Hemma...
Nu har jag flyttat in.
Det känns som ett varmt hem.
Ja, värmen kan jag verkligen inte klaga på,
det är hur varmt som helst utan att jag behöver kosta på pellets för uppvärmningen,
för det är hyresvärden som gör det.
Har till och med fönstren öppna för att inte få värmeslag.
Känns lite busigt att slösa värme så, nästan på gränsen till kriminellt,
när man är van att kosta på uppvärmningen själv.
Men det var inte så jag menade utan det känns varmt och gott i lägenheten.
Tryggt och ljust och gott, och jag har bott in mig där redan.
Just nu sitter jag i gamm-huset för internet finns kvar där tills imorgon,
sen bryter dem det för att flytta över till det till lägenheten
men det tar visst 2-3 veckor innan jag har det!!!!
*gaaaah*
Har plockat ihop lite mer grejer här i huset och städat upp lite för imorgon kommer mäklarn med nå´ folk igen.
Katterna fraktade jag hem igår, och Fridolf går på upptäcktsfärd men I-or har legat ett dygn under soffan....
Ikväll hade han dock flyttat sig upp ovanpå soffan.
Och förnedrar han sig inte snart att prova Fridolfs kattlåda så kommer han få förstoppning....
Nu är det bara Douglas som ska flyttas hem och han kommer väl när internet klipps.
Imorgon typ...
Näe, gonatt där ute, nu ska åka hem!
:)
Beslutsångest och dumhet...
Nu är jag hyresgäst!
Jag hämtade nycklarna imorse och jag har verkligen längtat!
Med hjälp av några vänner så gick det riktigt fort och bra.
De gjorde ett jättejobb,
Mange hade jättesläpet och vi bar och släpade och lastade och bar,
medan Catrin tog emot lådorna och tömde dem och plockade upp i köksskåp och lådor,
som rena löpande bandet.
Och hon hade fixat mat som hon tog med så jag behövde inte tänka på det :)
När de åkte efter de 5 timmar det tog, så blev det lite tomt.
Jag är trött som en gnu och händer och armar värker och känns jättelånga.
Att tjock-TV:ar är så tunga!!
Och varför har jag två??!
Jag åkte till huset nu där sonen sitter uppkopplad på internet,
han ska bo kvar i huset hela helgen sa han.
Fram till söndag finns internet i huset, sen flyttas det till lägenheten men tar 2-3 veckor!!
Fick för mig att han och katterna inte skulle vara ensamma i huset,
och att jag kanske skulle sova en natt till i huset med dem...
Finns säkert nåt liggunderlag och sovsäck....
Men det kanske var jag som tyckte det kändes lite ensamt i lägenheten....
Äh, jag drar ner till lägenheten nu och tar en dusch och kryper ner i sängen.
Tack vare ett inlägg på det berömda Facebook, så inser jag att det är bäst :)
Jag har ju faktiskt hämtat ut nycklarna och längtat efter det här,
så vad sitter det i!
Hej och Gonatt!
:)
:-)
Sista natten i huset...
Jahapp, då sitter jag här vid midnatt och känner efter....
Jag har faktiskt aldrig bott så här länge på ett och samma ställe under hela mitt 46-åriga liv...
Det är ganska otroligt.
Tio år.
Det känns bra...att jag lyckades ge barnen en fast punkt så länge som tio år, och de är tjugo nu.
Sen att det varit kriser, och trixande och inte jätteofta räkmacka, så har vi ända skapat en grund tillsammans...
Som barn så flyttade jag med min familj i snitt vartannat år, och jag fortsatte med det ända upp i vuxen ålder.
Trodde det var normalt....
Så jag är tacksam och glad för det som Huset har gett mig och mina söner under 10 viktiga år av deras liv.
Det har varit gräsmatta, badminton och grillning,
och det har varit hund och katt och frihet,
kaffe ute vid husknuten då vårsolen tittat fram
och det har varit ungdomar som känt sig som hemma,
tonåringar med cyklar och moppar,
och filt och sol och bikini med goa böcker,
lövkrattning och snöskottning..
