Lördag...
Idag var det min tur att ha karateträningen för barnen.
Det kändes lite tufft när jag tänkte på det igår på jobbet, fredagkänsla och allt.
Jag vet att jag tycker det är roligt när jag väl är på plats, men.....
...det blir ingen sovmorgon utan jag måste kliva upp senast kl 8 fixa ett program till båda grupperna (fortsättnings- och nybörjargruppen). Sen ner till dojon och ta emot de här barnen och köra en timmes träning med dem och direkt efter nästa grupp och en timmes träning till. Plus ett eget pass då jag är ändå är där, ombytt och klar. Sen hem och duscha och käka och så går hela lördagen liksom.
Men så sa min kollega till mig, där på fredagen:
"vad bra du gör det som tar hand om andras barn så där.
Och lär ut karate för det är nog bra för barn istället för att sitta framför datorer och TV".
Det fick mig att tänka efter.....
Ja faktiskt!
Vilken förmån att få ta hand om de här barnen!! Ett gäng små människor mellan 6-12 år.
Det är så roligt att se, hur de växer som individer från att första gångerna är lite ostyriga men efter en kort stund vet de hur det fungerar och jag blir verkligen stolt över dem.
Jag är glad att jag faktiskt sa det till dem idag när passet var klart och vi satt ner för att avsluta.
Alla behöver höra att man är bra, även alla våra barn. De är underbara!
Så - det går att ändra attityd genom att tänka från ett annat håll.
Min fredagslättja och bekvämlighet byttes ut mot en glädje att jag faktiskt har förmånen att få undervisa de här barnen.
Okej, sen sitter mina egna unga vuxna framför datorn mest hela tiden och de gick bara en termin på karate, vad säger man om det........skomakarens barn eller? ;)
Det är kanske så här enkelt, helt enkelt...
Yngste sonen msn:ade en länk från you tube till mig, från rummet bredvid för en stund sen.
Han sa jag kunde läsa the lyrics till höger där på YouTube.
Så jag gjorde det.
Blev glad, berörd...han träffar ofta rätt när han säger eller visar mig nåt...
There's a time for us to let go
There's a time for holding on
A time to speak, a time to listen
There's a time for us to go
There's a time for laying low-down
There's a time for getting high
A time for peace, a time for fighting
A time to live, a time to die
A time to scream, a time for silence
A time for truth against the lies
A time for faith, a time for science
There's a time for us to shine
There is a time for mixed-believing
There's a time to understand
A time for hurt, a time for healing
A time you run, to make a stand
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
Oh, this is the time of our lives
* * *
Dagen som aldrig tog slut...
Jag fattar inte att klockan inte mer!
Jag tycker jag har hunnit med så mycket och ända är det en hel timme kvar till midnatt!
Jag har både jobbat, hälsat på en sväng hos vänner, fixat middag med sönerna i godan ro,
hunnit slappa en stund innan karateträningen, det tillhör inte vanligheterna.
Väl hemma efter tok-kul-jobbigt pass så var det dusch, en fika och lite soft plockande i köket.
Sen råkade jag hamna i soffan och blev fast där. Och det tillhör inte heller vanligheterna.
Det var ett program på Kunskapskanalen - "Norman - en man med Downs syndrom".
Jag blev berörd, på ett fint sätt...det är repris den 30 januari för den som vill låta sig beröras...
Och ändå - så är klockan bara 23 så jag skulle kunna lägga mig och läsa en stund.
Helt sanslöst vad otroligt!
Ialla fall i min värld, där jag för det mesta ligger ett par timmar efter mig själv...
En tanke slog mig - är det så här det ska kännas??!
Whaaaooww!!
Nånting är i görningen, nånting är annorlunda....nåt bra, ett litet kvantsprång kanske :)
Things happens!!
(icke att förväxlas med Shit happens)
Ska krypa ner och läsa några rader innan det är natt.
Det har jag tid med.
Gu så härligt!
:)
*ler nöjd*
Ville skriva idag...
...men dagen försvann. Fast på ett bra sätt.
Klockan ringde 06:00 för jag och äldste grabben hade bestämt att vi skulle ner på gymet.
Skönt med en timmes träning innan jobbet.
