Kata är också karate...
Jag var ner i dojon igår och körde igenom ett par kator.
Hans och jag har tappat tajmingen.
Han hade problem med nåt knä och jag var förkyld där ett tag.
Men nu är jag tillbaka men Hans har jag inte sett röken av.
Han har mycket omkring sig,
men jag har mest bara mig själv så för mig är det ju enkelt - träna på!
Jag har varit på de senaste ledarledda passen och det känns så gott!
Det är skönt att känna sig frisk och stark.
Det var ju söndag igår och det har varit vår egentränings-dag, så jag gick dit.
Jag körde själv en kata, Naifanch, om och om igen.
Jag fick lite aha-upplevelser förra träningen
och nu känns det mer som att jag fattar den.
Jag kan liksom gå in i den och ta varje teknik för sig, nöta den, finlira på den
och lära mig utföra den så bra som möjligt.
(Bild lånad från nätet: 8-årig grabb från Västerås karateklubb)
Om jag nu bara kunde städa bort alla katthår, förvisa de små odjuren från mitt sovrum
och släppa in mer syre och dagsljus i lägenheten och ta hand om mig, så kommer min träning gå som hejsan!
Imorgon tänkte jag dock ta mig en sväng på gymmet, lite lugnt och försiktigt.
Luuuuuugnt och fiiiiiint.
Mitt mål - svart bälte, 1:a Dan, står fortfarande kvar!
Datum flyttat till våren 2013.