Min gula IKEA-kasse...
Jag har en IKEA-kasse som jag tagit ner från förrådet.
Den innehåller anteckningar från innan ungarna kom, och sen efter att de kom, dagböcker och senare även information och anteckningar, från utbildningar i personlig utveckling (läs: totalmangling) och självhjälp, med både hjärta och smärta.
Jag har känt under nåt år att det är dags att gå igenom den där IKEA-kassen som väger ton!
Ett tag tänkte jag kasta den bara rakt upp och ner, eftersom att jag inte rört den sen 1995 tror jag. Ojoj, det är 16 år sen. Men en röst inom mig säger att jag behöver sortera igenom den lite snabbt för det finns information där som jag behöver ha. SEN kan jag hiva resten. Liksom göra att avslut på det som varit och som inte finns längre, mer än som bleka minnen.
För ett år sen när den där gula jättekassen började påkalla min uppmärksamhet så tänkte jag att det passar bra att gå igenom den när jag har felanmälan. Då är jag ju ledig flera dagar på raken. Sen dess har jag haft 3-4 svängar Felanmälan. Men kassen är o-tittad.
Nu har jag felanmälan igen och är ledig i mitten på veckan, och DÅ ska jag börja gräva från botten och uppåt….
Efteråt kommer jag att känna mig både lätt och fri.
Så det så.
Julbak och barn...
Jag tycker det är lite mysigt att baka och greja inför julen.
Det är lite terapi, tid för mig själv, koncentration och skapande i ett.
Mindfulness...
Jag har precis gjort hallongrottor och ökensand medan min son sitter i rummet bredvid köket och slänger ur nån fråga eller kommentar mellan varven för att liksom "connect-a" med mig.
Det var när jag hörde honom spontansjunga nåt om att "julen är mysig", medan han samtidigt dödade några på nåt dataspel tillsammans med hans kompisar på webben, som jag kände att det är helt okej att stå i köket.
Det är nån grundtrygghetsgrej tror jag.
Grabben är 20 år och mår gott när jag bakar.
Granen är klädd, röda ljus brinner här och var, TV:n mumlar för sig själv i vardagsrummet.
Det känns varmt och gott och hjärtligt här.
Han och hans bror kommer fira jul hos deras pappa och hans fru med deras släktingar och familj. Det känns bra, att de får en jul med mycket människor och mat och liv och rörelse.
Själv hade jag sett fram mot en mysig julafton i mitt egna goa sällskap.
Tänk själv:
- soffan och TV:n med massor med program,
käka det man själv vill av julmaten som man själv tycker om,
mysbrallan, raggsockor och Aladdinasken för sig själv och lite julmust.
Zeunerts såklart.
Glida runt som man vill och dra en hårdmacka framåt kvällen med kalvsylta och rödbetssallad.
Va?!
:-)
Nämen hur skönt skulle det inte vara!?
Och det är därför det är okej att ta in granen den 3:e advent och småmysa med glögg och peppisar i god tid innan julafton. För att få njuta av den i små dagliga portioner så man inte missar den i stressen där ute och vips är den förbi!!
Jag har iallafall blivit bortbjuden till goa vänner för att äta och fira jul tillsammans.
Jag ser fram mot det.
Julen är himla mysig! Om man tar det med fattning och som man själv väljer.
Nu ska jag göra kulprovet på Brytknäcken i köket medan min son slåss med bossen och umgås med sina nörd-vänner ;-)
Det är lite terapi, tid för mig själv, koncentration och skapande i ett.
Mindfulness...
Jag har precis gjort hallongrottor och ökensand medan min son sitter i rummet bredvid köket och slänger ur nån fråga eller kommentar mellan varven för att liksom "connect-a" med mig.
Det var när jag hörde honom spontansjunga nåt om att "julen är mysig", medan han samtidigt dödade några på nåt dataspel tillsammans med hans kompisar på webben, som jag kände att det är helt okej att stå i köket.
Det är nån grundtrygghetsgrej tror jag.
Grabben är 20 år och mår gott när jag bakar.
Granen är klädd, röda ljus brinner här och var, TV:n mumlar för sig själv i vardagsrummet.
Det känns varmt och gott och hjärtligt här.
Han och hans bror kommer fira jul hos deras pappa och hans fru med deras släktingar och familj. Det känns bra, att de får en jul med mycket människor och mat och liv och rörelse.
Själv hade jag sett fram mot en mysig julafton i mitt egna goa sällskap.
Tänk själv:
- soffan och TV:n med massor med program,
käka det man själv vill av julmaten som man själv tycker om,
mysbrallan, raggsockor och Aladdinasken för sig själv och lite julmust.
Zeunerts såklart.
Glida runt som man vill och dra en hårdmacka framåt kvällen med kalvsylta och rödbetssallad.
Va?!
:-)
Nämen hur skönt skulle det inte vara!?
Och det är därför det är okej att ta in granen den 3:e advent och småmysa med glögg och peppisar i god tid innan julafton. För att få njuta av den i små dagliga portioner så man inte missar den i stressen där ute och vips är den förbi!!
Jag har iallafall blivit bortbjuden till goa vänner för att äta och fira jul tillsammans.
Jag ser fram mot det.
Julen är himla mysig! Om man tar det med fattning och som man själv väljer.
Nu ska jag göra kulprovet på Brytknäcken i köket medan min son slåss med bossen och umgås med sina nörd-vänner ;-)
Min pappa...
Till världens bästa pappa på Fars Dag!
Jag är glad för att du lärde mig spela schack när jag var barn.
Och för att du visade mig stjärnbilderna på himlen.
Du ordnade en egen bit land att odla morötter och blommor på.
Du lärde oss spela kort. Och att cykla.
Jag kommer fortfarande ihåg de goda våfflorna du gjorde.
Och hur gott jag somnade på kvällen när du spelade gitarr och sjöng.
Jag är glad för att jag fick vara med på golfbanan och klippa gräs och borra hål.
Jag minns resorna till fjällen då vi fiskade och campade.
Jag ville bara säga Tack Pappa för att du finns!
Ha en Härlig Fars Dag!