Efter 9 timmar var arbetsdagen över och det bar iväg på massage som var inbokad sen innan jul.
En timme ljuvlig massage och jag trodde inte kroppen nånsin skulle gå att lyfta igen.
Såg framför sig att de fick hämta en bår och köra hem mig, men efter ett tag fick vi kontakt, jag och kroppen.
Hem och käkade och sen var jag hyfsat pigg och det blev ett karatepass som hette duga. Som att jag inte redan hade träningsvärk i benen sen helgens träning.
Trodde inte jag skulle ta mig hem för egen maskin.
Såg framför sig att de fick hämta en bår och köra hem mig, men efter ett tag fick vi kontakt, jag och kroppen.
Har jag sagt det där nyss eller var det en déja-vu?
En dusch, kvällsfika, surra med ungdomarna lite och nu är det liksom slut på dagen.
Äh, jag skriver imorgon istället...
Gonatt!
Sov gott :)
Nöd-lyx...
Dagen innan lön är för mig...och kanske en och annan till,
en dag man önskar kunde gå lite snabbare.
Så man kunde få åka och storhandla och fylla lagren igen.
Men det är dagen innan - som man kan ta tag i den där "låsta" lyxen man girigt sparat på.
Förra året var jag till Danmark med sönerna och herregud så myckte rolig, god, spännande och delikat mat det fanns att frottera sig med där.
*drägglar lite vid tanken*
Så igår blev det vanlig svensk hederlig falukorv MEN men dansk pasta i ljuvlig form, färg och smak:
Jag bjuder på en bild av skapelsen:
Man blir nästan tårögd ;)
Jag dummar mig såklart, *fniss*
men det gäller att glädjas åt de små sakerna också,
och inte bli bortskämd av endast de stora...
Alla barn - är allas barn
Det här är den yngsta tillskottet i min bekantskapskrets.
Wiggo - 2 dagar på bilden.
Sist jag var i närheten av så små människor var för ca 3,5 år sen då min lillasyster fick en liten son. Då pappan var frånvarande så hoppade jag in som det istället, när syrran och lille Leo kom hem från BB. Jag bodde hos dem den första veckan hemma. Jag är tacksam att jag fick vara med om det.
Leo - ca 1 vecka.
Det är nåt magiskt med de här nyfödda.
Jag hade glömt det!!
Tills nyss nästan då mina vänner fick sin lille Wiggo.
Det är som att det väcktes igen.
Beroendet av att snusa, gona och se på nyfödda.
Och som rubriken säger och som jag hört förut:
Alla barn tillhör alla!
;)
Så det är väl bara att ta för sig dah, av alla barn som alltså är mina!
*fniss*
Här är Leo 3 år.
Wiggo - 2 dagar på bilden.
Sist jag var i närheten av så små människor var för ca 3,5 år sen då min lillasyster fick en liten son. Då pappan var frånvarande så hoppade jag in som det istället, när syrran och lille Leo kom hem från BB. Jag bodde hos dem den första veckan hemma. Jag är tacksam att jag fick vara med om det.
Leo - ca 1 vecka.
Det är nåt magiskt med de här nyfödda.
Jag hade glömt det!!
Tills nyss nästan då mina vänner fick sin lille Wiggo.
Det är som att det väcktes igen.
Beroendet av att snusa, gona och se på nyfödda.
Och som rubriken säger och som jag hört förut:
Alla barn tillhör alla!
;)
Så det är väl bara att ta för sig dah, av alla barn som alltså är mina!
*fniss*
Här är Leo 3 år.
On black track again!
23 januari 2010
Ohyo 1- 8
Jag och Fredrik träffades i dojon idag och det känns som en evighet sen sist!
Hela december var jag sjuk och han hade fullt påställ med jobbet och julen kom och gick och vips så blev det januari! Och karateterminen drog igång igen.
Vi som så stort skulle hålla igång träningen över lovet, inför svartbältesgradering i december 2010. Vad hände?!
Spelar ingen roll - nu är vi på igen och det känns jätteroligt!
Vi körde igenom Ohyo kumite 1 - 8 i lugn takt.
