Gymmet och jag...
Jag hade ju bestämt mig för att träna på gymmet idag. Och resten av 2011. Det har varit ett stort betongblock av tröghet & lättja som stått ivägen för att jag skulle ta mig upp till Arla. Gymmet alltså.
Jag klev in på Arla och det var ju som att komma hem. Igen. Jag sprang bara på löpbandet i 5 minuter. Jag var ju uppvärmd för jag hade grundat i solariet innan. *fniss*
Där träffade jag två kompisar som frågade om de fick hänga på mig, för de var lite osäkra på grejerna. Fan de stod ju bara och snackade och skrattade och fick inget gjort. -"Då kör vi ben, biceps och mage", sa jag och väntade inte på svar om det var okej för dem utan gick iväg till ben-rummet.
Jag måste säga att jag är nog fanimej ett ämne som träningscoach för jag njöt lite av att köra med dem, mellan mina egna set:
-"App-app-app!! Inte snacka nu, kom igen!"
-"Fokus på baksidan lår nu, det är DOM som ska jobba här, kom igen!"
-"TÄNK ben nu, jobba strikt, en till! Ja, braaa, och en till - kom igen!!"
Undrar om det blev nån sidoeffekt av min husstädning häromsistens då jag tog tag i det som nån jädra arbetsledare. Det blev ju samma sak här på gymmet! Hmm....undrar vad som händer när jag kommer på jobbet på måndag - rätt vad det är så är jag chef!? ;-)
Jag körde iallafall de övningar jag skulle och styrde upp de här två så på slutet var jag riktigt nöjd med dem.
Lärdom:
Allting blir roligare och lättare när jag är igång med träningen
.
Jag kände mig glad när jag gick hem. Jag sjöng när jag lagade mat sen och tyckte till och med det var roligt igen! Resten av dagen kändes som en jättebonus och jag är vän med min kropp, min "bostad" under det här livet.
Imorgon blir det bröst, rygg och axlar, och de här två skulle visst komma för att få bli underkastade min auktoritära träninsdiciplin ;-)
....hoppas, hoppas, hoppas att jag håller i det här nu!....
Dagsformen...
Jag vet inte riktigt var den här senaste veckan tagit vägen, för det har varit fullt påställ fast under ordnade former. Men nog känns det att jag lever! Fast faktiskt på ett bra sätt. Det ända som är minus är väl när det gäller sömntimmar.
När jag gör saker, är med om saker och ting då deltar jag i livet. Jag är aktiv, jag lever! Men det måste få vara en balans i det här, för när pendeln slår tillbaka så är det lugn och ro, återhämtning och eget pollimojsande jag längtar till och mår bra av. Men för mycket sån låg-tid kan göra att jag tappar kontakten med livet utanför igen. Och då drar jag igång igen.
Konstigt....
En del har gjort insinuationer om att jag är som en Duracell-kanin, jag förstår inte vad de menar ;-)
Iallafall så har jag hjälpt ett par vänner, (som har hjälpt mig mycket) både med att städa ur deras hus som skulle säljas och varit barnvakt. (Inte samtidigt alltså!) Några av de här dagarna så har jag jobbat kväll också.
Jag blir lite förundrad över mig själv, att jag faktiskt orkar hålla igång. Faktiskt! Fast jag blir glad för det, för jag känner att jag är stark.
Så jag har haft en produktiv vecka kan man säga, även om själva temat för husstädningen kanske inte är den allra roligaste.... (Been there, done that.)
Ibland är det som att Livet knuffar oss framåt när vi stannat. Eller gått fel. Eller ska vidare men inte törs.
Jag har lärt mig saker om mig själv igen, bl.a att jag har en strukturerad och organiserad sida när det gäller tok-städning! Hmmm....den sidan skulle jag kunna låta utvecklas även på andra områden.
*hummar och tar mig lite myndigt på hakan*
Jag ska inte ställa någon klocka imorgon utan bara låta sömnen fånga in mig tills jag är påfylld igen. Det blir en morgonrocksdag/eftermiddag sen, tills jag ska ut och jobba natt igen.
ZZzzzzz............
Klantmaja...
Om jag ska vara riktigt ärlig -
så är jag föbannat less på att jag tappat min mobiltelefon så frekvent i golvet att nåt minneskort gått sönder, så jag kan alltså inte föra över foton jag tagit med den ultrafina mobilen, till datorn. Därför blir det inga bilder på min blogg.
*svär och fräser en stund*
Ändå har jag lämnat in den en gång och fått den lagad för ett större antal hundralappar. Jag var aslycklig men lika förbannat släpphänt så mobilen for ur både händer och fickor titt som tätt och nu är det liksom kört.
