Ensamma mamman med katterna...
Igår kom mambon hem efter skolan och sa att han ska iväg på praktiken v 36.
Men hallå - det är v 35 nu!
Han åker alltså till Motala i helgen eller så.... Imorgon är det onsdag.
Vi visste ju att det var 10 veckors praktik i höst igen, men inte när riktigt och inte om han fått någon plats. Eftersom att han inte har ringt. Fast vi tagit upp ämnet ett otal, antal gånger i sommar. Nåväl, snart åker iväg iallafall.
Det är blandade känslor igen - å ena sidan ska det bli så skönt att få vara Mig Själv bara,
å andra sidan känns det som att jag inte pratat tillräckligt med honom eller umgåtts så ofta,
så saknar jag honom redan. Fast han inte har åkt än.
Som han sa för några år sen, då vi bodde i huset,
och han började inse att han och hans bror inte skulle bo kvar i evigheter hos mig:
-"När vi flyttat så kommer du nog att kallas för Ensamma Mamman med katterna,"
och så la han huvudet på sned och såg ut som att han tyckte synd om mig.
Jag log och menade att "visst kommer det bli tomt utan er,
men jag ska ha de så skönt och göra precis som jag vill!"
"Sen kan jag bli bjuden på fika hos er ibland,.... och inte plocka undan efter mig, hihi"
Mina små korvar...
- man har de verkligen till låns en tid, typ 2 decennier...
Sen vinkar man av dem när de fortsätter framåt utan sina föräldrar...
Livet rör sig ständigt, förändras och flyttar sig framåt, hela tiden...
Eller som hon sa, vad hon nu hette....
"Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke"...
:-)
Men hallå - det är v 35 nu!
Han åker alltså till Motala i helgen eller så.... Imorgon är det onsdag.
Vi visste ju att det var 10 veckors praktik i höst igen, men inte när riktigt och inte om han fått någon plats. Eftersom att han inte har ringt. Fast vi tagit upp ämnet ett otal, antal gånger i sommar. Nåväl, snart åker iväg iallafall.
Det är blandade känslor igen - å ena sidan ska det bli så skönt att få vara Mig Själv bara,
å andra sidan känns det som att jag inte pratat tillräckligt med honom eller umgåtts så ofta,
så saknar jag honom redan. Fast han inte har åkt än.
Som han sa för några år sen, då vi bodde i huset,
och han började inse att han och hans bror inte skulle bo kvar i evigheter hos mig:
-"När vi flyttat så kommer du nog att kallas för Ensamma Mamman med katterna,"
och så la han huvudet på sned och såg ut som att han tyckte synd om mig.
Jag log och menade att "visst kommer det bli tomt utan er,
men jag ska ha de så skönt och göra precis som jag vill!"
"Sen kan jag bli bjuden på fika hos er ibland,.... och inte plocka undan efter mig, hihi"
Mina små korvar...
- man har de verkligen till låns en tid, typ 2 decennier...
Sen vinkar man av dem när de fortsätter framåt utan sina föräldrar...
Livet rör sig ständigt, förändras och flyttar sig framåt, hela tiden...
Eller som hon sa, vad hon nu hette....
"Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke"...
:-)
24 dagar i augusti...
Augusti 2011
Denna månad är snart över och jag har då vilat 7 dagar denna månad. Övriga har jag tränat.
Jag känner mig nöjd med mig själv.
Höstterminen har startat och de första ledarledda karatepassen är gjorda. OCH jag svimmade inte. Det var jobbigt men jag kände att jag hängde med utan svårigheter och det visar ju att sommarens träning gett resultat.
Visst var jag ovanligt röd i ansiktet och väldigt blött hår men jag var vid minna sinnen ;-)
Den egna träningen iallafall, där har vi snart nött igenom första varvet på Kihon 1-10.
Just nu är vi på nr 7 och från onsdag ska vi gå över på nr 8 och 9.
Samma gäller, 10 attacker/10 försvar och sen den andres tur att attackera.
Sen varannan gång 5ggr var.
Igår började vi också på Ohyo kumite, för vi börjar känna oss lite "mätta" på kihon kumite.
Kul att få bry huvudet med nåt annat igen.
