile..
Jag kunde inte låta bli!......
*asg*
Bild:
Fladder-mus
fångad på bild
i Saltsjöbaden utanför pappsens bostad.
(Den låg döds-stilla så det var inte alls svårt plåta den...stackarn...*snyft*...)
Jag ville så gärna blogga nåt, men min hjärna har visst gått och lagt sig, det har varit en lång dag...
.....så det där trött-fnittret har infunnit sig och det är nog bara jag som tyckte det här var kul!
*fnitter*
Ok.
God natt.
....Zzzz....
*asg*
Bild:
Fladder-mus
fångad på bild
i Saltsjöbaden utanför pappsens bostad.
(Den låg döds-stilla så det var inte alls svårt plåta den...stackarn...*snyft*...)
Jag ville så gärna blogga nåt, men min hjärna har visst gått och lagt sig, det har varit en lång dag...
.....så det där trött-fnittret har infunnit sig och det är nog bara jag som tyckte det här var kul!
*fnitter*
Ok.
God natt.
....Zzzz....
Snart får jag veta...
...hur illa det är ställt med formen.
Det är dags fr höstterminens första träningspass karate.
Om 45 minuter får jag veta.
Sedan sommarlägret innan midsommar så har jag varit måttligt i rörelse.
(Stillsamma promenader med åldrig hund, räknas inte antar jag...)
Jag tror att det inte gör något om man svimmar på uppvärmingen....
Bild:wadokai.se
Japp, fokus, andas med magen, allting sitter i huvudet, viljan, beslutet....
eller kan man dö av inbillning?
Hej på en stund.
*gulp*
Det är dags fr höstterminens första träningspass karate.
Om 45 minuter får jag veta.
Sedan sommarlägret innan midsommar så har jag varit måttligt i rörelse.
(Stillsamma promenader med åldrig hund, räknas inte antar jag...)
Jag tror att det inte gör något om man svimmar på uppvärmingen....
Bild:wadokai.se
Japp, fokus, andas med magen, allting sitter i huvudet, viljan, beslutet....
eller kan man dö av inbillning?
Hej på en stund.
*gulp*
Ett varv extra runt kyrkogården...
Ibland undrar jag var gränsen går mellan djurvän och stolleri?!
Jag hade jobbat första arbetsdagen,
*grinar en skvätt när jag tänker på det*
och jag slutade 18:00.
Bilen hade 11 anmärkningar på besiktningen förra veckan så jag promenerar rätt mycket.
På hemvägen genade jag genom kyrkogården,
ja, jag bor alldeles bredvid.
Mitt i ett bestämt steg såg jag en stackars halvtorr mask
som låg där hjälplös och halvstel, och gjorde små knyckiga försök till rörelse.
En asätande(?) myra gick bredvid masken och såg hungrig ut(?),
noterade jag, och jag böjde mig hastigt ner
för att flytta masken till gräset bredvid.
(Jag spottade i alla fall inte på den och gjorde ett hål med fingret i gräset och stoppade ner den,
som jag gjort tidigare i mitt liv.)
Väl hemma så tog jag ytterligare en sväng med bajsnödiga jycken Vilma,
innan jag åter hemma igen,
bytte om till "företagskavajen" för att infinna mig på ett affärsmöte strax efter kl. 19:00.
En bil-buren kollega hämtade mig tacknämligt nog.
Efter dryga timmen var jag tillbaka hemma igen
och dressade om till ledighets-plagget,
tog jycken med mig igen för att gå ner till affären innan den skulle stänga för kvällen.
Toalettpapper var nämligen näst intill helt slut redan imorse.
Vi spankulerade ut igen, jag och Vilma och naturligtvis skulle Ior - katten med.
Hans territorium sträcker sig bara fram till kyrkan och runt kyrkogården
och jag tycker det räcker utmärkt så.
Men naturligtvis följde han med oss ihärdigt och avvek aldrig vilket han brukade göra.
Jag tillbringade en kvart-tjugo minuter åt att ta rundan tillbaka runt kyrkogår´n och tillbaka hem igen.
Jag hivade in katten och började om med promenaden till affären.
Det gick bra.
Men tanken slog mig att det kanske inte är normalt att hålla på och lalla så med djuren som jag gjorde.
Det var väl för tusan bara att traska på och skita i kattrackarn, men inte´rå!
Fast å andra sidan hade jag inget bättre för mig.
*hostar lite löjligt*
Men för övrigt,
nog känns det att man hade mer tid att disponera över på ett behagligt sätt under semestern
och att det är betydligt mer knapert med den varan nu.
Efter en dag på jobbet kom den insikten
"som en räkning lagom till lön", typ.
Jag hade jobbat första arbetsdagen,
*grinar en skvätt när jag tänker på det*
och jag slutade 18:00.
Bilen hade 11 anmärkningar på besiktningen förra veckan så jag promenerar rätt mycket.
På hemvägen genade jag genom kyrkogården,
ja, jag bor alldeles bredvid.
Mitt i ett bestämt steg såg jag en stackars halvtorr mask
som låg där hjälplös och halvstel, och gjorde små knyckiga försök till rörelse.
