Hur långsamt kommer man längst?

Jag tyckte det skulle bli kul när sonen kom hem en sväng från sin Falun-tripp där han praktiserar. Nu är han här och stannar en dryg vecka.....ja, dryg kan man säga!....
Jag sitter här och är förbannad! Varför?
Jo!

Jag känner så här:
Min son som fyllt 21 år för nån månad sen, kommer hem och tror att jag är hans slav! Innan han for iväg så hade han samlat på sig disk som jag vägrade ta hand om (han skulle göra det "sen") - och det slutade med att han hade en stor balja på sitt rum med disk. För JAG tänkte banne mig inte ta rätt på den!! Till slut åt både jag och han ur skålar med sked och drack ur muggar, för jag vägrade ge mig. Inte trode jag det skulle gå så långt! Men sista dagen diskade han allt, med mig som övervakare.

I mitt huvud tänkte jag att "han kommer växa av att bo själv på vandrarhem och ta hand om sig själv, både handla, laga mat och tvätta och så. Det måste kännas bra för honom också att se att han fixar det själv".

I helvete heller!!
Han diskar fortfarande inte sina tallrikar - ska JAG gör det?
Han släpper kläder och handdukar på golvet efter duschen - ska JAG hänga upp det?
Han lämnade osten framme över natten - JAG tog INTE in den då jag kom hem kl 6 efter mitt nattpass!
Tom mjölkförpackning står på köksbodet - ska JAG slänga den i soporna?

Han sitter på sitt rum framför sin dator och spelar och umgås med sina vänner via internet och syns bara när det är mat.
Har jag problem att få till ett samtal med honom - JA!!
 I hans huvud tjatar jag och det är visst bara att stänga dörren, och öronen.

Men läget är så här:
Han har inget sommarjobb, inte något studiebidrag över sommaren och inget studielån (förutom nu när han praktiserar i Falun), och JAG kan inte föda honom som läget faktist är! Han har lämnat bidrag för mat sen i höstas då han började sin KY-utbildning som Mätningstekniker. 
Vad han snart kommer bli varse är att han hamnat på en "NY"-utbildning hos sin ultra-super-mega-irriterade morsa som har kavlat upp ärmarna ända upp till axlarna och mottot för kursen är "No Mercy"!


Allvarligt talat - jag tänker ta ett snack med hans pappa och säga som det är:
"Det är din tur nu", eller nåt!

1) Jag har inte råd att föda vår vuxne son.
2) Jag är inte vår vuxne sons slav.
3) Vår vuxne son plockar inte undan efter sig och sin skit.
4) Vår vuxne son respekterar varken mig eller mitt hem.

Efter midsommar ska han (i mitt huvud) flytta till sin pappa som får "fö" honom i sommar. När terminen börjar igen i höst så får han flytta tillbaka MEN:
- han ska betala för sig som tidigare OCH
- samma regler gäller hos mig som på vandrarhemmet i Falun,
nämligen:

Det man drar fram tar man också undan efter sig!
Hur svårt kan det vara?
Jag är ingens slav!


*morrar med fradgan stänkande*

Många vuxna behandlar sina tonåringar och vuxna ungar som funktionshindrade och gör saker åt dem som de kan göra själva. Jag är en sån förälder, men vill ta mig ur detta handikappande beteende. För jag har rätt att må bra själv. Och på köpet få en unge, ung man, som får självkänsla av att faktiskt kunna Ta Hand Om Sig Själv.

Häromkvällen gick jag iväg på en fika hos min äldste son.
Det blir inte så ofta vi ses längre. Han är vuxen och jobbar mycket. Och jag jobbar på med mitt. Han bor bara en kvarts promenad från mig, så det är ju löjligt nära.

Det var mysigt att vara där, dricka kaffe och bara slappa en stund. Vi lyssande på lite musik och småpratade om lite av varje, och bara var i varandras sällskap en stund. Skönt.

När jag gick hem så regnade det stora men få droppar, himlen var mörk och magisk och träden lyste gröna.