Mina 9 och 11-åringar har fått växa upp till unga män i det här Huset
och jag är nöjd och tacksam att jag fått till det.
Jag har faktiskt aldrig bott så här länge på ett och samma ställe under hela mitt 46-åriga liv...
Det är ganska otroligt.
Tio år.
Det känns bra...att jag lyckades ge barnen en fast punkt så länge som tio år, och de är tjugo nu.
Sen att det varit kriser, och trixande och inte jätteofta räkmacka, så har vi ända skapat en grund tillsammans...
Som barn så flyttade jag med min familj i snitt vartannat år, och jag fortsatte med det ända upp i vuxen ålder.
Trodde det var normalt....
Så jag är tacksam och glad för det som Huset har gett mig och mina söner under 10 viktiga år av deras liv.
Det har varit gräsmatta, badminton och grillning,
och det har varit hund och katt och frihet,
kaffe ute vid husknuten då vårsolen tittat fram
och det har varit ungdomar som känt sig som hemma,
tonåringar med cyklar och moppar,
och filt och sol och bikini med goa böcker,
lövkrattning och snöskottning..
Mina 9 och 11-åringar har fått växa upp till unga män i det här Huset
och jag är nöjd och tacksam att jag fått till det.
Lite underligt...
Viktor, äldste grabben flyttade idag till sin lägenhet.
Jag och hans bror Douglas flyttar till vår lägenhet i övermorgon.
Vi är nog lika glada allihop för våra nya boenden tror jag.
Känns som en Ny Början för oss.
Jag sa till Viktor att det kan hända att han åker på en Känslomässig Baksmälla om några dagar.
Jag är också beredd på det.
För det är en Förändring. Det är en del "avslut" man ska göra, för att gå in i "det nya".
Släppa taget om saker, och välkomna det som kommer där framme....fast man inte vet...
Så imorgon bitti är det sista gången jag drar på mig täckbrallerna och går till jobbet i dessa minusgrader.
Nästa gång behöver jag knappt jackan ens, för på 15 sekunder är jag framme.
Allting känns så himla bra!
Spännande och så himla bra!!
...och lite underligt...
* * * Go with the flow * * *
Javisst ja, jag måste ju fixa eftersändning också!!
:-)
Flytt & nytt liv
Jag har insett att det inte är många dagar kvar innan jag hämtar nycklarna till Mitt Nya Liv,
....eller åtminstone nya lägenhet.
Mina vänner vägledde mig försynt till att inse att jag borde lägga ner karaten ikväll
och ägna mig åt att fylla alla flyttkartongerna.
Så jag gjorde det. Nu är kartongerna slut så jag måste skaffa lite fler.
Det är bara 2 dagar kvar innan jag hämtar nycklarna så vad väntar jag på??!
Jag brukar vara lite sån, som väntar tills det nästan blir stressigt, när jag har en "dead-line" liksom, men nu har jag jobbat på och i skrivande stund känns det bra.
Lådorna är sorterade i rumsordning och tydligt markerade till vilket rum de ska.
*ler nöjd*
Så imorgon blir det några lådor till och sen belöning, nämligen kvalitetstid med ljuvlige lille Wiggo.
Ordlös kommunikation...jag njuter av varje stund....det ger så mycket, det gör mig lugn...
Att se in i hans ögon och bara vaaara där.
Wiggo 1 månad på dagen.
Det är nåt speciellet med små barn...de är så "stora" på nåt sätt....
Tack Wiggos föräldrar för att jag får umgås med den här ljuvliga lilla nya människan.
*bäbis-abstinens*
:-)
Ibland undrar man ju...
Jag har en böjelse för att ta kort med mobilen på olika maträtter, efterrätter eller vad som helst som går att äta. För att sen blogga om det. Jag tyckte då för några år sen, att det var nytt och coolt på nåt vis, och på den vägen är det.