Kram / Gunilla
Jag skrev ett brev till pappa och satte fast ett foto på oss. Jag skickade det med posten och han fick det i tid. De senaste åren har jag äntligen förstått hur trygg han varit under hela min uppväxt och att jag varit älskad sedan jag föddes. Jag har velat säga det till honom. Att jag vet det. Idag är det Fars Dag och på min min resa genom barn-och ungdomen blev jag ordentligt kantstött och trasig på grund av andra människor. Jag vågade inte ens lita på min egen pappa. Först nu så har jag förstått vem min pappa är och har varit hela tiden, genom alla mina 46 år, nämligen min älskade pappa.
Min sons tatuering var ingen lek..
När jag gjorde mina senaste tatueringar så följde min 20-årige son med för att kolla.
Jag menar vi har ju sett Miami Ink lite till mans
och han var nu snabb att ta tillfället i akt att kolla hur det ser ut i verkligheten.
Jag blev uppriktigt glad att han ville göra nåt tillsammans med sin mor,
nu för tiden sker det mycket, mycket sällan. Nästan aldrig faktiskt.
Hur som helst, han ägnade någon vecka åt att hitta ett motiv, och det skulle sitta på vänster bröstsida. Han hittade ett motiv på Taurus, Oxen, och så var det klart.
Har han bestämt sig för nåt, då är det så. Han tvivlar sällan på sina beslut.
...tror det är ett av Oxens drag....
Han skickade bilden till tatueraren Mika och bokade sen en tid och jag fick äran att följa med honom dit:
Studion ligger i Näsåker. Trevligt fik alldeles intill där jag hängde den här dagen.
Min son har påbörjat något som varken kan avbrytas eller ångras.
Drygt hälften kvar. Han sa ingenting utan var stencool, min grabb.
Här bakom draperiet pågick skapandet. Länge. Flera timmar...
Äntligen var det klart! Jättefint blev det! Jag blev nästan lite tårögd...
Närbild på Oxen.
Det gjorde visst väldigt, väldigt ont. Det här är visst det näst känsligaste stället att tatuera sig på. Jag är stolt över honom som valt att göra det här, och över motivet han valt och att han stod ut med smärtan, som jag förstod var flera resor värre än då jag gjorde mina två. Små. Oansenliga. Fjant-tatueringar.
Fast jag älskar mina.
* * *
Jag menar vi har ju sett Miami Ink lite till mans
och han var nu snabb att ta tillfället i akt att kolla hur det ser ut i verkligheten.
Jag blev uppriktigt glad att han ville göra nåt tillsammans med sin mor,
nu för tiden sker det mycket, mycket sällan. Nästan aldrig faktiskt.
Hur som helst, han ägnade någon vecka åt att hitta ett motiv, och det skulle sitta på vänster bröstsida. Han hittade ett motiv på Taurus, Oxen, och så var det klart.
Har han bestämt sig för nåt, då är det så. Han tvivlar sällan på sina beslut.
...tror det är ett av Oxens drag....
Han skickade bilden till tatueraren Mika och bokade sen en tid och jag fick äran att följa med honom dit:
Studion ligger i Näsåker. Trevligt fik alldeles intill där jag hängde den här dagen.
Min son har påbörjat något som varken kan avbrytas eller ångras.
Drygt hälften kvar. Han sa ingenting utan var stencool, min grabb.
Här bakom draperiet pågick skapandet. Länge. Flera timmar...
Äntligen var det klart! Jättefint blev det! Jag blev nästan lite tårögd...
Närbild på Oxen.
Det gjorde visst väldigt, väldigt ont. Det här är visst det näst känsligaste stället att tatuera sig på. Jag är stolt över honom som valt att göra det här, och över motivet han valt och att han stod ut med smärtan, som jag förstod var flera resor värre än då jag gjorde mina två. Små. Oansenliga. Fjant-tatueringar.
Fast jag älskar mina.
* * *
Låtsasfamilj på riktigt...
Ibland tänker jag på min familj och hur sällan vi träffas.
De bor i Stockholm, utspridda kring Saltsjöbaden, Ingarö och Gustavsberg
och jag bor 50 mil norrut, i Sollefteå.
Jag har bott här i Ångermanland i 18 år.
Helt otroligt när jag ser siffran här. Ganska länge!
Jag trivs här och kan inte tänka mig att bo i Stockholm igen.
Men egentligen är jag en ensamstående familjemedlem här, (jag har ju mina två söner så klart) medan de alla har varann där nere. De, familjen, firar jul och födelsedagar tillsammans, och träffas och fikar när andan faller på.
Gamla klasskamrater och kompisar, alla är där nere.
Jag åker ner en gång per år och då brukar det vara en hysteriskt snabb resa,
där jag försöker hinna träffa mamma och pappa som är skilda sen miljoner år sen,
och mina två systrar och deras barn.
Att göra stan är inte att tänka på.
Undrar om det är tantvarning, att jag längtar hem till Sollefteå så fort jag närmar mig Arlanda stad…
Det är som en liten ångest när jag kommer ner dit.
Men hör här -
jag känner mig inte alls ensam!
jag känner mig inte alls ensam!
Här i Sollefteå har jag min andra familj – mina vänner.
Jag har gått igenom min personliga utveckling här som startade då jag och barnens pappa separerade för 16 år sen. Inte roligt, men nödvändigt tydligen, annars skulle det inte hänt.
Jag har tillit numer, att jag får det jag behöver för att utvecklas,
och att Livet vill mig väl (fast det kanske inte alltid känts så).
Jag har tillit numer, att jag får det jag behöver för att utvecklas,
och att Livet vill mig väl (fast det kanske inte alltid känts så).
Jag kan nog säga att jag är en lycklig människa - jag är enormt tacksam för min "resa"
och för min ”låtsas-familj” här i Sollefteå.
Verkligen!!
och för min ”låtsas-familj” här i Sollefteå.
Verkligen!!
Mamma-service på övertid, är jag dum eller?
Insikten om att man curlar sina barn är bra.
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*
Giftermål och service...
Jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till att serva på en bröllopsmiddag.