*grinar och hulkar*
Det får bli torr-bloggar utan färgglada bilder i vardagen, för att jag inte kan hålla ordning på mig själv. Jag vet hur man accepterar det man inte kan förändra, typ gilla läget.
MEN - jag kanske kan MMS:a bilderna till min MAIL och SEN lägga in dem på bloggen!!??!!!
*spärrar upp ögonen och ler stort och brett*
Den obotlige optimisten har tänkt till!! :-D
Fast....
den obotligt minnessvaga moí, kom just på, att jag har ju provat att ställa in mobilen för att kunna maila från den....men jag fick ju inte till det...
ÄH, jag provar igen, jag är ju ledig några dagar snart så då ska jag nog få till det!
*ler trovärdigt till mig själv igen och förväntar mig bilder inom kort*
(kort! foto! *asg*)
:-)
Tidig timma..
Sitter på jobbet och det är söndag, väldigt tidig morgon.
En vecka kvar har jag nu på skiftgången sen övergår det till vanliga dagpass.
Det sliter på mig när jag går dagtid på vanliga kundservice. Jag mår bättre med skiftgång på Felanmälan så här, med sovmorgnar och lediga vardagar. Då gör det inget att jag börjar 6:00 vissa dagar och jobbar nätter andra.
Radion står på lite svagt här i bakgrunden, min skift-partner Torbjörn sitter tyst och glor på sina bildskärmar, och jag har hällt upp en kopp kaffe och läser på aftonbladet.se. Fläktarna susar lite dövande och ute är det kolsvart. Det är stilla och skönt.
Världen sover....
Jag gillar det. Jag får ha mina tankar ifred. Ingen eller inget som tvingar mig till svar, beslut eller uppmärksamhet. Det är bara jag liksom. En oas av Tysthet...
Nu ska jag snart läsa klart tidningen, åtminstone rubrikerna, sen göra lite försiktig nytta i admin-ärendena i väntan på att någon stackars strömlös ringer mig. Eller Torbjörn.
Ha en bra och försiktig, skön Söndag!
Nya gardiner - ny energi!
Jag hade ett fikabesök av en kollega som varit barnledig drygt ett år. Jag bor ju så nära jobbet och hon kom förbi kring lunch på min lediga dag med kycklingsallad som vi delade på, kladdkaka och jättefina tulpaner. De första tulpanerna för i år. Jag blir glad av tulpaner. Varför köper jag inte det till mig själv lite då och då?
Det har säkert sina orsaker...
Nåväl,
hon gick husesyn och vips började hennes del av hjärnan jobba, desgin & inredningsdelen och kom på att hon hade en fin tavla som hon inte använder som jag skulle kunna få låna och ha ovanför soffan, där jag nu hade en tillfällig lösning.
Jag tackade lyriskt "ja"!
Senare på kvällen så kom hon förbi med tavlan. Och jag fick kuddar till soffan som hon sytt och ett par vita mysplädar. Som jag kunde få som försenad inflyttspresent. Om jag ville alltså! Kunde inte låta bli att släppa en tår i ögat.
När hon hade åkt därifrån så hade jag även fått lite uppfräschning i form av ljusstake, vacker liten tavla och andra piffiga detaljer och i sovrummet - i sovrummet har jag nu ett par gardiner i mer ombonat stuk, och ett överkast som man kan säga att jag leasar av henne ;-)
Va?!
Jag blev som nykär i mitt eget hem!
Jag undrar ibland vad jag har gjort för gott för jag tycker ofta att goda saker kommer till mig. Jag har många goa vänner runt mig, som ger av sig själva, på många sätt.
*tårögd*
Jag hoppas att jag ger nåt tillbaka till dem. På nåt sätt...
Nu vill jag inte gå hemifrån alls utan bara gona i min lilla lya. Jag la mig igårkväll och läste ur boken "Att välja Glädje" av Kay Pollak och jag väljer det. Glädje. Om och om igen. Somnade med ett lyckligt leende på läpparna i min fluffiga säng, ombonad och trygg.
(Kommer kanske några bilder inom kort.)
Bättre fly än illa fäkta...
Jag fixar inte att stå emot, vet inte hur jag ska hantera det!
Som ikväll när jag först tog min tillflykt till duschen där jag kunde låsa in mig en stund.