Så i fredag fick jag en blodapelsin-klyfta av en kollega. Nivån var som vanligt inte alltför intellektuell så där på fredagseftermiddagen, och jag tyckte bara att den klyftan var så himla vacker!! Vilka färger liksom!
Så jag gick in i det helt och fullt, la upp den vackra färgrika blodapelsinklyftan lite estetsiskt på den svarta handleds-underlägget till tangentbordet. Jag tog fram mobiltelefonen och plåtade en bild, raderade den, flyttade lite på klyftan och tog en bild till. Så där höll jag på ett par gånger. Apelsinklyftan blev lite matt i färgen tyckte jag så jag tog upp den och slickade på den för att få den riktigt kulört igen, och resultat blev den här bilden!!
Men - preciiiis när jag kände mig så där lyckligt nöjd
så tittar jag hastigt till höger där min kollega sitter med munnen öppen, ögonen lätt uppspärrade och ögonbrynen höjda en bit upp i pannan och med ett uttryck som säger mer än tusen ord:
"Var finns de vita rockarna man knyter där bak, när man behöver dem, eller kan nån ringa 112 och koppla till psyk?"
Sen bröt vi lös båda två och skrattade så tårarna rann, tänk om vi hade haft det på film!!
Obetalbart!!
* asg *
Berörd...
Jag är ofta och jämt inne på facebook och skriver.
Men där är det ju egentligen bara yta, vad jag gör liksom. Det är inte så mycket om vem jag är.
Mina tankar och funderingar förpassas till den här bloggen. Och nära vänner.
Och som praktik i vardagen, att öva att leva som jag lär....
Jag var på Sinnesrogudstjänst nu ikväll och jag kan stå för det.
Annars är det ju lätt att man liksom är "rädd" för kyrkan, Gud och hela kitet,
men egentligen så är det samma sak där inne som det är en helt vanlig dag på jobbet.
Eller i livet.
Det handlar om att vara den man är, utan rädslor, och hitta sitt sanna jag.
Bland sina medmänniskor. Och se dom...och våga bli sedd själv...
Det är fan Kärlek :)
Sinnesrogudstjänsterna berör. In i hjärtat.
Jag kände mig fri, att sitta i bänkraden bland vänner,
medan några jobbarkompisar och ett gäng andra, som ikväll sjöng körsång, så det knottrade sig på benen
och hjärtat svämmade över så det rann ut genom ögonen,
.....då känner jag mig fri!
För mina vänner bredvid läcker lika mycket
och vi ser på varann och skrattar åt varann bland tårar, hjärta och närhet.
Ofta vill man kanske inte visa sin affektions-inkontinens
(ord jag lärt mig av Nettan - nybliven mor med hormoner i oordning = man "gråter känslor")
fast egentligen så känner vi nog på samma sätt allihop för vi berörs av Närheten.
Men vi är inte vana att hantera den.
Så tror jag iallafall..
* * *
Det var egentligen inte det här jag skulle blogga om.....utan nåt annat...
men jag tar det senare.
Ska äta nu med Douglas.
* varm i hjärtat och känner mig fortfarande närvarande *
Men där är det ju egentligen bara yta, vad jag gör liksom. Det är inte så mycket om vem jag är.
Mina tankar och funderingar förpassas till den här bloggen. Och nära vänner.
Och som praktik i vardagen, att öva att leva som jag lär....
Jag var på Sinnesrogudstjänst nu ikväll och jag kan stå för det.
Annars är det ju lätt att man liksom är "rädd" för kyrkan, Gud och hela kitet,
men egentligen så är det samma sak där inne som det är en helt vanlig dag på jobbet.
Eller i livet.
Det handlar om att vara den man är, utan rädslor, och hitta sitt sanna jag.
Bland sina medmänniskor. Och se dom...och våga bli sedd själv...
Det är fan Kärlek :)
Sinnesrogudstjänsterna berör. In i hjärtat.
Jag kände mig fri, att sitta i bänkraden bland vänner,
medan några jobbarkompisar och ett gäng andra, som ikväll sjöng körsång, så det knottrade sig på benen
och hjärtat svämmade över så det rann ut genom ögonen,
.....då känner jag mig fri!