En väninnas 25-årige son skulle gifta sig och efteråt skulle alla gästerna komma till ett hyrt ställe ute på landet, och de behövde nån som kunde se till att fylla på buffén, fylla på vin i karafferna på borden och sen stå i baren.
Jag vet inte varför men jag tyckte det lät riktigt roligt, och jag kände det som ära att jag blev tillfrågad.
Jag tog mitt uppdrag på fullaste allvar, och iklädde mig svarta bomulls-short och vit blus och käcka skor till, en kökshandduk över axeln, och såg till att gästerna hela tiden hade något att äta och dricka.
Jag sprang jag mellan buffébordet och diskbaljan och kände mig som viktig på mitt sätt, och kunde smyg-ta-del av hur ett bröllopsfirande kan gå till och för att inte tala om att jag fick
SE EN RIKTIG BRÖLLOPSTÅRTA! Den gick inte av för hackor.
De var ett jättefint brudpar, med en son på 1,5 år och jag fick nåt vått i ögat när jag såg de unga tu...
Senare på kvällen var brudgummen och hans mor (min väninna) och hennes sambo, inne i köket och vi pratade lite och jag passade på att gratta honom och önska de lycka till och la till:
-"och jobba nu för att göra det som ingen av oss andra här inne har lyckats med"...
Jag vet inte om det var bra eller mindre bra att säga, men det var väl nåt slags klokt jag ville ge honom...
När de slitit bort borden och gjorde dansgolv av stället så slängde jag på mig lilla bar-förklädet på höften och blandade drinkar och sålde diverse alkoholhaltiga drycker till ett självkostnadspris. Sen hängde jag mellan baren och köket där jag försökte bringa ordning i diskbaljan. Enda diskmaskinen tog 4 timmar så det blev till att jobba för hand, men det kändes också roligt.
Jag kan fortfarande inte säga varför det här kändes så bra för mig att göra, men det kändes bra att Ge Service för någon annan. Jag trivs i köket, och fixa med människor och det var inte jag som var centrum utan jag kunde bidra med mitt och jag gjorde ett bra jobb.
OCH jag fick smaka på bröllopstårtan!
:-)
Jag önskar verkligen de här två unga människorna all lycka och måtte de leva lyckliga i alla sina dagar.
Och när de inte är lyckliga så reder de ut det, och blir lyckliga igen, och de accepterar varann som de är, samtidigt som de växer och utvecklas åt samma håll men som egna individer, och som delar med sig till varann av sina innersta tankar och känslor, inte i rädsla utan i kärlek.
Jag kan lära mig av allting, om jag väljer att se att det finns lärdomar i allt.
Livet rör sig framåt...
Häromdagen fick min yngste son, han som bor hemma, veta att han kom in på KY-utbildning. Han gick ut gymnasiet förra året och hans mål var att "chilla" ett år, och sen jobba eller plugga.
Nu har han "chillat" ett år.
Han sökte en enda utbildning nu på vårsidan och fick besked några månader senare att han stod som 7:e reserv. Jag tror han blev lite besviken, tiden gick och det kändes som att det var kört.
I mitt huvud såg jag honom sitta framför datorn ett år till, i Ingenmans land och vänta...
typ tvångs-chilla.
Jag blev nästan lite uppgiven.
Kan ju vara tufft att inte känna sig behövd nånstans, eller att ha nåt meningsfullt att fylla sina dagar med. Som ung människa...hur lång tid tar det innan han också känner sig uppgiven?
Men så damp det ner ett brev till honom där det stod att han kommit in, och utbildningen börjar den 23 augusti! (På hans storebrors födelsedag förresten)
Det är ju om 3 veckor!
Jag blev överlycklig, och han med!
Livet rör sig framåt.
Det här tar honom vidare i livet, möten med nya människor,
nya händelser och möjligheter som ger erfarenheter. Som leder honom framåt.
Jag är jätteglad för hans skull!
:-)
Livet rör sig även för mig.
Jag är inte längre så behövd.
Jag kan tänka mer bara på mig själv.
Jag får en större frihet än jag är van vid.
Hur är det att inte vara heltids-mamma längre, utan mer bara Gunilla rätt och slätt?
Livet är verkligen inte statiskt utan det rör sig och jag är med i det flödet,
och jag gillar det!
Jiii-haaaaa!
:D
Nu har han "chillat" ett år.
Han sökte en enda utbildning nu på vårsidan och fick besked några månader senare att han stod som 7:e reserv. Jag tror han blev lite besviken, tiden gick och det kändes som att det var kört.
I mitt huvud såg jag honom sitta framför datorn ett år till, i Ingenmans land och vänta...
typ tvångs-chilla.
Jag blev nästan lite uppgiven.
Kan ju vara tufft att inte känna sig behövd nånstans, eller att ha nåt meningsfullt att fylla sina dagar med. Som ung människa...hur lång tid tar det innan han också känner sig uppgiven?
Men så damp det ner ett brev till honom där det stod att han kommit in, och utbildningen börjar den 23 augusti! (På hans storebrors födelsedag förresten)
Det är ju om 3 veckor!
Jag blev överlycklig, och han med!
Livet rör sig framåt.
Det här tar honom vidare i livet, möten med nya människor,
nya händelser och möjligheter som ger erfarenheter. Som leder honom framåt.
Jag är jätteglad för hans skull!
:-)
Livet rör sig även för mig.
Jag är inte längre så behövd.
Jag kan tänka mer bara på mig själv.
Jag får en större frihet än jag är van vid.
Hur är det att inte vara heltids-mamma längre, utan mer bara Gunilla rätt och slätt?
Livet är verkligen inte statiskt utan det rör sig och jag är med i det flödet,
och jag gillar det!
Jiii-haaaaa!
:D
Kan man bara sluta med Curling?
Klart man vill tro att man är bra och smart och vettig, men det är skönt att få erkänna detta:
Jag är en curling-förälder!
bild lånad: mykrosofd.com
Nu har vi (läs: jag) bestämt att vi ska prova en månad med att han köper sin egen mat
och lagar densamma. Min son alltså.
