Ior - mannen
(Alltså samma namn som grå åsnan i Nalle Puh ni vet)
Sönerna kallar honom för Ior-mannen och
jycken för Vilma-bruden om det var något oklart över det..
Ibland glömmer Ior att dra in tungan....
Ior kom till mig genom en förfrågan av en väninna
som sa att Iors ägares närmaste anhörig var allergisk.
De skulle avliva honom annars.
Detta var ca 6-7 år sedan.
Jag är också allergisk ända sen tonåren, men visst...jaja,.*suck*
Man kan visst växa ifrån allergi.....
Får jag inte håren i ögonen så är det inga problem.
*ler lyckligt*
Hans första möte med Vilma,
som då var en ung och ivrig jycke,
var ett större antal timmar,
sittandes på ryggstödet på fåtöljen med ett dovt morrande
som även skrämde mig, vuxna mänschan...
Det tog ett dygn.
De är bästa vänner, Ior styr och Vilma tror att hon gör det.
Iors sovplats vid elementet
innan jag
råddade om i vardagsrummet...
Men han hittar sina platser....
Soffa eller fåtölj spelar ingen roll.....
Han har sina ofrivilliga lekkamrater som tycks tilltala hans instinkter....
eller vems instinkter det är som tilltalas...
Fint fokus....den blicken...
Hur stilig får man vara och hur skrämmande kan man te sig för den stackars slingrande.....
......ormrackaren...
fast han ser rätt säker ut där bakom gallret...
Dagen efter att de hade lattjat så ringde min son mig på jobbet
och sa att katt-skrället hade hittat orm-eländet
på golvet under hyllan och nu höll de på att krafsa och grejade på varann.....
=O
Fast det var Röde Orms bruna fru, som hade smitit ut,
....hon är lite bitchigare än han den Röde som liksom är mer slö och trög....
Naturlagar?....
*flåt*
Så det var bara att akut-åka hem och styra upp lite.
Frid och fröjd.
Varför dras katter till en, när man läser tidningen
eller sitter vid datorn och behöver båda händerna för att blogga?
Jag älskar mina djur!
Det var bland djuren jag fann tryggheten som barn...
Jag vill att mina söner ska umgås med djur, det är hälsosamt...
så länge man inte är astmatiker...
som min iblandbo..
....bääd kombinäjschönn....
Operation, kontrollförlust & harmoni
Strax innan jag "försvann" bland grönklädda män och kvinnor i operationssalen där jag var huvudpersonen
så var jag så lugn och fin....
Och likaså när jag vaknade upp på "uppvaket"....
*ler fånigt*
Men kvällen innan var jag riktigt rädd!!
Och på morgonen när klockan ringde vid 06:00 var det ingen lek...
med min livliga fantasi och alla filmer man sett, på näthinnan -
där de slajsar folk och blod och stänk....*fasa*
=O
Det var inget stort ingrepp jag skulle göra men det var ändå ett ingrepp
där jag lämnar över mitt liv, Mig Själv totalt i andras händer -
Liksom släpper ratten helt, kliver ur bilen, lämnar över till andra..
Jag tar helt enkelt ett break och försvinner och litar på att de tar hand om bizniz-en.
En nyttig känsla att verkligen lita på andra människor.
Det tillståndet jag befann mig i när jag vaknade upp var totalt Lugn.
Kroppen var avspänd och huvudet var...tomt... öh...... *s*
men faktiskt - det var en ren och skön känsla, frid och harmoni med mig själv.
Jag såg sköterskorna som kom och gick, hörde musiken de spelade, noterade de andra som låg i salen...
Jag bara fanns där och betraktade.....
Den känslan vill jag komma ihåg, för det finns ju i mig, jag hade den!
*mmmm*
Sen kom tankarna:
-ska jag ringa jobbet och ta reda på om jag måste sjukskriva mig eller räcker det med permission för läkarbesök?
-hur länge får jag ligga här innan jag ska åka hem?
-vad var det läkaren sa; inte träna hårt första veckan...eller var det två?
-undrar om jag får låna telefon och ringa min iblandbo för att hämta mig sen...inga pengar på mobilen ju..
-får jag ta ur den här slangen med syre eller vad det är, ur näsan eller....
-undrar om jag satte igång värmen igen i huset - det är ju lite kallt nu...
- bla.bla.bla..mummel, mummel..tänk, tänk, babbel-babbel...
...............och så är huvudet igång igen med meningslösa tankar som varken gör till eller ifrån....