För mina vänner bredvid läcker lika mycket
och vi ser på varann och skrattar åt varann bland tårar, hjärta och närhet.
Ofta vill man kanske inte visa sin affektions-inkontinens
(ord jag lärt mig av Nettan - nybliven mor med hormoner i oordning = man "gråter känslor")
fast egentligen så känner vi nog på samma sätt allihop för vi berörs av Närheten.
Men vi är inte vana att hantera den.
Så tror jag iallafall..
* * *
Det var egentligen inte det här jag skulle blogga om.....utan nåt annat...
men jag tar det senare.
Ska äta nu med Douglas.
* varm i hjärtat och känner mig fortfarande närvarande *
Räknar ner...
Jag skulle har bloggat för några dagar sen, men det har inte riktigt funnits tid.
Igår fanns det tid men då la datorn av.
Douglas laddade ner nåt virus-grejs efter att ha frågat om jag gjort nån...virus-scan...eller nåt...
Det tog hela kvällen det han gjorde men nu känns det som att datorn är lite trimmad.
(Fast skulle jag säga det till Douglas att det känns som att jag har trimmad dator,
skulle han bara skratta medlidsamt åt sin mamma:)
Nåväl, det är exakt En Vecka Kvar Tills vi flyttar till lägenheten!
Jag är hur glad och ivrig som helst och jag har nästan inte ord för att beskriva hur underbart det känns!
Viktor flyttar också då, till sin lägenhet.
Trots att jag är så super-lycklig över Det Nya Livet,
så har jag har jättemycket i huvudet som snurrar, och har lite svårt att sortera, allt på en gång liksom.
En bild från jobbet här nere:
klicka på den och titta precis ovanför skallen på mig...
...skylten på gubben som kutar...
-det är banne mig så det rusar på i skallen!
och hysterikst alarmerande eon-rött i bakgrunden,
och även en brandsläckare utifall att
jag skulle bli "utbränd"...
*flinar*
Om en vecka....mmm....längtar...
Längtar sååå.....
Om 1,5 vecka så hämtar jag nycklarna till min lägenhet. :)
Jag insåg nu ikväll att jag faktiskt måste göra ett ryck att packa nu!
Jag är så glad åt det här, så jag liksom har stannat upp i det
och bara går runt och ler fånigt och känner mig jätteglad.
Men jag gör inget.
Jag törs inte förstöra det magiska med att packa, för då kanske jag vaknar upp ur min sköna dröm!!
Lite knäppt, va. Men ikväll insåg jag att det inte är en dröm, utan verkligt!
Jag har huset fullt med kartonger så vad väntar jag på??
Det är väl bara att ösa ner grejerna och förbereda sig!?
Målet blir två kartonger/dag att packa fram till helgen.
Sen är det bara en vecka kvar och den kommer nog gå fort :)
Jag är så in i baljan glad och Tacksam för att det har lossnat och rör sig i riktning Framåt.
Det är som ett tomt blad, Ctrl-Alt-Delete, Nystart på nåt sätt
att lämna det gamla, och kliva in i det Nya. *längtar*
Jiihaa, Nya Livet - här kommer jag!!
O-bokad...
Snart är det måndagmorgon och jag ska försöka...försöka....FÖRSÖKA.....FÖRSÖKA!!... att inte boka nånting alls den här veckan.
Förutom för Mig Själv. Och grabbarna.
Jag jobbar till 18 hela veckan, bara det räcker ju och blir över.
Viktor flyttar till egen lya imorgon! Klart jag vill vara med här. På alla plan, praktiskt, känslomässigt och mentalt. Det blir ju en omställning som heter duga. Hur skönt som helst för både honom, mig och brorsan Douglas, men det är ändå en förändring som kommer kännas ordentligt.
Sen behöver jag fånga upp Douglas också, för det är en stor grej för honom ju, förutom att Viktor flyttar, att vi två ska flytta från huset till lägenhet om några veckor. Det är lite att styra med, så därför så ska jag inte bara försöka o-boka mig på allt annat, utan jag inser att jag SKA vara obokad. Punkt slut. Klart o bettart, som vi säger. Over and out.