Ibland fattar man inte hur vackert det är, det man ser, för man tittar inte.
Ibland fattar man inte vad mycket man har, för man tar det för givet eller glömmer uppskatta det.

Denna vackra kväll hade jag ett fint möte med min son.


(bilden är tagen samma kväll men på andra sidan stan, av min väninna som också uppskattar...)

Hur blir det nu?!
En stor tomhet nosar mig i bakhasorna....

Jag vet inte för jag har aldrig varit med om det här förut, nämligen att sista ungen lämnar boet!

Jag vet inte hur det kommer kännas när jag kommer hem på söndag kväll till en tom lägenhet. Hans rum kommer stå tomt och tyst...

Ojoj, jag vet inte men nånstans har jag velat att han ska följa sin bror och bli en självständig ung vuxen som tar eget ansvar och växer upp och ger sig ut världen.

Nu är han på väg om några dagar.
Åh herregud det knyter sig i magen....

Det gjorde ont när de föddes - men det gör fan ont när de ska lämna mamsen och boet de befunnit sig i, 
i  20 år.....



Han kommer ju faktiskt tillbaka till midsommar.
Han ska ju bara praktisera i Dalarna under 10 veckor, men ändå....
*snor*

Det slog mig att jag befinner mig i Livets Vänthall och det är snart dags att checka in för att komma till nästa resmål. Jag har nog inte fattat att det är här jag befinner mig...förrän idag! Och det känns så bra!

Jag har nämligen känt mig lite rastlös det senaste månaderna, som att jag väntar på nåt men jag har inte förstått riktigt på vad. Jag har inte kunnat tyda signalerna. Jag känner mig lite trött och sliten och nästan lite lat. Lite tom. Vad är det som är fel? Eller är det så här det ska kännas?

För några kvällar sen var det som att jag vände mig om, tittade bakåt och såg allt det jag hunnit med i livet hittills...förutom de obligatoriska ungdoms-"traumana" och de spännande utlandsresorna, så kom kärleken och barnen med de härliga, jobbiga, "utbildande", tuffa men underbara småbarnsåren. Det livsflöde man befann sig i, med full fart om dagar och kvällar, med två smågrabbar och allt vad det innebär av passning, service, omhändertagande och glädje men även dåligt samvete för att inte räcka till. 
Men det var här jag var - mitt i livet! Och det var så det var och jag ångrar inget.....Förutom att jag skulle velat vara mer närvarande i mina handlingar, tankar och känslor.

Även efter att jag och deras pappa separerat så var tempot detsamma. Allt trixande för att få ihop det, arbetslivet, dagis och sen skola, mat och tvätt, och allt det vardagliga plus sagoläsning och nattning och senare föräldramöten och läxläsning för att inte tala om uppfostran med regler och kärlek. Ända från amning, trotsåldrar upp till tonåren.

En klok, god vän sa: Man är "gift" med sina barn.
Det är sant.

Mer minnen:
Somrarnas kvällsbad vid älven, och efteråt kvällsfika med varm choklad i termos och mackor.  Eller då vi gjorde utflykter till djurparker, eller gick ner till parken och tittade på fåglar, vi cyklade till kiosken och köpte glass. Vi gick på bio och såg Disneyfilmer. Vi gjorde trolldeg och vi skapade. Eller som över en helg, då kunde vi kunde packa bilen och dra iväg till Stockholm och hälsa på hos deras kusiner, mormor och morfar. På vägen ner dit stannade vi och fikade och badade på nån spontan plats. Jag har många fina minnen av de här 20 åren.

Efter att varit uppkopplad mot dem, min familj så länge, så inser jag att de nu gett sig iväg på sina egna resor.


Jag sitter här i "vänthallen" och ska ta mig vidare till nästa resmål i livet. Men det är faktiskt inte bråttom. Jag kan gott vara här ett tag. Att stilla vänta, betrakta, notera, titta på folk, ta en kopp kaffe till och vara här i Nuet.
Det är okej. Det är min tid nu. 
 
Det är skönt att vila lite här i lugnet.
Allt är som det ska.