Med nya ögon!
Miraklernas tid är inte förbi!
Jag gick till optikern för att åtgärda mina terminalglasögon som jag råkat repa å det kraftigaste för ett tag sen. Ordinarie personal hade semester och därför var det en stockholmare som tog emot mig istället. Jag hann inte mer än slå mig ner i stolen så kom vi in på det här med handikappet: åldersrelaterad synnedsättning. Han förstod precis.
I nästa andetag hade han introducerat mig för en helt ny världsbild, nämligen en (1) kontaktlins. Alltså ett stycke lins. Endast. Och inga läsglasögon ever!
Vips hade han stoppat in en lins i vänsterögat mitt eftersom att jag är "höger-ögd". Höger öga har koll på längre avstånd, och vänsteröga kunde alltså nu läsa det finstilta på nära håll. Jag fattade inte grejen, vadå, skulle jag blinka med ena ögat när jag skulle läsa eller vah?
Nix, hjärnan löser det där!
Jag behöver inte alls bry mig! Han skickade ut mig på gågatan för att kolla runt lite, kolla prislappar i nån butik, och känna hur det känns.
Jag måste sett bra udda ut, jag gick och log, fånigt lycklig för jag kunde läsa ALLT på anslagstavlan mittemot Lilla Caféet, jag kunde WordFeud:a på mobilen, och prislapparna på Lindex var hur tydliga som helst! Jag stoppade en kollega som kom gående och gick nära henne och sa: Jag ser dig skarpt!
Hon tyckte nog jag klev lite väl långt in i hennes revir.
Efter att ha övat plocka ur och i linsen hos Optiker-stockholmaren igen, så fick jag med instruktionsmanual, linsvätska, linsburk och en ny tid till nästa vecka. Jag var så lycklig över att kunna se som förr!!
Jag tog en kopp kaffe och slängde av mig läsbrillerna, skrev i min bok, och var bara så fri och gigantiskt glad!! 
Jag skulle börja jobba kl 14 sen och det var svårt att hålla sig från att inte maila ut till alla att jag har EN lins och att jag kan se!! Efter några timmar skulle jag ta ut linsen, för man kan få lite ont i huvudet och det är ovant för ögat, och det är bra att öva på att ta ur och sätta i. Vid 17,30 på min rast plockade jag fram manualen och gick in på toan här på jobbet. Nopp. Jag fick inte till det. Ögat var för litet och fingrarna för stora! 
Jag provade några gånger till med nån timme emellan. Till slut gav jag upp, ögat var rött och irriterat och gjorde lite ont. Det var väl bara att sova med den, värre var det ju inte. Den behöver visst bara bytas en gång i månaden.
Hur det nu var så våldade jag ut den rackarn när jag kom hem. Klockan var 23 och jag dök i säng, med en litet moln på min Lyckas himmel, skulle jag inte få till det här?.... På morgonen var ögat rinnit och kläggigt och jag fick tvätta rent med fuktig bomullstuss. Som en ögoninflammation kändes det. Lite ömt och härjat. Förbannat. Jag som var så glad över att bli fri brillorna och fibblandet med det. 
Mitt vätskande stackars öga höll i sig i två dagar men tredje dagen stegade jag in till optikern igen och han satte mig i praktik igen. Och efter mycket trixande och fixande och upprepningar fick jag till det!! Jag kunde!!
Detta är helt fantastiskt, kära vänner och bekanta!
Jag kan se maten jag äter, jag skär mig inte när jag skalar lök, jag behöver inte bryta ihop för att jag inte hittar glasögonen, jag kan glida fram överallt och se allt!!!!
Vilken befrielse det här är, och jag fattar inte att jag inte har hört talas om det här! Jag är så tacksam och glad för stockholmaren som gav mig synen och ungdomen åter ;-)
*ler fånigt men lyckligt*
Uppvaknande...
Min äldste son skjutsade mig till vårdcentralen imorse. Jag berättade för min husläkare hur kasst jag mått i sex månader men NU, faktiskt, mått bra sen i söndags.... Det kändes lite knäppt att åka till doktorn nu, men va tusan, tiden var ju bokad sen förra veckan.
Jag fick iallafall ta ett allergiprov på katt, mögel och dammkvalster. Det kan ju vara lika bra att ha kolla upp det. Så man får nåt för de 150:- jag fick betala i kassan. Om två veckor får jag svar.
Men FAKTISKT - JAG MÅR BRA NU!!
Det är som att ha vaknat upp efter en lång tids koma.
Jag gjorde faktiskt en fuling i onsdagskväll, efter att ha legat sänkt i soffan i flera dagar, plockade jag fram en gammal Otrivin nässpray och körde ett sprut i varje näsborre, och sen SOV jag hela natten med fullt flöde av syre rakt in! Jag kunde andas genom näsan!! Och sov med bara EN kudde under huvudet, INTE två. Sen dess är förkylningen/nästäppan borta!
Jag mår bra nu!
Jag tränade karate igår för första gången på ett par veckor!
Jag har kraft kvar efter en arbetsdag!
Jag känner mer glädje och livskraft!
Nu kommer väl det svåra - att inte tro att jag är fullt återställd. Att fortsätta hushålla med Kraften. Att inte slänga mig ut i allting utan ta det lugnt och prioritera.
Det viktigaste först - Jag.
Så idag den 15 februari 2012 kliver jag in i Våren, Ljuset och Livet ska baske mig leka!
Nåväl, även om våren är en bit bort så är den ändå på ingång....
Tillbakablick 2010...
...innan jag ger mig iväg in i 2011
Vad hände egentligen 2010?
Jag samlar mig lite och backar tillbaka…
Jo, redan innan 2010 startade så kände jag att jag var tvungen att göra ett kvantsprång, för jag mådde verkligen inte bra. Det var som att jag bar för tunga bördor, för mycket ansvar och jag hade tappat glädjen och kraften.
När det gått tillräckligt långt så tvingar Livet en att ta tag i det. På ett eller annat sätt.