(För att se att vi kom ihåg dem och att få upp lite värme i kroppen)
Efter att ha fått grävt lite i bakhuvudet och försökt komma på teknikerna genom "try and error-principen" så lossnade det!
Så vi körde igenom de 8 i snabb tempo, två ggr var på varje och jädrar i min låda, det kändes bra!!
Jag tycker vi är riktigt kompatibla, fort och lätt och man far och flyger utan att man märker att man blivit kastad och slängd och befinner sig på golvet på en microsekund.
Och lika smidigt är det att veva iväg honom.
Ja, det känns jättekul.
Imorgon kör vi igenom de igen, och då blir det utan betänke-tid, för nu "har" vi dem.
=)
Hur fort går det egentligen?....
En vecka till har gått och den rusade på rätt bra. Fast i kontrollerat tempo... ;)
Känns bra att det är helg och ser fram mot sovmorgon imorgon.
Det har varit en händelserik vecka.
Så en återhämtande helg är inte dumt, för att liksom placera allt...
Det går fort nu för tiden....känns som att Världen, Tiden lagt in en växel till...
Underligt ändå att man hänger med utan att bli yr i huvudet av alla intryck. Eller fartblind...
Det händer mycket på jobbet, på hemmaplan, med mig själv och med vänner och bekanta.
Det är som att det är en allestädes närvarande tajming!
Till skillnad från förra året som var rena Kampen.
Antagligen la jag väl lagt grunden då utan att fatta att det var det jag gjorde.
Nu är det Räkmackans år - 2010!
I like!
I will enjoy and I will make it happen!
:D
Förändringar och Nytt Liv - bäbis!
I förrgår fick mina vänner en liten son!
Det är som att jag också gått i väntans tider.
Jag har ju följt deras resa liksom,
och att gå och vänta de sista dagarna har varit....*puh*... alltså det har varit så påtagligt.
Jag är alldeles slut!
Nu har han äntligen kommit till världen, och jag kan pusta ut.
Jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle få träffa honom.
Och då har det bara gått två dagar sen han föddes!
Ikväll har jag fått träffa honom!
Jag fick känna på honom, och tiden försvann. Man blir kär!
Jag fick hålla honom, och jag hade kunnat stått så hur länge som helst om inte hans mor hade föreslagit att jag skulle lägga ner honom hos henne en stund. *fniss*
Blir banne mig alldeles tårögd nu när jag skriver här, att jag fick komma och hälsa på.
De är underbara, mina kära vänner. *snor*
Jag tror att det är så här......
Miraklets föräldrar är i min ålder, typ 40.....
(jaja, okej, jag är 40+... men ändå...)
Det är inte självklart att bli förälder. Ofta är man kanske runt 25-35.
Och tänk att gå igenom livet utan att ha fått vara med om det här!
Jag tycker det är så häftigt, så jag saknar ord!
Att de nu får uppleva glädjen i ett av Livets Största Händelser – att få barn!
Jag tycker det är sååå häftigt så jag kan inte beskriva det,
och jag är så glad för deras skull så jag blir alldeles varm i hjärtat.
...Blir nästan lite sugen själv....Nästan :)
Och nu kommer det...
- mina egna söner håller på att flyga ur boet och jag kommer bli själv.
Jag ser fram mot det, för det är bra. Det är så det ska vara.
De ska ju bli vuxna och skapa sig sina egna liv och det kommer bli en helt annan grej att följa de i det skedet som kommer.
Min relation tog slut, jag är på väg att sälja huset, mina barn är flygfärdiga, jag inser att jag aldrig kommer bli gravid igen – och det är mycket i mitt liv som avslutas.
Så.....
glädjen i att se det här Miraklet som kommit till mina "mogna och erfarna" vänner
(äldre låter så trist;) hjälper mig med övergången från Avslut till en Ny Början istället.
Det är som att jag får återuppleva min tid som nybliven mamma.
Det väcker upp en massa känslor hos mig.
Att få se den här lille bäbisen, så vacker, så perfekt, så ren...
och via de här föräldrarna ännu en gång få uppleva det som de känner
och det overkliga men underbara i att få ta hand om, växa tillsammans med,
och lära känna sitt barn...
Det är stort......
När en dörr stängs, öppnas en annan...
