Hur långsamt kommer man längst?

...fast jag har en massa i huvudet, som en deg i skallen, känns det som.
Jag är verkligen disträ, förvirrad och glömsk så jag blir matt.

Jag lägger bort glasögonen på jobbet, letar nyckeln jag nyss höll i, glömmer allt möjligt och kutar runt och irrar desperat runt och letar det mesta.

Jag sov länge imorse, för jag började senare idag. När jag fått i mig frukost, kollat nyheterna, satt på mig kläderna och ansiktet så stegade jag iväg till jobbet för första koppen kaffe. Den är banne mig bäst! Med medhavd mjölk, likaledes pulverkaffe. Mmmmm.....

När jag skulle hem på lunch sedan hittar jag inte mina nycklar. Jaha, jag är utelåst. Äta bör man, så det var bara att låtsas däjta sig själv på en lunch ute och det kändes okej, lönen är ju fortfarande rätt färsk ;-)

Så tack vare minnessvaghet fick jag mig en luftning på stan och en lyxigt god nachos-tallrik.

Jag slutade 18 och 45 minuter senare var det träning. Jag var som sagt utelåst och karatekläderna oåtkomliga. En rask promenad bort till äldste sonen som hade en extranyckel sen han var kattvakt, och lite mat på stående fot hos honom - TACK Viktor - så ökade jag stegen tillbaka mot dojon för hem skulle jag inte hinna, och 5 minuter innan träningen började (diciplin är en viktig bit här och att komma i tid t.ex) så hann jag köpa mig en karatedräkt som fanns nere i förrådet och strax stod jag där iklädd en ny vit dräkt med tillhörande vitt bälte.

Dräkten hade jag lagt undan för ett halvår sen men inte tagit mig råd till riktigt. Jag lyckades pruta ner den en hundring för materialet kändes mer som en köksgardin än kraftig bomull. Det kändes lite udda att träna i vitt bälte men - jag var där!

Sensmoral:
Dåligt minne får dig att agera och ta tag i saker.
(Bra minne gör dig således lat och du kommer inte till skott, visst?)