Så det ledde till att jag avslutade den relation jag var i, som inte fungerade.
Jag gick in i 2010 som singel med stor beslutsamhet att ta tag i mitt liv, för jag ville må bra igen!
Jag vet inte vart jag fick Kraften ifrån men jag samlade mina söner för att informera om läget – att jag avslutat relationen, att ekonomin var usel, att jag skulle sälja huset. Inte nog med det, jag bad, nej, beordrade äldste sonen som då var 21, att omgående skaffa en egen lägenhet och den yngre då 19, att aktivera sig vad gäller sin framtid, skola eller söka arbete och att det var lägenhet som gällde för oss, och att han fick bo kvar 1 år till.
Huset såldes i mars och jag flyttade till en lägenhet med yngsten, och den äldre fick tag på en lägenhet samtidigt som jag. Det är som att när man bestämmer sig för att GÖRA något, att släppa ifrån sig det gamla, som man gör plats för nytt.
Jag är så glad för att det ordnade sig i rask takt, och jag känner fortfarande en stor tacksamhet för det flyt jag hade när jag väl tog tag i saker och ting. Resten av det året, 2010, var temat att landa i det nya, återhämta mig och komma tillbaka till Livet.
Vad har jag då lärt mig under det här året?
Jo, att det är jag själv som måste bestämma hur jag vill ha det.
Jag kan inte skylla på något eller någon annan för att jag mår dåligt.
De val jag har gjort är mina, och jag är glad att jag tog tag i Förändringarna,
för nu rör jag mig framåt igen efter att ha stått väldigt stilla, väldigt länge.
Sonen med lägenheten fick ett jobb på taxi, har flickvän och mår bra med självkänsla som steg i och med flytten.
Han som bor hemma kom in på yrkesutbildning i höstas och det lättade för honom också.
För att inte tala om hur jag lyftes av det här också, att det går bra för mina barn!
Men det krävs att våga se det som sker och som är på väg att hända, för att ändra riktningen tillbaka i kurs.
I mitt fall tog det lite för länge, jag borde ha sett vartåt det barkade mycket tidigare, men bättre sent än inte alls.
Vad ska jag tänka på? Jo:
Att lyssna mer på mig själv, tro på och följa mitt inre.
Att livet rullar på, åren avlöser varann och jag blir inte yngre.
Att leva Mer.
Att leva Nu.
Att uppleva!
Att inte säga: ”det blir nog bättre sen” – när jag istället kan se till att det blir det nu!
Jag är tacksam för att Livet visar mig när jag är ute och cyklar, även om det gjorde ont då jag fick de här brutala knuffarna. Men det behövdes nog, för jag låtsades nog inte som att jag kört fel på Livets väg, utan hoppades att ingen skulle märka det, inte ens jag själv. För när man väl vet om det, då måste man ju göra något åt det. Förändringar är jobbiga. Människan är av naturen lat.
Men när alternativ är fortsätta må dåligt eller ännu sämre, så är det SÅ värt jobbet för att få bli lycklig och känna glädje och lust igen!
2011 – här kommer jag, ny och fräsch igen!
Är jag en samlare?
Tanken har slagit mig några gånger...
Jag vet att jag har dagböcker och anteckningar till förbannelse uppe på vinden.
Jag har tänkt länge, ett par år faktiskt, att jag ska gå igenom alltihop nån gång då jag är långledig och slänga 90% av grejerna. Undrar om jag skulle kunna gå upp och hämta dem och bara kasta eller bränna rubbet utan att gå igenom det först?
Jag vet inte....
Det mesta är från tiden jag var gravid och några år framåt med båda pojkarna.
Men jag har ett helt drös med anteckningar från separationen och därefter hela min "resa" mot tillfriskanande.
Ska jag gå igenom det, eller bränna rubbet ändå?
Jag vet inte...
Jag tror jag skulle känna mig fri och lätt och ren, om jag fick frigöra mig från alla de dokumenten.
Det är ändå bara bokstäver på papper, från en tid som inte finns nu. Som har passerat.
Det var då, och är passerat.
Nu är nu, och det är härifrån och framåt jag är på väg.
Det är samma med foton på datorn, och dokument som jag samlat i mappar som jag inte ens vet var de ligger knappt. Jag behöver rensa. Jag känner att jag behöver rensa ut det som har passerat för att göra plats för det nya.
Ja, jag får se.....
Fri!!!
Igår bloggade jag om att jag har släppt taget.
Insåg att jag kört maniskt hårt med att "gå i mål" gällande flytten.
Jag ville liksom tömma huset, städa ur, göra klart - så mäklaren kunde ta in potentiella köpare när han ville och att det det skulle vara tomt och rent.
Men det var som att jag liksom aldrig hann med det.
Det finns verkligen mer än man tror i ett hus alla skrymslen.
Jag kapitulerade och släppte kontrollen, dvs behovet att jag skulle se till så det blev som jag ville att det skulle vara.
Jag höll på att ta slut på energi och stressa ihjäl mig.
Det var skönt när jag insåg det, stannade upp, föll samman och tänkte bara:
"vad är det värsta som kan hända om jag inte får huset i tipp-topp i tid?"
De scenarier jag såg var överkomliga, inte så farligt alls.
Shit happens liksom. Take it or leave it, typ.
Idag ringde mäklaren och sa att han hittat en köpare!
Va?!
Jag förundras över hur det fungerar!
Om och om igen får jag uppleva det!
Som grädde på moset, så var visst köparen intresserad av att köpa terrariet!
Jag som slitit mitt hår och gått med en klump i magen gällande ormarna och jättetunga terrariet,
hur jag skulle göra med det, sälja, ge bort men helst inte ta med till lägenheten.
Va?!?!
Fast det är inte säkert att han såg att det var ormar i, så det kanske inte blir nåt,
men ändå!!!??
Jag förundras över Lagen om Attraktion, Universums lag eller vad man nu vill kalla det.
*fnittrar överlyckligt*
Jag är tacksam.