Ohyo 1-2 körde vi, och DET var intressant, för de sitter i ryggmärgen MEN nu skruvar man och forskar MER på dem också! Det går per automatik tydligen. Katorna likadant - det HÄNDER grejer rätt igenom faktiskt!
Idag är det vilodag. Tog en tripp till sopstationen med en god vän. Som också gillar att röra på kroppen. Vi kom på att vi fick ett fys-pass eftersom att mitt förråd ligger 8 trappor upp och det blev några vändor upp och ner baxandes diverse bokhyllor, bråte, lådor och kartonger. Svetten rann och benen fick sig en genomkörare.
Tänk att det finns en vinst i allting, det gäller bara att se det ;-)
Denna månad är snart över och jag har då vilat 7 dagar denna månad. Övriga har jag tränat.
Jag känner mig nöjd med mig själv.
Höstterminen har startat och de första ledarledda karatepassen är gjorda. OCH jag svimmade inte. Det var jobbigt men jag kände att jag hängde med utan svårigheter och det visar ju att sommarens träning gett resultat.
Visst var jag ovanligt röd i ansiktet och väldigt blött hår men jag var vid minna sinnen ;-)
Den egna träningen iallafall, där har vi snart nött igenom första varvet på Kihon 1-10.
Just nu är vi på nr 7 och från onsdag ska vi gå över på nr 8 och 9.
Samma gäller, 10 attacker/10 försvar och sen den andres tur att attackera.
Sen varannan gång 5ggr var.
Igår började vi också på Ohyo kumite, för vi börjar känna oss lite "mätta" på kihon kumite.
Kul att få bry huvudet med nåt annat igen.
Ohyo 1-2 körde vi, och DET var intressant, för de sitter i ryggmärgen MEN nu skruvar man och forskar MER på dem också! Det går per automatik tydligen. Katorna likadant - det HÄNDER grejer rätt igenom faktiskt!
Idag är det vilodag. Tog en tripp till sopstationen med en god vän. Som också gillar att röra på kroppen. Vi kom på att vi fick ett fys-pass eftersom att mitt förråd ligger 8 trappor upp och det blev några vändor upp och ner baxandes diverse bokhyllor, bråte, lådor och kartonger. Svetten rann och benen fick sig en genomkörare.
Tänk att det finns en vinst i allting, det gäller bara att se det ;-)
23-åring!
Min förstfödde, Viktor, fyllde 23 år i förrgår!
Han kom förbi med sin tjej och vi smaskade tårta och han fick några presenter.
Det var stillsamt och trevligt, att sitta ner och prata med dem, som unga vuxna.
Det är var nästan två månader sen jag såg honom, sist var när hans morfar fyllde 80 här i juli.
Men så är det nog, man skaffar sina egna liv. Han jobbar mycket, kör taxi, bor med katten Siri i en etta och har sin tjej. Och kompisar. Men det är gott att träffa honom nån gång och surra lite.
Min son.
Här är han men några år yngre. Nu har han mer hår och mer skägg.
På fotot var han ca 1,5 år...lillkorven.
Och vid tangentbordet sitter hans mor, och tänker tillbaka, saknar en liten stund tiden då de var små, när de alltid var runt benen på en, när vi alltid åt allihop tillsammans, när han och brorsan lekte och bråkade och busade, när vi for på utflykter med matsäck, när vi såg barn-TV tillsammans, när vi läste läxor, när de frågade en hur världen var, och varför man inte fick svära, när jag pussade dem Gonatt, när vi läste böcker ihop och deras små korv-armar runt min hals..... Tänk att det blir karlar av de små bäbisarna....
*snor*
Sommaren hänger i...
Fast det märks att det är kallare i luften på morgnarna och kvällarna.
Igår, på min träningsfria dag, så drog jag ett svep på stan efter jobbet
för att hitta en present till äldste sonen som fyller 23 år idag.
........Herregud, han är 23 (tjugotre år)!!
*ler och försvinner tillbaka i tiden lite....*
Nåväl, när jag kom hem igen så tog jag min bok och gick ut och satte mig på baksidan.