Han är rätt kräsen med vad han äter, dvs sånt som jag gärna äter t.ex. lasagne, blodpudding, eller köttgryta det gillar inte han. Inte heller frukostmat som fil, yoghurt, gröt, mörkt bröd, viss sorts skinka eller grovt salt till äggen.
Jag är tokless på Korv Stroganoff, Kebab med pitabröd, halvfabrikat-hamburgare och kycklingwok. Jag hatar rostat bröd med den där förbannade 17%-iga osten!
Jag känner mig inträngd i ett hörn, uppgiven, fantasilös och känner lite - "när i helvete ska du äta som vanligt folk, unge"?!!?!!
Han är 20 år och har en inkomst i form av ungdomsaktivitetsstöd.
Jag är ensamstående med en vanlig lön. Han sparar sina pengar.
Jag gör av med min på tak över huvudet, mat i magen och skithuspapper till att torka sig med.
Egentligen har jag en inneboende som inte gör rätt för sig.
Alt.
Egentligen så har min son en egen slav, hemsamarit och uppassare.
Oj, det är visst jag.
Jag har sagt upp mig nu.
Nu får han köpa sin egen mat och jag min.
Han ska laga sin mat och jag min.
Han får lära sig att mat inte är gratis
och på köpet tvingas han bli en jäkel på att hantera kastruller
samt utveckla sin självkänsla i konsten att laga mat.
Naturligtvis visar jag honom, vägleda är ju inte samma som att curla ;)
Likförbaskat lyckades han delegera till mig att handla åt honom första dagen.
Och jag gjorde det!
Som han sa, han hade ju precis kommit hem från sitt sommarjobb
och var på väg att hämta tvätten (plus i kanten för honom där)
och sen skulle han träna. (Okej, ett plus till)
På väg till affären kom jag på att jag har också jobbat (sen 28 år tillbaka)
och har min egen tvätt att sköta och skulle ju också iväg att träna.
Vad är skillnaden?
Jo,
jag har servat mina barn sen de föddes
men sen inte fattat att det kanske är dags för dem,
att vid myndig ålder låta de sopa själva framför sin egen jädra sten,
medan han inte vet nåt annat än att han alltid haft ett jädra bra glid och att det fungerar.
Å andra sidan tar det nog några omgångar innan man släppt kvasten för gott,
den ligger ju så hemvant i handen....
Kör på min käre son, du klarar det här själv nu!
Jag är en curling-förälder!
bild lånad: mykrosofd.com
Nu har vi (läs: jag) bestämt att vi ska prova en månad med att han köper sin egen mat
och lagar densamma. Min son alltså.
Han är rätt kräsen med vad han äter, dvs sånt som jag gärna äter t.ex. lasagne, blodpudding, eller köttgryta det gillar inte han. Inte heller frukostmat som fil, yoghurt, gröt, mörkt bröd, viss sorts skinka eller grovt salt till äggen.
Jag är tokless på Korv Stroganoff, Kebab med pitabröd, halvfabrikat-hamburgare och kycklingwok. Jag hatar rostat bröd med den där förbannade 17%-iga osten!
Jag känner mig inträngd i ett hörn, uppgiven, fantasilös och känner lite - "när i helvete ska du äta som vanligt folk, unge"?!!?!!
Han är 20 år och har en inkomst i form av ungdomsaktivitetsstöd.
Jag är ensamstående med en vanlig lön. Han sparar sina pengar.
Jag gör av med min på tak över huvudet, mat i magen och skithuspapper till att torka sig med.
Egentligen har jag en inneboende som inte gör rätt för sig.
Alt.
Egentligen så har min son en egen slav, hemsamarit och uppassare.
Oj, det är visst jag.
Jag har sagt upp mig nu.
Nu får han köpa sin egen mat och jag min.
Han ska laga sin mat och jag min.
Han får lära sig att mat inte är gratis
och på köpet tvingas han bli en jäkel på att hantera kastruller
samt utveckla sin självkänsla i konsten att laga mat.
Naturligtvis visar jag honom, vägleda är ju inte samma som att curla ;)
Likförbaskat lyckades han delegera till mig att handla åt honom första dagen.
Och jag gjorde det!
Som han sa, han hade ju precis kommit hem från sitt sommarjobb
och var på väg att hämta tvätten (plus i kanten för honom där)
och sen skulle han träna. (Okej, ett plus till)
På väg till affären kom jag på att jag har också jobbat (sen 28 år tillbaka)
och har min egen tvätt att sköta och skulle ju också iväg att träna.
Vad är skillnaden?
Jo,
jag har servat mina barn sen de föddes
men sen inte fattat att det kanske är dags för dem,
att vid myndig ålder låta de sopa själva framför sin egen jädra sten,
medan han inte vet nåt annat än att han alltid haft ett jädra bra glid och att det fungerar.
Å andra sidan tar det nog några omgångar innan man släppt kvasten för gott,
den ligger ju så hemvant i handen....
Kör på min käre son, du klarar det här själv nu!
Gör fot-arbetet så kommer belöningen direkt..
Idag skulle jag ta tag i 3 vuxen-ärenden.
Sånt där som är lätt att skjuta framför sig och säga: "Jag gör det där imorgon".
Men med lite pepp så ringde jag 1:a samtalet till en myndighet och fick jättebra hjälp.
2:a ärendet som var en bit som jag inte kunde påverka utan mest bara att hoppas på det bästa inför. Så på eftermiddagen så fick jag besked, det var inte vad jag hade önskat och hoppats på,
men å andra sidan hade jag inte "lovat mig själv" att det skulle bli som jag ville.
Så jag var fortfarande är vid gott mod och nöjd över mina handlingar.
En stjärna i kanten liksom.
Så nån stund senare kommer en kollega fram och viskar att hon sökt arbetstidsförkortning via vårt datasystem, som varit stängt länge för att det ringt på så mycket och ingen ledighet har kunnat beviljats.
Men nu - helt plötsligt hade hon råkat testa och det gick!
Jag gjorde samma sak och fick ledigt!
1,5 timme tidigare slutade jag och jag blev jätteglad för det!