När jag väl kom ut därifrån så kände jag mig fortfarande jagad, så den enda lösning jag kom på för att rädda mitt skinn, och troligen förstånd, var att ge mig av hemifrån. Jag klädde på mig ordentligt och laddade för en låååång promenad och hoppades få ett syreöverskott i lungorna, klarhet i hjärnan och lugn o själen. Det var -16 grader men vad gjorde väl det - jag måste bara ut!!
Ibland är min mambo så sällskapssjuk och översocial men jag är inte riktigt på samma frekvens.
Jag var trött, men hade bestämt mig för att städa inför ett besök imorgon mitt på dagen.
Jag försökte komma igång men han skulle visa en filmsnutt som var bra, han skulle bli masserad på ryggen vilket jag lovat tidigare - jag föreslog att han borde stretscha efter träningen men han hade googlat på stretsching och det var visst inte bra - och sen for han runt och surrade, grejade och vid ett tillfälle så hotade jag till och med att ta fram dammsugaren för då brukar han låsa in sig på rummet.
Min kraft var nästan borta och jag kände att jag var tvungen att bara få vara ifred.
En dusch och en långprommis gjorde underverk.
Jag är människa igen och grabben sover.
Förr tålde jag mer....
Väntar på in-checkning...
Det slog mig att jag befinner mig i Livets Vänthall och det är snart dags att checka in för att komma till nästa resmål. Jag har nog inte fattat att det är här jag befinner mig...förrän idag! Och det känns så bra!
Jag har nämligen känt mig lite rastlös det senaste månaderna, som att jag väntar på nåt men jag har inte förstått riktigt på vad. Jag har inte kunnat tyda signalerna. Jag känner mig lite trött och sliten och nästan lite lat. Lite tom. Vad är det som är fel? Eller är det så här det ska kännas?
För några kvällar sen var det som att jag vände mig om, tittade bakåt och såg allt det jag hunnit med i livet hittills...förutom de obligatoriska ungdoms-"traumana" och de spännande utlandsresorna, så kom kärleken och barnen med de härliga, jobbiga, "utbildande", tuffa men underbara småbarnsåren. Det livsflöde man befann sig i, med full fart om dagar och kvällar, med två smågrabbar och allt vad det innebär av passning, service, omhändertagande och glädje men även dåligt samvete för att inte räcka till.
Men det var här jag var - mitt i livet! Och det var så det var och jag ångrar inget.....Förutom att jag skulle velat vara mer närvarande i mina handlingar, tankar och känslor.
Även efter att jag och deras pappa separerat så var tempot detsamma. Allt trixande för att få ihop det, arbetslivet, dagis och sen skola, mat och tvätt, och allt det vardagliga plus sagoläsning och nattning och senare föräldramöten och läxläsning för att inte tala om uppfostran med regler och kärlek. Ända från amning, trotsåldrar upp till tonåren.
En klok, god vän sa: Man är "gift" med sina barn.
Det är sant.
Mer minnen:
Somrarnas kvällsbad vid älven, och efteråt kvällsfika med varm choklad i termos och mackor. Eller då vi gjorde utflykter till djurparker, eller gick ner till parken och tittade på fåglar, vi cyklade till kiosken och köpte glass. Vi gick på bio och såg Disneyfilmer. Vi gjorde trolldeg och vi skapade. Eller som över en helg, då kunde vi kunde packa bilen och dra iväg till Stockholm och hälsa på hos deras kusiner, mormor och morfar. På vägen ner dit stannade vi och fikade och badade på nån spontan plats. Jag har många fina minnen av de här 20 åren.
Efter att varit uppkopplad mot dem, min familj så länge, så inser jag att de nu gett sig iväg på sina egna resor.
Jag sitter här i "vänthallen" och ska ta mig vidare till nästa resmål i livet. Men det är faktiskt inte bråttom. Jag kan gott vara här ett tag. Att stilla vänta, betrakta, notera, titta på folk, ta en kopp kaffe till och vara här i Nuet.
Det är okej. Det är min tid nu.
Det är skönt att vila lite här i lugnet.
Allt är som det ska.
Bara vara, med Wiggo..
Nu när jag jobbar skift så har jag härliga dagar utan att egentligen ställa klockan.
Jag får inte mycket gjort egentligen....men det är skönt att Ha Tid.
Jag borde väl kanske passa på att göra mer nytta. Fast det handlar väl inte alltid om "göra", utan att också om att "vara".
Apropå det här med att "vara".....jag träffar ju min lille gudson titt som tätt.
Han är verkligen den coolaste och finaste lilla kille man kan tänka sig.
Han lär ut det här med att "vara" och jag njuter i hans sällskap.
Idag fick jag mata honom, eller rättare sagt, jag hjälpte honom att mata sig själv.