En asätande(?) myra gick bredvid masken och såg hungrig ut(?),
noterade jag, och jag böjde mig hastigt ner
för att flytta masken till gräset bredvid.
(Jag spottade i alla fall inte på den och gjorde ett hål med fingret i gräset och stoppade ner den,
som jag gjort tidigare i mitt liv.)
Väl hemma så tog jag ytterligare en sväng med bajsnödiga jycken Vilma,
innan jag åter hemma igen,
bytte om till "företagskavajen" för att infinna mig på ett affärsmöte strax efter kl. 19:00.
En bil-buren kollega hämtade mig tacknämligt nog.
Efter dryga timmen var jag tillbaka hemma igen
och dressade om till ledighets-plagget,
tog jycken med mig igen för att gå ner till affären innan den skulle stänga för kvällen.
Toalettpapper var nämligen näst intill helt slut redan imorse.
Vi spankulerade ut igen, jag och Vilma och naturligtvis skulle Ior - katten med.
Hans territorium sträcker sig bara fram till kyrkan och runt kyrkogården
och jag tycker det räcker utmärkt så.
Men naturligtvis följde han med oss ihärdigt och avvek aldrig vilket han brukade göra.
Jag tillbringade en kvart-tjugo minuter åt att ta rundan tillbaka runt kyrkogår´n och tillbaka hem igen.
Jag hivade in katten och började om med promenaden till affären.
Det gick bra.
Men tanken slog mig att det kanske inte är normalt att hålla på och lalla så med djuren som jag gjorde.
Det var väl för tusan bara att traska på och skita i kattrackarn, men inte´rå!
Fast å andra sidan hade jag inget bättre för mig.
*hostar lite löjligt*
Men för övrigt,
nog känns det att man hade mer tid att disponera över på ett behagligt sätt under semestern
och att det är betydligt mer knapert med den varan nu.
Efter en dag på jobbet kom den insikten
"som en räkning lagom till lön", typ.
Bullar i ugnen?!
Japp, så här 8,5 timmar kvar innan jag är tillbaka till arbetslivet igen,
efter nästan fyra veckors semester, så avrundar jag helt enkelt med ett bull-bak!
Va?!
Nästan mitt i natten!!
Men det är också en sån där grej som jag föresatt mig att göra,
precis som det där med kaklet.
Så jag är rätt nöjd med mig själv.
*ler*
.....Fast det kan ju vara så att jag gör som småbarnen, vill inte gå och lägga sig,
utan hittar på saker och ting istället....
För när jag väl lagt mig, så kommer jag att vakna upp till en otäck, akut ringsignal i ottan och inte ha något annat val än att ta mig iväg till jobbet, och insikten om att denna procedur kommer att upprepa sig i åtminstone 16 veckor till innan jag får kliva in i nästa ledighet, nämligen julveckan.
*suck*
(Jag kan verkligen konsten att ta ner mig själv på jorden. Men jag kan ju alltid trösta mig men en bulle;-)
Och den som är sugen vet ju var det finns, Nettan ;)
efter nästan fyra veckors semester, så avrundar jag helt enkelt med ett bull-bak!
Va?!
Nästan mitt i natten!!
Men det är också en sån där grej som jag föresatt mig att göra,
precis som det där med kaklet.
Så jag är rätt nöjd med mig själv.
*ler*
.....Fast det kan ju vara så att jag gör som småbarnen, vill inte gå och lägga sig,
utan hittar på saker och ting istället....
För när jag väl lagt mig, så kommer jag att vakna upp till en otäck, akut ringsignal i ottan och inte ha något annat val än att ta mig iväg till jobbet, och insikten om att denna procedur kommer att upprepa sig i åtminstone 16 veckor till innan jag får kliva in i nästa ledighet, nämligen julveckan.
*suck*
(Jag kan verkligen konsten att ta ner mig själv på jorden. Men jag kan ju alltid trösta mig men en bulle;-)
Och den som är sugen vet ju var det finns, Nettan ;)
Ormjakt igen..
Jaha då var det dags igen.
Ormarna hade rymt.
Peter och jag skulle käka frukost och jag märkte att det såg osedvanligt lugnt ut i terrariet när jag tände belysningen där.
Locket var lätt förskjutet åt sidan.
Tomt.
Jag la mig på golvet och jag gjorde en snabb okulärbesiktning längs golv och lister.
Ingenting.
Då Peter och jag hade ett snävt schema så här på lördagmorgonen för att packa ner produkter och material till informationsmötet några timmar senare och styra upp frisyrer och ekipering, så priorieterade jag bort ormjakten till efter detta möte.
Mitt i pausen så ringer min 17-åring och uppmärksammar mig på detta med ormarna, och jag informerar honom snabbt om att jag vet om det och åtgärdar det när jag är tillbaka.
Efter mötet ringer han igen och säger att katten hittat en orm vid pianot,
och min 19-åring som gör lumpen i Luleå sedan ett par veckor tillbaka var och hälsade på,
så han fångade in ormskrället.
Lumpen är bra.