Somliga belönar Gud med detsamma när man först gör det man ska ;)
Jag åkte bort och köpte 10 kg kattmatt, svängde förbi affären och drog hem en gigantisk kasse mat och annat som fattades och sen gick jag på stan som en vanlig semesterfirare.
Träffade några vänner och tog en koppa kaffe på ett fik och njöt av....stunden, dagen, livet!
Jag är verkligen en hejare på att njuta av stunden.
;-)
Nåväl, jag har nr 3 på ärendelistan kvar.
Jag är rätt förberedd, och det handlar om min 20-årige son och saker och ting som ska styras upp.
Jag säger inget mer, utan lär blogga om det sen....jag säger bara som de sa i min närhet när grabbarna var små och som jag blev smått irriterad och störd av, nämligen:
Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer..
Men de hade rätt, det är sant.
Sånt där som är lätt att skjuta framför sig och säga: "Jag gör det där imorgon".
Men med lite pepp så ringde jag 1:a samtalet till en myndighet och fick jättebra hjälp.
2:a ärendet som var en bit som jag inte kunde påverka utan mest bara att hoppas på det bästa inför. Så på eftermiddagen så fick jag besked, det var inte vad jag hade önskat och hoppats på,
men å andra sidan hade jag inte "lovat mig själv" att det skulle bli som jag ville.
Så jag var fortfarande är vid gott mod och nöjd över mina handlingar.
En stjärna i kanten liksom.
Så nån stund senare kommer en kollega fram och viskar att hon sökt arbetstidsförkortning via vårt datasystem, som varit stängt länge för att det ringt på så mycket och ingen ledighet har kunnat beviljats.
Men nu - helt plötsligt hade hon råkat testa och det gick!
Jag gjorde samma sak och fick ledigt!
1,5 timme tidigare slutade jag och jag blev jätteglad för det!
Somliga belönar Gud med detsamma när man först gör det man ska ;)
Jag åkte bort och köpte 10 kg kattmatt, svängde förbi affären och drog hem en gigantisk kasse mat och annat som fattades och sen gick jag på stan som en vanlig semesterfirare.
Träffade några vänner och tog en koppa kaffe på ett fik och njöt av....stunden, dagen, livet!
Jag är verkligen en hejare på att njuta av stunden.
;-)
Nåväl, jag har nr 3 på ärendelistan kvar.
Jag är rätt förberedd, och det handlar om min 20-årige son och saker och ting som ska styras upp.
Jag säger inget mer, utan lär blogga om det sen....jag säger bara som de sa i min närhet när grabbarna var små och som jag blev smått irriterad och störd av, nämligen:
Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer..
Men de hade rätt, det är sant.
Snabb Stockholms-tripp...
Jag är hemma igen efter en snabb resa till storstan.
Min pappa fyllde 79 år igår, den 1 juli.
Jag bodde hos honom under de här 3-4 dagarna och det kändes bra att umgås med honom.
Han är oförskämt pigg för att vara nästan 80!!!
Min syrra Ewa har gått ut undersköterske-utbildning efter 20 år som hemmafru (!) och nu även fått ett fast jobb, dock inte inom sjukvården men än sen?! Hur lätt är det idag att få jobb?
Jag tycker det är skitbra gjort av henne!
Hennes yngste son tog studenten i vår och jag missade att uppmärksamma det.
Han jobbar också nu i sommar.
Jag tycker det här är värt ett Stort Grattis, så jag "firade" det lite då jag hälsade på.
Min andra syster Bia, hennes son Leo har jag inte träffat på ett år och nu är han 4 år.
Där fick jag tillfälle att umgås lite med honom och han var blyg först men sen blev vi tjenis
och det kändes lite tufft att dra vidare.
Mamma höll på mitt i en flytt så henne hann jag inte med.
Hon ska flytta från Märsta till samma ställe Bia och Leo, ute på Ingarö.
Då är de ju rätt samlade allihop tills jag hälsar på nästa gång.
Jag säger som Douglas som inte ville följa med - "Jag har ingen anknytning dit ner längre".
Det känns verkligen inte som att jag har några rötter kvar där, utan de finns här uppe i Sollefteå.
Jag är rotad här.
Men familjen finns där nere.
Ewas 2 barn av 5. Bia och hennes Leo.
Jag och pappa ute på ett hak i Saltsjöbaden.
* * *
På väg ner till storstan så var det som vanligt bilköer till förbannelse.
1,5 timme stod man stilla och det är iofs ett bra tillfälle att meditera och öva sig i Mindfulness.
(På min tid som 08:a så var det dock första steget mot totalt sammanbrott.)
Här är man på rätt väg.
Mot norrland.
Frihet!
Man kan andas igen.
Mmm......
Borta bra, men hemma är helt klart bäst!
Mors dag.
Jag ska ringa en sväng till mamma idag.
Det var ett tag sen jag pratade med min familj överhuvudtaget, där nere i Stockholm.
Missade köpa nåt till henne, tror att ett samtal bli bättre :)
Igår var det cruising och Douglas var ute på stan med kompisarna, för ovanlighetens skull.
När klockan var 02:30 vaknade jag till och blev lite orolig för att han inte kommit hem....
Han är ju sällan ute, men jag jag tänkte att han är ju 20 år,
då ska man väl släppa taget ändå.
Jag ringde till hans mobil men fick inget svar, så jag valde att släppa oron och somnade om.
Han är hemma nu, men lär sova ett bra tag.
Viktor pratade jag med för några dagar sen och sa att han skulle komma hit på Mors Dag och käka.
Jag sa att han inte behövde köpa nåt -
(han bor ju själv nu och får ständiga insikter om pengars närvaro/frånvaro, mest det senare)
- utan det är kul om han kommer bara.
Så nu sitter jag här i nattsärken och en kaffe och känner mig lugn och fin,
och bestämde mig nyss för att inte göra några hysteriska utfall mot affären för att göra nån superduper-mat
utan jag såg att jag hade frityrmix i skåpet.
Det får bli friterade räkor som jag råkade ha i frysen.
Friterade lökringer duger också, och sen slänger jag ihop en kladdkaka bara.
Grädde har jag.
Guuu vilken lättsam och skön Mors Dag!