Tacksam över att jag fått lära mig känna Tillit.
Jag är fri :)
Insåg att jag kört maniskt hårt med att "gå i mål" gällande flytten.
Jag ville liksom tömma huset, städa ur, göra klart - så mäklaren kunde ta in potentiella köpare när han ville och att det det skulle vara tomt och rent.
Men det var som att jag liksom aldrig hann med det.
Det finns verkligen mer än man tror i ett hus alla skrymslen.
Jag kapitulerade och släppte kontrollen, dvs behovet att jag skulle se till så det blev som jag ville att det skulle vara.
Jag höll på att ta slut på energi och stressa ihjäl mig.
Det var skönt när jag insåg det, stannade upp, föll samman och tänkte bara:
"vad är det värsta som kan hända om jag inte får huset i tipp-topp i tid?"
De scenarier jag såg var överkomliga, inte så farligt alls.
Shit happens liksom. Take it or leave it, typ.
Idag ringde mäklaren och sa att han hittat en köpare!
Va?!
Jag förundras över hur det fungerar!
Om och om igen får jag uppleva det!
Som grädde på moset, så var visst köparen intresserad av att köpa terrariet!
Jag som slitit mitt hår och gått med en klump i magen gällande ormarna och jättetunga terrariet,
hur jag skulle göra med det, sälja, ge bort men helst inte ta med till lägenheten.
Va?!?!
Fast det är inte säkert att han såg att det var ormar i, så det kanske inte blir nåt,
men ändå!!!??
Jag förundras över Lagen om Attraktion, Universums lag eller vad man nu vill kalla det.
*fnittrar överlyckligt*
Jag är tacksam.
Tacksam över att jag fått lära mig känna Tillit.
Jag är fri :)
Diksha
Näe, inte diska,
det har jag faktiskt gjort trots att jag igår skrev om att jag ofta hamnar vid bloggandet
istället för att ta mig till disken, tvätten osv, som det är tänkt.
Nåväl, Diksha har jag fått ikväll.
Vi var en 10-15 människor som skulle få diksha av denna ljuvliga kvinna från Fränsta.
Efter att hon berättat lite om vad det är,
så fick hon oss att andas djupt och långsamt och slappna av, där vi satt på stolarna, i skön miljö.
"Tingelingmusik" spelade i bakgrunden,
samtidigt som hon vägledde oss ner i detta tuuuunga, avspända läge.
det har jag faktiskt gjort trots att jag igår skrev om att jag ofta hamnar vid bloggandet
istället för att ta mig till disken, tvätten osv, som det är tänkt.
Nåväl, Diksha har jag fått ikväll.
Vi var en 10-15 människor som skulle få diksha av denna ljuvliga kvinna från Fränsta.
Efter att hon berättat lite om vad det är,
så fick hon oss att andas djupt och långsamt och slappna av, där vi satt på stolarna, i skön miljö.
"Tingelingmusik" spelade i bakgrunden,
samtidigt som hon vägledde oss ner i detta tuuuunga, avspända läge.
Sedan gick hon runt och gjorde det hon skulle.
Det tog ett tag.
Efter vi tagit emot den här energin, vilat i den,
så skulle vi ta oss tillbaka och sakta började folk "vakna till" och sträcka på sig.
Själv var jag som förlamad, snudd på.
Kroppen kändes så tung, och jag kunde inte fatta hur jag skulle kunna resa mig från min stol.
Men det var ingen stress, jag fick ta min tid.
Underbart tillstånd av Stillhet....eller...Varande.
*ler fånigt*
Under den här sessionen så blev jag medveten om att jag inte kände av kroppen.
Armarna och händerna var varma och tunga och kändes gigantiska.
Resten av kroppen kände jag inte av.
Sen upphörde också armarna att kännas.
Jag kisade upp lite, för att se om de fortarande var kvar.
Det var dem.
(Konstigt vore det väl annars!!!)
Men när jag blundade och gick tillbaka inåt, liksom,
så var det som att Jag inte hade någon kropp, men ändå var Jag där.
Jag tänkte ju, och kände, och var mig själv precis som Jag är.
Skön upplevelse......
Fri.....
Lätt.....
Det tog ett tag.
Efter vi tagit emot den här energin, vilat i den,
så skulle vi ta oss tillbaka och sakta började folk "vakna till" och sträcka på sig.
Själv var jag som förlamad, snudd på.
Kroppen kändes så tung, och jag kunde inte fatta hur jag skulle kunna resa mig från min stol.
Men det var ingen stress, jag fick ta min tid.
Underbart tillstånd av Stillhet....eller...Varande.
*ler fånigt*
Under den här sessionen så blev jag medveten om att jag inte kände av kroppen.
Armarna och händerna var varma och tunga och kändes gigantiska.
Resten av kroppen kände jag inte av.
Sen upphörde också armarna att kännas.
Jag kisade upp lite, för att se om de fortarande var kvar.
Det var dem.
(Konstigt vore det väl annars!!!)
Men när jag blundade och gick tillbaka inåt, liksom,
så var det som att Jag inte hade någon kropp, men ändå var Jag där.
Jag tänkte ju, och kände, och var mig själv precis som Jag är.
Skön upplevelse......
Fri.....
Lätt.....
118 mil på 48 timmar...
Jag har anlänt efter en resa i min lilla bruna bil anno 1980 efter en tripp som startade i fredags kväll 19:30.
Jag landade i Sundsvall med övernattning hos kollega och väninna.
Efter 5 timmars sömn och en klocka som väckte oss 4:30 så lämnade vi båda staden vid 5:30 för en fortsatt resa ner till huvudstaden.
Metropolen Sundsvall känns faktiskt som en knutpunkt mot Världen!
(Till skillnad mot Sollefteå som mer är som ett segt tuggummi där bilresor över skogen tycks ta evigheter fram till civilisationen. Men det är en vacker stad!)
4,5 timme senare var vi på plats i Globen för ett affärsseminarium tillsammans med många tusen människor från både Sollefteå, Sverige, Skandinavien och Europa.