Med en kaffemugg. För solen värmde så gott, som att den inte vill släppa genom hösten riktigt än.
Det är de korta, sköna stunderna då jag känner att jag gör som Jag Vill, istället för att leta nåt skåp som ska städas, så njuter jag av stunden istället, och det fyller mig med Härlighet!
Det är en liten magisk övergång mellan sommaren och hösten.
Jag älskar min "uteplats" här på baksidan.
Vy upp mot mitt fönster....
Okej då,
så här ser ägaren till tassarna ut:
Nu är det hopp i säng,
jag kommer sova som ett cementblock efter terminens första karatepass.
Ska nog lägga ut nån bild på födelsedagsbarnet Viktor, imorgon.
Igår, på min träningsfria dag, så drog jag ett svep på stan efter jobbet
för att hitta en present till äldste sonen som fyller 23 år idag.
........Herregud, han är 23 (tjugotre år)!!
*ler och försvinner tillbaka i tiden lite....*
Nåväl, när jag kom hem igen så tog jag min bok och gick ut och satte mig på baksidan.
Med en kaffemugg. För solen värmde så gott, som att den inte vill släppa genom hösten riktigt än.
Det är de korta, sköna stunderna då jag känner att jag gör som Jag Vill, istället för att leta nåt skåp som ska städas, så njuter jag av stunden istället, och det fyller mig med Härlighet!
Det är en liten magisk övergång mellan sommaren och hösten.
Jag älskar min "uteplats" här på baksidan.
Vy upp mot mitt fönster....
Okej då,
så här ser ägaren till tassarna ut:
Nu är det hopp i säng,
jag kommer sova som ett cementblock efter terminens första karatepass.
Ska nog lägga ut nån bild på födelsedagsbarnet Viktor, imorgon.
Karate för hela slanten...
Slutet av augusti 2011
Hela sommaren har jag tränat mellan 5-6 dagar i veckan.
Hans som jag tränar med, står för struktur och organisation och jag för att det blir gjort. Lite så resonerar vi iallafall. Det känns väldigt konstigt att ha en vilodag, som att man inte törs hoppa träningen. Av nån anledning. Det lustiga är att när vi träffs i dojon efter en träningsfri dag så känns det som vi inte tränat på flera dagar!!
Konstigt....
Efter uppvärmning med grunderna så har vi satsat på Kihon 1-10. Hela sommaren! Vi har kört varje parteknik 10 gånger var, alltså en attackerar 10 ggr och den andra får då öva försvaret 10 ggr, sedan kör vi 5 ggr varannan attack, varannan försvar. Resten av Kihon kör vi 2 gånger.
Just nu håller vi på med Kihon 6 och nöter den, 10 ggr var, sen 5 ggr varannan gång,
analyserar den, forskar på den och nöter.
Och det är grejen - nöta!
Det BLIR bättre, det KÄNNS bättre
och det DYKER upp grejer vartefter,
och vi söker lösningar och provar igen och så får vi till det, och ibland inte.
Då får vi fråga de högre om de är där.
Imorgon börjar höstterminen igen och det innebär 1,5 timmes ledarledd karate
och det ska bli intressant att se om man klarar det utan att svimma av eller nåt...
Jag inte varit så "på" som jag är nu tror jag, inte på det här sättet. Det känns att det händer något med mig.
Det första delmålet är december 2011.
Hans som jag tränar med, står för struktur och organisation och jag för att det blir gjort. Lite så resonerar vi iallafall. Det känns väldigt konstigt att ha en vilodag, som att man inte törs hoppa träningen. Av nån anledning. Det lustiga är att när vi träffs i dojon efter en träningsfri dag så känns det som vi inte tränat på flera dagar!!
Konstigt....
Efter uppvärmning med grunderna så har vi satsat på Kihon 1-10. Hela sommaren! Vi har kört varje parteknik 10 gånger var, alltså en attackerar 10 ggr och den andra får då öva försvaret 10 ggr, sedan kör vi 5 ggr varannan attack, varannan försvar. Resten av Kihon kör vi 2 gånger.
Just nu håller vi på med Kihon 6 och nöter den, 10 ggr var, sen 5 ggr varannan gång,
analyserar den, forskar på den och nöter.