Det är ju ända min ;-)
Ska ta en kaffe och ringa mamma nu, innan jag fortsätter Fånga Dagen.
*ler nöjd*
Mamma och jag
Det var ett tag sen jag pratade med min familj överhuvudtaget, där nere i Stockholm.
Missade köpa nåt till henne, tror att ett samtal bli bättre :)
Igår var det cruising och Douglas var ute på stan med kompisarna, för ovanlighetens skull.
När klockan var 02:30 vaknade jag till och blev lite orolig för att han inte kommit hem....
Han är ju sällan ute, men jag jag tänkte att han är ju 20 år,
då ska man väl släppa taget ändå.
Jag ringde till hans mobil men fick inget svar, så jag valde att släppa oron och somnade om.
Han är hemma nu, men lär sova ett bra tag.
Viktor pratade jag med för några dagar sen och sa att han skulle komma hit på Mors Dag och käka.
Jag sa att han inte behövde köpa nåt -
(han bor ju själv nu och får ständiga insikter om pengars närvaro/frånvaro, mest det senare)
- utan det är kul om han kommer bara.
Så nu sitter jag här i nattsärken och en kaffe och känner mig lugn och fin,
och bestämde mig nyss för att inte göra några hysteriska utfall mot affären för att göra nån superduper-mat
utan jag såg att jag hade frityrmix i skåpet.
Det får bli friterade räkor som jag råkade ha i frysen.
Friterade lökringer duger också, och sen slänger jag ihop en kladdkaka bara.
Grädde har jag.
Guuu vilken lättsam och skön Mors Dag!
Det är ju ända min ;-)
Ska ta en kaffe och ringa mamma nu, innan jag fortsätter Fånga Dagen.
*ler nöjd*
Mamma och jag
Över 20 års resa...
Igår fyllde Douglas 20 år.
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Det är nåt speciellt, inte bara för honom själv, men även för mig.
Viktor fyller 22 i sommar.
Nu har jag inga barn längre, utan unga män som har egna liv.
Det är som ett vägskäl. Ett avslut på nåt sätt.
Nu är det bara jag.
Jag tycker det känns bra.
Lite konstigt, men bra.
En del som är i samma situation som mig, säger att det har varit jättesvårt när barnen flyttar hemifrån, men jag kan bara känna att det är så rätt. Douglas bor kvar ännu, men snart sticker nog han också.
Allting har förflutit som det skulle, och allt är som det ska.
Jag har haft dem till låns
från att de kom, och har fått vara med om hela deras resa fram till hit.
Nu tar de över liksom, och jag kan släppa taget.
Deras resa med mig som förälder har inte alltid varit som jag skulle önskat.
Jag har fattat många fel beslut, min osäkerhet ibland har fått konsekvenser för dem,
och mina egna gamla ärr har nog ställt det för dem i deras start i livet.
Men jag har gjort så gott jag har kunnat, och jag har lärt mig längs resans gång.
Att inte tro att jag vet allt, att våga visa vem jag är, med mina fel och brister,
och bett om råd och vägledning när jag inte vetat....
Jag kan inte ändra det som varit,
men jag kan vara så sann och närvarande som jag bara kan
i varje möte med dem.
Jag hoppas att de har med sig det de behöver,
att de känner att de är perfekta som de är,
och att de är sanna mot sig själva.
Och jag har sagt till dem att jag älskar dem.
Mina barn...
Söndag och det är maj..
Jag har några timmar kvar innan jag ska iväg på jobbet.
Känner mig nöjd med att jag snott ihop middag redan nu,
så det inte behöver bli som igår,
- hetshandla en halv-fabrikat-Tortilla till sonen och dasspapper som var slut,
och sen jogga (läs: tok-kuta) i rask takt
direkt från konsum ner till jobbet med 4 minuter tillgodo.
Tog nog 4 minuter att hämta andan sen...
Några timmar senare gick jag hem med grejerna,
sonen fick E124-middag medan jag tog med mig matlådan från dagen innan.
Det var iallafall "riktig" mat i den. ;)
Det är maj nu...
Banne mig drar det inte ihop sig till sommar om nån månad va?!
Nästa vecka fyller minstingen 20 år.
Åh herregud vad tiden går.
Det blir att man stillar sig lite och tittar bakåt....
Vad har hänt, och hur blev det egentligen med allting som man hade tänkt?
Det blir nog så, bokslut vid olika händelsers början eller slut....
Det här är den första dagen av resten av mitt liv....
I like!
:-)
Känner mig nöjd med att jag snott ihop middag redan nu,
så det inte behöver bli som igår,
- hetshandla en halv-fabrikat-Tortilla till sonen och dasspapper som var slut,
och sen jogga (läs: tok-kuta) i rask takt
direkt från konsum ner till jobbet med 4 minuter tillgodo.
Tog nog 4 minuter att hämta andan sen...
Några timmar senare gick jag hem med grejerna,
sonen fick E124-middag medan jag tog med mig matlådan från dagen innan.
Det var iallafall "riktig" mat i den. ;)
Det är maj nu...
Banne mig drar det inte ihop sig till sommar om nån månad va?!
Nästa vecka fyller minstingen 20 år.
Åh herregud vad tiden går.
Det blir att man stillar sig lite och tittar bakåt....
Vad har hänt, och hur blev det egentligen med allting som man hade tänkt?
Det blir nog så, bokslut vid olika händelsers början eller slut....
Det här är den första dagen av resten av mitt liv....
I like!
:-)
Nykter Valborg...
Jag har jobbat klart för ikväll och sitter nu hemma vid datorn och gör inget vettigt.
Jag är egentligen rätt trött och skulle kunna gå och lägga mig nu,
men det är lite skönt att sitta uppe en stund, och slösa tid, för jag vet att jag kan sova länge imorgon.
Jag blir förundrad, glad och varm i hjärtat av att höra tre mörka röster i vardagsrummet,
som sitter och surrar, skrattar och kommenterar till filmen de ser.
Det är min yngsta som fyller 20 nästa vecka och hans två kompisar
som sitter här en fredag, Valborg,
och ser film, käkar chips och dricker Pepsi.