De bara tar plats och fyller ut och trängs
och jag noterar att pulsen slår fortare och sköterskan bekräftar det när jag frågar:
-javisst är den lite förhöjd men det kan vara så lite till och från, vila lite till du....
Så där ser man vad tankarna kan göra för hälsan och kroppen...
Faktiskt...
Väl hemma så blev jag ett med soffan.
Zappade lite men slumrade av och till.....
Några av mina kära kollegor hörde av sig,
och rätt vad det var så knackade det på dörren och så stod min-bordsgranne-på-jobbet där -
(samma omtänksamma människa som tog tag i min flykt-från-jobbet-raid i fredags)
- med ett fång underbara tulpaner från gruppen, och ett par filmer hon tog med sig hemifrån som jag kunde låna.
Vad vore jag utan alla dessa ljuvliga människor som jag är så glad att jag har runt omkring mig!
*snyft o varm i hjärtat*
Människo-Kärlek...
Jag blir så glad när jag ser Kärleken runt mig...
Medmänniskor som värmer mitt hjärta....
Jag hade en rätt vanlig dag på jobbet...
...ett plus var ett det var fredag......ett minus var att det var den 13:e....
Inte för att jag är speciellt skrockfull eller så, men jag noterade det...
När drygt halva dagen rullat på, så där som de brukar,
så fick jag ett mycket otrevligt kundsamtal -
som kändes som att passera en o-övervakad järnvägsövergång till fots och X2000 plötsligt skulle dyka upp från ingenstans och bara forcera rätt över hela ens varelse....
Jag försökte hantera situationen, men kraften var för stor, och jag knäckte som en fura under Stormen Per...
Det är jobbigt när sånt händer bland folk, man tappar kontrollen, blir skamfylld och man vill bara fly med gråten i halsen....
Hur det nu var så greppade jag min jacka och väska och mumlade ett halv-kvävt snyftande till min kollega att "jag drar"...
...
Väl ute kom hon ifatt och stannade upp mig, min kära kollega, och jag är Tacksam för det hon gjorde.
Hon pratade med mig
och hjälpte mig att knuffa ut Kunden ur mitt huvud
som höll på att hyra in sig där, som Mia Törnblom säger
(när man tillåter någon att flytta in i huvudet på en och förstöra ens dag, och de som hyr vet inte ens om det....).
Så vi gick in igen, hon hämtade en kopp kaffe, ett äpple och snorpapper *ler*
och sen jag satt i administrativt arbete de sista timmarna innan jag skulle gå hem och göra helg.
Jag blir varm i hjärtat av den kärlek som finns....
Människan är god.
Jag hade ett (1) möte med en otrevlig människa som krossade mig en stund....
Men jag mötte en hel folkmassa med underbara människor under denna dag, fredag den 13:e.
Min kollega som brydde sig,
ett antal till som stöttade, gav en kram, skickade ett msn, och som log förstående....
Och så hade jag tidigare på dagen en mycket givande lunch-date med en väninna.....
.....och jag har goa kollegor som svarade på mitt mail senare,
om "bildskärm köpes, minst 17" för att jag inte ska få abstinens i helgen.... ;-)
Hmmm.....
Jag måste säga att det är bra att små "trauman" händer, så man kan jämföra och se.....
vad man faktiskt har att vara tacksam över.
Kärleken till mina medmänniskor!
Den finns där hela tiden!!
Bloggberoende utan bildskärm
'*fasa*
Försökte manipulera till mig min 17-årige sons dator en stund, men det var ett kort "nej".
Han föreslog vänligt att jag kunde ta upp den gamla bildskärmen nere i källaren.
Den hade jag glömt.
Moloken gick jag ner och hämtade upp den.
Vad liten den kändes!
Hade man sånt här för.....ett antal år sedan?
Jag tog upp den och tänkte "vad som helst bara jag kommer ut i blogg-världen!!"
Efter att kopplat in den lilla apparaten, och dragit igång den.... och kommit ut på bloggsidan....
och hämtat mina läsglasögon för att se den lilla, lilla texten,
....så kunde jag känna att ett visst lugn infann sig....
Mmmm.....
Konstigt....
förut tyckte jag att -"vaddå blogga, hur kan man hålla på med sånt, skriva nå´ korta meningar om sig själv som ingen är intresserad av och som inte fyller någon funktion - va meeeningslöst!! Vilken ego-tripp!!"
........och här sitter jag nu....vid min sons dator.
Kan inte låta bli.
(Det är mycket större bokstäver här och jag behöver inte glasögonen....)
Sonen har sina kompisar nu i "mitt" vardagsrum så jag frågade om jag inte kunde få gå in på hans dator en stund och blogga.
