Hur långsamt kommer man längst?

Det verkar gå bra med Fritte och Sajko, de har det bra på sitt nya ställe och trivs med sin nya "familj". Jag har hälsat på några gånger och bevittnat det själv, så jag är nöjd med beslutet att adoptera bort dem. Den positiva sidoeffekten av det är att jag märker en klar förbättring vad gäller andningen och är inte alls längre lika täppt och igentjorvad i bihålorna som jag har varit senaste året....

Gammel-Ior, han som jag knappt sett röken av på två-tre år, sen Fridolf kom in i bilden, och sedan även Sajkos ankomst. Ior var mest in och åt några dagar i veckan, och han gjorde inget stort väsen av sig, han smög mest som en skugga längs golvlisterna, allt för att inte möta de två "inkräktarna".

Nu när de inte längre bor här, så har Ior skapat kontakt igen.
Han äger gräsmattan utanför och tycks njuta av sitt envälde.


Då jag sitter där ute på lunch eller tar en fika där, ja då kommer han och umgås.
Trevlig katt, min gamla Ior.


Jag har inte märkt av honom vad det gäller allergin, utan jag andas med fullt öppna spjäll kan man säga. Än så länge. Nu hoppas jag att min kondis kommer bli bättre, för trots träning så har jag känt mig kass vad det gäller orken, men det kanske var allergin som förvirrade mig.

Apropå det så körde jag några karatetekniker med 3:e Dan Svartbältes-Kecke häromkvällen. Man kan säga så här, det är bra att träna med högre graderade, för man blir snabbare själv så att säga....
Mer om det i nästa inlägg.

Trevlig helg!