Väl hemma, men efter middagen (läs: hämt-pizzorna) så tog jag tag i efterforskningen av resterande stycke orm.
....Hon är ett litet stycke, den lilla griniga "bitchen"...
Jag gick ner på alla fyra och zoomade in mig mot tänkbart gömställe och efter några minuter insåg jag att jag skulle hitta henne i skåpet på vilket terrariet står.
Baksidan av skåpet är nämligen försett med ett litet hål där sladdar till teknisk utrustning ska kunna styras igenom.
Så där låg hon i en liten låda med div. brev, kort och annat.
Katten Ior är annars en bra orm-hittare...
...men ibland är han bara inte riktigt på hugget, så att säga.....
*fnissar hejdlöst åt min egen fyndighet*:"hugget" ormar, hugget- *asg*....
Ormarna hade rymt.
Peter och jag skulle käka frukost och jag märkte att det såg osedvanligt lugnt ut i terrariet när jag tände belysningen där.
Locket var lätt förskjutet åt sidan.
Tomt.
Jag la mig på golvet och jag gjorde en snabb okulärbesiktning längs golv och lister.
Ingenting.
Då Peter och jag hade ett snävt schema så här på lördagmorgonen för att packa ner produkter och material till informationsmötet några timmar senare och styra upp frisyrer och ekipering, så priorieterade jag bort ormjakten till efter detta möte.
Mitt i pausen så ringer min 17-åring och uppmärksammar mig på detta med ormarna, och jag informerar honom snabbt om att jag vet om det och åtgärdar det när jag är tillbaka.
Efter mötet ringer han igen och säger att katten hittat en orm vid pianot,
och min 19-åring som gör lumpen i Luleå sedan ett par veckor tillbaka var och hälsade på,
så han fångade in ormskrället.
Lumpen är bra.
Väl hemma, men efter middagen (läs: hämt-pizzorna) så tog jag tag i efterforskningen av resterande stycke orm.
....Hon är ett litet stycke, den lilla griniga "bitchen"...
Jag gick ner på alla fyra och zoomade in mig mot tänkbart gömställe och efter några minuter insåg jag att jag skulle hitta henne i skåpet på vilket terrariet står.
Baksidan av skåpet är nämligen försett med ett litet hål där sladdar till teknisk utrustning ska kunna styras igenom.
Så där låg hon i en liten låda med div. brev, kort och annat.
Katten Ior är annars en bra orm-hittare...
...men ibland är han bara inte riktigt på hugget, så att säga.....
*fnissar hejdlöst åt min egen fyndighet*:"hugget" ormar, hugget- *asg*....
Sista semesterdagen...
och det är ett år till nästa långledighet....
Idag tänkte jag riktigt ta tag i förberedande bitar inför morgondagens lilla föreläsning igen.
Det är en månad sen förra gången och då också den första gången.
Då var jag nervös en hel vecka och for runt och irrade
och övade "rollspel" med mina närmaste i teamet.
Det var superjobbigt att ösa ur så mycket energi på att springa runt och vara nervös,
så den här gången känner jag inte alls att jag är nervös.
Jag orkar nog helt enkelt inte vara det.
Enkelt va?!
Men jag borde ändå satt mig ner och planera och repetera lite,
men istället så blev jag bjuden av min iblandbo Peter, på lunchnere på stan
och då hade jag knappt stigit ur sängen och vaknat till så här på min sista semesterdag...
.....*stirrar tomt ut i rummet*.......
Men vi gick ner och vi åt en bakad potatis och njöt lite av sommaren som faktiskt hänger kvar.
Efter det gick jag vidare ner på stan.
Det var en av de andra sakerna jag hade på min ledighets-lista nämligen;
att spankulera stresslöst på stan och spontanfika lite här och där på de olika kaféerna
och titta på folk och bara känna mig "tidlös".
Så jag gjorde det, fast under lite tidspress och inga caffe-latte blev det heller
(jag var ju mätt efter potatisen)
och jag satt inte nånstans och glodde på nå´ folk heller
utan mötte de bara som hastigast när jag stormade fram längs gatan i mina försök att behålla min ledighetskänsla.
Så nu är jag hemma igen iallafall,
har städat och plockat lite och ska nu försöka organisera mig under två timmar.
Då beräknar jag att vara klar med mina förberedelser och ska känna mig trygg i det inför morgondagen.
*ler nöjd*
Efter det är det väl matlagning, sanering i köket, hämta tvätten som legat hos Peter för att torka i flera dagar,
(Varför släpade jag inte hit den blöta tvätten och hängde ut den?)
packa ner lite produkter inför mötet imorgon,
och för en gångs skull vet jag vad jag ska ha på mig,
så behöver jag inte lägga energi på att slita ut allt ur garderoben under hysteriska utrop av förtvivlan.
Så det är bra.
Vissa av mina defekter har blivit bättre, andra jobbar jag på
och en del vet jag troligen inte om.
Än.
Sommaren som försvann en smula men var full av lärdomar.
Idag tänkte jag riktigt ta tag i förberedande bitar inför morgondagens lilla föreläsning igen.