De sitter och ser nån film som de inte vill att mammor ska se...
Det gäller för smarta (läs: bloggberoende) mammor att välja tillfälle för att få sin vilja igenom ;-)
Iallafall - Bloggandet fyller faktiskt en funktion.
....kan inte säga vad riktigt.....men det är som att jag får rensa ur det som annars ligger kvar i huvudet och bildar skeva bilder av tankar och upplevelser under dagen.
Bloggandet är för min skull.
Jag blir naturligtvis glad när någon hittat hit, och när jag läser kommentarer de skrivit.
:-)
Ja, bloggen är ett sätt att
sila ur,
rensa bort,
titta efter,
komma ifatt,
försöka förstå,
titta över,
kolla av,
känna in,
leta fram,
ta upp och se,
göra avslut på och
nästan som en form av meditation.
Nu är filmen slut i vardagsrummet.
Min tid på sonens rum är ute....
Men jag är nöjd.
*ler fånigt*
Vardagsrummets Process...
Vardagsrummet som jag bloggat om tidigare som mindre katastrof-område,
och som varit mitt stora aber under lång tid.....
så att jag slutligen låtsades som att det inte ens fanns något i mitt hus,
.........att de helt missat det när huset byggdes runt -57, - men - vardagrummet har nu slutligen tagit form!
med tanke på att jag har katt som hårar, hund som tappar sjok av hår och hud samt drar in smuts och sand och pinnar, (ormar finns också, se bild nr 2 men de skräpar inte)
en tonåring med kompisar som inte är pedanter och jag själv som inte heller är det.
Vill jag vara pedant eller vill jag vara lycklig?
Några bilder följer....
mot för innan då jag fick tråckla mig genom sofforna och ut.
Helt ok känns det att sitta där vid bordet och äta middag
eller spontanfika nybakta vaniljbullar i goda vänners lag.
till vänster hade vi vaniljbullsbordet (se bild ovan)
och till höger har vi sedermera den kvarvarande soffan och TV
(se ytterligare bild nedan).
Hans sovplats var precis där soffan står nu...
Nedanför fönstret, vid elementet...
Katter bestämmer...
för att den förra 28tummaren överlåtits till tonårige sonen i planen för att Återta Vardagsrummet.
Och Vilma, *suck* som är som ett tuggummi på skon, hon är med överallt....
Så ja!
*nöjd*
Det känns som att bara man tar sig för så tar det sig.....
Eller som jag brukar säga: "Långsamt kommer man längst"!
.................Fast ibland undrar jag om man inte skulle skynda sig lite mer emellanåt.....
Jag får fundera på det....
1/3 av livet...
Godisskålarna är tomma.
Äggen är slut.
Imorgon är det arbetsdag igen.
Det har varit 5 underbara dagar och jag har inte haft några åtaganden eller planeringar!
Jag har sovit länge, ätit frukost sent, lagt mig sent, umgåtts med min iblandbo och goda vänner.
Imorgon är det vardag och rutiner igen....
Rutiner är bra...
Fast jag har lite helgångest över att börja jobba igen, det måste jag säga...
*funderar*
Hmm.......jag kan nästan känna att jag blir lite arg, nu!!
För att jag måste göra något som någon annan bestämt.... alltså vara på plats på jobbet en viss tid för att det står så på schemat!
För att jag måste gå upp när klockan ringer ÄVEN om jag skulle vilja sova en timme till.
För att jag inte styr mitt eget liv utan måste inställa mig i ledet utan diskussion!
För att jag inte har något val!
Jag har sålt 1/3 av mitt liv till ett stort företag!
För att jag ska kunna bo, äta och leva!
Nä nu jädrans blir jag riktigt förbannad!!
*adrenalinet pumpar, hjärtat slår och ansiktet antar en mörkröd färg*
Så här gör de flesta av oss, utan att reflektera, för när vi väl kliver in där i "ekorrhjulet",
så blir det vant och vi tänker inte ens på det.
Vi kanske längtar till helgen, eller känner oss lite trötta och allmänt less eller lite rastlösa men funderar inte mer på det.
När vi närmar oss den 25:e i månaden så blir livet lite lättare att leva!
Då får vi lön för mödan.
Vi får tilbaka en del av den där tredjedelen av Livet, fast i pengar.
Så vi kan bo, äta och leva.
En månad till.
Till nästa lön då vi får tillbaka den där tredjedelen...
Jag har 22 år kvar till pension.
Då får jag tillbaka min tid....
Kommer jag kunna bo, äta och leva då?