Jag landade i Sundsvall med övernattning hos kollega och väninna.
Efter 5 timmars sömn och en klocka som väckte oss 4:30 så lämnade vi båda staden vid 5:30 för en fortsatt resa ner till huvudstaden.
Metropolen Sundsvall känns faktiskt som en knutpunkt mot Världen!
(Till skillnad mot Sollefteå som mer är som ett segt tuggummi där bilresor över skogen tycks ta evigheter fram till civilisationen. Men det är en vacker stad!)
4,5 timme senare var vi på plats i Globen för ett affärsseminarium tillsammans med många tusen människor från både Sollefteå, Sverige, Skandinavien och Europa.
Två fantastiska dagar med inspiration, kunskap, samla erfarenhet, glädje och energi!!
=D
Nyligt landat hemma runt 20:30 och därmed avverkat 118 mil på 48 timmar, (för den observante blev det visst 49 timmar) och nu är det kudden nästa för en ny dag på jobbet imorgon.
* * *
....Ser fram mot den dagen jag inte behöver bry mig om varken chefen eller väckarklockan utan själv bestämmer över min tid...
*drömmer stort*
=D
Nyligt landat hemma runt 20:30 och därmed avverkat 118 mil på 48 timmar, (för den observante blev det visst 49 timmar) och nu är det kudden nästa för en ny dag på jobbet imorgon.
* * *
....Ser fram mot den dagen jag inte behöver bry mig om varken chefen eller väckarklockan utan själv bestämmer över min tid...
*drömmer stort*
Bild: Privat, från Rotsidan.
SöndagsÅngest...
Brukar inte ha söndagsångest egentligen....
Vet att det kommer en ny helg om...sisådär fem arbetsdagar.
Men känslan att nånting är i vägen för ens njutning, och det där som man vill fram till. liksom...
Typ så här:
Vet att det kommer en ny helg om...sisådär fem arbetsdagar.
Men känslan att nånting är i vägen för ens njutning, och det där som man vill fram till. liksom...
Typ så här:
Metaforiskt, va?!
Som ett kassaskåp på huvudet...
...det var väl ungefär den känslan jag hade under den Shirodara-behandling jag fick i fredags.
Tungt, men lugnt.
I en halvtimme varade behandlingen som alltså är indisk läkekonst - ayurveda, och här var det varm sesamfröolja som gjorde underverk med mig, direkt!
Nu har det gått 6 dagar och jag har fortfarande effekter kvar av behandlingen.
Jag går långsammare, pratar långsammare, känner mig "tydlig" inuti liksom.
Hjärtklappningen har lugnat sig, och hela jag går på sparlåga.
För att utrensningen ska få ha sin effekt och så.
Jag är inte hungrig på eftermiddagen och magen har börjat få fungera som den är ämnad för, typ...
Jag lägger mig vid 21:30.
Idag blev det inte så.
Det hade sina orsaker.
Kaffe känns helt plötligt inte så intressant längre... jag har fått till mig lite andra alternativ och det är för himla intressant!Tungt, men lugnt.
I en halvtimme varade behandlingen som alltså är indisk läkekonst - ayurveda, och här var det varm sesamfröolja som gjorde underverk med mig, direkt!
Nu har det gått 6 dagar och jag har fortfarande effekter kvar av behandlingen.
Jag går långsammare, pratar långsammare, känner mig "tydlig" inuti liksom.
Hjärtklappningen har lugnat sig, och hela jag går på sparlåga.
För att utrensningen ska få ha sin effekt och så.
Jag är inte hungrig på eftermiddagen och magen har börjat få fungera som den är ämnad för, typ...
Jag lägger mig vid 21:30.
Idag blev det inte så.
Det hade sina orsaker.
Ibland kommer saker i ens väg utan att man fattar hur.
Det här är en sån grej.
Jag hoppas det håller i sig.
Fick liksom en vrål-start, injection, superkick, avstamp, skjuts i rätt riktning, sen är det upp till mig.
Jag mår bra nu och det är mitt ansvar att fortsätta se till att jag mår bra.
Super-enkelt nu när jag fått lite "facit".
Ibland är det enkla, det svåra....
Sista natten med Perra...
Jag jobbar sista natten inatt, på denna 5 veckors skiftgång.
Vi jobbar två och två, och de här nätterna, alternerat med kvällar och tidiga förmiddagar, så har jag och Perra campat ihop kan man säga.
Han gick om mig på www.jesper.nu och kampen om apan som ska skjuta ner ballonger.
Känns lite bittert, men det är ok, han är helt enkelt bättre än mig.
Jag är bra på många andra saker.
Det känns lite som att gå i mål, denna period är snart över.
Nästa vecka går jag på som vanligt, med dagtid.
(Det är bäst att jag flikar in att vi jobbar också, med uppdraget vi är anställda för)
Utvärdering kommer jag att lägga ut om några dagar, dvs vad dessa "forskningsresultat på mig själv" gett för reultat.
Ha en god natt, jag ska göra mitt bästa för att bräcka Per på den sista nivån av Bloons på ovanstående www.adress.
Lev väl!
Vi jobbar två och två, och de här nätterna, alternerat med kvällar och tidiga förmiddagar, så har jag och Perra campat ihop kan man säga.
Han gick om mig på www.jesper.nu och kampen om apan som ska skjuta ner ballonger.
Känns lite bittert, men det är ok, han är helt enkelt bättre än mig.
Jag är bra på många andra saker.
Det känns lite som att gå i mål, denna period är snart över.
Nästa vecka går jag på som vanligt, med dagtid.
(Det är bäst att jag flikar in att vi jobbar också, med uppdraget vi är anställda för)
Utvärdering kommer jag att lägga ut om några dagar, dvs vad dessa "forskningsresultat på mig själv" gett för reultat.
Ha en god natt, jag ska göra mitt bästa för att bräcka Per på den sista nivån av Bloons på ovanstående www.adress.
Lev väl!
Förlustelse...