*gnuggar händerna och ler nöjd över min beslutsamhet som iof satt långt inne*
:-)
Snudd på lycklig...
..ja, det är jag!
Det känns iallafall riktigt bra att Viktor äntligen fått sin lägenhet!
Efter att ha mellanlandat hos mig 1,5 år, skulle bara varit ett par månader, så är han äntligen på väg ut ur boet. På måndag får han väl nycklarna.
Och så ringde mäklaren idag precis när jag kommit innanför dörren, och hade med sig en potentiell husköpare! Den här gången såg intressenten riktigt intresserad ut och jag la fram mitt lägsta-bud så vi får väl se när hon funderat nån dag.
Om två veckor så flyttar jag och Douglas, yngsten, in i lägenheten. Jag har redan möblerat den i mitt huvud. Fast jag får inte svar förrän på ondag om jag får den, men jag har slängt ut min önskan till Universum ;)
Livet har öppnat en massa dörrar, en del har jag fått uppsmällda i ansiktet och det har gjort ont, men nu händer det saker och det känns hoppfullt igen att det rör sig framåt.
Jag längtar tills jag får göra ett avslut här i huset och göra en nystart i lägenheten.
Längtar jättemycket!!
Nu är det sängdax och jag kommer somna med ett leende.
Från morgon till kväll på en grisblink..
Varför använda helgen till återhämtning, lugn och ro, när man kan försöka pressa in så mycket som möjligt på dag?!
Lördag:
9:00 - 9:30 Frukost och uppstart
9:30 - 10:30 Göra program till 2 barngrupper karate
11:00 - 13:00 Barnträning x 2
13:00 - 13:30 Egenträning bokad med en till karateutövare
14:00 - 15:00 Agera övningsobjekt för blivande massös/reiki?
15:00 - 16:00 ...........o-bokad tid......................( 1 timme)
16:00 - 18:00 Obestämt ev. besök med väninna och f.d kollega hos nyblivna föräldrar
18:00 - 21:00 Träff hos kompis med middag och surr-tillfälle
21:30 - > Tandborstning och troligen sängdax.....
Varför gör jag så här? Pressar in och maxar liksom...
Jag glömmer bort ett viktigt ord i min vokabulär - "Nej"
Det blir nästa veckas uppdrag, att plocka fram det igen...
Annat sätt att se det: Jag får träna med barnen - skön massage efteråt - ev snusa på bäbis - angenäm träff med kompis över en god middag - vad var det nu som var jobbigt?
Vilken härlig dag jag kommer ha imorgon :)
Nya tider - Nytt liv...
I mitt huvud så kommer jag att bo i en lägenhet redan om några veckor!
Med Douglas, yngste grabben, 19 år.
Ett decennium i mitt kära hus är snart till ända.
Vi har bott här sen grabbarna var 10 och 12 år. Med vår kära jycke Vilma.
Grabbarna är stora nu, Vilma är borta, det blivande sambo-skapet föll ur och huset har gjort sitt. Det är det dags att dra vidare.
Viktor, äldste grabben, 21 år får med lite flax en lägenhet att flytta in i redan i helgen. Husförsäljningen har jag lämnat över till mäklaren och har full tillit att det ordnar sig med den biten.
Jag ser verkligen fram mot de här förändringarna :)
Det kommer nog kännas konstigt ändå, för det är nytt, men så är det väl med alla förändringar innan man vant sig.
Det är kul att grabbarna är på väg ut i sina egna liv. Och jag kommer få en himla massa egen tid över till mig själv som jag egentligen inte haft på 20 år! Inbillar jag mig iallafall ;)
Jag kommer inte behöva tänka på ansvar, mat-tider, tidspassning, uppstyrning, uppfostran, koll, framförhållning, bemötanden, kärlek, och sånt som nästan sitter som reflexer hos mig....Tänk att få släppa allt det...Inte bemötenadena och kärleken till mina go-knoppar såklart! Men det andra...