Det är en månad sen förra gången och då också den första gången.
Då var jag nervös en hel vecka och for runt och irrade
och övade "rollspel" med mina närmaste i teamet.
Det var superjobbigt att ösa ur så mycket energi på att springa runt och vara nervös,
så den här gången känner jag inte alls att jag är nervös.
Jag orkar nog helt enkelt inte vara det.
Enkelt va?!
Men jag borde ändå satt mig ner och planera och repetera lite,
men istället så blev jag bjuden av min iblandbo Peter, på lunchnere på stan
och då hade jag knappt stigit ur sängen och vaknat till så här på min sista semesterdag...
.....*stirrar tomt ut i rummet*.......
Men vi gick ner och vi åt en bakad potatis och njöt lite av sommaren som faktiskt hänger kvar.
Efter det gick jag vidare ner på stan.
Det var en av de andra sakerna jag hade på min ledighets-lista nämligen;
att spankulera stresslöst på stan och spontanfika lite här och där på de olika kaféerna
och titta på folk och bara känna mig "tidlös".
Så jag gjorde det, fast under lite tidspress och inga caffe-latte blev det heller
(jag var ju mätt efter potatisen)
och jag satt inte nånstans och glodde på nå´ folk heller
utan mötte de bara som hastigast när jag stormade fram längs gatan i mina försök att behålla min ledighetskänsla.
Så nu är jag hemma igen iallafall,
har städat och plockat lite och ska nu försöka organisera mig under två timmar.
Då beräknar jag att vara klar med mina förberedelser och ska känna mig trygg i det inför morgondagen.
*ler nöjd*
Efter det är det väl matlagning, sanering i köket, hämta tvätten som legat hos Peter för att torka i flera dagar,
(Varför släpade jag inte hit den blöta tvätten och hängde ut den?)
packa ner lite produkter inför mötet imorgon,
och för en gångs skull vet jag vad jag ska ha på mig,
så behöver jag inte lägga energi på att slita ut allt ur garderoben under hysteriska utrop av förtvivlan.
Så det är bra.
Vissa av mina defekter har blivit bättre, andra jobbar jag på
och en del vet jag troligen inte om.
Än.
Sommaren som försvann en smula men var full av lärdomar.
Sista rycket...
Jag hade faktiskt gjort en lista låångt innan semestern
på några grejer jag faktiskt skulle göra.
En av dessa har jag gjort nu.
För den som kanske trodde jag låg och sov
till långt in på lunchtid så här i lediga tider,
så är det fel.
*ler snett och gnuggar händerna*
Jag har gjort en extreme home makeover...
....eller ja...*hostar lite*...
i alla fall en akut upplyftande manöver i köket,
nämligen fräschat upp mellan kakelplattorna!
Jag hade för länge sen köpt en sån där vitfärgsbetonad produkt ur nån katalog
(och nu menar jag inte concealer eller liknande från EFNY )
så nu kom burken till både nytta och glädje.
Se själva:
Före
Efter
Resten av dagen är bonus!
*hoppar runt i små glädjeskutt*
på några grejer jag faktiskt skulle göra.
En av dessa har jag gjort nu.
För den som kanske trodde jag låg och sov
till långt in på lunchtid så här i lediga tider,
så är det fel.
*ler snett och gnuggar händerna*
Jag har gjort en extreme home makeover...
....eller ja...*hostar lite*...
i alla fall en akut upplyftande manöver i köket,
nämligen fräschat upp mellan kakelplattorna!
Jag hade för länge sen köpt en sån där vitfärgsbetonad produkt ur nån katalog
(och nu menar jag inte concealer eller liknande från EFNY )
så nu kom burken till både nytta och glädje.
Se själva:
Före
Efter
Resten av dagen är bonus!
*hoppar runt i små glädjeskutt*
Semesterångest eller Tids-ägare
Jag har blivit lite smått pikad av att jag inte skrivit nåt på ett tag...
så igårkväll lovade jag några att "jaja, imorgon sätter jag klockan på åtta och så går jag upp och bloggar."
Det är så man "bränner broar" och får saker och ting gjorda.
Så här sitter jag nu, *gäsp* och ska göra det jag sagt, nämligen skriva lite...
Det är onsdag morgon nu, och jag har alltså denna och två semesterdagar till, innan jag är tillbaka i mitt inrutade liv.
Jag har lite semesterångest.
*tänker en bra stund*
(går iväg och kokar kaffe)
Såja.
Jo, på nåt vis så är det som att jag bara inväntar måndagen då jag ska börja jobba igen.
För det är liksom kört...
Nio timmar inkl. lunchen så kommer jag vara på min arbetsplats.
Fem dagar av sju.
År ut och år in...
71,4% av veckans dagar kommer jag alltså befinna mig där på min arbetsplats tillsammans med en massa andra människor som gör på samma sätt som jag.
66,6% av månadens dagar är vi på jobbet.
Hmm....
Resten är min tid, som jag väljer vad jag vill göra.
Av dygnets 24 timmar så är jag på jobbet 9.
15 timmar kvar.
Sova bör man och säg...att 7 timmar går till det.