Så var det dags igen.
Jag kan inte låta bli att göra det, om och om igen!
Även om det bara varar en kort stund, så njuter jag i fulla drag, den stund som blir!
Det är ju kvaliteten som är viktig, inte kvantiteten.
Samma sak igårkväll, när jag kom hem från jobbet vid 22-tiden, och jag kände mig lite småsugen och jag visste att jag har några dagar ledigt nu, så det skulle inte göra något om det blev lite sent.
Så jag kände mig förväntansfull, glad och energisk när jag drog fram grejerna och satte på
ugnen för att baka scones!
;-)
Under tiden de gräddades spelade vi lite kort, jag och sonen, sen smaskade vi oss varma, goa härliga gammeldags scones med smör som smälter, och hallonsylt och ost ovanpå!
Mums!
Så efter att nu för en stund sen, gjort morgonrundan med jycken, tog jag fram sylt, smör och ost, micrade några scones och tog med mig temuggen och tidningen ut på baksidan i solen.
Ja, jag njuter verkligen i fulla drag, även om det nu bara blev en kort stund, tills mackorna var uppätna och tidningen läst, för sen försvann solen och det blev kallare.
Men som sagt, det kan inte hjälpas, jag samlar de goa stunderna och förlustar mig så mycket jag kan!
Det är inte dumt alls, speciellt när jag vet att många sitter på jobbet sedan flera timmar och kan inte annat.
Jag kan inte låta bli att göra det, om och om igen!
Även om det bara varar en kort stund, så njuter jag i fulla drag, den stund som blir!
Det är ju kvaliteten som är viktig, inte kvantiteten.
Samma sak igårkväll, när jag kom hem från jobbet vid 22-tiden, och jag kände mig lite småsugen och jag visste att jag har några dagar ledigt nu, så det skulle inte göra något om det blev lite sent.
Så jag kände mig förväntansfull, glad och energisk när jag drog fram grejerna och satte på
ugnen för att baka scones!
;-)
Under tiden de gräddades spelade vi lite kort, jag och sonen, sen smaskade vi oss varma, goa härliga gammeldags scones med smör som smälter, och hallonsylt och ost ovanpå!
Mums!
Så efter att nu för en stund sen, gjort morgonrundan med jycken, tog jag fram sylt, smör och ost, micrade några scones och tog med mig temuggen och tidningen ut på baksidan i solen.
Ja, jag njuter verkligen i fulla drag, även om det nu bara blev en kort stund, tills mackorna var uppätna och tidningen läst, för sen försvann solen och det blev kallare.
Men som sagt, det kan inte hjälpas, jag samlar de goa stunderna och förlustar mig så mycket jag kan!
Det är inte dumt alls, speciellt när jag vet att många sitter på jobbet sedan flera timmar och kan inte annat.
Men det kan jag!
*njuter*
*njuter*
Klicka på bilden för att förstora den.
...DagsFångst...
(eller Fånga Dagen)
Start på dagen...
Alltså jag njuter i fulla drag av att vara min egen.
Jag menar att jag bestämmer själv över min tid.
Visserligen är det söndag idag, och jag ska börja jobba kl 14:00.
(Så vem försöker jag lura? :o)
Men iallafall, att vakna av mig själv strax innan 10, efter att ha snoozat ett tag och sen omedvetet stängt av mobilväckaren.
En väninna ringde strax efter att jag klivit upp och frågade om hon fick ta med Vilma ut till Ramsele för hon skulle dit och besöka sina föräldrar.
-"Jajamän, det går så bra så!", och jag tog en liten snabb morgonrunda med jycken, innan väninnan kom inkörades på gården, och iväg det bar sen.
Så jag kokade min gröt i godan ro, jag iddes inte ens läsa något eller dra igång radion.
Det var bara "me, myself and I", lugnt och stilla.
Jag tycker det är så skönt på morgonen att bara få såsa omkring i Mig Själv, i Mina Egna Tankar och Min Egen Värld.
Inom kort så kommer ändå VardagsLivet att ramla över mig, med tider som ska passas, folk jag kommer möta, frågor som kommer ställas, beslut som ska tas, och de vanliga vardagsbestyren, TV, tidningar, information och då tonar Min Stilla Värld bort nånstans.....och får vänta till nästa tillfälle.
Nästa morgon.
Jag har verkligen njutit av dessa 5 veckor som jag gått skift. Jag har fått lediga förmiddagar, en hel del lediga vardagar men istället jobbat nätter, kvällar och några helger.
Att jag inte har någon koll på vilken veckodag det är eller om jag sovit på dagen eller natten, det har inte gjort mig något.
Jag har forskat på mig själv och resultaten kommer inom kort på bloggen.
;)
Ialla fall så är det här vardagslyx för mig, att sitta ute i solen med en kopp kaffe, höra fåglarna, se sommaren komma fram ur våren och det är 2 timmar kvar innan jag ska logga in på jobbet för en sittning till kl 22:00 ikväll.
Nu är det dags för en liten påtår......................*sträcker på mig och gäspar nöjd*
Jag menar att jag bestämmer själv över min tid.
Visserligen är det söndag idag, och jag ska börja jobba kl 14:00.
(Så vem försöker jag lura? :o)
Men iallafall, att vakna av mig själv strax innan 10, efter att ha snoozat ett tag och sen omedvetet stängt av mobilväckaren.
En väninna ringde strax efter att jag klivit upp och frågade om hon fick ta med Vilma ut till Ramsele för hon skulle dit och besöka sina föräldrar.
-"Jajamän, det går så bra så!", och jag tog en liten snabb morgonrunda med jycken, innan väninnan kom inkörades på gården, och iväg det bar sen.
Så jag kokade min gröt i godan ro, jag iddes inte ens läsa något eller dra igång radion.
Det var bara "me, myself and I", lugnt och stilla.
Jag tycker det är så skönt på morgonen att bara få såsa omkring i Mig Själv, i Mina Egna Tankar och Min Egen Värld.