Ja, jag ser fram mot det, en frihet som känns spännande, ny fas, ny start, om-start på nåt sätt.
Livet är ett flöde.....det rör på sig.
Tycker det här är en skön, soft bild på min förstfödde, Viktor. Med Fridolf Katt.
Midnatt nu. Ska lägga mig och "möblera" lägenheten i huvudet. Inatt igen.
*ler*
Ketchup-effekt...
Nu går det undan!
Jag har tokstädat och plockat igen i huset.
Mäklaren gör ett bra jobb tycker jag, även om inget är klart än men det känns nära...
Jag tittade på ett par lägenheter idag och plötsligt känns det verkligare,
- jag kommer att flytta.
Viktor, 21-åringen, har fått tag på en 1:a också, om allt går som det ska så blir det väldigt snart.
Äntligen lossnar det igen, efter att ha varit lite trögt och segt ett tag.
Jag hade en ledig dag idag, som jag lagt in på schemat för länge sen, och det är fantastiskt vad man kan hinna med på en dag när man inte är på jobbet ;)
*ler nöjd*
Kommer somna snart, som ett förväntansfullt barn dan före julafton med lite pirr i magen.
:-)
OBS! Eventuella anonyma läsare, glöm inte att maila mig på [email protected] så får ni lösen till min blogg.
Om någon dag så lösenordsskyddar jag den, för att jag helt enkelt behöver det.
Sov gott :)
Vårkänslor...
Idag var första dagen på länge som det kändes som vår, eller iallafall hopp om vår framöver.
Solen sken, massor med snö, och det droppade en aning på sina ställen och jag blev.....glad! :)
Bästa tiden är på ingång....vår, hopp, livskraft - Jiihaaa!
Fick ta ner de här fina istapparna för att kunna köra ut bilen ur garaget.
Lite jobbigt att vara gran och inte kunna skaka av sig...
Lille Fridolf 8 månader, forskar lite på världen utanför huset.
Låsa bloggen??...
Inte för att nån bryr sig kanske.......men jag bloggar för att jag tycker om att skriva och det är bra för mig att lägga ur mig saker och ting....(Rena egotrippen nästan *ler* )
både om det som är alldagligt nonsens och det som är djupt, ärligt och öppet...
Jag vet att det finns några som brukar läsa min blogg och det vill jag ni ska fortsätta göra,
och kommentarerna från er gör mig alltid glad :)
Men jag behöver av personliga skäl, lösenordsskydda min blogg nu.
Eller snart. Därför så vill jag att ni skyndar er att kommentera här med er info, eller maila mig på:
[email protected]
så skickar jag lösenordet så ni kan fortsätta läsa.
Lova att ni gör det nu :-)
Ha det gott, nu ska jag göra lite annan nytta.
Man får inte mer än man klarar av...
Jag har haft det jag har grottat med ett par dagar. Eller egentligen nåt år.
Man kan inte skjuta saker framför sig hur länge som helst
utan förr eller senare kommer det ifatt en.
Och då får man ta itu med det lik förbaskat.
Det är som att inte kunna simma - och stå på högsta trampolinen
och du måste hoppa.
Och det är ingen inomhusbassäng man ska ner i, nopp,
det är en riktig mörk insjö!!
Den känslan.....skräck och ångest banne mig!
Eller som att vara jagad av Skräcken, man springer och springer,
tills man kommer fram till stupkanten!
Man har ingenstans att ta vägen - antingen vända sig om och ge upp..........
eller så hoppar man!
Och litar på att det går vägen på ett eller annat sätt...
Jag är helt slut nu.
Jag har gjort det jag behövde göra för stunden.
*puh*
Man kan inte skjuta saker framför sig hur länge som helst
utan förr eller senare kommer det ifatt en.
Och då får man ta itu med det lik förbaskat.
Det är som att inte kunna simma - och stå på högsta trampolinen
och du måste hoppa.