Och det är grejen - nöta!
Det BLIR bättre, det KÄNNS bättre
och det DYKER upp grejer vartefter,
och vi söker lösningar och provar igen och så får vi till det, och ibland inte.
Då får vi fråga de högre om de är där.
Imorgon börjar höstterminen igen och det innebär 1,5 timmes ledarledd karate
och det ska bli intressant att se om man klarar det utan att svimma av eller nåt...
Jag inte varit så "på" som jag är nu tror jag, inte på det här sättet. Det känns att det händer något med mig.
Det första delmålet är december 2011.
Ful-kaffe...
Första veckan är snart avklarad på jobbet. Det har gått bra.
Förutom en sak:
Kaffet!!
Kaffeautomaten är inte att leka med.
Det märker man när man kommer tillbaka från semestern.
Sedan några dagar nu, har jag tagit med mig eget go-snabb-kaffe och egen riktig mjölk - åh herregud vad gott!!
*ler lyriskt*
Jag antar att jag snart kommer falla in i den vanliga lunken, tycka det är för jobbigt att ta med mig kaffepulvret och mjölken och till slut är jag tillvand igen. Som alla andra. Vi är likt robotar som hasar in genom dörren på morgnarna med tom blick med Tröttheten hängades i eftersläp, med ett i fokus - kaffe.
Hur illa det än smakar och hur mycket låtsasmjölkpulver och fulkaffe det än är så måste vi ha det.
För att klara dagen.....
Jag har lovat mig själv att jag ska sticka ut lite och inte göra som alla andra - utan fortsätta dricka mitt eget fin-kaffe. Försöka iallafall....
*tar en påtår och ler lyckligt*
Innesittarväder....
Som det har regnat de här dagarna!! Det känns helt okej att ha börjat jobba. Skyarna har verkligen öppnat sig varje dag denna första arbetsvecka.
Jag tycker faktiskt det ska bli lite småmysigt att snart få tända ljus igen, kura i soffan och känna klar höstluft snart. Faktiskt. Eller så är det bara ett sätt att lura mig själv.....
Att längta efter höstmys är bättre än att sakna sommarsolen....
Jag håller i träningen, FAST jag börjat jobba, men det märks helt klart att det inte är många timmar att spela på.
Så det gäller att prioritera. Jag har inte fått kläm på det riktigt än, handla tex och ordna matplanering.
Men jag har ju hela helgen på mig...
*slänger i mig en makrillburk*
Imorgon ska jag göra min näst sista klippning, och i helgen den sista. Ja, jag spontanklipper folk.
Men nu kommer jag inte att ha tid att lägga på det längre. Snäv kalender.
Sömn är viktigt.
Drar några rader till i underbara boken innan gonatt.
"Brida" av Paulo Coelho
14 augusti, min sista semesterdag....
Jag har haft en härlig söndag, utan ångest inför första jobbardagen imorgon.
Det var härligt sommarväder med riktigt go värme och härlig sol!
Dagarna innan har det faktiskt varit höst i luften med bara ett par grader på morgonen.
Jag avslutar alltså min semester med en toppendag!
Jag sov till halv tio, käkade frukost och visste inte riktigt om jag skulle åka och sola nånstans, ta en glass på stan eller ringa en kompis och surra lite. Det blev ingetdera utan en egen kvalitetsdag rätt och slätt:
Plockade lite i sovrummet, strukturerade om lite, satte fast några lösa kablar innan jag tog lunch ute på min baksida. I solen. Med en bok. Gott.
Ett träningspass med Hans lite senare, och vips hade vi fått våra 6 pass denna veckan också. Gott!
Jag kunde inte vara inne, så jag tog med min bok sen och satte mig nere vid Eon-huset (kanske omedvetet ett sätt att förbereda sig för morgondagens första arbetsdag på länge ;) och det kändes som jag ägde allt -
- det vackra härliga, gröna gräset, de svajande träden, den blå himlen, den glittrande älven och den varma solen.....och här satt jag och bara mådde gott!
Jag blir nästan lite tårögd - så vackert, och känslan sitter kvar i kroppen än....
Gonatt, ny dag i morgon.