Jag är så glad att de inte behöver härja och dricka som många gör,
han hinner med det framöver om han skulle tycka det är kul...
Nu går jag och lägger mig, längtar till Drömmarnas Trädgård ;)
Jag är egentligen rätt trött och skulle kunna gå och lägga mig nu,
men det är lite skönt att sitta uppe en stund, och slösa tid, för jag vet att jag kan sova länge imorgon.
Jag blir förundrad, glad och varm i hjärtat av att höra tre mörka röster i vardagsrummet,
som sitter och surrar, skrattar och kommenterar till filmen de ser.
Det är min yngsta som fyller 20 nästa vecka och hans två kompisar
som sitter här en fredag, Valborg,
och ser film, käkar chips och dricker Pepsi.
Jag är så glad att de inte behöver härja och dricka som många gör,
han hinner med det framöver om han skulle tycka det är kul...
Nu går jag och lägger mig, längtar till Drömmarnas Trädgård ;)
Prövningen!
Min Tillit, som jag bloggade om innan... prövas nu.
Jag var uppe i huset igår och städade ur, och letade orm.
Tilliten över bl.a att jag fått iväg ormar och terrarium till djuraffären igår,
dagen innan huset lämnas över till köparna,
som föll sig perfekt...
Men min Tillit prövas nu -
- jag upptäckte nämligen att det bara var Röde kvar och den ormen ligger och väntar på djuraffären nu
att hans bruna Bitch ska göra honom sällskap.
Men jag hittar henne inte i huset!
Jag höll på i huset till kl 2 inatt med att dammsuga och svabba nästan alla rum,
och putsade på både dörrlister och köksbänkar och badrumsgolvet,
med ögonen öppna efter ormen.
Men icke!
Jag satte klockan på 7 och klev upp och har nyss fikat.
Jag är lite illamående men fick i mig frukost.
Jag ska åka upp till huset nu och rafsa ihop tillbehören till terrariet
och sopa och svabba ur pannrummet och garaget.
Och be de Högre Krafterna om hjälp att plocka fram ormen.
Bitch.
VAD säger jag annars till de nya ägarna?
"-Här är nycklarna...eh, jo det var en sak till......."
VA?!
Vad ska jag säga??
Kan de ångra husköpet?
Jag tar på mig Modet och lockar fram Tilliten och ger mig av till huset och dyker in i Dagen.
Det som sker, det sker....
Håll tummarna för mig, snälla...
De små liven...
Jag var uppe i huset igår och städade ur, och letade orm.
Tilliten över bl.a att jag fått iväg ormar och terrarium till djuraffären igår,
dagen innan huset lämnas över till köparna,
som föll sig perfekt...
Men min Tillit prövas nu -
- jag upptäckte nämligen att det bara var Röde kvar och den ormen ligger och väntar på djuraffären nu
att hans bruna Bitch ska göra honom sällskap.
Men jag hittar henne inte i huset!
Jag höll på i huset till kl 2 inatt med att dammsuga och svabba nästan alla rum,
och putsade på både dörrlister och köksbänkar och badrumsgolvet,
med ögonen öppna efter ormen.
Men icke!
Jag satte klockan på 7 och klev upp och har nyss fikat.
Jag är lite illamående men fick i mig frukost.
Jag ska åka upp till huset nu och rafsa ihop tillbehören till terrariet
och sopa och svabba ur pannrummet och garaget.
Och be de Högre Krafterna om hjälp att plocka fram ormen.
Bitch.
VAD säger jag annars till de nya ägarna?
"-Här är nycklarna...eh, jo det var en sak till......."
VA?!
Vad ska jag säga??
Kan de ångra husköpet?
Jag tar på mig Modet och lockar fram Tilliten och ger mig av till huset och dyker in i Dagen.
Det som sker, det sker....
Håll tummarna för mig, snälla...
De små liven...
Schack matt..
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om, faktiskt en hel del jag skulle behöva sätta ord på...
Det har varit en hysterisk slutkläm det här sista halvåret.
Både härligt bra saker och mindre katastrofer har hänt, men jag är där jag är.
En bit till på väg framåt.
Jag känner ibland att jag är rätt ensam i mycket..
Som nu, när jag har sålt huset...
och flyttat till lägenhet.
Om man hade varit två så hade man hjälpts åt och halverat ansträngningen.
Och jobbat tillsammans. Burit kartonger och skrattat och svettats och fikat tillsammans.
Såna tankar har ploppat upp nu...
Jag gör det här ensam.
Visst har jag fått hjälp med flytten och städning.
Men ändå... allting runtomkring.
Jag är rätt matt och slut nu. Jag kanske bara behöver en kram...
Hur som helst så måste jag ändå ringa om energideklaration,
leta fram fastighetstaxeringsuppgifter, ringa banken,
säga upp saker och ändra adress
och komma ihåg att fixa försäkring och
beställa pellets för de veckor som är kvar innan nya ägarna tar över.
Jag kan inte lägga mig på rygg och ge upp.
Det är ingen annan än jag som måste fixa de här bitarna.
Har jag koftan på mig nu? Offerkoftan?
Ja lite kanske.
Eller så är det bara så att jag skriver hur det känns just nu.
Jag är så trött och skulle vilja somna med en trygg kär vän
bakom min rygg, som höll om mig och strök mig i håret
och sa att det kommer ordna sig.
..medan jag vilar en stund...
...och som var kvar hos mig när jag vaknar...
Det skulle va mysigt..
Det har varit en hysterisk slutkläm det här sista halvåret.
Både härligt bra saker och mindre katastrofer har hänt, men jag är där jag är.
En bit till på väg framåt.
Jag känner ibland att jag är rätt ensam i mycket..
Som nu, när jag har sålt huset...
och flyttat till lägenhet.
Om man hade varit två så hade man hjälpts åt och halverat ansträngningen.
Och jobbat tillsammans. Burit kartonger och skrattat och svettats och fikat tillsammans.
Såna tankar har ploppat upp nu...
Jag gör det här ensam.
Visst har jag fått hjälp med flytten och städning.
Men ändå... allting runtomkring.