Det är söndag och jag sitter i morgonrocken och njuter av första kaffekoppen.
Ungdomarna sover och huset är tyst.
Jag har ett åtagande idag som känns rätt stort och jag är nog lite nervös för det...hur det ska gå.
Det är en stor och viktig bit i fortsättningen på mina planer för närmaste framtiden, så jag vill att det ska gå bra.
Jag har ofta fått trixa med såna här bitar tidigare, och det är inget ovanligt att det blivit ordentliga bakslag då saker och ting absolut inte har gått min väg, eller som jag önskat...
Övningen i det var väl att jag fått lära mig att hantera de situationerna ändå.
Så nu "bestämmer" inte jag hur utgången ska bli, utan litar på att det som blir, är det bästa för mig.
Även om jag kanske inte förstår det just då...
Så jag har förberett mig nu, gjort vad jag kan, "lämnar över" resultatet, och "åker med" så får vi se vad som blir...
Mitt lilla hus...
Tom dag...
och det är ju lite ovanligt för oftast går man ju på tidspassning och scheman.
Det är lördag och tyst i huset, ungarna sover.
Det enda(?) jag ska göra idag är att träna karate och sen pysa in en sväng in på gymmet med en jobbarkompis.
Det var nästan ett år sen jag var där sist.
Tiden går fort...
Sen är resten av dagen fri. Tom. Oanvänd.
Får se vad jag kommer fylla den med.
* * *
För att fylla ut lite av tomrummet här...
så lägger jag in en bild på min "adliga" blandras-katt som endast dricker ur glas.
Ha en bra dag!
I väntans tider...
Det gäller alltstå inte mig!
Eller jo, lite...
Eller jo, lite...
Jag väntar på barn som ska födas och är alldeles kollrig och underlig. Det är mina kollegor på jobbet och vänner, som ska ha smått.
Imorse fick jag veta att ett par fick en pojke inatt. Va skönt, nu kan jag andas ut. En bjässe på nästan 5 kg!
Jag tyckte det räckte och blev över med de 3,8 kg att pressa ut då, på min tid för ca 20 år sen.
*pust*
Nu är ett annat par, mina kära vänner, uppe på sjukhuset och det verkar lurt...
Jag längtar så in i baljan efter att det ska vara överstökat!
Jag tycker den här väntan är jätte-jobbig!!
För några dagar sen kom en kollega in på jobbet med sin lilla 5-veckors-tös och jag bar omkring med henne hur länge som helst. Så länge så mamman började efterlysa mig och barnet. Hon sov, den lilla människan och ja....jag hade kunnat umgås med henne hur länge som helst...
*ler fånigt*
Imorse fick jag veta att ett par fick en pojke inatt. Va skönt, nu kan jag andas ut. En bjässe på nästan 5 kg!
Jag tyckte det räckte och blev över med de 3,8 kg att pressa ut då, på min tid för ca 20 år sen.
*pust*
Nu är ett annat par, mina kära vänner, uppe på sjukhuset och det verkar lurt...
Jag längtar så in i baljan efter att det ska vara överstökat!
Jag tycker den här väntan är jätte-jobbig!!
För några dagar sen kom en kollega in på jobbet med sin lilla 5-veckors-tös och jag bar omkring med henne hur länge som helst. Så länge så mamman började efterlysa mig och barnet. Hon sov, den lilla människan och ja....jag hade kunnat umgås med henne hur länge som helst...
*ler fånigt*
Det är ett vackert tillstånd, att umgås med små-bäbisar, det är så stillla....och så stort...och man försvinner liksom....
Det finns bara den stunden och det här Miraklet, Barnet. Världen runt omkring förvinner i det här vackra Mötet.
Jag undrar vad som hänt med mig...
Förut brydde jag mig inte om ungar som föddes hit och dit. Jag tänkte mest att "jaja, nu har de det de gör under ett antal år. Bajs och kräks och nattvak osv. Jag har gjort mitt, tack och lov för det", ungefär.
Men nu....Nu är det som väntans tider....Som att det nästan gäller mig!.....Konstigt...
Man kan tro att jag åtminstone skulle vara moster eller faster eller nåt. Men det är inte ens så....
