Hur långsamt kommer man längst?

Ibland gör man saker utan att riktigt veta varför men man vet bara att man man måste göra det. Det här med mina katter.... Fridolf är en speciell katt, så är det bara.

 

De sista två veckorna så har han dykt in i mina tankar oftare och oftare. Jag har skakat av mig det, men rätt vad det är så är han där igen. När jag sett nåt foto på honom så har jag bara kastat en snabb blick och sen gått vidare för att inte fastna i det. Om jag stött på nån rest av hans leksak, eller ett tops t.ex, som han älskade att leka med, så kände jag mig faktiskt sorgsen...

Det har kommit smygande och sista dagarna har jag haft en liten otäck klump i magen. Av ledsenhet eller nåt?Saknad?....Jag stannade inte så länge vid känslan för att få reda på vad det var. Men nu vet jag.

 

Jag satt på jobbet en natt, och min kollega började prata lite om sina katter, hon har skaffat en till kattunge. Och vi börjar prata. Jag började berätta. Och jag kände mer och mer att magklumpen var på väg uppåt, utåt! Nånting....skulle snart inte gå att hindra länge till!

 

I torsdags fyllde ju Viktor år. Han och Tove berättade att de hade lite funderingar på att skaffa en kattunge till deras katt Siri. Hon behövde nog nåt sällskap, tyckte de. Det slog mig inte då, men det var en "öppning", en "inbjudan", en lösning som presenterades av Universum ;-)

 

Igår när jag och kollegan jobbade natt, så pratade vi katter, och jag berättade om min "magklump" och hon säger att katter är telepatiska. Då slutar musiken på radion och de börjar prata om katter! Vi tittar på varann och lyssnar vidare: -"det är viktigt att katter trivs där de bor".....osv...m.m...

 

Det fanns bara ett att göra, nämligen lyssna på magklumpen av sorg, över min katt som inte var hos mig, ringa Viktor och fråga om Siri kunde tänka sig en Fridolf istället för kattunge som sällskap, samt ställa frågan till Fridolfs och Sajkos nuvarande "hussar" om ångerrätten fortfarande gällde.

Det gör den, sa de.

=D