Gift med träning - träningsgift...
11 augusti 2011
Jag och Hans har tränat 6 dagar/vecka sen nån månad tillbaka.
Vi möttes innan midsommar i dojon och körde lite,
och vips hade vi gjort upp planer för att gradera till svart.
Han och jag har brunt, vi känns hyfsat lika när det gäller karaten och vi har båda tid och möjlighet nu, att lägga ner det extra som kommer behövas på fram till målet.
Delmål 1 är december,
då ska vi vara i toppform, allt ska kännas tryggt och "hemma".
Tack vare Malin (som nu är tillbaka i England), så var vi alla tre i dojon och tränade, tränade och nötte, i stort sätt varje dag i sommar.
Hans och jag fortsätter hålla i det här nu. Varje dag!
Vi var till och med tvungna att intala oss själva att Våga Vila en dag.
Vid varje pass kommer vi ett snäpp närmare hur det ska se ut och utföras
och det ramlar alltid ner nåt som faller på plats och det känns i kroppen när det blir rätt!
Säkert samma känsla som.....när en golfare träffar bollen med ett "klick" och den bara flyger iväg dit den ska!
Eller när en simhoppare utför det där perfekta hoppet med ett exakt nedslag.
Eller när man tar en lyra i brännboll.
Nåväl, det blir en liten utmaning att hålla i träningen från nästa vecka då jag börjar jobba igen...
Men jag är inte rädd - jag ska träna!
Kroniskt packad :)
Malin, jag och Hans.
Jag och Hans har tränat 6 dagar/vecka sen nån månad tillbaka.
Vi möttes innan midsommar i dojon och körde lite,
och vips hade vi gjort upp planer för att gradera till svart.
Han och jag har brunt, vi känns hyfsat lika när det gäller karaten och vi har båda tid och möjlighet nu, att lägga ner det extra som kommer behövas på fram till målet.
Delmål 1 är december,
då ska vi vara i toppform, allt ska kännas tryggt och "hemma".
Tack vare Malin (som nu är tillbaka i England), så var vi alla tre i dojon och tränade, tränade och nötte, i stort sätt varje dag i sommar.
Hans och jag fortsätter hålla i det här nu. Varje dag!
Vi var till och med tvungna att intala oss själva att Våga Vila en dag.
Vid varje pass kommer vi ett snäpp närmare hur det ska se ut och utföras
och det ramlar alltid ner nåt som faller på plats och det känns i kroppen när det blir rätt!
Säkert samma känsla som.....när en golfare träffar bollen med ett "klick" och den bara flyger iväg dit den ska!
Eller när en simhoppare utför det där perfekta hoppet med ett exakt nedslag.
Eller när man tar en lyra i brännboll.
Nåväl, det blir en liten utmaning att hålla i träningen från nästa vecka då jag börjar jobba igen...
Men jag är inte rädd - jag ska träna!
Kroniskt packad :)
Malin, jag och Hans.
Semesterbilder...
Jag har inte rört på mig så mycket den här semestern.
Ja, förutom karateträningen förstås ;-)
Men i övrigt så inleddes semestern med Nipyran och perfekt sommarväder och mina semesterplaner var följande:
fika/äta glass på stan,
läsa böcker,
spela minigolf,
åka till Långselebadet,
besöka Rotsidan och
klättra på Skuleberget med en kompis.
Rotsidan och Skule är kvar, men jag har istället turistat på
Mannaminne och varit till Sundsvall en sväng och shoppat lite med en kompis.
Fika & bok på Hågesta-ön.
Mammutar...På Mannaminne.
Sanslöst godaste upplevelsen - lax-sallad på Mannaminne. Med väninna.
Efterrätt på samma ställe som ovan.
Med Wiggo i parken på Nipyran - här med helikopter i tuff killes fokus.
Långselebadet - med kompis.
Grötfrukost i Näsåker med gammal vän.
Träningspass.
Kvällspaj i kvällsol med vän.
Jag har två dagar kvar och imorgon blir det grillbuffé i Resele på Myregården.