Då har jag faktiskt 8 timmar kvar att göra vad jag vill på!!
Bra va??!
Men efter att jag räknat bort tiden för att ta sig till och från jobbet, efter att middagsmaten är lagad, och disken gjord, hunden är rastad...så är det ca...5,5 timmar kvar att göra det jag vill med mitt liv.
...och då menar jag inte hänga tvätten, eller dammsuga eller sortera bland papper eller åka på affären för att handla mjölk och bröd! Fast det är väl oftast dessa aktiviteter som de timmarna går till.
*suckar lite*
Ja....det finns faktiskt 5,5 timme att göra något annat på, men ofta tycker man kanske att det är lite för lite för att göra något större av, så man fastnar kanske i soffan framför TV:n.
(påtår)
Eller så väljer man att göra något annat av den tiden för att lösa sin situation, hitta andra lösningar och möljigheter.
För det finns andra möjligheter!
Fast man vet liksom inte om dem, för man är inkörd på att det är så här det ska vara!
I 25 år har jag gjort så här, och förmodligen skulle jag göra det i 22 år till innan jag går i pension.
Och får belöna mig med en halv korv, ni vet, ni som också ser på TV och reklam och så...
;P
Så det finns verkligen hopp!
Bara man lyfter blicken lite och börjar längta efter något annat, börja ta tillbaka de gamla drömmarna man hade som barn och ung människa, att man reser sig och slutar vara en slav!
Jag vill äga min egen tid, jag vill själv bestämma vad jag vill göra och när jag vill göra det.
Jag ska ta tillbaka min tid, det är mitt mål.
Robert är en av mina idoler nu mer
(och då menar jag inte Digital-Boxer-Robert, ni vet, han på TV-reklamen ;-).
Tack Robert!
Min semesterångest är borta och jag är blivande TidsÄgare.
*ler*
så igårkväll lovade jag några att "jaja, imorgon sätter jag klockan på åtta och så går jag upp och bloggar."
Det är så man "bränner broar" och får saker och ting gjorda.
Så här sitter jag nu, *gäsp* och ska göra det jag sagt, nämligen skriva lite...
Det är onsdag morgon nu, och jag har alltså denna och två semesterdagar till, innan jag är tillbaka i mitt inrutade liv.
Jag har lite semesterångest.
*tänker en bra stund*
(går iväg och kokar kaffe)
Såja.
Jo, på nåt vis så är det som att jag bara inväntar måndagen då jag ska börja jobba igen.
För det är liksom kört...
Nio timmar inkl. lunchen så kommer jag vara på min arbetsplats.
Fem dagar av sju.
År ut och år in...
71,4% av veckans dagar kommer jag alltså befinna mig där på min arbetsplats tillsammans med en massa andra människor som gör på samma sätt som jag.
66,6% av månadens dagar är vi på jobbet.
Hmm....
Resten är min tid, som jag väljer vad jag vill göra.
Av dygnets 24 timmar så är jag på jobbet 9.
15 timmar kvar.
Sova bör man och säg...att 7 timmar går till det.
Då har jag faktiskt 8 timmar kvar att göra vad jag vill på!!
Bra va??!
Men efter att jag räknat bort tiden för att ta sig till och från jobbet, efter att middagsmaten är lagad, och disken gjord, hunden är rastad...så är det ca...5,5 timmar kvar att göra det jag vill med mitt liv.
...och då menar jag inte hänga tvätten, eller dammsuga eller sortera bland papper eller åka på affären för att handla mjölk och bröd! Fast det är väl oftast dessa aktiviteter som de timmarna går till.
*suckar lite*
Ja....det finns faktiskt 5,5 timme att göra något annat på, men ofta tycker man kanske att det är lite för lite för att göra något större av, så man fastnar kanske i soffan framför TV:n.
(påtår)
Eller så väljer man att göra något annat av den tiden för att lösa sin situation, hitta andra lösningar och möljigheter.
För det finns andra möjligheter!
Fast man vet liksom inte om dem, för man är inkörd på att det är så här det ska vara!
I 25 år har jag gjort så här, och förmodligen skulle jag göra det i 22 år till innan jag går i pension.
Och får belöna mig med en halv korv, ni vet, ni som också ser på TV och reklam och så...
;P
Så det finns verkligen hopp!
Bara man lyfter blicken lite och börjar längta efter något annat, börja ta tillbaka de gamla drömmarna man hade som barn och ung människa, att man reser sig och slutar vara en slav!
Jag vill äga min egen tid, jag vill själv bestämma vad jag vill göra och när jag vill göra det.
Jag ska ta tillbaka min tid, det är mitt mål.
Robert är en av mina idoler nu mer
(och då menar jag inte Digital-Boxer-Robert, ni vet, han på TV-reklamen ;-).
Tack Robert!
Min semesterångest är borta och jag är blivande TidsÄgare.
*ler*
La familia
Attans!
Här har jag suttit och skrivit och grejat en bra stund och när jag är klar och ska avsluta med en bild så gååår det inte!
Naturligtvis så har jag loggats ut för att sidan legat uppe för länge medan jag grejat med allt annat under halva kvällen. All text är borta!