Jag blir lite förbannad igen nu,
när jag tänker på att jag måste vänta i 22 år !!!!
innan jag kan sova så länge jag vill på morgonen........
eller bestämma själv vad jag vill göra en helt vanlig onsdag.......
eller om jag vill sitta uppe och blogga mitt i natten för jag äger mitt eget Liv och min egen Tid.........
.....utan att tänka på att jag måste upp ett visst klockslag mitt i ottan morgonen efter...
Jag har startat en fantastisk verksamhet vid sidan av, i lugn takt, tillsammans med min iblandbo.
För att jag inte vill vänta i 22 år på att bestämma över mig själv och min vardag.
Mitt liv.
Nu är jag inte förbannad längre.
*ler brett*
Jag är tacksam att jag sett vad jag och de flesta andra håller på med,
vecka ut och vecka in, månad efter månad, år efter år..... som blir till decennium.....
och jag är glad att jag fått denna möjlighet att skapa mig det Liv jag själv väljer och återfå den där tredjedelen.
Tröttheten är dörren till Kraft!
Inte så att jag skuttar runt och är social och öppen, glad och fylld av initiativ och engagemang.... nix-pix!
Icke..... det är nog bara så att jag vant mig vid den lugna, stilla, introverta "jag".....
Det är skönt att vara här....lite egotrippat faktiskt...för jag är introvert, inåt, i mig själv.
Och det kan ju vara så enkelt att detta är en form av återhämtning...hmm....
*funderar*
...jag menar i mitt vanliga liv, i vanliga fall....
så är jag en utåtriktad person....
som jobbar med folk, åt folk och för folk....serviceyrke alltså...
Med barn, iblandbo, vänner och i arbetslivet så är jag ju extrovert, utåt, utanför mig själv och riktad mot andra...
och så rullar det på....
Hmmm......
.... till slut så har jag tappat bort mig själv! .... jag vet inte...
...jag spekulerar nu.... *ivrig*...
och för att hitta tillbaka till Mig, så "tvingar" mitt Sanna Jag - mig...helt enkelt ner i källaren....
....whaooow...
ja, för att samla ihop Mig igen!!!
Ensam, trött, och kraftlös så finns ju ingen annan än Jag, därnere!!
Och jag får så lov att tvångsumgås med Mig Själv only !!
Jag möter mig själv igen!
Återtar kontakten, kommer i fas, den suddiga konturen av mig själv blir klar och tydlig!
Fy hundan vad smart!! =D
*impad*
Tack Universum som vägleder mig när jag irrat iväg åt fel håll!
*ler stillsamt*
rubriken var Trött, på gränsen till koma.... men det känns inte som det blev temat, utan snarare.....
Nere i kolkällaren..
Ibland är det som att ingenting känns roligt.
Idag är det en sån dag.
Antagligen har jag redan varit där nere i kolkällaren några dagar redan, men jag har inte velat låtsas om det....
....så då gör jag allt möjligt för att slippa inse det -
- städar badrummet,
pratar oavbrutet om saker och ting och skapar diskussioner med nära och kära,
sorterar bland papper,
bakar bullar, bloggar,
läser eller går nån extra lång promenad med hunden.....
Men nu känns det tydligt....
Jag var introvert på jobbet.
Jag känner mig allvarlig.
Jag har ingenting att säga.
Det är som att jag tror att jag aldrig mer ska kunna skratta...
...och det är en sorg i det!
Nu när jag känner efter.... när tröttheten får mig att stanna upp...
och det är som att ingenting har någon betydelse längre.....
så faller jag handlöst ner i det mörka, tysta......
och det känns som att det kvittar.
Nånstans vet jag att det kommer att gå över.
Att jag kommer att ta mig upp ur källaren när jag grävt färdigt....
Inte vet jag om det fullmånen som lett mig hit...
eller brist på sömn..
eller oro för något,
det kanske bara är nån vanlig hederlig pms!!
...eller så är det nåt som jag borde ta upp och titta lite närmare på...
Men det är känsla av Total Ensamhet.
För ett par dagar sedan följde jag med en väninna in i bokhandeln,
jag gick förbi en hylla, och där fanns en bok som påkallade min uppmärksamhet
och ville följa med mig ut, så vad skulle jag göra!?
Jag köpte den.
av Théresè Bertherat
i samarbete med Carol Bernstein
Så nu ska jag ta kvällrundan med Vilma och sen göra som min trötta kropp säger åt mig - gå och lägga mig och läsa lite i boken.
För jag tror att det finns en anledning att den boken kommit i min ägo, det är något jag behöver få veta....
för att komma upp i ljuset igen och uppskatta det.