Det blir kladdigt, men än sen?
Efter halva portionen så hade han fått in snitsen att föra skeden till munnen, och vända på den inne i munnen och med hjälp av både läppar, tunga och tänder försöka få av maten i munnen.
Alltså jag blir så förundrad av vilket mirakel han är.
Han tar den tid som behövs, han stressar inte eller väntar på nåt där framme som gör att han vill ta sig från Nuet där han befinner sig. Han är där han Är, hela tiden.
Och ändå utvecklas han och gör framsteg varje dag. Som en inre förutbestämd drivkraft.
Eller som det gamla citatet jag kläckte i Wiggos närvaro i somras:
"Det går inte att hindra en blomma från att blomma" ;-)
Jag blev fascinerad av att han lärde sig det här så fort och jag kan inte sluta se på honom. Hans blick när han forskar. Hans glädje över det han gör. Hans leende som strålar och smittar.
Han gick att torka av, ärmarna var uppdragna, händerna sköljdes av, stolen blev ren med hjälp av disktrasan och det finns tvättmaskiner.
Så, vad är viktigare än att vara där man är?!
Frågan är, vart är vi på väg och varför måste det gå så fort med allt vi gör?
Varför har vi så bråttom? Vad är det för buss vi ska passa? Varför rusar vi fram så fort? Vad är vi rädda att missa?
Jag älskar att umgås med Wiggo, min lärare.
Han bär sanningen inom sig, han vet hur man lever.
Det som vi har glömt. Eller?
Min gula IKEA-kasse...
Jag har en IKEA-kasse som jag tagit ner från förrådet.
Den innehåller anteckningar från innan ungarna kom, och sen efter att de kom, dagböcker och senare även information och anteckningar, från utbildningar i personlig utveckling (läs: totalmangling) och självhjälp, med både hjärta och smärta.
Jag har känt under nåt år att det är dags att gå igenom den där IKEA-kassen som väger ton!
Ett tag tänkte jag kasta den bara rakt upp och ner, eftersom att jag inte rört den sen 1995 tror jag. Ojoj, det är 16 år sen. Men en röst inom mig säger att jag behöver sortera igenom den lite snabbt för det finns information där som jag behöver ha. SEN kan jag hiva resten. Liksom göra att avslut på det som varit och som inte finns längre, mer än som bleka minnen.
För ett år sen när den där gula jättekassen började påkalla min uppmärksamhet så tänkte jag att det passar bra att gå igenom den när jag har felanmälan. Då är jag ju ledig flera dagar på raken. Sen dess har jag haft 3-4 svängar Felanmälan. Men kassen är o-tittad.
Nu har jag felanmälan igen och är ledig i mitten på veckan, och DÅ ska jag börja gräva från botten och uppåt….
Efteråt kommer jag att känna mig både lätt och fri.
Så det så.
Fyllt år igen...
Herregud vad det låter.........erfarenhetsmässigt :)
Alltså jag är verkligen vuxen! Å andra sidan är åldern bara en siffra som inte säger nånting om hur man känner sig från insidan och ut.
Jag tycker fortfarande det är kul att fylla år, att baka tårta och bjuda hem vänner. Lite som att man får vara egocentrerad den här dagen och ha allt fokus på sig själv utan att be om ursäkt liksom.
Jag var barnvakt åt min gudson Wiggo några timmar, då hans föräldrar jobbade respektive var på möte. De tyckte jag var tossig som ville vara barnvakt på min födelsedag, men vadå - det är ju bästa presenten att få kvalitetstid med underbaraste Ljusbäraren Wiggo!
Så jag har haft en bra dag med honom, med vänner som kom på besök, goa samtal och mycket fika.
Min äldste son kom förbi en snabbis, och jag blev jätteglad för det och den kramen jag fick av honom. Jag älskar verkligen barn, stora som små.
*suckar och ler*
Det är liv, på nåt sätt......
Nu ska jag ta en bit tårta till, imorgon börjar Nystarten med fokus på bra mat, rutiner, träning och vila.
Jo, min karateinstruktör Sensei Fred sa för nåt tag sen,
att det krävs mer tid för återhämtning när man tränar, ju äldre man blir......
Allvarlig sjukdom..
Jag har tänkt en del på det här med Allvaret i "Sjukdomen".
I måndags pratade med en kompis som är sjukskriven för…tja…utmattningssymptom.
Det är smart att gå till nån och få hjälp med de här bitarna och det har den här kompisen gjort,
och det de hade pratat och som gick rätt in mig!
Det var det att det inte bara är känslomässigt och mentalt utan riktigt fysiskt i form av hjärnskador!!