En annan kollega till mig sa samma sak, att hon är likadan som mig, kollrig och underlig och går och väntar på de här nya små människorna... och hon var inte heller så förut.
Jag blir alldeles matt......
Hur ska det då inte bli den dagen jag blir farmor!?
:-)
Det finns bara den stunden och det här Miraklet, Barnet. Världen runt omkring förvinner i det här vackra Mötet.
Jag undrar vad som hänt med mig...
Förut brydde jag mig inte om ungar som föddes hit och dit. Jag tänkte mest att "jaja, nu har de det de gör under ett antal år. Bajs och kräks och nattvak osv. Jag har gjort mitt, tack och lov för det", ungefär.
Men nu....Nu är det som väntans tider....Som att det nästan gäller mig!.....Konstigt...
Man kan tro att jag åtminstone skulle vara moster eller faster eller nåt. Men det är inte ens så....
En annan kollega till mig sa samma sak, att hon är likadan som mig, kollrig och underlig och går och väntar på de här nya små människorna... och hon var inte heller så förut.
Jag blir alldeles matt......
Hur ska det då inte bli den dagen jag blir farmor!?
:-)
Huset fullt i folk...
Kände att det är nog bäst att jag skriver ett nytt inlägg, med tanke på att jag kanske blev fööör öppen med förra.
Det kan ju kännas lite obekvämt för eventuella läsare.
Så då byter vi till nåt bekvämare inslag som är mer nära verkligheten:
När jag kommer hem från jobbet på Kundsupport, efter att ha pratat mig hes i telefon en heldag, med massor av folk från hela Sverige, ja ibland även från grannländerna,
så längtar jag till Hemmets Lugna Vrå för lite återhämtning och vila.
Men - i mitt 94 kvm enplans-hus är det ibland som att komma in på jobbet igen.
Det är full med folk!!
Mina två unga män till söner tar mycket plats som det är, och har de sen sina kompisar där,
eller som den äldsta som har en flickvän som bor här titt som tätt - då blir det trångt.
Eller trångt och trångt, men jag är inte ensam och själv, utan det är huset fullt av en massa röster och samtal och ljud och liv och rörelse och det är...underbart!
Men näääär ska de flytta hemifrån??
Jag älskar mina ungar, och deras kompisar har jag sett sen de var snoriga smågrabbar på tre-hjuling så de tillhör också familjen, och det är härligt att äldste har en flickvän.....
Ja, de här unga människorna är underbara.
Det är så här det är! Så här har det varit i över 20 år. This is life. :)
Och den dagen som de flyttat iväg till egna lyor, vilket är ganska snart, så kommer det att bli väldigt tomt.
Väldigt tomt och stilla....och tyst...
Men samtidigt kommer det kännas härligt att de tar över, tar över sina egna liv liksom.
Jag hoppas då att de har med sig det de behöver ha för att möta vuxenvärlden som sunda, vettiga och kärleksfulla människor.
Och jag gjorde det bästa jag kunde.
Over and out.
Endorfiner, healing och känslo-snurr...
Jag har överlevt första karatepasset den här teminen.
Det var inte superjobbigt, men för mig var det jobbigt.
Musklerna var svåra att kicka igång, och flåset var inte att skryta med.
Det svartnade för ögonen några gånger men jag höll ihop.
Nu där jag sitter och skriver - så känns det liksom att jag sitter. *s*
Jag är glad att vi är igång, för hur det är så blir jag alltid så lycklig och energifylld efter passen.
Känns som att det är gott att leva.
Enorm livslust och glädje bara svämmar över mig.
Men när jag nu har duschat och ätit och ska göra mig redo för att hoppa i säng,
så känner jag en liten....sorgsenhet?
Vad gör den här? Nu?
Jag har varit på healing, energimassage kan man kalla det annars och det har tagit bra.
Riktigt bra!
Insikten den senaste gången var att när jag ligger där.....så kan jag inte fly!!
Det finns ingen dator, ingen tv, ingen choklad, inget kaffe och ingen att prata med...
Det är bara jag.
Och mina känslor....
Åsså hon som healar såklart
men hon pratar ju inte under tiden.
Jag kan inte fly, utan jag ligger där - och smärtan i magen, från min sorg, gör ont - så in i baljan!