*morr*
Tänkte logga ur, och strunta i det.. men det kändes som att jag skulle försöka få ner det ändå.
Bitar av det iallafall....
Det handlade om min ursprungsfamilj.
Efter att ha varit därnere på min semester så blir det att jag tänker lite på hur det egentligen ligger till med saker och ting.
Syrrorna bor där inte långt från varann, Ingarö och Gustavsberg. Och farsan bor nån halvtimme därifrån nämligen Saltsjöbaden medan morsan bor i Märsta nu. Hon bodde nyligen i Sala. Och innan dess några år uppe i Sollefteå faktiskt.
Jag gjorde en geografisk flykt, (troligen) då vi flytta upp till Sollefteå, jag och barnen och deras pappa.
Finns en sorg i att jag som barn flyttade runt vartannat år, mamma jag och systrarna. Pappa bodde kvar.
Jag lärde aldrig känna kompisarna i skolan så väl, för jag visste ju aldrig hur länge vi skulle bo kvar.
Jag hade ändå rätt lätt att lära känna nya kompisar, dit jag kom, men det var mest ytligt. På deras villkor.
Självbevarelsedrift.
Sen fortsatte jag med samma ytliga kontakter när jag blev vuxen.
För jag vågade nog inte skapa nära relationer med vänner....
Omedvetet inlärt.
Idag är jag tacksam att jag är jordad i Sollefteå, sedan 15 år tillbaka, 50 mil från min ursprungsfamilj, inte för att det är ett långt avstånd dit alltså, men att jag har planterat mina söner här.
De trivs med att bo här.
Jag har visserligen följt i min "familjs mönster" och fortsatt flytta men det har varit inom stan.
Närmare bestämt... 8 gånger sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar.
Grabbarna var fyra och sex år då.
Det finns en sorg i det.
Att de också var med om föräldrars skilsmässa och fått flytta runt...
Men de har gått i samma skola, på samma ort, med samma kompisar och det känns bra.
Jag är glad att jag lärt mig ett annat sätt att leva här i norr.
Storstan för mig är inget hälsosamt längre.
Då var det självklart, att vara mitt i "pulsen".
Idag är det lugnet som gäller för mig.
Dock är det något som jag ständigt behöver påminna mig själv om.
Att ta det lugnt.
Att göra en sak i taget.
Att stilla mig.
Att lyssna inåt och Vara närvarande...
För annars faller jag in i De Gamla Mönstret och jag har ju facit genom att titta på min ursprungsfamilj.
Jag kan välja hur jag vill leva, känna och utvecklas.
Här har jag suttit och skrivit och grejat en bra stund och när jag är klar och ska avsluta med en bild så gååår det inte!
Naturligtvis så har jag loggats ut för att sidan legat uppe för länge medan jag grejat med allt annat under halva kvällen. All text är borta!
*morr*
Tänkte logga ur, och strunta i det.. men det kändes som att jag skulle försöka få ner det ändå.
Bitar av det iallafall....
Det handlade om min ursprungsfamilj.
Efter att ha varit därnere på min semester så blir det att jag tänker lite på hur det egentligen ligger till med saker och ting.
Syrrorna bor där inte långt från varann, Ingarö och Gustavsberg. Och farsan bor nån halvtimme därifrån nämligen Saltsjöbaden medan morsan bor i Märsta nu. Hon bodde nyligen i Sala. Och innan dess några år uppe i Sollefteå faktiskt.
Jag gjorde en geografisk flykt, (troligen) då vi flytta upp till Sollefteå, jag och barnen och deras pappa.
Finns en sorg i att jag som barn flyttade runt vartannat år, mamma jag och systrarna. Pappa bodde kvar.
Jag lärde aldrig känna kompisarna i skolan så väl, för jag visste ju aldrig hur länge vi skulle bo kvar.
Jag hade ändå rätt lätt att lära känna nya kompisar, dit jag kom, men det var mest ytligt. På deras villkor.
Självbevarelsedrift.
Sen fortsatte jag med samma ytliga kontakter när jag blev vuxen.
För jag vågade nog inte skapa nära relationer med vänner....
Omedvetet inlärt.
Idag är jag tacksam att jag är jordad i Sollefteå, sedan 15 år tillbaka, 50 mil från min ursprungsfamilj, inte för att det är ett långt avstånd dit alltså, men att jag har planterat mina söner här.
De trivs med att bo här.
Jag har visserligen följt i min "familjs mönster" och fortsatt flytta men det har varit inom stan.
Närmare bestämt... 8 gånger sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar.
Grabbarna var fyra och sex år då.
Det finns en sorg i det.
Att de också var med om föräldrars skilsmässa och fått flytta runt...
Men de har gått i samma skola, på samma ort, med samma kompisar och det känns bra.
Jag är glad att jag lärt mig ett annat sätt att leva här i norr.
Storstan för mig är inget hälsosamt längre.
Då var det självklart, att vara mitt i "pulsen".
Idag är det lugnet som gäller för mig.
Dock är det något som jag ständigt behöver påminna mig själv om.