Jag är rätt matt och slut nu. Jag kanske bara behöver en kram...
Hur som helst så måste jag ändå ringa om energideklaration,
leta fram fastighetstaxeringsuppgifter, ringa banken,
säga upp saker och ändra adress
och komma ihåg att fixa försäkring och
beställa pellets för de veckor som är kvar innan nya ägarna tar över.
Jag kan inte lägga mig på rygg och ge upp.
Det är ingen annan än jag som måste fixa de här bitarna.
Har jag koftan på mig nu? Offerkoftan?
Ja lite kanske.
Eller så är det bara så att jag skriver hur det känns just nu.
Jag är så trött och skulle vilja somna med en trygg kär vän
bakom min rygg, som höll om mig och strök mig i håret
och sa att det kommer ordna sig.
..medan jag vilar en stund...
...och som var kvar hos mig när jag vaknar...
Det skulle va mysigt..
Det tar sig...
Nu är köpekontraktet påskrivet och det känns helt underbart!
Den 7 april övergår huset till de nya ägarna.
Jag har haft mycket att styra med sista månaden, så jag nästan har glömt bort hur man tar det lugnt.
Idag ska jag öva på det har jag tänkt.
Så trött som jag var igår kan jag inte minnas att jag nånsin varit!
Det är inte nog inte så konstigt med tanke på att jag inte vetat om/när huset skulle bli sålt,
samtidigt som jag förutom jobbar heltid, styrt upp hela flytthanteringen mer eller mindre i min gamla saab.
Jag har flängt runt i en månad och både kroppen och knoppen är överhettade nu, tror jag.
(Har fått en del insinuationer om det faktiskt, av nära och kära ;-)
Men jag är rätt bra på det här med Tillit, trots allt, jag har övat länge,
men det är väl som att luften går ur lite nu när jag äntligen ser målgången.
Idag ska jag inte har några krav på mig alls, utan tilllåta mig att "slösa bort" dagen helt resultatlöst.
Jag har satt upp en lapp i köket så jag inte ska glömma det ;)
"Mys och softa idag, Gunilla" står det på den.
Den 7 april övergår huset till de nya ägarna.
Jag har haft mycket att styra med sista månaden, så jag nästan har glömt bort hur man tar det lugnt.
Idag ska jag öva på det har jag tänkt.
Så trött som jag var igår kan jag inte minnas att jag nånsin varit!
Det är inte nog inte så konstigt med tanke på att jag inte vetat om/när huset skulle bli sålt,
samtidigt som jag förutom jobbar heltid, styrt upp hela flytthanteringen mer eller mindre i min gamla saab.
Jag har flängt runt i en månad och både kroppen och knoppen är överhettade nu, tror jag.
(Har fått en del insinuationer om det faktiskt, av nära och kära ;-)
Men jag är rätt bra på det här med Tillit, trots allt, jag har övat länge,
men det är väl som att luften går ur lite nu när jag äntligen ser målgången.
Idag ska jag inte har några krav på mig alls, utan tilllåta mig att "slösa bort" dagen helt resultatlöst.
Jag har satt upp en lapp i köket så jag inte ska glömma det ;)
"Mys och softa idag, Gunilla" står det på den.
Hemma...
Nu har jag flyttat in.
Det känns som ett varmt hem.
Ja, värmen kan jag verkligen inte klaga på,
det är hur varmt som helst utan att jag behöver kosta på pellets för uppvärmningen,
för det är hyresvärden som gör det.
Har till och med fönstren öppna för att inte få värmeslag.
Känns lite busigt att slösa värme så, nästan på gränsen till kriminellt,
när man är van att kosta på uppvärmningen själv.
Men det var inte så jag menade utan det känns varmt och gott i lägenheten.
Tryggt och ljust och gott, och jag har bott in mig där redan.
Just nu sitter jag i gamm-huset för internet finns kvar där tills imorgon,
sen bryter dem det för att flytta över till det till lägenheten
men det tar visst 2-3 veckor innan jag har det!!!!
*gaaaah*
Har plockat ihop lite mer grejer här i huset och städat upp lite för imorgon kommer mäklarn med nå´ folk igen.
Katterna fraktade jag hem igår, och Fridolf går på upptäcktsfärd men I-or har legat ett dygn under soffan....
Ikväll hade han dock flyttat sig upp ovanpå soffan.
Och förnedrar han sig inte snart att prova Fridolfs kattlåda så kommer han få förstoppning....
Nu är det bara Douglas som ska flyttas hem och han kommer väl när internet klipps.
Imorgon typ...
Näe, gonatt där ute, nu ska åka hem!
:)
Beslutsångest och dumhet...
Nu är jag hyresgäst!
Jag hämtade nycklarna imorse och jag har verkligen längtat!
Med hjälp av några vänner så gick det riktigt fort och bra.
De gjorde ett jättejobb,
Mange hade jättesläpet och vi bar och släpade och lastade och bar,
medan Catrin tog emot lådorna och tömde dem och plockade upp i köksskåp och lådor,
som rena löpande bandet.
Och hon hade fixat mat som hon tog med så jag behövde inte tänka på det :)
När de åkte efter de 5 timmar det tog, så blev det lite tomt.
Jag är trött som en gnu och händer och armar värker och känns jättelånga.
Att tjock-TV:ar är så tunga!!
Och varför har jag två??!
Jag åkte till huset nu där sonen sitter uppkopplad på internet,
han ska bo kvar i huset hela helgen sa han.
Fram till söndag finns internet i huset, sen flyttas det till lägenheten men tar 2-3 veckor!!
Fick för mig att han och katterna inte skulle vara ensamma i huset,
och att jag kanske skulle sova en natt till i huset med dem...
Finns säkert nåt liggunderlag och sovsäck....
Men det kanske var jag som tyckte det kändes lite ensamt i lägenheten....
Äh, jag drar ner till lägenheten nu och tar en dusch och kryper ner i sängen.
Tack vare ett inlägg på det berömda Facebook, så inser jag att det är bäst :)
Jag har ju faktiskt hämtat ut nycklarna och längtat efter det här,
så vad sitter det i!
Hej och Gonatt!
:)
:-)