Tårarna rinner och känslorna river sönder mig!
Men efter en liten stund, så avtar det...och jag har kommit ut på andra sidan liksom.
Jag är fortfarande överväldigad av upplevelsen fast det gått en vecka.
Jag fick svar på var min sorg kommer ifrån!
Den som jag burit med mig länge, länge utan att veta om den,
men större delen av livet försökt springa ifrån.
Fanken vad djupt det här blev dah, men det är häftigt.
Att man faktiskt kan leta rätt på gammal skit och rensa ur det!
Men man måste nog våga söka upp det...
Våga hitta det, för att bli av med det.
Jag är en modig tjej.
Hmmm......känns bättre nu :)
Tack för att jag lyssnade.
Vanlig vardag väntar...
Det är söndag och jag kommer på att nu är allt liksom som tillbaka till Ordningen.
Jul och nyår har passerat, likaså min födelsedag som också är en viktig högtid *fnissar*
Första hela arbetsveckan startar imorgon...
Jag är glad att jag mjukstartar i receptionen och inte behöver sitta i telefon.
Fast det skulle inte förvåna mig om det stänger repen imorgon för att det ringer så in i baljan så jag får sitta i telefon ändå. Jaja, det visar sig.
Jag har haft en bra dag idag.
Lång sovmorgon, klev upp när hungern väckte mig.
Sen har jag njutit av Glädjen i ett Home-Make-Over:at hus och har liksom inte vetat riktigt vad jag ska göra med all ledig tid. *fnittrar lyckligt*
Yngste sonen lassade in pelletssäckar och jag rågade behållaren ända upp och fick samtidigt lite friskvård på kuppen.
Ska se om det fortfarande går 2 säckar/dag eller om det är mer.
Jag har en himla skön värme inne. (3 säckar kan ju vara okej också..)
Sen hade jag en klippning (en kompis med klipp-kort kan man säga;)
och det blev en kaffe på det med mina ljuvliga bullar!
Oj, nu sa jag det själv! Whaow, va moget!
Måste vara för att jag fyllde 46 igår.
Jag kan liksom stå för mina fördelar eller hur man ska säga.
Efter lite dammsugning och en tvättmaskin och kvalitetstid med sonen så har jag ingen stress i mig.
Helt underbart!
Konstigt....Nytt år, Nytt blad, Ny-fikenhet och uppkavlade softa ärmar -
det känns gott!
Fick en underbar bok av syrran Ewa.
Läste första sidan igår och jag berördes:
Hitta hem till dig själv
Det kommer en tid
när du med glädje
hälsar dig själv när du kommer
hem till dig själv, till din spegel
och ni båda ler när ni välkomnar varandra...
(Jon Kabat-Zinn)
Det är nog så....
* ler *
2010-01-09-xxxx
Det är min födelsedag idag.
Eller den är väl slut nu för klockan har precis passerat midnatt.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt att fylla år.
Vanligt folk i min kategori (kvinna 40+) brukar nog oftast inte basunera ut det,
men jag gör gärna det.
Jag brukar maila ut det på jobbet senast samma dag, helst någon dag innan,
för att säkerställa att folk kommer att säga "Grattis" till mig.
Jag blir fånigt glad :)
Men det fungerar.
Vadå? Söka bekräftelse? Jag?
Hmm....Ja lite kanske :-)
Och?
Jag är nu 46 år och det känns bra. Fast det ser lite konstigt ut när man skriver ut det.
Men annars så känner jag inte någon skillnad mot för igår.
Eller förra året. Eller för 10 år sen.
Jag är nog lite klokare hoppas jag, och har fler erfarenheter med mig
och har tvingats/fått förmånen att lärt känna mig själv ytterligare lite mer genom Livets kringelikrokvägar.
Jag har mig själv med mig ändå.
Jag är ingen annorlunda person bara för att Tiden rör sig...
Jag är fortfarande Gunilla, fast lite mer än igår...och förra året...
Jag har haft en härlig födelsedag!
Tack mina vänner, mina söner,
mina systrar, syskonbarn och mina kära föräldrar.
Hur man gör sig själv glad...
