Mamma-service på övertid, är jag dum eller?
Insikten om att man curlar sina barn är bra.
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*
Men det är som att man behöver upprepa de insikterna några gånger till
för utan att jag märker det så händer det att jag gör det igen.
Curlar alltså (läs: Manipuleras).
Douglas 20 år, bor hemma än. Han går en KY-utbildning, likställt med högskoleutbildning.
Han är alltså vuxen nu.
Han och jag styrde upp det med att han får bo här gratis
men all mat, hygien och kläder m.m. får han betala själv.
Plus att han skulle ta ansvar för sin egen inhandling av mat och tillredning av detsamma.
Det gick bra en vecka.
Igår när jag kom hem så låg en påse kvar på köksbordet som innehållit en vaniljlängd.
Han gjorde det enkelt för sig - vräkte i sig en hel bull-jä*el och en läsk
istället för att koka makaroner och steka korv.
Nåväl, jag behöver inte bry om mig om det utan han får väl upptäcka hur man mår sen på sån kost.
Hans glas och tallrikar som han så fint diskade undan förut,
står numer uppradade på diskbänken.
Tidigare i veckan så åkte det med i min disk.
Jag gjorde visst mat åt oss båda men han fick betala hälften.
Tydligen så hugger de snabbt på det här, och jag får skylla mig själv.
Nu ringer Viktor, min 22-årige son som bor själv sen ett halvår,
och ber mamma om hjälp med att kolla upp hans lön som inte kommit än,
hur han ska göra med hyran och om han måste vara kvar på en praktikplats
som han inte står ut med och lite andra social-politiska frågor,
samtidigt som jag hör att han inte mår så bra i det här.
Jag som trodde att de två unga männen skulle vara ute i vuxenvärlden
och ta hand om sina egna liv och jag bara skulle kunna komma på besök till dem
och dricka kaffe och sen lämna koppen i diskhon för att sen knata hem till min egen lugna vrå.
Nu har jag gjort min egen mat och är mätt och nöjd.
Jag diskat undan mitt, köket är nästan desinficerat så när som på Douglas 5 glas och några tallrikar.
Viktor har jag ringt för att be honom kontakta lönekontoret, hyresvärden
och sin handläggare på arbetsförmedlingen, men han hade röstbrevlåda på.
Jag iddes inte lämna mobilsvar.
Nu ska jag koka en kaffe och leka
"själv-i-egen-lägenhet-och-göra-som-jag-själv-vill".
*kavlar upp ärmarna och vässar tänderna igen och ler beslutsamt*
Kommentarer
Postat av: Lena
Härligt eller ohärligt men jag menar härligt det där sista.
Du ska inte tro att det hjälper med att man bor typ 1000 mil ifrån sönerna, det är nästan så man ser glasen och disken :P Fast mest är det här "Men hur gör jag nu? Vart ska man vända sig?" osv. FAST jag har ju i alla fall privilegiet att här kan jag verkligen varken se eller höra om jag så vill och dom vet inte ett dugg om jag gör det eller inte :D
Kram på dig
Postat av: Gunsan
> Lena: Ja du, det är nog bara att nöta på och försöka "hålla i" försöken till Ordning.
Men det är inte det lättaste, eller hur ;)
Tack för din kommentar,
Kram tillbaka :)
Trackback