Inom kort så kommer ändå VardagsLivet att ramla över mig, med tider som ska passas, folk jag kommer möta, frågor som kommer ställas, beslut som ska tas, och de vanliga vardagsbestyren, TV, tidningar, information och då tonar Min Stilla Värld bort nånstans.....och får vänta till nästa tillfälle.
Nästa morgon.
Jag har verkligen njutit av dessa 5 veckor som jag gått skift. Jag har fått lediga förmiddagar, en hel del lediga vardagar men istället jobbat nätter, kvällar och några helger.
Att jag inte har någon koll på vilken veckodag det är eller om jag sovit på dagen eller natten, det har inte gjort mig något.
Jag har forskat på mig själv och resultaten kommer inom kort på bloggen.
;)
Ialla fall så är det här vardagslyx för mig, att sitta ute i solen med en kopp kaffe, höra fåglarna, se sommaren komma fram ur våren och det är 2 timmar kvar innan jag ska logga in på jobbet för en sittning till kl 22:00 ikväll.
Nu är det dags för en liten påtår......................*sträcker på mig och gäspar nöjd*
Konflikt-hantering..
Arbetspass på sena kvällar ger
ljuvliga dagar.
Jag börjar jobba 16:00.
Skulle vara så i 3 veckor för nån kampanjs skull på jobbet.
Lite extra pengar gör ju inte ont.
Jag såg verkligen fram mot att prova på det här, och få känna hur det är att ha hela dagarna hemma för sig själv.
Utan stress eller passa några tider.
Lediga dagar passar mig ypperligt.
Tog en runda med vovven nu innan jag ska masa mig iväg på jobbet snart.
Satte mig en stund och bara Var....
Jätteskönt väder, så här mitt i oktober...
Nästa vecka är det som vanligt igen, det blev bara en vecka sena pass så precis när jag vant mig vid det och fått lite känsla på hur man bör lägga upp dagarna och komma i balans i det så avbröts bemanningen gällande sena-pass-folket. Däribland jag.
Så nästa vecka är det dagtid.
Upp på morgonen, jobba hela dagen, hem och göra mat, diska och plocka, förbereda för dagen efter.
Ekorrhjul, hö?
Veckan efter så ska jag jobba 4 dagar sent igen.
Ser fram mot det.
......
Då ska jag nog försöka få till det jag inte fick till denna veckan.
Tänk att det ska vara sånt Guldvärde på Tid så att det känns som att det är unikt att äga den.
För sin egen skull.
För det är inte självklart.
Det vita slaveriet var det nån som sa en gång...*hmmm*...
Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att Bestämma Min Egen Dag, Tid, Liv....
Och om ett par år.... så är jag där!
*ler länge och övertygat*
ljuvliga dagar.
Jag börjar jobba 16:00.
Skulle vara så i 3 veckor för nån kampanjs skull på jobbet.
Lite extra pengar gör ju inte ont.
Jag såg verkligen fram mot att prova på det här, och få känna hur det är att ha hela dagarna hemma för sig själv.
Utan stress eller passa några tider.
Lediga dagar passar mig ypperligt.
Tog en runda med vovven nu innan jag ska masa mig iväg på jobbet snart.
Satte mig en stund och bara Var....
Jätteskönt väder, så här mitt i oktober...
Nästa vecka är det som vanligt igen, det blev bara en vecka sena pass så precis när jag vant mig vid det och fått lite känsla på hur man bör lägga upp dagarna och komma i balans i det så avbröts bemanningen gällande sena-pass-folket. Däribland jag.
Så nästa vecka är det dagtid.
Upp på morgonen, jobba hela dagen, hem och göra mat, diska och plocka, förbereda för dagen efter.
Ekorrhjul, hö?
Veckan efter så ska jag jobba 4 dagar sent igen.
Ser fram mot det.
......
Då ska jag nog försöka få till det jag inte fick till denna veckan.
Tänk att det ska vara sånt Guldvärde på Tid så att det känns som att det är unikt att äga den.
För sin egen skull.
För det är inte självklart.
Det vita slaveriet var det nån som sa en gång...*hmmm*...
Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att Bestämma Min Egen Dag, Tid, Liv....
Och om ett par år.... så är jag där!
*ler länge och övertygat*
Semesterångest eller Tids-ägare
Jag har blivit lite smått pikad av att jag inte skrivit nåt på ett tag...
så igårkväll lovade jag några att "jaja, imorgon sätter jag klockan på åtta och så går jag upp och bloggar."
Det är så man "bränner broar" och får saker och ting gjorda.
Så här sitter jag nu, *gäsp* och ska göra det jag sagt, nämligen skriva lite...
Det är onsdag morgon nu, och jag har alltså denna och två semesterdagar till, innan jag är tillbaka i mitt inrutade liv.
Jag har lite semesterångest.
*tänker en bra stund*
(går iväg och kokar kaffe)
Såja.
Jo, på nåt vis så är det som att jag bara inväntar måndagen då jag ska börja jobba igen.
För det är liksom kört...
Nio timmar inkl. lunchen så kommer jag vara på min arbetsplats.
Fem dagar av sju.
År ut och år in...
71,4% av veckans dagar kommer jag alltså befinna mig där på min arbetsplats tillsammans med en massa andra människor som gör på samma sätt som jag.
66,6% av månadens dagar är vi på jobbet.
Hmm....
Resten är min tid, som jag väljer vad jag vill göra.
Av dygnets 24 timmar så är jag på jobbet 9.
15 timmar kvar.
Sova bör man och säg...att 7 timmar går till det.
Då har jag faktiskt 8 timmar kvar att göra vad jag vill på!!
Bra va??!
Men efter att jag räknat bort tiden för att ta sig till och från jobbet, efter att middagsmaten är lagad, och disken gjord, hunden är rastad...så är det ca...5,5 timmar kvar att göra det jag vill med mitt liv.
...och då menar jag inte hänga tvätten, eller dammsuga eller sortera bland papper eller åka på affären för att handla mjölk och bröd! Fast det är väl oftast dessa aktiviteter som de timmarna går till.