Jo ställ till det för dig ett tag,
skjut fram disken och hoppa över dammsugningen ännu en dag.
Fundera på att ta bort julgranen och allt övriga som man dragit fram till julen,
men bara fundera, gör inget.
Glöm bort att handla hem det som behövs så det alltid saknas t.ex mjölk eller bröd.
Jobba mycket och intensivt och gärna övertid så du inte hinner med vardagsplocket.
Låt posten ligga kvar på köksbordet till nästa dag utan att öppna den,
och inbilla dig att sönerna kommer göra rent i kattlådan vilken stund som helst....
SEN - när det gått några dagar utan förändring - så bestämmer du dig för Åtgärd!
Du gör tidig helg från jobbet och lägger dig och sover i två timmar...
När klockan ringer så mickrar du nån rest ur det haltande kylskåpet
och sen....drar du igång alla projekt samtidigt!
(en del andra personligheter väljer att göra en sak i taget)
Granen åker ut, gardinerna ner och upp med de andra,
dukar på plats och disken körs (faktiskt spontant av ena grabben!)
och det fejas och putsas och donas och grejas
och vips.........
en Spontan Extreme Home-Makeover!
Jag blir så glad! Det är så fint!
Belönar mig själv med en kopp te i go-soffan, ljus som värmer kropp och själ
efter att jag sagt till grabbarna att "Nu ska vi hålla det så här fint!"
(fast jag tycker...mig känna igen....den meningen..tror jag sagt det förut. Många gånger... :O)
Ta av maskerna...
Ikväll var det 12-Stegsmöte igen.
Jag mår alltid bra när jag kommer därifrån.
(Även "bra" dåligt, ibland..)
De människorna som går dit går dit för sin skull.
Och jag går dit för min.
Det känns som ett enormt förtroende att få ta del av de här människornas inre,
deras tankar och känslor.
Utan att det är deras syfte så delar de med sig till mig. Utan att de vet vad.
Jag tar till mig det jag vill, och låter resten vara.
Alltid är det nånting som nån säger, som är precis det jag behöver höra, just då :)
Jag delar med mig av mig själv. För min skull.
Och de tar det de vill, och lämnar resten.
Ge och ta.
Öppenheten, ärligheten och tilliten gör en hoppfull och stärkt.
Och ödmjuk.
Jag är enormt tacksam för det här Programmet
och vad jag lärt mig och vuxit genom det,
och de människor som delat med sig av sina erfarenheter, styrka och hopp genom åren.
Upptäckten jag gjort senaste månaderna.....
är....att det fungerar "ute i Världen" också!!
....om man vågar vara öppen och ärlig och visa vem man är.
Det gör banne mig att människor möts
- och med risk för att verka blödig eller fjantig -
så känner jag så mycket värme och kärlek överallt!
Jag upplever fantastiska möten varje dag - kan vara mina söner, deras kompisar,
kvinnan på banken, vänner, jobbarkompisar
eller vattenverkets kundtjänst.
Det kan inte bara vara i mitt huvud, som jag upplever det så här.
Det måste vara i mitt hjärta!
:D
När barnen flyttar hemifrån...kom nåt ivägen..
Jag håller på att vänja mig vid tanken att mina söner kommer lämna boet snart.
Det kommer säkert kännas lite konstigt
med tanke på att jag haft dem omkring mig i drygt 20 år.
Har faktiskt ingen aning om hur det kommer kännas
eller hur lång tid det tar innan det går upp för mig att det bara är jag.
Och katterna...
Fast lill-katten, Fridolf, gör att övergången förmodligen kommer gå lättare.
Det är nästan som att jag fått smått igen...
Han väcker mig på morgonen och när jag hasat mig upp på toaletten
så öppnar han dörren med lilltassen, för han vill vara med.
Han jamar fjantigt tills jag lyft upp honom för han vill sitta i knät.
Eller i handfatet och leka med vattendropparna.
När jag står vid bänken och fixar mackorna så sitter han och stirrar på mig för att få en bit skinka.
Kanske inte som en unge, men som en hund...
...eller en unge.
När jag ska borsta tänderna så hoppar han upp på handfatet och purrar
och letar efter tops. Finns det inga så tittar han på mig och jamar enträget. Och länge.