Ja, jag vet ju det. Nu när jag fick höra det igen.
Det tog faktiskt hårt att höra, och jag kände mig sorgsen
både för min sjukskrivne väns skull men även för min egen.
Ett par timmar senare fick jag besök av ännu en vän
som satte huvudet på spiken igen – jag fick höra att jag såg mer harmonisk ut nu än sist vi sågs.
Sist vi sågs så hade han sett nåt annat, nämligen hur jag behandlar mig själv, kör över mig själv, inte lyssnar till mina egna behov och vad JAG behöver utan rusar på och fixar och trixar med andra står i och servar och har mig, istället för att Ta Det Lugnt och Ägna Mig Åt Mig Själv, Vila, Återhämta mig och Säga Nej!!
Jag räknade upp lite vad som varit och hur det sett ut i höst/vinter här.
Det slutade med att jag fick hjälp (läs: beordrades)
att skriva ett stort NEJ över varje sida i min lilla, lilla almanacka där mina arbetstider står.
Den här gamle kompisen har känt mig i 15 år och ser mig där jag är,
och klappar i med storsläggan när det gäller.
Jag vet att det inte är någon mening att försöka prata bort, skylla ifrån mig eller bortförklara nåt. Det är kravlös kärlek, ”tough love”, att säga det man ser!
Jag är tacksam att jag har såna vänner som är ärliga och raka.
Dagen slutade med ett 12-stegsmöte, och det var för mig ett av de bättre på länge.
Kanske för att jag nu var mottaglig.
Allvaret som gör mig sorgsen är att jag lever och beter mig på ett sätt som gett mig hjärnskador! Det är faktiskt så....Visst de läker ju, men sen gör jag om det igen!!
DET är min stora sorg och Svårighet i livet....
Mitt problem är att hålla nere stressen, så jag kan fungera normalt, ta hand om mig själv och vara stilla mellan aktiviteterna.
Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Jag har svårt att läsa tex instruktioner och förstå vad jag läser. Det blir väldigt svårt att gå in på en affär utan att ha en matlista skriven. Jag har svårt att varva ner. Tar ofta på mig för mycket för att jag just då tycker det låter bra. Jag kan ha svårt att prioritera. Jag kan inte göra två saker på en gång (vilket jag faktiskt tycker är skönt, och bra)
Jag behöver se att detta är en allvarlig sjukdom jag lider av.
Botemedlet är att ge mig själv TID varje dag att samla ihop mig.
Men jag glömmer bort det! Jag ska bara …..
Jag hinner först det här.....Sen....
Det är en stor sorg att inse det här.
Jag har dundrat in pannan i väggen mer eller mindre i stort sett vart tredje år.
VARFÖR skulle det inte hända igen?
Det är det som gör mig så ledsen och sorgsen, att jag inte riktigt kan lita på mig själv.
En dag i taget, varje dag, resten av livet – så behöver jag veta om det här.
Jag behöver påminna mig om det varje dag, att jag inte hanterar stress.
Lite stress ska man ju kunna klara av, men för mig är det farligt, för jag vet inte när jag passerar gränsen utan jag bara ökar. Tills det smäller. Och då är det ju redan för sent.
Jag sitter på jobbet nu och hittade gamla mail som jag skrivit till terapeuten och min chef.
Hur jag kämpar för att komma tillbaka. Hur självkänslan och självförtroendet är väldigt lågt. Hur jag tror att jag inte klarar av nånting. Att jag skäms för kollegorna, att jag är en lite pissråtta som är så kass och inte fattar, orkar eller är som de, starka, duktiga, vanliga människor. Men jag är inte som dem. Då, i min sjukdomsbild är det här sant!
Jag har varit där, jag har verkligen mått så uselt. Flera gånger! Jag blir uppriktigt sorgsen över att jag inte vet om det här, jämt!
En dag i taget får det bli.
Att ödmjukt böja på nacken och leva ett lugnare, smartare liv, med stora prioriteringar.
Mitt jobb, mitt hem, karaten, och återhämtning & vila.
Sedan väljer jag plus-tid till de vänner som ger goda energier.
Jag inser att jag har en allvarlig sjukdom som går att bota, om jag tar hand om mig själv.
Jag mår bra nu, men får inte glömma att det finns latent hos mig, jämt.
*tar fram små lappar och färgpennor och skriver påminnelser och budskap till mig själv*
Typ....
"Du är den viktigaste personen i Ditt Liv".
"När du säger Nej, säger du Ja till Dig själv"
Tillbakablick 2010...
...innan jag ger mig iväg in i 2011