Att ta det lugnt.
Att göra en sak i taget.
Att stilla mig.
Att lyssna inåt och Vara närvarande...
För annars faller jag in i De Gamla Mönstret och jag har ju facit genom att titta på min ursprungsfamilj.
Jag kan välja hur jag vill leva, känna och utvecklas.
På bryggan hos syrran med lille Leo sovandes i vagnen hämtade jag Sinnesro
för att ta mig genom dagen vid sunda vätskor ;P
Moments på Rotsidan...
Vilket underbart ställe!!
Dock hade jag förberett mig illa, medvetet eller omedvetet, för havsluften och de varma vindarna gjorde att hettan inte kändes och jag låg som en korv på grillen.
Solskador är inte bra.
Tunna lakanet i sängen inatt kändes som ett grustag, både under och över mig.
Nåväl, se och njut:
Åsså avrundar vi med en "happening-bild" av Knutte, mina bad&sol-vänners jycke som inte direkt älskar vatten....
Dock hade jag förberett mig illa, medvetet eller omedvetet, för havsluften och de varma vindarna gjorde att hettan inte kändes och jag låg som en korv på grillen.
Solskador är inte bra.
Tunna lakanet i sängen inatt kändes som ett grustag, både under och över mig.
Nåväl, se och njut:
Åsså avrundar vi med en "happening-bild" av Knutte, mina bad&sol-vänners jycke som inte direkt älskar vatten....
Sol gör gott..
Jag ska till Rotsidan.
Med några vänner.
Jag har packat matsäck och handdukar och böcker och lite sånt...
...som man kan behöva.
Kamera också!
Viktigt i bloggvärlden.
Det ska bli soligt idag, och jag ser fram mot den här trippen.
Det är något ursprungligt med sol och bad.
Klippor och saltvattens-lukt.
Mmm....
*längtar*
Sinnesro, stillhet, vila, upprymdhet och lycka...
Nu kommer de visst!
Återkommer med rapport hur ytterligare en dag av min semester framskridit.
Med några vänner.
Jag har packat matsäck och handdukar och böcker och lite sånt...
...som man kan behöva.
Kamera också!
Viktigt i bloggvärlden.
Det ska bli soligt idag, och jag ser fram mot den här trippen.
Det är något ursprungligt med sol och bad.
Klippor och saltvattens-lukt.
Mmm....
*längtar*
Sinnesro, stillhet, vila, upprymdhet och lycka...
Nu kommer de visst!
Återkommer med rapport hur ytterligare en dag av min semester framskridit.
Tårtkalas och pizza-slice..
Rutiner är bra.
Imorse vaknade jag i syrrans bäddsoffa igen, med solen som sken rätt i fäjset och lillprinsen Leo som stuffade runt på sina nästan oanvända ett-åriga fötter.
Mina ögon var röda.
Det blev sent igår, IKEA-hyllan var tvungen att ge upp efter ett par våldsamma attacker med knäckt baksida och brutala lösningar men till slut satt allt som de skulle.
Det där teet med kvitten och ringblomma avnjöt vi inte som tänkt på balkongen utan inne vid köksbordet och där slog Tröttheten ner rätt i huvudet, så till och med att ta sig till sängen kändes som ett mindre maraton.
Nåväl, efter frukosten iallafall, tog jag lillprinsen i vagnen och vi gick lilla rundan bort mot kyrkan och bänken vid bryggan.
Han sov och jag fångade stunden.
Några timmar senare satt vi på 6-årskalas hos andra syrran med familj och åt tårta, bullar, kakor, praliner och drack kaffe och jordgubbsbål som 11-åriga dottern där gjort.
Vår mor och far var också där.
Totalt 12 personer i en fyrarummare i Gustavsberg.
Många människor, många dialoger, monologer och samtal kors och tvärs och hit och dit och det känns ibland som att vara på en hockeymatch där spelarna far hit och dit och man ibland helt missar att se var pucken är...
Efter lite aktiviteter och några timmar senare så bjöd syrrans man på pizza-buffé och där satt vi igen, jag och min syrra och lillprinsen, vår andra syrra med man och två döttrar + tre tonårssöner, och vår mamma och pappa och moffade i oss igen.
Att äta är ett sätt att umgås....?
Jag är mätt nu.
Samarin skulle vara fint.
Pyjamasen är på, biljetten hem till Sollefteå är bokad och mina ögon är röda.
Syrran nattar Leo, lillprinsen, och själv tror jag det blir ett glas vatten nu och så hopp i säng.
Klockan är 22:45 och rätt vad det är så lyser morgonsolen mig så där käckt och glatt i fäjjan igen, om bara några timmar.
.....*gäsp*.....
ZZZzz.......
Imorse vaknade jag i syrrans bäddsoffa igen, med solen som sken rätt i fäjset och lillprinsen Leo som stuffade runt på sina nästan oanvända ett-åriga fötter.
Mina ögon var röda.
Det blev sent igår, IKEA-hyllan var tvungen att ge upp efter ett par våldsamma attacker med knäckt baksida och brutala lösningar men till slut satt allt som de skulle.