Så jag tar fram några. Jag hittar tops överallt.
När han vill leka så kastar han sig på mina fötter,
och när han vill gosa då ser han så len och mjuk ut så man bara måste lyfta upp honom.
*smälter*
Han har krafsat sönder nätet hos ormarna
så nu har jag en orm i terrariet och en.....nånstans i vardagsrummet...
Han dundrar när han springer fort genom huset, fram och tillbaka.
Han dricker inte ur vattenskålen som vanliga katter utan
sitter på handfatet i badrummet och skriker.
Tills jag fyllt på hans glas med vatten.
Sa jag i början här i bloggen
att jag undrar hur det kommer kännas när sönerna flyttar och det bara blir jag?
Det dröjer nog innan jag får veta det... ;)
Hur gamla blir katter egentligen?
Gamm-katten I-or är måttligt road av den här familjemedlemmen....
*om blickar kunde döda*
(Klicka på bilden. Om du törs)
Mjukstart på nya året...
Det går inte fort här inte.
Det är som att allt lugnar sig efter jul- och nyårshelgerna.
Som att allt och alla har stannat.
Som ett andetag, innan det drar igång igen.
Jag har varit uppe en timme men sitter fortfarande i pyjamasen.
Avslutar långsam frukosten med en kaffe nu.
Jag ska åka ner på stan snart med en väninna,
fast egentligen hade jag lika gärna kunna vara hemma.
Men det är som att jag blir rastlös...?...av att inte ha något att göra.
Eller att inte veta vad jag ska göra. I vilken ordning...
(Finns hur mycket som helst, men det är "måsten"..)
Huvudet på spiken, tänker en del som känner mig.
Det dök upp en tanke för en stund sen -
nämligen: har jag tråkigt eller är jag bara lugn?
Min mamma är likadan, kör på och är alltid igång med nåt och har svårt att bara vara.
Jag sa till henne en gång för massa år sen:
-"Men tänk vad skönt med sinnesro, mamma. Att bara ta det lugnt."
Då säger hon:
-"Neej, men tråkigt vill jag inte ha!"
Undrar om jag borde ställa den frågan till mig själv..
Lite läskigt va..
It runs in the family...
Såh, jag tycker att det känns bra att vara lugn/tråkig.
* * *
I skrivande stund blev jag inringd att jobba, jag har beredskap nämligen,
- så man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för man kan få det...
* * *
Nu behöver jag ju inte fundera på vad jag ska göra och riskera att ha tråkigt/lugnt *svär lite*
Man vet inte vad man hade, förrän det tas ifrån en...
*morrar lite över fritiden idag som försvann*
2010-01-01 kl. 01:02
Gott Nytt År!
Oj vilken grej, kolla siffrorna i rubriken!!
Fin kombination för den som är intresserad av numerologi.
Nåväl,
Min 19-åring har nyss kommit hem med tre av sina kompisar.
De har varit ute på galej nere på krogen.
De går rakt, och de pratar rent, och ser ut som glada, goa härliga unga människor.
Jag blir så glad i hela mitt hjärta över de här ungdomarna,
att de inte måste dricka sig fulla och fördärvade.
Det känns som att de känner sig själva lite bättre och inte låter sig dras med i
nån form av "måste" eller "fest-norm" som väldigt många tycks tro gäller.
Nu sitter de i vardagsrummet och pratar och skrattar.
Min grabb hade med sig kameran och har dokumeterat kvällen,
men jag antar att jag inte får ta del av de bilderna men ändå!
Jag älskar de här ungdomarna!
Min äldre son, 21-åringen får jag väl hoppas se imorgon eftermiddag eller nåt....
Hoppas han har sig själv med sig...
Som mamma vill man ju ens barn det bästa, man är ju rädd om ungarna!
Oavsett hur gamla de är.
Nån sa, att allas våra barn - är vi alla föräldrar till...
Jag älskar alla mina ungdomar.
* * *
Och Tack go-vänner som jag tillbringade Nyårskvällen med.
Som att jag inte terroriserat er nog under jul-ledigheten,
som ett jädra tuggummi under skon ni aldrig blir av med;)
Allt gott till er!
* * *