Och det är ingen inomhusbassäng man ska ner i, nopp,
det är en riktig mörk insjö!!
Den känslan.....skräck och ångest banne mig!
Eller som att vara jagad av Skräcken, man springer och springer,
tills man kommer fram till stupkanten!
Man har ingenstans att ta vägen - antingen vända sig om och ge upp..........
eller så hoppar man!
Och litar på att det går vägen på ett eller annat sätt...
Jag är helt slut nu.
Jag har gjort det jag behövde göra för stunden.
*puh*
Bäbis-frossan fortsätter...
Ett par av mina vänner som fick en grabb för två veckor sen, måste ju undra vad det är för fel på mig. Jag försöker muta, smyga, be och böna, trixa och fixa och greja för att få komma till dem och hälsa på. För att få umgås med Wiggo.
Eller ja...det är klart att det är trevligt att umgås med dem också, föräldrarna hans- *S*
Men de tillfällen i livet som man har med en nyfödd att göra är inte så många. Tror banne mig inte jag kommer upp 10 gånger ens, under mina 40+ år.
Jag har väl inte brytt mig förut i och för sig, men faktiskt...nu gör jag det!
När mina var små fanns inte några mobiltelefoner. Eller digitalkameror. Så man kunde inte slänga in bilder på sina småkorvar på datorn. För det fanns ju inga datorer heller.
Men nu är det så enkelt.
Den här bilden t.ex är ju helt underbar!
Helt underbar................*snyft, snor*
Eller ja...det är klart att det är trevligt att umgås med dem också, föräldrarna hans- *S*
Men de tillfällen i livet som man har med en nyfödd att göra är inte så många. Tror banne mig inte jag kommer upp 10 gånger ens, under mina 40+ år.
Jag har väl inte brytt mig förut i och för sig, men faktiskt...nu gör jag det!
När mina var små fanns inte några mobiltelefoner. Eller digitalkameror. Så man kunde inte slänga in bilder på sina småkorvar på datorn. För det fanns ju inga datorer heller.
Men nu är det så enkelt.
Den här bilden t.ex är ju helt underbar!
Helt underbar................*snyft, snor*
Wiggos lilla fot i pappsens hand.
Vem kan tro att den pussvänliga lilla foten kommer bli en illaluktande 44:a om 15 år?
Flykten från mina mambos....
Det händer lite då och då att jag drar iväg hemifrån.
Det händer oftare nu...eller så ha jag bara blivit medveten om det.
Jag flyr fältet hemifrån och åker och handlar, eller tankar bilen, eller åker iväg till nån kompis och fikar.
Jag orkar inte vara hemma!
Jag har mina två mambos hemma jämt känns det som.
Mina söner alltså, 19 och 21 år.
Den äldre har en flickvän, jättekul, men hon är här......ofta.
Yngre grabben har sina kompisar här, jättebra, själv lämnar han sällan huset.
Enda gången jag är helt själv och kan känna att jag sprider ut mig själv liksom...
det är när den äldre är hos sin tjej nån gång och den yngre åker ner på Konsum för att handla Cola och godis.
Så 20 minuter har jag totalt för mig själv. Kanske en gång i veckan. Om det klaffar så att de är borta båda samtidigt.
Och ett par minuter på toaletten på jobbet kan jag räkna som egen-tid...
Eget space en stund.
Så jag inser stilla och tryggt att Naturen har ordnat allting. När barnen är små så har man dem hela tiden. Man kanske inte kan tänka sig att vara utan dem nånsin! Men vid en viss tidpunkt.....så är de flygfärdiga och ska ut.
Man vill inte ha dem hemma längre. De är för stora, för vuxna och tar för mycket plats. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka "kollektiv......Jag bor i ett kollektiv".....
Det finns visst en naturlig avveckling och separation och det ska vara så.
Så i väntan på att de ska ta sig ur boet så flyr jag fältet mellan varven för att få vara med mig själv, eller med andra vuxna som inte bor i mitt kollektiv.
Min två prinsar som jag älskar över allt, det är snart dags att stå på egna ben :)