Det där teet med kvitten och ringblomma avnjöt vi inte som tänkt på balkongen utan inne vid köksbordet och där slog Tröttheten ner rätt i huvudet, så till och med att ta sig till sängen kändes som ett mindre maraton.
Nåväl, efter frukosten iallafall, tog jag lillprinsen i vagnen och vi gick lilla rundan bort mot kyrkan och bänken vid bryggan.
Han sov och jag fångade stunden.
Några timmar senare satt vi på 6-årskalas hos andra syrran med familj och åt tårta, bullar, kakor, praliner och drack kaffe och jordgubbsbål som 11-åriga dottern där gjort.
Vår mor och far var också där.
Totalt 12 personer i en fyrarummare i Gustavsberg.
Många människor, många dialoger, monologer och samtal kors och tvärs och hit och dit och det känns ibland som att vara på en hockeymatch där spelarna far hit och dit och man ibland helt missar att se var pucken är...
Efter lite aktiviteter och några timmar senare så bjöd syrrans man på pizza-buffé och där satt vi igen, jag och min syrra och lillprinsen, vår andra syrra med man och två döttrar + tre tonårssöner, och vår mamma och pappa och moffade i oss igen.
Att äta är ett sätt att umgås....?
Jag är mätt nu.
Samarin skulle vara fint.
Pyjamasen är på, biljetten hem till Sollefteå är bokad och mina ögon är röda.
Syrran nattar Leo, lillprinsen, och själv tror jag det blir ett glas vatten nu och så hopp i säng.
Klockan är 22:45 och rätt vad det är så lyser morgonsolen mig så där käckt och glatt i fäjjan igen, om bara några timmar.
.....*gäsp*.....
ZZZzz.......
På semester eller nåt...
...närmare bestämt hos min lillasyster.
Fast lillasyster låter lite fånigt när hon närmar sig de 40.
Nåväl, just nu håller hon på att natta lillprinsen Leo.
Mina lillprinsar har snart passerat tonåren och klivit över till nästa "level" - unga män.
Syrrans lille Leo är 1 år och det känns att det var ett tag sen jag hade smått.
Mina ögon är röda av för lite sömn, jag har intorkade riskorn under fötterna, en lätt förvirring över min egen tillvaro här på Ingarö, en bit utanför Stockholm, och vilken tid eller dag det egentligen är.
Hmmm....
Jag kom hit i måndags på min systers födelsedag, och idag är det.....onsdag.
Imorgon fyller andra syrrans dotter 6 år.
Så då blir det kalas där, i Gustavsberg, ett stenkast härifrån Ingarö.
Hos andra syrran.
Som har totalt 5 barn, från alltså 6 år upp till 18.
Jag kommer nog att ha röda ögon några dagar till....
På lördag har jag planerat att åka hem.
Fast jag har visst inte bokat biljett hem än..
=O
Ska ta och göra det...när jag har släppt ut katten på balkongen, slagit in presenten till lilltjejens födelsedag, hängt upp min tvätt och snickrat ihop syrrans IKEAhylla som jag hållit på med ett par timmar utan att få till det, så jag gjorde ett avbrott för att duscha. *pust* Jag blev alldeles slut.
Tålamod är bra att öva upp.
Nu sover lille Leo, syrran är uppe och vi ska tampas med hyllan ett tag och sen blir det en kopp nyinköpt grönt te med kvitten och ringblomma.
På balkongen.
Semestertider är vilotider...
Fast lillasyster låter lite fånigt när hon närmar sig de 40.
Nåväl, just nu håller hon på att natta lillprinsen Leo.
Mina lillprinsar har snart passerat tonåren och klivit över till nästa "level" - unga män.
Syrrans lille Leo är 1 år och det känns att det var ett tag sen jag hade smått.
Mina ögon är röda av för lite sömn, jag har intorkade riskorn under fötterna, en lätt förvirring över min egen tillvaro här på Ingarö, en bit utanför Stockholm, och vilken tid eller dag det egentligen är.
Hmmm....
Jag kom hit i måndags på min systers födelsedag, och idag är det.....onsdag.
Imorgon fyller andra syrrans dotter 6 år.
Så då blir det kalas där, i Gustavsberg, ett stenkast härifrån Ingarö.
Hos andra syrran.
Som har totalt 5 barn, från alltså 6 år upp till 18.
Jag kommer nog att ha röda ögon några dagar till....
På lördag har jag planerat att åka hem.
Fast jag har visst inte bokat biljett hem än..
=O
Ska ta och göra det...när jag har släppt ut katten på balkongen, slagit in presenten till lilltjejens födelsedag, hängt upp min tvätt och snickrat ihop syrrans IKEAhylla som jag hållit på med ett par timmar utan att få till det, så jag gjorde ett avbrott för att duscha. *pust* Jag blev alldeles slut.
Tålamod är bra att öva upp.
Nu sover lille Leo, syrran är uppe och vi ska tampas med hyllan ett tag och sen blir det en kopp nyinköpt grönt te med kvitten och ringblomma.
På balkongen.
Semestertider är vilotider...