*suckar lite*
Ja....det finns faktiskt 5,5 timme att göra något annat på, men ofta tycker man kanske att det är lite för lite för att göra något större av, så man fastnar kanske i soffan framför TV:n.
(påtår)
Eller så väljer man att göra något annat av den tiden för att lösa sin situation, hitta andra lösningar och möljigheter.
För det finns andra möjligheter!
Fast man vet liksom inte om dem, för man är inkörd på att det är så här det ska vara!
I 25 år har jag gjort så här, och förmodligen skulle jag göra det i 22 år till innan jag går i pension.
Och får belöna mig med en halv korv, ni vet, ni som också ser på TV och reklam och så...
;P
Så det finns verkligen hopp!
Bara man lyfter blicken lite och börjar längta efter något annat, börja ta tillbaka de gamla drömmarna man hade som barn och ung människa, att man reser sig och slutar vara en slav!
Jag vill äga min egen tid, jag vill själv bestämma vad jag vill göra och när jag vill göra det.
Jag ska ta tillbaka min tid, det är mitt mål.
Robert är en av mina idoler nu mer
(och då menar jag inte Digital-Boxer-Robert, ni vet, han på TV-reklamen ;-).
Tack Robert!
Min semesterångest är borta och jag är blivande TidsÄgare.
*ler*
så igårkväll lovade jag några att "jaja, imorgon sätter jag klockan på åtta och så går jag upp och bloggar."
Det är så man "bränner broar" och får saker och ting gjorda.
Så här sitter jag nu, *gäsp* och ska göra det jag sagt, nämligen skriva lite...
Det är onsdag morgon nu, och jag har alltså denna och två semesterdagar till, innan jag är tillbaka i mitt inrutade liv.
Jag har lite semesterångest.
*tänker en bra stund*
(går iväg och kokar kaffe)
Såja.
Jo, på nåt vis så är det som att jag bara inväntar måndagen då jag ska börja jobba igen.
För det är liksom kört...
Nio timmar inkl. lunchen så kommer jag vara på min arbetsplats.
Fem dagar av sju.
År ut och år in...
71,4% av veckans dagar kommer jag alltså befinna mig där på min arbetsplats tillsammans med en massa andra människor som gör på samma sätt som jag.
66,6% av månadens dagar är vi på jobbet.
Hmm....
Resten är min tid, som jag väljer vad jag vill göra.
Av dygnets 24 timmar så är jag på jobbet 9.
15 timmar kvar.
Sova bör man och säg...att 7 timmar går till det.
Då har jag faktiskt 8 timmar kvar att göra vad jag vill på!!
Bra va??!
Men efter att jag räknat bort tiden för att ta sig till och från jobbet, efter att middagsmaten är lagad, och disken gjord, hunden är rastad...så är det ca...5,5 timmar kvar att göra det jag vill med mitt liv.
...och då menar jag inte hänga tvätten, eller dammsuga eller sortera bland papper eller åka på affären för att handla mjölk och bröd! Fast det är väl oftast dessa aktiviteter som de timmarna går till.
*suckar lite*
Ja....det finns faktiskt 5,5 timme att göra något annat på, men ofta tycker man kanske att det är lite för lite för att göra något större av, så man fastnar kanske i soffan framför TV:n.
(påtår)
Eller så väljer man att göra något annat av den tiden för att lösa sin situation, hitta andra lösningar och möljigheter.
För det finns andra möjligheter!
Fast man vet liksom inte om dem, för man är inkörd på att det är så här det ska vara!
I 25 år har jag gjort så här, och förmodligen skulle jag göra det i 22 år till innan jag går i pension.
Och får belöna mig med en halv korv, ni vet, ni som också ser på TV och reklam och så...
;P
Så det finns verkligen hopp!
Bara man lyfter blicken lite och börjar längta efter något annat, börja ta tillbaka de gamla drömmarna man hade som barn och ung människa, att man reser sig och slutar vara en slav!
Jag vill äga min egen tid, jag vill själv bestämma vad jag vill göra och när jag vill göra det.
Jag ska ta tillbaka min tid, det är mitt mål.
Robert är en av mina idoler nu mer
(och då menar jag inte Digital-Boxer-Robert, ni vet, han på TV-reklamen ;-).
Tack Robert!
Min semesterångest är borta och jag är blivande TidsÄgare.
*ler*
Trygghet eller Frihet - dörr 1 eller dörr 2..
Jag har talat inför en grupp människor!
Jag överlevde!
Belöningen efteråt var pizzerian.
Att det ska var så besvärligt?!
Att så många är rädda för att stå och hålla ett fördrag inför folk.
Jag är inte ensam om denna fasa, det vet jag ju...
På gymnasiet minns jag att det var något jag och de flesta andra försökte klara sig ur och ljuga sig förbi....
Vi hade redovisning på svenskan, det var jag och en kompis, och jag har för mig att det var nån bok av Jan Fridegård vi skulle ha läst och sedan berätta om....
Vår lärare skulle gå i pension något år efter, så han var lite till åren, hade rediga glasögon och en lätt förvirrad ....utstrålning, kan man väl säga... ..
och under alla tre åren vi gick där, så hade han kopia på skolkatalogen på katedern,
där han lagt till namnen under varje foto på var och en,
för att försöka lokalisera oss....
Varje gång vi hade svenska.
Ett par gånger i veckan.
I tre års tid!
Han lärde sig aldrig känna igen oss.... stackarn....det kan inte ha varit så lätt med alla klasser och ungdomar.
Jag minns lite skamset faktiskt, när det var vår tur, sist av alla så klart, att han sa:
-"Eh då är det väl bara ni kvar...eh....Gunilla och Maria,...eh....som ska redovisa er bok?"
Så säger vi, jag och Maria, vidriga tonåringar:
-"Nämen magistern, det gjorde vi ju förra veckan!"