Än är semestern faktiskt inte över :-)
Ja, förutom karateträningen förstås ;-)
Men i övrigt så inleddes semestern med Nipyran och perfekt sommarväder och mina semesterplaner var följande:
fika/äta glass på stan,
läsa böcker,
spela minigolf,
åka till Långselebadet,
besöka Rotsidan och
klättra på Skuleberget med en kompis.
Rotsidan och Skule är kvar, men jag har istället turistat på
Mannaminne och varit till Sundsvall en sväng och shoppat lite med en kompis.
Fika & bok på Hågesta-ön.
Mammutar...På Mannaminne.
Sanslöst godaste upplevelsen - lax-sallad på Mannaminne. Med väninna.
Efterrätt på samma ställe som ovan.
Med Wiggo i parken på Nipyran - här med helikopter i tuff killes fokus.
Långselebadet - med kompis.
Grötfrukost i Näsåker med gammal vän.
Träningspass.
Kvällspaj i kvällsol med vän.
Jag har två dagar kvar och imorgon blir det grillbuffé i Resele på Myregården.
Än är semestern faktiskt inte över :-)
Låt "hyenorna" va bara...
Gällande mitt inlägg om skitsnack häromsistens,
så har jag efter att ha pratat om det med vänner, accepterat faktum att folk snackar om varann.
Så är det - släpp det och gå vidare bara!
Låt det va bara.
Men likaväl så blev jag sårad och ledsen av det som hände.
Av vänskap som gått förlorad.
Jag kände att jag blev misstänksam själv, misstrodde folk på stan. Vad tänker de egentligen?
Kan jag lita på det de visar utåt när de pratar med mig?
Jag kände mig ett tag som ett jagat villebråd.
De jag har ventilerat med säger sig ha varit med om liknande saker,
att de fått veta saker som "andra" säger sig veta om en,
men som man själv inte hade en aning om.
Efter nån vecka är det nån annan som är i skottlinjen, så det är väl bara att inse att det är så här.
Man kan väl säga så här:
Jag är ytterligare en erfarenhet rikare.
Bilden har inget med inlägget att göra....
...förutom möjligen att man kan likna "min värld tidigare" vid ett riktigt torrt snöre.
Och att jag abrupt blivit varse om att det kan uppträda i fler tillstånd och lägen än jag fattat innan.
så har jag efter att ha pratat om det med vänner, accepterat faktum att folk snackar om varann.
Så är det - släpp det och gå vidare bara!
Låt det va bara.
Men likaväl så blev jag sårad och ledsen av det som hände.
Av vänskap som gått förlorad.
Jag kände att jag blev misstänksam själv, misstrodde folk på stan. Vad tänker de egentligen?
Kan jag lita på det de visar utåt när de pratar med mig?
Jag kände mig ett tag som ett jagat villebråd.
De jag har ventilerat med säger sig ha varit med om liknande saker,
att de fått veta saker som "andra" säger sig veta om en,
men som man själv inte hade en aning om.
Efter nån vecka är det nån annan som är i skottlinjen, så det är väl bara att inse att det är så här.
Man kan väl säga så här:
Jag är ytterligare en erfarenhet rikare.
Bilden har inget med inlägget att göra....
...förutom möjligen att man kan likna "min värld tidigare" vid ett riktigt torrt snöre.
Och att jag abrupt blivit varse om att det kan uppträda i fler tillstånd och lägen än jag fattat innan.
Nöta-nöta-nöta....
Nu har jag tränat nästan varje dag sen midsommar.
Tack vare Malin som är här i sommar,
så har vi tränat så fort hon haft en lucka från sitt jobb.
På fredag åker hon tillbaka till London igen.
Nu känns det så kul, så jag vill träna hela tiden!
Det har faktiskt gett resultat och nu känner jag en hunger att lära mer,
köra mer och bli bättre, snabbare och vassare för varje gång.
Tack Malin som hållt i det här i sommar!
Sista veckorna har Hans kommit med
och tanken är att han och jag ska nöta på fram till december utan paus egentligen.
Tack Hans, du känns PÅ liksom, nu kör vi!!
I december gör vi en avstämning och då kommer Malin tillbaka och så ser vi vad som hänt.
Det svarta bältet ligger där framme och vi ska dit!
'Tre glada svettbobbor.