Hur långsamt kommer man längst?

Det är en lite udda känsla att sitta i väntrummet med smärta i bröstet.

Det var nästan midnatt när jag bad sonen skjutsa in mig till akuten för jag hade ont i hjärtat.  Han satt på rummet vid datorn med en kompis. Så snabb att lämna datorn han nog aldrig varit. Jag är glad att de följde med mig.

Jag hade haft en känning redan dagen innan. Jag hade noterat en värk i hjärttrakten, men slog det ifrån mig. Nu låg jag ute och solade på baksidan och mådde gott, men....vänstra bröstsidan gjorde mig uppmärksam igen. Jag blev liksom störd och kunde inte riktigt koppla av.

Då solen gått i moln gick jag in och gjorde lite mat och försökte kollra bort värken, men den höll i sig. Efter maten la jag mig i soffan, andades med magen och tänkte att nu får jag väl för f*n lugna ner mig!! Jag lugnade ner mig - MEN jag hade googlat på "smärta i bröstet" OCH jag hade låst upp dörren, ifall att...

När jag bäddat ner mig för kvällen så var det igång igen. Efter att ha legat och försökt analysera om det var smärta eller värk, om det satt i musklerna, bröstbenet, själva bröstet eller i hjärtat. Kunde jag ha nån träningsvärk kanske, eller sträckt mig?

Många tankar kom och gick och strax innan midnatt ringde jag 112.
Hon tänkte skicka en ambulans, men jag sa - "stopp och belägg, jag ordnar skjuts".

Här satt jag nu på akuten. Och hade fått förklara för sköterskan hur det kändes i hjärtetrakten. Att uttala det högt, kändes konstigt.

De tog prover och ställde frågor. Sen fick jag vänta en timme innan provsvar.
Tankarna kom stilla, men hårt och osminkat:
Jag tänkte hjärtinfarkt. Jag tänkte död. Och liv.

Jag vill inte lämna mina barn, jag vill följa dem, bli farmor.
Jag har så mycket kvar att se, göra, uppleva och lära. Jag älskar livet!
Jag vill vara med, jag är inte klar!

Jag tänkte på vad som var viktigt. Jag tänkte på att allting bara är till låns.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid, vad lägger jag den på?

Jag tänkte på vad jag har gjort i mitt liv.
Och vad jag har varit med om.

Man blir ödmjuk inför livet. Som är till låns. Det enda du har är det andetag du andas.
Det andetaget är det enda du har. Och minnena.

* * *
Efter 1,5 timme hämtade läkaren mig och han sa att alla proverna var bra.
Han klämde och tryckte lite på mig och ställde fler frågor.
Hans utlåtande var att jag troligen hade en inflammation i bröstbenet.
Det är mer vanligt bland kvinnor än män. Det händer visst rätt ofta att många som kommer in och tror de har hjärtinfarkt har just en sån här inflammation.
Jag åkte därifrån med ett par Alvdon och Voltaren.

Kl 2 var jag nerbäddad och somnade gott.
 Att jag bara sovit 3,5 timma innan det var dags att kliva upp och jobba bekom mig inte i ryggen.

Min son åker till Falun idag. Jag hoppas han väntar tills jag kommer hem.
Jag vill se honom, och kramas några andetag med honom.

Det ser ut att bli en fin dag idag.
:-)