Och han fibblade med sina papper och harklade några gånger och mumlade något om att - "jaha, ..eh.. det var ju bra... eh...jag måste ha tappat... eh... "
*skäms lite*
Så gick vi ur gymnasiet, efter att ha lyckats slingrat oss förbi, och manipulerat sig genom just de här besvärliga bitarna som att tala inför grupp.
Synd, kan jag säga idag.
För tydligen är det så att man ska igenom det!
Förr eller senare i livet så kommer det ifatt en....
Så här stod jag alltså idag, framför en "tröskel" att ta mig över.
Tillsammans med ett par till ur företags-teamet.
Som alltså skulle prata en 5-10 minuter var om olika saker.
Jag kan ju bara tala för mig själv...men jag har inte sovit så bra den senaste veckan....
och inte ätit så bra heller..... och toabesöken har varit täta ju närmare den här dagen kom...
och stirrig blick, osammanhängande tal med en släng av speed-at uppträdande har varit mina följeslagare...
men ändå ...med inslag av förväntansfull längtan, hisnande känsla av att kasta sig ut i det okända och en tilltro till att det kommer ge min nån form av kick, eller utveckling...
Nu är det gjort.
Det känns bra.
Jag gjorde mitt bästa, och det får räcka.
Bakom Dörr 1 finns tryggheten: vanan, 8-17jobbet, soffan och TV:n, ekorrhjulet... och komfortzonen..
Bakom Dörr 2 finns friheten: resor, egentid, pengar, personlig utveckling, valfrihet...och rädslan...
Idag har jag öppnat Dörr 2 och gluttat in på friheten!!!
*ler nöjt*
Det gäller alltså.....att ta sig ur komfortzonen, möta rädslan och gå mot mina mål!
Nästa gång behöver jag kanske inte tvinga mina företagsvänner att öva rollspel med mig....
...för jag har fått smak av friheten bakom Dörr 2...
En liten parentes värd att nämna:
Igår, dagen innan "Föredragsdagen",
befann vi oss i Stadsparken och för ett guldmynt blev jag spådd av en förbipasserande spåkäring
som slängde några knotiga ben på bordet, och tolkade dem pilimariskt med att jag skulle få framgång, pengar, och det mycket snart, mycket pengar...
Intressant i sammanhanget....
*s*
Bild: Jag och spåkvinnan
Jag överlevde!
Belöningen efteråt var pizzerian.
Att det ska var så besvärligt?!
Att så många är rädda för att stå och hålla ett fördrag inför folk.
Jag är inte ensam om denna fasa, det vet jag ju...
På gymnasiet minns jag att det var något jag och de flesta andra försökte klara sig ur och ljuga sig förbi....
Vi hade redovisning på svenskan, det var jag och en kompis, och jag har för mig att det var nån bok av Jan Fridegård vi skulle ha läst och sedan berätta om....
Vår lärare skulle gå i pension något år efter, så han var lite till åren, hade rediga glasögon och en lätt förvirrad ....utstrålning, kan man väl säga... ..
och under alla tre åren vi gick där, så hade han kopia på skolkatalogen på katedern,
där han lagt till namnen under varje foto på var och en,
för att försöka lokalisera oss....
Varje gång vi hade svenska.
Ett par gånger i veckan.
I tre års tid!
Han lärde sig aldrig känna igen oss.... stackarn....det kan inte ha varit så lätt med alla klasser och ungdomar.
Jag minns lite skamset faktiskt, när det var vår tur, sist av alla så klart, att han sa:
-"Eh då är det väl bara ni kvar...eh....Gunilla och Maria,...eh....som ska redovisa er bok?"
Så säger vi, jag och Maria, vidriga tonåringar:
-"Nämen magistern, det gjorde vi ju förra veckan!"
Och han fibblade med sina papper och harklade några gånger och mumlade något om att - "jaha, ..eh.. det var ju bra... eh...jag måste ha tappat... eh... "
*skäms lite*
Så gick vi ur gymnasiet, efter att ha lyckats slingrat oss förbi, och manipulerat sig genom just de här besvärliga bitarna som att tala inför grupp.
Synd, kan jag säga idag.
För tydligen är det så att man ska igenom det!
Förr eller senare i livet så kommer det ifatt en....
Så här stod jag alltså idag, framför en "tröskel" att ta mig över.
Tillsammans med ett par till ur företags-teamet.
Som alltså skulle prata en 5-10 minuter var om olika saker.
Jag kan ju bara tala för mig själv...men jag har inte sovit så bra den senaste veckan....
och inte ätit så bra heller..... och toabesöken har varit täta ju närmare den här dagen kom...
och stirrig blick, osammanhängande tal med en släng av speed-at uppträdande har varit mina följeslagare...
men ändå ...med inslag av förväntansfull längtan, hisnande känsla av att kasta sig ut i det okända och en tilltro till att det kommer ge min nån form av kick, eller utveckling...
Nu är det gjort.
Det känns bra.
Jag gjorde mitt bästa, och det får räcka.
Bakom Dörr 1 finns tryggheten: vanan, 8-17jobbet, soffan och TV:n, ekorrhjulet... och komfortzonen..
Bakom Dörr 2 finns friheten: resor, egentid, pengar, personlig utveckling, valfrihet...och rädslan...
Idag har jag öppnat Dörr 2 och gluttat in på friheten!!!
*ler nöjt*
Det gäller alltså.....att ta sig ur komfortzonen, möta rädslan och gå mot mina mål!
Nästa gång behöver jag kanske inte tvinga mina företagsvänner att öva rollspel med mig....
...för jag har fått smak av friheten bakom Dörr 2...
En liten parentes värd att nämna:
Igår, dagen innan "Föredragsdagen",
befann vi oss i Stadsparken och för ett guldmynt blev jag spådd av en förbipasserande spåkäring
som slängde några knotiga ben på bordet, och tolkade dem pilimariskt med att jag skulle få framgång, pengar, och det mycket snart, mycket pengar...
Intressant i sammanhanget....
*s*
Bild: Jag och spåkvinnan